Månad: oktober 2019

Torsdag mina hjältar!

Känner mig faktiskt också som en liten hjälte just nu. En gånghjälte. Skulle kanske ta och anmäla mig till ett gång-race? Eller heter det gång-match? Gång-linje? Gång-GP? *googlar* Hejdå höfterna liksom, here I come! Borde i alla fall gå med i gang.se. Sådär lagom street namn för Svenska Gång & Vandrarförbundet.

Vet ni hur mycket jag har cyklat under höstlovet hittills? Noll sablars km (men det ska bli ändring på med start ikväll, ifall ni var på g att stänga ner den här brokiga bloggen)

Vet ni hur mycket jag har gått under höstlovet hittills? I snitt en och en halv-två mil – barnvagns- och ryggsäcks- och ungkånkar- och backmil alltså – per dag.

Tack för presenten Nadja – klart BÅÅÅ! var med överallt.
En gullig eljest man som satt bredvid oss på fiket
i Norrköping ville till och med ta hem den och plantera blommor i den ^^

Gångstreaken började ungefär samtidigt som min nyblivna tonåring till lillebror hade anlänt med buss från Eken. Vi gick hem. Sedan sov vi. Sedan gick vi för att möta Ivar. Sedan gick vi hem. Dagen efter gick vi till tågstationen, for till Norrköping, gick i Norrköping, sedan sov över på Strand Hotell (fab vy, himmelsäng, helt ok frulle) i Norrköping. Dagen efter, igår har jag för mig det var, så gick vi mer i Norrköping. Sedan for vi hem till Västerås, sedan gick vi. Idag gick vi till Vallby Friluftsmuseum, sedan gick vi till stan. Sedan orkade vi faktiskt inte gå mer och tog bussen hem. Sedan smorde jag in knäna med Voltaren och nu sitter jag och bloggar medan Iv och John vilar upp sig med tågbygge resp. populärvetenskaplig tidning (nördfamiljen I know).

Innan ni blir av med mig för idag så måste jag bara besjunga min fina stadskompis Norrköping.

För hennes glada spårvagnar.

För hennes prydliga brandmurar.

När barnen cyklade så “växte” det blommor ur metallrören –
hur fint och talande är inte det?

För hennes roliga och bildande museer!

För hennes rika industrihistoria.

Och även levande historia.

För hennes infinity pools till driii* som finns här och var fast mest överallt i stan.

För alla här vill jag bo!-husen och de hemlighetsfulla gränderna.

För hennes fina utbud av bra och prisvärt käk – chilig koreansk kimchisoppa på Mannam satt perfa i kylan!

För att min Ivar hade lyckliga förundransögon och ett flertal roliga lekparker att leka i. Min älskade upptäcktsresande <3

Bästisarna! <3

På tal om upptäcktsresande så måste jag nog ändå allt tona ner mitt eget hjältemod till fördel för Ivars och lillebrors. Även om både barnabenen och -huvuden blir trötta av alla intryck så är båda så lugna, så vetgiriga och så fina mot varandra. Ett varmt kärleksband de har till varandra, morbrorn och systersonen.

Så även om mina dagar ledigheten till trots börjar tidigt, plågsamt jättetidigt (den dagen Ivar går upp efter halv sex och inte vaknar sina två-tre gånger om nätterna firar jag med en fet flaska bubbel!), även om det allt som oftast känns att sömnlösheten ihop med allt det praktiska manglar ner min kropp och mitt inre så har jag banne mig en fantastisk ledighet. För att hösten är så färgglad och för att jag får le så mycket – kan en begära mer än så egentligen?

Och till er #nobikesnolikes-läsare: nu blir det mer av cykelvaran. Ikväll kör jag lugn inomhusklass på Nordic Wellness med VCK. Imorgon eller på lördag blir det distans med Plutten-i-kärran. Och på söndag blir det solodistans. In i november ska vi, och in i uppbyggnadsträsket.

Må cykelplanerna hålla. Puss, nu tecknad film:

* Ivarska för vatten, dricka, allt som är blått och böljande

School’s out for… October!

