Jag noterar dem när jag står och klämmer på en racer för dyr för att ens överväga och därför fullkomligt självklar att önska äga.
Vid ekiperingshyllan intill racerhörnan står en säljare och förklarar något till en man.
Mannen är lång, solbränd och medelålders och bär genomgående mörka arbetskläder. En företagslogga på den solblekta t-tröjan, ett verktygsbälte på sniskan. En man som är van att jobba med händerna. En man som i likhet med hundratusentals andra män dagligen ser till att något byggs, något driftas, något lagas, något levereras i landet där vi bor.
Ingen särskilt annorlunda man med andra ord för oss som inte känner honom och ändå är det något i hans uppsyn som fångar min uppmärksamhet flera gånger om då jag går igenom det uppdukade racerutbudet.
Jag vill inte glo. Jag vänder bort blicken. Jag har ingen uppsåt, ändå tjuvlyssnar jag.
Säljarens ivriga röst skär igenom den torra luften, plasten och metallen som utgör en cykelaffär. Säljaren pratar om sittbenen, klossar och vikt, om bromsar och växlar och dämpare, om kanske och så småningom och lika bra att köpa direkt.
Mannens röst är mer dämpad, han nickar mest och kommer med korta ja, ah okej, mm och jo till svar.
Jag råkar möta mannens blick och då hajar jag plötsligt. Det lyser i mannens ögon. De är smala och fredagströtta men de kan inte dölja det speciella ljuset.
Sin vardagligt sammanbitna uppsyn till trots kan mannen föga hålla sig från att le, om än knappt märkbart. Har man inte lett så här själv någon gång så noterar man inte det speciella leendet.
Jag har lett just så här. Jag har sett andra le just så här. Så jag noterar.
Mannen är lika delar nervös som begeistrad för han ska precis bli med sin första riktiga sportcykel. Han må ha lagat och lappat ihop sin del av Sverige ett gäng tusentals gånger. Men han har aldrig ägt en sporthoj och han fattar ingenting annat än att han känner en ny lycka han minns vagt från barndomen.
Mannen är ett enkelt byte. Tålmodigt suger han åt sig säljarens tips, tar emot hennes idéer lika medgörligt som han tar emot basvarorna hon rekommenderar honom. Fyller famnen full med skor, SPD-pedaler, flaskställ, handjägarpump, långfingrade handskar, kortfingrade handskar, extra synliga sockor. Hjälmkartongen staplas på skokartongen. Det är grejer så att mannen och säljaren får hjälpas åt när de bär det ner till kassorna.
Vid kassorna står den och får det mesta runtomkring, inklusive mannen, säljaren och mig själv att blekna. Den är inte den dyraste. Förmodligen inte den allra styvaste och inte den allra lättaste. Men den är fin, så fin. Glansig i lacken. Stark i färgen. Sprillans från fabriken. Så noga utvald. Så härligt framdrömd. Med en plastpåse innehållandes garanti och lite andra viktiga papper hängandes på styret.
Jaha då var det klart nickar säljaren och räcker över kvittot till mannen med leendet bara vi ler som har någon gång blivit med vår första riktiga sportcykel.
Mannen tackar. Han släpper inte cykelstyret.
Jag undrar hur lång tid det dröjer innan cykellyckan får hans ansikte att spricka upp i ett öppet grin.
Minns ni hur det var när ni fick eller skulle köpa er första cykel? Hur kändes det? Berätta gärna!
Inlägget skrevs i mobilen på bussen hem från cykelaffären.
Och faktum är att jag är snart där – eller nästan där,
för det blir ju ändå inte riktigt första gången.
För jag har äntligen hittat min perfekta racer :)
2 kommentarer
Min första racer minns jag faktiskt inte av vem jag köpte den – men det var en Nishiki Road Master från 80-talet, med ramväxlar. Röd, supersnygg och läcker. Jag köpte den för att jag tröttnade på alla budcyklister som cyklade om mig på min 500 kr Pinewood-MTB till och från jobbet, när jag flyttat tillbaka till innerstan. Denna Nishiki fick jag behålla i 5 veckor, innan den blev stulen under en arbetsdag.
Givetvis kollade jag då på Blocket direkt och hittade en Merida-racer från 90-talet, med mer moderna växlar. Snabb hoj som attan. Den köpte jag av någon utanför Täby C. Njöt av den hela sommaren innan jag krängde iväg den, för att köpa min första, moderna racer – en Nishiki det också. En riktigt tråkig cykel utan karaktär – långsam, tråkiga komponenter och tung. Jag minns inte heller här vem jag köpte den av.
Vad jag minns är att jag nästan ända från början bara köpt begagnade cyklar, förutom den MTB och racer jag nu äger, som jag båda köpt till kraftigt rabatterade priser. Och det jag minns mest, eller vet mest nu, är vilken lycka dessa köp gett.
Jaså, så du började med racer! Alltid sett dig som en mtb-kille :)) Spännande hursom.