År: 2023

Min Cannondale racer, cykelkungarnas kung, aldrig suttit på en skönare cykel förutom Ridleyn då :'(

Btw typiskt oss cykeltjejer att döpa våra cyklar – har ni tänkt på att snubbarna gärna döper sina bilar och båtar efter något kvinnligt, men inom cykel är det oftast brudarna som ger grejerna namn? Egentligen borde man göra en sammanställning: Cykeltjejernas cykelnamn. Vilka trendar? Hur många Röda Faran finns det år 2023? 

…och där tappade jag som vanligt fokusen på inlägget.

I söndags måste jag hur som jobba, men innan det rastas, så det blev Tjänare Kungen, nu drar vi ut i hösten!

Och ut drog vi, och hösten golvade mig precis som vanligt med allt jag begär från en årstid

klar luft

solig svalka

färgglad grönska

lövdans i luften!

Kungen gnällde på att det var tomt i cykeldatorfästet. Stack till han en nyponros, det bifölls. Vinden rev med sig bladen, manade om att cykla med eftertanke, måna om det i skönheten sköra.

På tal som skönt måste jag byta styrlinda. Vilket är bara ännu en sak på måste-listan och lär således inte bli gjort på ett tag. För om Kungen är kung över ergonomin så är jag Drottningen över Prokrastinering.

Ser ni vart vi är på väg?

Spelar det ens roll?

Klart det gör era små ruttnördar 🙂 Gäddeholm ofc, kanske min favoritrunda här i krokarna. Inte minst för att man passerar sådana roliga ställen med djungeltouch! När jag var liten lekte vi ofta att sådana här rabarberblad var paraplyer. De påminner också om jättenäckrosor, sådana som folks alltid berättar “håller för ett barn” (obs testa ej på dina barn).

Hormonfinnig och salig, det är jag veckan före lingonduschen det. Västen är gammal som skogen och lite trång men jag cyklar ju så chill under denna mitt livs period, känner mig inte riktigt värdig nya cykelkläder… än.

Framme vid Gäddeholm herrgård.

Gäddeholm herrgård, facts:

aka “Västmanlands bästa utsikt”

Tillhör Irsta Socken

Har tillhört släkterna Sture, Bielke, Posse, Fägerstjerna med flera

En solklar fideikommiss en gång i tiden

Hamnade i Lewenhaupts tassar 1835…

…men såldes 1997 av Noppe Lewenhaupt till Västerås stad

Fun facts:

Här lärde sig kungen – alltså Carl Gustaf XVI – att cykla som barn. Sin första cykeltur tog han visst här, påhejad av Noppe.

Kul för kungen, ännu roligare för Kungen och mig för vi kan redan cykla och slipper påpassandet från Lewenhaupt i hasorna när vi sprätter grus runt om husen :))

Blaskade av Kungen efter allt grussprättande.

Pustade ut vid det vivida fönsterblå. Åt lite jägarsnus. Störde mig lite på en totalt omatchande bil som hade parkerat vid en av flyglarna. Ring Arkitekturupproret!

Så lite mer sprätt i allén. Lika mycket som jag avskyr räckesvägar (två-plus-ett är värst) älskar jag alléer. Det är skillnad på barriär och barriär. Vi hade en gång en silverpilsallé upp till vårt hus på landet. Svingammal, månghundraårig. Bladen som små sillar. Tror den står kvar och kränger över uppfarten än idag.

En bra cykeltur ska innehålla lika delar ljus som skugga. Kungen och jag vilade själen i dungen.

Lämnade herrgården och gruset för att ta oss hem på klassiska asfaltsvägar.

Piskades av motvinden, antastades av flygande löv.

Efter ett antal tempoväxlingar (storkakan och spurtish show-off i trafiken, mer chill i solopartierna – ett klassiskt intervallupplägg för den söndagslata cyklisten!) så var vi tillbaka i stan och landade på jobbet.

Hade fyllt på dopaminet, stillat hungern, sorterat tankarna i rätt fack.

Tack Kungen!

Söndag lovers!

Eftersom det var ett tag sedan vi hördes är det nog på plats med en liten statusuppdatering på beståndet i min transport- och motionsflotta. Så att ni vet vad jag har att röra mig med (hehe).