Hej riders! Vad har ni för er? Jag har för mig höstlov. Ofc. Bara för att ens unge är för ung för obligatorisk skolgång betyder det inte att man inte ska få träna på att vara skoltrött aight? Så zoom zoom bye bye föris, hejdå så länge kunderna och kollegorna, vi ses nästa vecka.

När det är höstlov ska man vila, så står det i lagen. Jag tolkar det bokstavligt, lagar fett simpel mat eller käkar ute, tar sovmorgon ända till sju (tecknad film & pysselböcker ftw) och omringar mig med de jag tycker om. Och som inte hellre jobbar eller pluggar dvs hehe.

Efter vad som kändes som en evighet med regn och dassiga skyn dök så äntligen solen äntligen upp och lös upp vår stad i söndags. Det gjorde även min underbara Göteborgs-Nadja som hade dumpat av sina pojkar hemma hos mormorn i Sollentuna och kom för att spendera dygnet med Ivar och mig (i typ den ordningen). Vi gick världens finaste höstpromme, utforskade nya lekparker och såg till att jaga upp en rejäl aptit.

På kvällen fick Jonas ensamvårdnaden för Plutten. Jag och Nadja checkade in på Steam Hotel för ett läckert ångpunkigt kulinariskt och spa-äventyr. Vi körde tidig all in-middag, härjade runt i hotellets pooler tills vi förvandlades till två russin, groggade Moscow Mule i badet under bar stjärnhimmel och avslutade klassiskt med att spela urgamla låtar på youtube och snacka barn, incels och basic bitches (ev lagom frisk blandning höhö). Sedan däckade Nadja, jag plågades min sömnlöshetsvana trogen genom natten med en tankemättad kaoshjärna men så kom frukosten, kaffet och croissanterna och drev bort nattens tankeplågoandar.

När Nadja väl farit hem till sina blev det dags för en ny kär gäst, nämligen lillebrorsan som är den enda av oss som faktiskt har höstlov. Brorsan ska hänga med oss här i veckan och det innebär klassiskt en massa äventyr. Är så glad för min lilla stora trettonåring med hjärtat av sköraste bladguld. Och Ivar – Ivar är sedan länge oåterkalleligt stormkär i sin coola morbror.

Skriver förresten detta inlägget från tåget till Norrköping. Av alla ställen? Jepp. Norrköping är en av mina favvostäder i Närsverige; en vacker plats med rik historia och mycket hög industriromantikfaktor. Och tänk att jag har fortfarande inte varit där med Ivar! Men nu är det dags. Under ett dygn ska vi hitta den flottaste lekparken, besöka Stora och Lilla Arbetets Museum, käka meze (bästa mezen, minns från Kortbane-SM) och klättra uppför de där kuliga spiraltrapporna i de gamla stadsdelarna där husen står rakt i vattnet. Och bada massor förstås, har råkat boka in oss på Strand med både utsikt och egen bubbelpool på rummet.

Och resten av veckan blir det springa, cykla, leka, glo på bra och dålig film och inte ägna vardagslunket en himla tanke.

Som sig bör. Vi hörs och heja höstlov! Och snälla. Var glada för min skull. Tro mig, jag behöver all glädje jag kan få 🍂♥️

 

Tjaba fredagsfolks! Läget? Ser ni fram emot helgen?

Imorgon ska jag cykla långt och på söndag kommer min älskade göteborgska hit på plutthäng följt av nattspa & fine dining-mys på Steam Hotel. So yes I do se fram emot helgen.

Men nu till ämnet. Jag har bytt gym! Eller bytt och bytt, köpt ett kort på ett till gym. En biggie för en konservativ person som en annan. Men seriöst Friskis City. Efter alla felanmälan och förslag på vettiga inomhuscyklar så är det fortfarande inte fixat. Det finns bara två hojar, de står precis vid den (dragiga) entrén, de är anno 90-talet typ etc etc. Även om gymvyn i övrigt är fab så duger inte det gymmet till något annat än just – gym. Sedan finns det bättre anläggningar men de ligger längre bort från stan och då tiden är hårdvaluta för en småbarnsmamma kan jag inte riktigt räkna med de i dagsläget.

