Glad skit i bilen
Hejs svejs här är rapporten från lördagens rejs!
Försnack
Eller rejs och rejs, det var ett motionsrejs förvisso men roligt ändå (vadå ändå men äsch ni fattar) Björnlunken, vår familjs lilla tradition sedan graviditeten då jag var lika freaky sömnlös nattetid som cykelstark dagtid.
Fan det heter race inte rejs. Men faller alltid in i klämkäckhetsträsket när jag snackar mtb, det är någonting med den grenen alltså hehe
Faktaruta
Så, Björnlunken: ett XC-motionslopp på och längs med rullstensåsen mellan Alberga, Sörmland och Kungsör, Västmanland. Arton km rullstenig och/eller rotig stig utspätt med några grusjordiga åkpartier. Mest uppåt, några gånger neråt. Folkkärt, välarrat, charmigt och småjobbigt om man ger sig fan på att klå en viss tid eller en viss person. Och så gott som alltid frustrerande trångt på stigpartierna, men antar att det är så det funkar på mtb-loppen.
Mammas lilla mek – en hjälpsammare unge får man leta efter! <3
Starten
Tack svärisarna. Äntligen hände det, och jag fällde – nästan, inte får man bli för blödig i starten, blödigheten hör målgångarna till! – en tår. Tänk att jag och Jonas fick äntligen starta ihop i ett lopp. Hur många år sedan sist? Två, tre? Även om vi hade bestämt oss för att inte vänta in varandra väl under loppet – orka leka par i cykling när det spritter i benen! – så var det fint och mäktigt att bara få stå och ta en suddig liten startselfie på oss båda. Jonas blev rätt het på bild :))
Katjas game
Svinkallt var det, och motvind hela vägen. Vilken skillnad från när jag provkörde banan onsdagen den första maj. Från kortbent och svett till isande kyla och regnkänning på ett par dagar. Jag startade med mycket onda ben. Hade sovit på rejäl dos smärtstillande (alltid lägligt med en WED/RLS-natt dagen före lopp yey) så var utvilad i skallen men benen, de hade ju sprungit en maraton medan jag sov. Förstod därför redan från första tramptaget att jag skulle ha ont hela vägen in i målet.
Bet ihop och hade ändå kul. Var förvisso smått irriterad på att behöva köra om ett antal folks som hade placerat sig i startfållor way ahead deras nivå men äsch, tycker ändå bra att folks har goda tankar om sig själva och inte tvärtom.
Gladde mig åt min teknik. Trots andra gången på mtb sedan förra sommaren körde jag kvickt och smooth genom de flesta (förutom över den förbenade stenskrevan, min akilleshäl 4ever alltså?) tekniska partier. Roligast var förstås utförslöporna, att det är så förbaskat skoj med dessa!
Till slut så är ju folket för underbara. Från den klassiskt nerviga kön till bajamajorna i starten, genom den fina banans små och större utmaningar och in i målet var det idel pepp och glada miner. Inte en enda hetsare eller drygmåns. Grymt jobbat av oss alla!
För er nyfikna på banan – spana in detta mitt bildinlägg.
Resultat
Nu var det ju bara ett motionslopp… äsch, finns inget tråkigare än när folks döljer sina placeringar. Har ni förresten tänkt på en sak? Den där typen som jämt ska basunera ut hur lite de bryr sig om hur de kom och snackar gemenskap & stuff när de hamnar aslångt ner är också den typen som är först att ropa pallplats! och jag ägde! när de väl hamnar på pallen. Logiken, någon? Hellre erkänna att man kom fett långt bak eller sist och avdramatisera det hela. Gemenskapen finns väl där oavsett prestation, annars är det ingen äkta gemenskap eller hur? I mina ögon äger prick alla som startar.
Öh sorry ett sidospår. Jag kom hursom 12 av 43 som kom i mål. Förra året kom jag 10 av 40 i mål. Är för usel på matte för att lista ut om det har skett en förbättring eller inte haha. Hade iaf bättre tid i år så är väl ganska nöjd.
Slutbetyg
Tre av fem rakhyvlar på mina ben
Fyra av fem cykelporrbilder på mitt flås
Fem av fem björnar på arrangemanget!
Tack och hej för mig och hörni, glöm inte att supporta era lokala lopp, race som motionsrace.
Puss!