Vi börjar med en överblick:

Och så ett fordon i taget:

Benen

Efter operationen för snart två år sedan då de plockade ut ett gäng avsnitt ur mitt vänstra bens trasiga kärl (om inte alla) slipper jag glida runt med två olika tjocka ben. Numer är de lika stora och lätt fluffiga 🙂 Eftersom jag inte sportcyklat alltför mycket 2023 är förstås vadmusklerna inte riktigt sådär väldeffade som det borde anstå en cyklist. Men nog finns det styrka i spirorna.

Bilen

Haters gonna hate men jag älskar min tysta, rejäla bil även om jag aldrig kommer att bli typen som väljer bilen framför gång, tåg eller cykel. Anledningen till att jag äger en bil är för att ta mig ut till jobbet i Stockholm eller platser jag mår bra av även under de perioderna jag inte mäktar med att göra det med hjälp av ovanstående. Och för att kunna transportera cyklarna förstås.

Tåget

På tåget är jag hemma. Så pass hemma är jag att jag försvarar detta mitt och grannarnas vardagsrum med alla medel – genom att t ex ryta åt de respektlösa som använder sina mobiler som högtalare eller grisar ner säten med sina skitiga sneakers. Förr eller senare lär jag åka på stryk men än så länge lyssnar de på mig. Hur som mår jag så gott som alltid prima på tåget. Det ger mig det perfekta gunget för att komma in i ett kreativt flow eller njuta av en god bok eller musik.

Voi

Bor man som jag i en stad med mycket opraktiskt dragna busslinjer så är det perfa med Voi de dagarna man har gått för långt och plötsligt måste fram eller hem fort. Mindre perfa för plånkan, men bästa tipset är att skaffa ett sådant månadspass så man iaf får gratis upplåsningar. 2019 rantade jag om sparkcyklisternas dåliga beteende i DN. Nu när nyhetsfebern har lagt sig, folks har fattat grejen med väjningsplikt och företagen som Voi, Qick osv. tar ett större ansvar har sparkcykelinfran etablerat sig som ett klimatsmart och gulligt transportalternativ.

Racern

Något är knas med Cannondales maskineri. Trots att den har varit på service på Sportson låter den fortfarande hes. Växlarna är inte heller tipptopp. I övrigt gör den sitt racerjobb. Hänger med till jobbet också, så jag kan glida runt på stan klackskodd under lunchen. Det senaste året har jag inte haft den sociala energin att cykla så mycket i grupp. Men vem vet vad som händer nästa år?

Gravelbiken

Min kära Trek Checkpoint SL 5 mår fine men står nu mest och glor i förrådet. Bakhjulet är av efter bytet av vevpartiet. Jag hittar inte snabbkopplingen i flyttkartongerna (ja, jag har flyttat till en annan lägga i Västerås). Fast det har gått över en månad sedan flytten. Har haft noll gravelbikemotivation den här sommaren, mest för att det har varit först äckligt varmt och sedan fett stressigt med renoveringen, flytten, nya jobbet och sådant. Men nu är min grustid här – hösten. Jag ska bara vila upp mig efter sommaren. Jo, ni hörde rätt.

Traktorn aka Stålis

Förutom min ex-cross Ridley är nog Stålis min mest älskade och sköna cykel genom cykeltiderna. Det sentimentala värdet är stort: det är främst på Stålis som jag har (bokstavligen) vaggat in Ivar i tron om att cykel är kung. Mil efter mil har vi lagt bakom oss, jag matandes på och han nyfiket gungandes i cykelkärran. Idag rattar han en växlad stigcykel. Och jag finner nog att Stålis har gjort sitt och bör hitta en ny ägare. Varför jag inte vill ha kvar Stålis som vardagscykel? Av en enkel anledning – den lämpar sig bäst för den som cyklar till jobbet i byxor. Jag gör det helst i kjol. Håll utkik i cykelsäljforum snart, en finare stålhoj får ni leta efter för det ringa priset!

Bubblare to come: en ny stigcykel för skogen och en Brompton för staden. Men först, sälja av ett par av de befintliga hojarna enligt min filosofi n-1+1.

Kom på att jag glömt det viktigaste fordonet: hjärtat. Där är skicket sisådär just nu helt ärligt. Rörigt, skört. Men det är väl som på Gardells t-tröja: “Livet suger, sen dansar man disco”.

Eller som i mitt fall syntpop som häromveckan på Kites magiska spelning i Dalhalla. Dansar inombords fortfarande.