Hur gick det till?

Jo, jag lätt mig säljas på ett braigt event för några veckor sedan då grymme Johan Hammarlund hade bjudit in till nyöppnade Nordic Wellness Västerås City för cykelhäng, ett par cykelklasser (så klart) i gymmets nyinredda cykelsal och så kronan på verket – en föreläsning med en av Cykelsveriges proffsigaste cykeltränare aka mr Mattias Reck.

Mattias Reck är en tvättäkta folkkär cykelhjälte. Förutom att vara en sjujäkla lyckad coach med flera stora (och största!) pro tour åkar- och lagnamn på meritlistan så är Mattias en ödmjuk och humoristisk cykelfolkbildare som talar till cyklistförsamlingen på cyklistförsamlingens vis så att säga.

På tal om församlingen så är det alltid lika kul att se VCK samlade på ett och samma ställe och det utan cykelkläderna på. Man ba känner jag den och den? Har jag träffat den och den? Öh 😛 (Fast okej, på de här två korten känner jag igen de flesta)

Stämningen var mysigt eventig, det bjöds till och med på gymmässigt krubb från Salladsmagasinet och andra aktörer. Reck hade med sig sponsorn Maurtens dryck och det var gott det med, tycker alltid att Maurten smakar som Ivars vätskeersättning som jag otippat nog gillar bra mer än Ivar själv. Gillar skarpt Maurtens magsnälla idé, hade dock önskat att de la till lite fler sjyssta grejer som magnesium och sånt som man vill få i sig jämte carbsen när man tävlar. Men det kommer säkert.

Föreläsningen som handlade dels om Mattias år som proffstränare och dels om fördelarna med smart träning med wattmätare var grym – om än lite för kort, men så är det alltid med goda saker. Även om den inte innehöll några jättenyheter för oss som bekänner oss till skaran sifferfrälsta cykelnördar så var det likväl värdefullt att få höra Mattias tankar kring träningsupplägg och bli påmind om vikten av prioritering och periodisering. För övrigt något som tål att påminnas ofta om. I slutändan blev min övernyfikna hjärna sugen på mer och mer info och som så många gånger förr på att anlita en personlig cykeltränare, för att bli djävulskt snabb och lite till.

Men det blev förstås ett nej på den sista biten. Som heltidssmåbarnsmamma med en hektisk vardag värdesätter jag friheten att välja och vraka när och hur jag vill träna (och vet också att det ger bättre resultat när jag väl är redo att ge mig in i leken, ofc. Underskatta aldrig livets naturliga tillfällen till mental återhämtning. Att hinna med allt och det samtidigt är en mycket osmart idé för en som menar allvar både med sitt inre liv och med sitt intresse, i mitt fall tävlingscykling). Tills vidare är det alltså fortsatt Plutten och min inre PCT (och coach Tony då hehe) som sätter träningsschemat.

Och ni kan ju läsa mer om Mattias och hans verksamhet här. Bra skit!

Efter föreläsningen drog Johan igång ett sjyrre spinningpass på Nordic Wellness fräscha wattcyklar. Tyvärr kunde jag inte stanna kvar för att delta i det den här gången. Men tanken är att det förutom ordinarie pass med fysiska eller virtuella instruktörer ska köras särskilda VCK-pass. Håll tills vidare utkik i VCK:s facebookgrupp. Mycket bra idé att ge samtliga medlemmar ett forum för inomhusträning och umgänge. Det har vi inte haft förr. Applåder!

Jo men dåså. Sedan den kvällen för några veckor sedan är jag en glad sverigemedlem i Nordic Wellness*. Västerås mig veterligen första wattmässiga cykelgym i stan.

Så nu drar jag dit för lunchträning. Puss!

• Friskis behöver dock inte deppa ihop helt och hållet, jag är fortsatt medlem även där och kommer att köra lite gympass där också. Vyn från gymmet är ju ändå rätt fab…

Tisdag!

