Månad: maj 2019

Glad skit i bilen

Hejs svejs här är rapporten från lördagens rejs!

Försnack

Eller rejs och rejs, det var ett motionsrejs förvisso men roligt ändå (vadå ändå men äsch ni fattar) Björnlunken, vår familjs lilla tradition sedan graviditeten då jag var lika freaky sömnlös nattetid som cykelstark dagtid.

Fan det heter race inte rejs. Men faller alltid in i klämkäckhetsträsket när jag snackar mtb, det är någonting med den grenen alltså hehe

Faktaruta

Så, Björnlunken: ett XC-motionslopp på och längs med rullstensåsen mellan Alberga, Sörmland och Kungsör, Västmanland. Arton km rullstenig och/eller rotig stig utspätt med några grusjordiga åkpartier. Mest uppåt, några gånger neråt. Folkkärt, välarrat, charmigt och småjobbigt om man ger sig fan på att klå en viss tid eller en viss person. Och så gott som alltid frustrerande trångt på stigpartierna, men antar att det är så det funkar på mtb-loppen.

Mammas lilla mek – en hjälpsammare unge får man leta efter! <3

Starten

Tack svärisarna. Äntligen hände det, och jag fällde – nästan, inte får man bli för blödig i starten, blödigheten hör målgångarna till! – en tår. Tänk att jag och Jonas fick äntligen starta ihop i ett lopp. Hur många år sedan sist? Två, tre? Även om vi hade bestämt oss för att inte vänta in varandra väl under loppet – orka leka par i cykling när det spritter i benen! – så var det fint och mäktigt att bara få stå och ta en suddig liten startselfie på oss båda. Jonas blev rätt het på bild :))

Katjas game

Svinkallt var det, och motvind hela vägen. Vilken skillnad från när jag provkörde banan onsdagen den första maj. Från kortbent och svett till isande kyla och regnkänning på ett par dagar. Jag startade med mycket onda ben. Hade sovit på rejäl dos smärtstillande (alltid lägligt med en WED/RLS-natt dagen före lopp yey) så var utvilad i skallen men benen, de hade ju sprungit en maraton medan jag sov. Förstod därför redan från första tramptaget att jag skulle ha ont hela vägen in i målet.

Bet ihop och hade ändå kul. Var förvisso smått irriterad på att behöva köra om ett antal folks som hade placerat sig i startfållor way ahead deras nivå men äsch, tycker ändå bra att folks har goda tankar om sig själva och inte tvärtom.

Gladde mig åt min teknik. Trots andra gången på mtb sedan förra sommaren körde jag kvickt och smooth genom de flesta (förutom över den förbenade stenskrevan, min akilleshäl 4ever alltså?) tekniska partier. Roligast var förstås utförslöporna, att det är så förbaskat skoj med dessa!

Till slut så är ju folket för underbara. Från den klassiskt nerviga kön till bajamajorna i starten, genom den fina banans små och större utmaningar och in i målet var det idel pepp och glada miner. Inte en enda hetsare eller drygmåns. Grymt jobbat av oss alla!

För er nyfikna på banan – spana in detta mitt bildinlägg.

Resultat

Nu var det ju bara ett motionslopp… äsch, finns inget tråkigare än när folks döljer sina placeringar. Har ni förresten tänkt på en sak? Den där typen som jämt ska basunera ut hur lite de bryr sig om hur de kom och snackar gemenskap & stuff när de hamnar aslångt ner är också den typen som är först att ropa pallplats! och jag ägde! när de väl hamnar på pallen. Logiken, någon? Hellre erkänna att man kom fett långt bak eller sist och avdramatisera det hela. Gemenskapen finns väl där oavsett prestation, annars är det ingen äkta gemenskap eller hur? I mina ögon äger prick alla som startar.

Öh sorry ett sidospår. Jag kom hursom 12 av 43 som kom i mål. Förra året kom jag 10 av 40 i mål. Är för usel på matte för att lista ut om det har skett en förbättring eller inte haha. Hade iaf bättre tid i år så är väl ganska nöjd.

Slutbetyg

Tre av fem rakhyvlar på mina ben

Fyra av fem cykelporrbilder på mitt flås

Fem av fem björnar på arrangemanget!