Hej men nej Katja, här satte vi morgonkaffet i halsen, tack för den inläggsrubriken, kunde du inte startat med något lite trevligare som ett första inlägg efter bloggpausen? Något mer uppfriskande och i en anda av framtidstro, typ något om dina nya hälsovanor, om att dina ben är åter lika crisp som höstluften eller om att du i alla fall har en ny cykel att skryta med?

Och dessutom. Varför berätta om något som hände förra sommaren? Är inte det lite old news? Vi kräver nytt! Och fräscht! Och vitt som ett nybygge i Linköping!

Well well mina vänner, det enda som var vitt – eller hade varit, innan allt grusdamm hade ätit sig in i yllet – var förstås mina strumpor.

Det sägs att man inte ska köra Aur Gotland (som är ett litet vänskapligt ride à tre dagar på gotländska grusvägar) på racer. Och kör man allt tjockare än racer så måste inte strumporna vara vita, eller ens så där perfekt lagom långa. Men snälla kära, sedan när gör jag som man ska, eller som man bör för den delen?

Så där var jag, mina smutsgrå strumpor, min postpunkiga (som i seriepunktering, inte som med i Joy Division) Cannondale, ett gäng rabbis (som i djur med svansfluff, inte som män med tinningsfluff) och så John och Karim på varsin – tadaa! – gruscykel.

Det var dag två, det var svettigt, vi hade cyklat sedan tidigt på morgonen och nu minns jag inte exakt var vi befann oss geografiskt men det var cirka fyra-fem mil kvar till vandrarhemmet där vi skulle härbärgeras för natten.

Vi hade slut på vatten i våra flaskor och det var, eller i alla fall kändes som, okalkylerbart långt till närmaste eventuellt öppna café där vi kunde fylla på.

Karim, som var den starkaste av oss i sällskapet, matade tappert på och det gjorde nog John också men jag började smått säcka ihop och tänka deppiga tankar. Vi måste hitta vatten.

Så när en lantlig kyrka, slank och kalkstensgrå som mina sockor, dök upp i vårt högra synfält så låg lösningen framför våra ögon.

Bokstavligen.

En vilsam kyrkogård bredde ut sig, och vid kanten av den så fanns det en slang. Med en kran. Kranen läckte, små dyrbara droppar av hopp för en uttorkad cyklistorganism.

Titta! Här kan vi dricka, ropade någon desperat i sällskapet, eventuellt jag.

Men är du säker, är det verkligen dricksvatten i den där slangen? försökte någon annan i sällskapet, troligtvis John eller Karim (rabbisarna hade droppat vid det laget).

Äsch, det brukar det väl vara, hemma i Västmanland är det allt som oftast superfräscht dricksvatten i kyrkogårdskranarna, det för att folks ska vattna och dricka, vi kör! (hon med låg impulskontroll igen)

Karim lät sig inte övertygas. Kanske besatt han störst självbevarelsedrift, eller känsligast näsa.

Men John och jag, vi fyllde på. John tog en klunk. Jag tog en klunk.

Det tog ett par millisekunder, den tiden det tog för eftersmaken att blomma ut, men sedan spottade vi och unisont nästan kräktes ut vätskan.

Det smakade ruttna ägg. Utgången jäst. Det smakade skevt av umami, det smakade sjukhusbädd och fan och hans moster och ändå så där vidrigt subtilt och någon, jo men det var garanterat John eftersom jag hade fullt upp med att spotta och svära, John grimaserade det båda knappt vågade tänka:

Vi hAr prECis smAKAt döDa mÄNNIskoR

bluäÄÄ

…

Jisses vad fort vi cyklade därifrån. Tröttheten som bortblåst. Vi trampade som besatta, vi försökte prata om levande friska ting typ blommor och havet och rabbisar och caféer med hembakt, vi skojade och gjorde allt för att få bort minnet av smaken.

Till slut kom vi fram till ett fult nyrikt område där vi landade på ett fult nyrikt fik med svarta plastiga möbler och överprisad automatespresso.

Fabriksproddade bakverk och iskalla fantor på tapp.

Jag stal till mig gratis (det kostade tio spänn annars) läskpåtår och drack mig kletig om munnen.

Livet tillbaka.

hej på er

(Och innan någon får för sig att jag vet hur en flytande döing smakar – nej, självklart vet jag inte det. Men känslan var som att man vet när man vet. För vem vet?)