Ibland känner jag mig ensammast i världen när jag promenerar/cyklar med mitt barn/åker buss runt om i Västerås (och särskilt utanför centrum). De flesta jag möter – till fots eller på bussen är antingen

– nyanlända fattiga invandrare (been there)
– arbetslösa eller pga annat dagdrivande (been there)
– folks med intellektuella funktionshinder (not been there men kan ändå relatera pga. min mamma arbetar med människor som har liknande issues)

Hej måndag! Jag och Ivar vabbar. Vädret spelar oss i händerna. Det är rått och ruggigt. Inne hos oss är det varmt och mysigt. Vi har ätit dubbelfrulle, lagat den hårt ansatta Sjungande Barnkammarboken, firat med en sångstund, lagt bamsepussel (femtonbitars förstås!), baltat järnet i diskvattnet och torkat snorig näsa. Nu kikar Plutten på Bilakuten och jag passar på att blogga lite update här till er mina kära rackare:

~ Har jobbat i Falun för första gången och är än mer kär i idén att flytta dit. Så. Vackra. Vyer. Kul förresten – samma kväll var jag på ett litet kalas i Sandviken och gubbsen där trodde jag var från Falun för jag lät som en Falubo. Tog ett tag att övertyga honom att jag var från Väs-ter-ås. Kanske meningen ändå att det blir Katja ♥️ Dalarna till vardags någon gång i alla fall? (att Ivar och mitt cykelego skulle trivas där behöver jag inte ens fundera på)

~ Har bytt gym. Eller bytt eller bytt, skaffat ett till gymkort. På Nordic Wellness av alla ställen. För bara någon månad senare fattade jag inte ens att Nordic Wellness var ett gym; trodde det var ett energidrycksmärke eller något. Tänker blogga enskilt om den händelsen. Anledningen stavas förstås c y k e l (och watt hehe). Vad annars? 

~ Har bestämt mig för att sälja min rosa fara. Min mtb alltså, Trek Procalibern. Inte för att jag ogillar den. Nä, det är en mycket fin cykel i sin klass och vi har roligt ihop. Men jag cyklar mtb för sällan och som livsläget ser ut kommer den att ta lite för mycket plats framöver. Men misströsta inte – känner jag mig själv rätt så blir jag rätt som det är med en ny stigcykel. Och denna gången ultralätt och med dämpning följsammare än en hästenssäng. 

~ Har insett att jag är nog ändå lite för sockerberoende. Även om det till nittio procent handlar om just choklad (är rätt likgiltig inför både godis och bakverk) så mumsar jag i mig det lite för ofta ändå. Jag tänker förstås inte sluta äta choklad helt och hållet. Hur skulle det se ut? *skräck i blicken* Men det skulle inte skada att slippa känna ett så hemskt sug att jag måste ge mig ut och handla det som en alkis panikhandlar sprit liksom. 

~ Hade känt mig starkare än på länge men blev tyvärr förisförkyld förra veckan. Är ändå inte för deppig – det hade gått över en månad sedan förra sjukan så. Och en vanlig förkylning är ingenting mot det där hemska halsontiga jag hade var och varannan vecka förr. 

~ Har ändå varit lite deppig då jag hade faktiskt tänkt att rejsa mig (lite mer) i form under helgens proffsigt arrade crosstävlingar i Täby (se gärna hur det gick till här). Istället åkte jag upp och hängde i stallet och i det nya huset hos min kära väninna Frida i Lumsheden. Älgtacos, rödtjut, bra snack och med en småbarnsmammas mått oändlig sovmorgon, det är grejer det också.

~ har saknat min lilla systemkamera som är kvar hos Nadja i Gbg :’(

~ har inte varit så värst glad i livet den sista tiden. Men det ska det bli ändring på. För Pluttens skull främst, men även för min egen. Hösten är sannerligen förändringarnas och mitt bon courage-mantras tid. 

Nu ska vi ut och känna på oktoberrusket, kanske klappa något mjukt djur och äta någon flott friluftslunch. Puss!

Glad tisdag från regnhärjade Västerås!

Vet ni vad som hände igår?

Höstungen Ivar – mammas Stor-Bebbe, Nappoleon Knubbebubs Bibimbap Sötebrödis Pluttski (plus hundra smekisar till) gick och fyllde två.