Tack och hej för mig och hörni, glöm inte att supporta era lokala lopp, race som motionsrace.

Puss!

Tja!

Mår sådär. Min älskade bästis Tony kraschade rätt illa under dagens Göteborgsgirot – det backiga, blåsiga, tärande långracet som jag minns med lika delar vördnad som värme från min första sommar som elitcyklist (kort: lekte rövare på GP dan innan, shit va tekniskt och snyggt jag körde! – var helt jävla slut dagen efter, låg i andra (Tony låg i första) klungan halva av loppet, tappade sedan fett ty körda ben, kröp nästan in i mål efteråt…)

Jag har förlorat livet en gång när Peter aldrig kom hem från cykelturen den oktoberkvällen 2012. Det har satt sina orosspår och även om jag jobbar hårt på att inte överföra mina orosdemoner på mina närstående så lyckas jag inte alltid med mig själv.

Jag hatar när folks kraschar. Det gör mer ont i mig än när jag själv kraschar (då är det ändå cykeln jag tycker mest synd om!) När någon så livsviktig som Tony kraschar långt borta målas hela världen svartvit och jag för ett slags halflife tills jag vet att allting är hundra procent ok med personen.

Tony ser nog ut och mår som fan men verkar ändå levande, tänkande och obruten om än hjärnskaKad den närmaste familjens rapporteringar av att döma. Jag hatar att inte vara vid hans sida men är glad att han har sin syster nära sig. Tony om du läser detta – brudar gillar killar med ärr, men dina ärr läker så du får nog allt locka dem med annat framöver! 👑👈

Mju. Dagens inlägg skulle egentligen bli en glad rapport om min och Jonas första gemensamma racestart i den sörmländska Alberga. Jäkla kraschnyheten att smolka till det.

Ni får rapporten i nästa inlägg. Det förtjänar ett eget rum ju. Men nu ska jag krama om mina och vila.

Ta hand om er cykelvänner!

Puss.

Update: har pratat i telefon med Tony. Äntligen! Han är ok. Inget brutet. En del blåslaget. Det blir stygn och det blir ont men det blir fint och det blir bra ♥️

Det finaste man har riskerar man att äta upp ett gäng gånger varje dag <33

Hej föräldraledig fredag! (den bästa sorten)

Kul att gårdagens inlägg fick så många att berätta om sina minnen i de olika kanalerna och direkt till mig 🙏 Önskar verkligen jag hade tiden och orken att skriva fler tvättäkta cykelkattentexter som detta men det är som det är – och desto roligare är det när jag väl får till dem. Igår berodde det förresten på att jag hade både fått sovmorgon (till halv nio! Inte hänt på flera månader, utan ljug) och fett med härlig mtb-lek på åsen i Alberga i torsdags.

Energi föder energi så jag hann med en hel del igår. Fem grymma möten i kära jobb-Eken och sedan en kanonkväll med familjen, Tony och cykelsnack. Och så en timmes deckarläsning, av den ytligaste typen deckare också 😁 Hade också tänkt repa med mitt bluesband The Pipes (lovar ska berätta om det mer någon gång!) men hade tack och lov vett att blåsa av repet i god tid. Är ju tyvärr lagd åt det gränslösa hållet och kan köra på nonstop om jag inte drar i handbromsen när jag är uppåt men då blir den obligatoriska kraschen än värre när den väl kommer – och att den kommer är jag så säker på. Men hey, jag har barn nu. Är skyldig min pöjsch balans, vett och ro – han ska inte betala priset för min dampighet som kan vara charmig att bejaka när man är tretton men knappast när man är trettiotre.

På tal om navelskådning – eller skådning iaf:

– jag och Iv är på väg till Västerås baby-Skansen för att skåda nykläckta djurungar

– imorgon kommer jag och sambon att för första gången sedan… eh typ 2016-17? köra ett XC-lopp ihop – ba att komma till Alberga/Kungsör och skåda oss! Provkörde banan i onsdags och gjorde rätt bra ifrån mig faktiskt.

– och på söndag får jag äntligen skåda racern jag har drömt fram och bestämt mig för. Hörde jag unboxing? Knappast. Det blir snarare en cykeltur hem från affären. Lovar dock att fota!