Två? Två. Hur fort får tiden egentligen gå?

Vår tvåårsivar är en mycket självständig liten typ. Integriteten är på topp liksom talförheten. Har gått in i kan själv-läge sedan länge. Vägrar nattas i storsängen, ska nattas ostört i sin egen säng (fast man får gärna titta på). Vägrar sitta i barnstolen, ska klättras upp själv i juniorstolen (fast man får gärna sitta bredvid). Själv ska skorna på och av, själv ska ätas, kläs av, tändas släckas, hamras donas, tvättas borstas (fast man får heja, klappa händerna, impas och säkra). Vi finns ständigt nära, hejar på, torkar av, ställer fram, blåser på där det gör ont. Gör svaga försökt att uppfostra men det slutar ändå med att vi älskar ganska metodlöst och rejält konsekvenstänklöst för sådana är vi tyvärr men det verkar ju funka fint ändå. Trots hisnande orädd och sådär lagom trotsig är vår Ivar snäll, gullig mot andra och lugn som en filbunke.

I söndags bjöd vi till kalas (och tydligen även lite cirkus) på Fiholmsgatan 10.

Diverse närsläkt anlände från Lidingö, Hedesunda och Helsingfors.

Vi bjöd på kalasmaten bibimbap!

Killarna på bilden är då min farsa, Ivars farsa, Ivars farsas farsa och så min farsas son aka brorsan då.

Sedan blev det paketöppning – roligt för både små och stora.

En mycket koncentrerad Plutt som dagen till ära sportade ett par ljusblå tights, en ledigare jeansskjorta och så solrosgula sockor med syltfläckar på.

Så många fina och genomtänkta paket det blev! Läsböcker och målarböcker, kritor, äkta plastilina, klockpussel i trä, en liten mjukismus, Duplo och kanske något presentkort.

Och en proffsig ukelele i precis rätt storlek. Att jamma till Iz 🌈, eller ihop med pappa kanske.

Dagen var fantastisk. Så solig och så varm. Vi ungdomar (hehe) drog till vår närliggande lekpark och jobbade upp tårtaptiten.

Tårtdags! Jonas hade svängt ihop en riktigt snygg blåbärshistoria. Av alla färger är ju ändå BLÅ! den roligaste att uttala eller hur Ivar?

Som var så där djävulskt lagom söt att man bara måste ta en bit till. Och en till. Och hade man ändå tröttnat på tårtan så fanns det ugnsvarma kanelbullar från vår närmaste bensinmack (cyklister + bensinmackar = ( ͡❛ ͜ʖ ͡❛)✌)

Ett soligt kanonkalas för vår älskade sol helt enkelt.

Och rätt som det var så vart det måndag och Ivars riktiga födelsedag.

Det blev inget mer kalas – istället pizzabudade jag hem ett par finfina ex från Västerås pizzastolthet Piazza Di Spagna. Mums mums och skål i bubbelvatten – grattis Gulleplutt, fattar du hur älskad du är?

Mammapuss på grötmunnen din. Och ge fan i att gå upp fyra på morgonen, vad är det för ny (o)vana du har lagt dig an med? 😘

Well well, det kommer aldrig bli en fast (& fake) news-journalist av mig, den saken är säker i alla fall. Här är den iaf, riderapporten från Engelbrekt Grrravel* voilà.

Grusloppet Engelbrekt Gravel arras av Norbergs CK – en fantastisk amatörproffsig bergslagsklubb som gör många bra saker och syns väl sin ringa storlek till trots (eller tack vare kanske?). Även de mest utsocknes cyklister känner till EngelbrektsTuren och EngelbrektsRundan ((jepp, samma gamla Engelbrekt som i skidklassikern Engelbrektsloppet). Klubbens duktiga åkare syns i diverse sammanhang både i masters- och elitklasser. Bra klubb helt enkelt, men så har de en sjujäkla cykelvänlig natur att träna i också.

Backig. Brötig. Skogig. Gruvig. Varierande. Ett mycket lyckat kärleksbarn mellan Västmanland och Dalarna.

Jag hade upplevt den på racer och mtb. Nu skulle jag uppleva den på cross.

Även om det hade känts lockande (och bra mer comfy, inget snack om den saken) att köra loppet på gravelstålisen så valde jag ändå att ta mig an det på boonen pga. låg vikt och styvhet. Ändå ett gäng tusen brantare hm fördelade på strax över nio mil. Åtta-ish kilo (med alla prylarna på) är ändå rimligare än stålisens tolv (eller jag vet inte exakt hur mycket, men mycket är det i alla fall) kilo med alla skärmarna och tjafs. Eller många touringpersoner skulle säkert inte hålla med mig men jag är en less is more-tjej så det så.

Morgonen blev förbaskat lyckad. Det rådde en allmän harmoni, alla i gänget Fedorova/Wiking hade typ sovit ut (läs: jag hade lagt mig vid åtta på kvällen för att känna mig “utsövd” senare på morgonen). Monteringen av cyklarna bak på saaben och monteringen av Ivar i barnstolen förlöpte utan problem. Bästisarna Ivar och Tony höll roade varandra fint där bak under hela färden <3

Och vädret. “Sommarens sista pust”, som någon uttryckte sig den dagen. Soligt, varmt, färgglatt. Fotogeniskt med eller utan blixt.

Väl framme på parkeringen vid starten mötte vi upp det glada barnvaktsparet aka Jonas pärer. Tack ska ni ha – tänk så roligt att jag och Ivars pappa skulle äntligen få cykla (eller överlag göra något) ihop bara vi två och det i ett typ obegränsat antal timmar den här dagen.

Även om vi hoppades att vi inte skulle vara ute på grusvägarna för länge, förstås.

Efter det obligatoriska försnacket och en sista PP drog så motionsracet igång. Jag och Jonas hade bestämt oss tidigt att ge oss fan på att suga musten ur de där milen vi hade framför oss. Med en kropp skrikandes efter distans och nötigt mileage– en kropp med alltför lite av den varan – var det inte läge att försöka racea. Vi skulle förstås inte söla för mycket heller, men det fick njutpinkas länge, det fick stannas till ordentligt i depåerna och det fick förstås sittas i en grästuva och mumsas i sig blåbär under punkafixandet.

De första milen var småhetsiga, fina men också irriterande. Jag var arg på min cykel som hade helt fel inställningar för lopp av denna typen och på mig själv som inte hade lagt manken till och fixat den innan. Jag satt för krumt, jag hade för tung utväxling utväxling och jag hade glömt att byta till en distansigare sadel. Det var allmänt… obekvämt, en ganska ovanlig känsla för mig som är bortskämd med att inte ha suttit obekvämt sedan första instegsracern anno 2012. Det resulterade i ont i ett gäng ställen på kroppen – nacken, ryggen och stjärten (stjärten! Händer mig aldrig annars utom på gymcyklarna då!) och i att jag precis som under Dalsland Runt fick bryta mig uppför backarna ty bara två backväxlar att välja emellan.

Att singelklinga ska va så jäkla omständigt att få till bra! (Och då är ju ändå gearsen moddade sedan inköpet)

Men benen, de körde på. Om än något segt om än något yrvaket nötte de på, mina långa blåmärkta rastlösa spiror. Kanske gottade de sig i de andra organens smärtor. Eller så var de på fint humör. Äsch vad vet jag. De gjorde hur som sitt bästa trots mindre eller större stumningar i varje backe som hade tacklats snyggare med något snällare utväxling.

Arrangörerna hade verkligen scoutat fram en bana som hette duga. Ett smörgåsbord av olika slags grus stod uppdukat. Banan tog aldrig paus. Det var krön på krön, kurva på kurva. Det gällde att se upp för erosionsrännor. Påminna sig själv om att slappna av i hela kroppen – utom bålen då – i de yviga kurvorna. Det gällde att jobba med hela kroppen och att fokusera fint. Det var precis som ett gruslopp ska vara.

Vi passerade sjöar och små samhällen. Järnhyttan i Norn. Nedlagda kvarnar, prästgårdar, lador. Vi cyklade över ormar, tysta giftfyllda slangar som hade letat sig ut till solen.