– om du tror att du är blockad av mig på insta och du är varken Reinard Räv eller en elak häxa så är du inte blockad – jag har bara tillfälligt avaktiverat mitt konto för att… äsch, fastfood är lättuggat men slowfood ger bättre hälsovibes 🙂

Så! Nu blir det djurungar, glass och skruva av mina landsvägspedaler från monarken. Och sedan laga pasta – inte vill en vara mager som ska härja på hoj i helgen!

Puss.

(och fritt fram att försöka gissa vilken löparcykel det blir)

Jag noterar dem när jag står och klämmer på en racer för dyr för att ens överväga och därför fullkomligt självklar att önska äga.

Vid ekiperingshyllan intill racerhörnan står en säljare och förklarar något till en man.

Mannen är lång, solbränd och medelålders och bär genomgående mörka arbetskläder. En företagslogga på den solblekta t-tröjan, ett verktygsbälte på sniskan. En man som är van att jobba med händerna. En man som i likhet med hundratusentals andra män dagligen ser till att något byggs, något driftas, något lagas, något levereras i landet där vi bor.

Ingen särskilt annorlunda man med andra ord för oss som inte känner honom och ändå är det något i hans uppsyn som fångar min uppmärksamhet flera gånger om då jag går igenom det uppdukade racerutbudet.

Jag vill inte glo. Jag vänder bort blicken. Jag har ingen uppsåt, ändå tjuvlyssnar jag.

Säljarens ivriga röst skär igenom den torra luften, plasten och metallen som utgör en cykelaffär. Säljaren pratar om sittbenen, klossar och vikt, om bromsar och växlar och dämpare, om kanske och så småningom och lika bra att köpa direkt.

Mannens röst är mer dämpad, han nickar mest och kommer med korta ja, ah okej, mm och jo till svar.

Jag råkar möta mannens blick och då hajar jag plötsligt. Det lyser i mannens ögon. De är smala och fredagströtta men de kan inte dölja det speciella ljuset.

Sin vardagligt sammanbitna uppsyn till trots kan mannen föga hålla sig från att le, om än knappt märkbart. Har man inte lett så här själv någon gång så noterar man inte det speciella leendet.

Jag har lett just så här. Jag har sett andra le just så här. Så jag noterar.

Mannen är lika delar nervös som begeistrad för han ska precis bli med sin första riktiga sportcykel. Han må ha lagat och lappat ihop sin del av Sverige ett gäng tusentals gånger. Men han har aldrig ägt en sporthoj och han fattar ingenting annat än att han känner en ny lycka han minns vagt från barndomen.

Mannen är ett enkelt byte. Tålmodigt suger han åt sig säljarens tips, tar emot hennes idéer lika medgörligt som han tar emot basvarorna hon rekommenderar honom. Fyller famnen full med skor, SPD-pedaler, flaskställ, handjägarpump, långfingrade handskar, kortfingrade handskar, extra synliga sockor. Hjälmkartongen staplas på skokartongen. Det är grejer så att mannen och säljaren får hjälpas åt när de bär det ner till kassorna.

Vid kassorna står den och får det mesta runtomkring, inklusive mannen, säljaren och mig själv att blekna. Den är inte den dyraste. Förmodligen inte den allra styvaste och inte den allra lättaste. Men den är fin, så fin. Glansig i lacken. Stark i färgen. Sprillans från fabriken. Så noga utvald. Så härligt framdrömd. Med en plastpåse innehållandes garanti och lite andra viktiga papper hängandes på styret.

Jaha då var det klart nickar säljaren och räcker över kvittot till mannen med leendet bara vi ler som har någon gång blivit med vår första riktiga sportcykel.

Mannen tackar. Han släpper inte cykelstyret.

Jag undrar hur lång tid det dröjer innan cykellyckan får hans ansikte att spricka upp i ett öppet grin.

Minns ni hur det var när ni fick eller skulle köpa er första cykel? Hur kändes det? Berätta gärna! 

Inlägget skrevs i mobilen på bussen hem från cykelaffären.
Och faktum är att jag är snart där – eller nästan där,
för det blir ju ändå inte riktigt första gången.
För jag har äntligen hittat min perfekta racer 🙂