Överallt, så mycket ljus.

Mot slutet kändes nacken och ryggen rätt paj. Den obligatoriska slaggruspunkan tvingade oss att stanna till och det kändes det som en bra välkommen paus. Jag pinkade, pumpade, funderade. Satt där i en tuva med en tom blick. Ville både komma fram och stanna i skogen ett tag till.

Sedan, några sista ryck och så möttes vi av välkomstkommittén bestående av Tony, Plutten och svärisarna. Magarna kurrade. Vi rullade ner mot gula återuppbyggda Elsa Andersons Konditori, slog oss ner i kvällssolen. Serverades gudomlig morotssoppa och öl från västeråsbryggeriet Sjöhagens (mums!), och så MER till lilleplutt, mjuk och gulligt mör efter flera timmars lek med farfar och farmor. Vinka hej till oss!

Jag var också mör. Överallt i kroppen var jag trött, utom benen. Återigen förbannade jag mig själv som hade negligerat den ack så viktiga bikefitten och därmed stulit rejält med kraftprocent från mig själv. Samtidigt – äsch! Nöjd var jag ändå. Påminde mig själv om att inte vara så hård mot mig själv. Att inte jämföra mig själv med de utan vare sig småbarn, var tredje vecka-förkylningar eller kronisk sömnlöshet. Inte så lätt – gudarna ska veta att det inte är så lätt att dras ner i jämförelseträsket när man är omringad av hurtiga friskusar med all tid till träning! – men likväl nödvändigt är det.

Alla kort är tagna av Jonas Wiking.

På vägen hem till Västerås gick snacket som vanligt kring hur synd det är att vi inte bor på ett backigare ställe (är nog det vanligaste cyklistklagomålet här i trakterna?). Vi konstaterade dock nöjt att vi ändå var lyckligt lottade som hade relativt nära till backiga ställen. Och att vi måste utforska det norra Bergslagen ännu mer, och det med snabba ben och gott med energi i kistan och i tröjans bakfickor.

Så, tack för ett kanonlopp Norbergs CK! Ett läckrare avslut på sensommarcyklingen hade man inte kunnat önska sig. Jag ser fram emot att komma tillbaka nästa höst och vara med och racea. Och dricka finöl i solnedgången också, förstås.

Puss och Strava här.

*älskar att övermata med R i mina texter då jag inte kan uttala R fysiskt :'( Rrriot girrrl, överkompenserande…

Vad göra de köriga dagarna då det känns som att tiden inte räcker till

till träningen, nöjen, varandet?

Yes you know my answer – och det är att ta sig tiden förstås. Skitläskigt minuterna innan (stresshjärnan ba men hinner jag, jag tappar ju en timme bla bla) –

– men plötsligt ack så lugnande efteråt.

Har förresten märkt att just löpningen har en enkel och lugnande effekt på mig. Har faktiskt funderat på denna skillnaden mellan cykling och löpning. Ett cykelpass kan jag aldrig veta utgången av. Bortsett från det obligatoriska endorfinpåslaget någon gång under passet så kan jag komma hem på olika humör beroende på passets längd, intensitet, cykelsällskapet eller någon annan faktor. Löpningen däremot, den är alltid lika med råpepp och kolugn efteråt. Kanske för att jag springer kort och nästan alltid solo.

Äsch orka filosofera. Så glad jag är att kroppen fixar löpningen bra denna hösten! Och färgerna och luften, ojoj.

Om ni undrar över bristen på möblemang på vår balle
så är det för att vi ska ha plats för all dans och allt järnvägsbygge.
Så klart. Var dansar ni och bygger järnväg?

Puss från mig & de möra sköningar till benen mina

er Katja straight outta hemmakontoret

Morgon folks!

Haha klassiskt, påbörjade inlägget i fredags kväll men det är först nu på tisdag morgon och dessutom från tåget som jag pallar avsluta det. Nåväl det är något vi får ta these days.

Hur som.

I lördags skulle jag ha begått crosspremiär i succéstaden (Stefans ord) Falun. Men tyvärr så gick ängelen och sjukade ner sig mot slutet av veckan vilket gjorde läget osäkert och mig mindre sugen på att vara borta typ hela helgen. På torsdagseftermiddagen knackade dessutom utmattningsdjävulen åter på min axel. Påminde om att det inte var läge att utsätta kroppen och psyket för allt den mentala och fysiska stressen som en (kravlös, men likväl energikrävande om man nu ska ha någonting där att göra) tävling två körtimmar bort innebär för en ständigt-slut-som-artist-småbarnsmamma. Fick mig att komma ihåg Falun 2016. Dagen då jag efter att ha legat bra till i elitklungans start fick en yrselattack som varade så länge att jag några minuter stod bredvid cykeln (mitt under racet jo), såg ut som ett dumt får och försökte förstå vad jag förväntades göra med crossen – gå bredvid? Klappa? Stå och stirra på? För att sedan inse att det hela inte riktigt var OK, sätta mig i bilen, gråta okontrollerat – och överraskande, Katja gråter ju aldrig? – hela vägen hem till Västerås. Skäms än idag inför Johan och Jenny som fick höra på mina snyftanden, måste låta mycket märkligt för icke-the botten is nådd-personer men men. Dagen efter ställde jag in mina samtliga tävlings- och speakerjobbplaner för resten av året. Och resten…

…bland annat så ledde resten till ett minst sagt större mått av ”självkännedom” än före Falun 2016.

Så inte än. Inte i helgen. Inte just Falun. Även om det är inte utan fomo jag tittar på Lindas talande kort i CYKELCROSS-gruppen.

Så, i fredags.

Sjukanmälde Ivar, krasslig men alltjämt harmonisk, min morgonstjärna. Vabanmälde mig själv. Hällde i mig några sotsvarta koppar kaffe. Mös järnet ända till sovstunden. Lycrade sedan upp mig och vindfleecade upp hejaren. Ner till cykelkällaren, pumpa luft i stålisdäcken, de oförnuftigt mönstrade ena.

Och så for vi! Den här gången till Hallstahammar. Orten känd för Stenströms Cykel, redigt antal kanalslussar, cykelstatyer i rondellen, cyklisthaters till bilförare, att vara platsen där Plutten påbörjade sin resa ut i världen (too much information men men, blödig you know) och Sveriges barnkäraste trädgårdsbutik aka Åsby Hem och Trädgård.

Hu så ovanlig pigg jag kände mig, för att vara sketatrött. Men så hade vi förstås lite draghjälp av medvinden också, jag och lillhejarn som däckade efter några hundra meter. Tog kringelikrokvägar ut ur stan – genom glada no go-zonen Bäckby (förvånas alltid över hur trevligt det är där, snutisar borde get off their horses och cykla eller promenixa där istället) med alla sina kids och hundägare. Ut på Hallstavägen, hej å hå intervallmode. Så fint höstväder. Ljummut och färgglatt, och knappt något motoråk i sikte. Räkmacka för mor och lite smått för barnet, och så massa Åh! Titta! i den fina butiken. Kanske köpte vi lite krimskrams också…

På vägen hem tog vi lite andra vägar, genom fina Vångsta och så. Lillhejaren tuppsade till en sväng men vaknade sedan och kommenterade bilarna vi mötte och du-dusarna (traktorerna alltså) på åkrarna. Hela turen kändes liksom lite belgisk sådär hehe. Blev sugen på pommes och majjo.

Femtiofem km senare var vi hemma och drog till med en rejäl varm dusch och golvhäng. Och sedan kom helgen och träningsvärken i benen. Femtiofem km är inte mycket. Femtiofem km på en stålhoj med grova däck med kärra med en väl tilltagen son i och så motvind hem på det är mycket. Nä, fasiken så hög tid det är att skaffa wattmätare. Jäklar va watt det måste pressas ut när det går som finast.

Okej, slutsnackat. Strava här. Nu tar jag mig an Stockholm med sina gators sköna höstlooks och så ett gäng möten med sköna människor på det.

Over and out

mama Merckx