Månad: april 2018

Tänk om man hette Kiruna.
Då skulle en hel stad hjälpa till att flytta ens lass.
Fast nä. Det hade blitt för många att köpa flyttpizza till… vi glömmer’t
och är glada åt de som hjälpt oss istället <3

Hej. Skriver mitt i röran. Just nu vet jag faktiskt knappt vilken dag det är, än mindre vilket datum det är. Grabbarna är utslagna för andra gången idag. Jag lyssnar på det lugnande ljudet av vår egen tvättmaskin. Vilken lyx! Tidigare idag har jag suttit på toan och tittat på tvättdansen inne maskinen. Jag har saknat den meditationen. Har ju inte haft en egen tvättmaskin sedan Klockartorpet (lyan före lya ciclista) för sex år sedan.

Är faktiskt första gången sedan packandet i… fredags? som jag har öppnat datorn. Mobilen har jag glömt var den ligger. Förlåt alla som får vänta med att få svar på era sms, ring om något oki oki. Läser nu ikapp lite bloggar och sådant. Det verkar som att det är Valborg snart. Inte idag va? Eller är det idag? Måste se brasan! Vilken brasa? Någon brasa!

Att städa och fixa inför och mellan de tre visningarna, att packa och att flytta och nu även packa upp är ingen lek med en liten sexochenhalvmånaders i flyttlasset, eh menar sällskapet. Nu är vår Ivar en lugn och tålmodig filosof till bebis som hellre sitter och pratar med oss och leksakerna än härjar runt. Men bebislivet med maten, skötseln, stimuleringen och utvecklingen måste och vill ju levas fixrundorna emellan. Vilket innebär att vi vuxna är ganska slut ungefär hela dagarna.

Från början hade jag tänkt att “sticka ifrån” och cykla en stigrepa igår. Hah, det var bara att glömma. Idag börjar vi ana en ljusning mellan flyttkartongerna men så ser det dystrare och dystrare ut på himmelen. Jag tänker dock sticka ut ändå. Hela kroppen värker av sömnbristen (min WED/RLS-period fortsätter tyvärr) och den vanliga föräldratröttheten men sedan när blir man piggare av att inte cykla?

Nu ska jag fortsätta packa upp. Sittandes. Så att benen vilar. Och sedan ska jag leta fram cykelkläderna, assavern och kämparmojon och fara åt skogen för en stunds glömska i grönskan.

Puss.

Hej fredagshej från flyttfåglarna! Tuss är däckad och jag har tagit mig en dusch… kanske min sista i lya ciclista? OMG

Hej uppspelta två!
(Hoppetuss alltså, stadigast core i världen, är lite avis)

För igår fick vi nycklarna till vårt nya hem

Hej kattmosaik i entrén!

och bara måste förbi och tjuvhusera lite, trots att vår “stora” flyttid är inte förrän på lördag (eftersom det är nybyggt och alla flyttar in samtidigt så får man paxa en tid då man får ha hissen för sig själv)

Hej Jumperfabriken, skönast klänningar i landet

fika te med chokladbitar till (vad annars?) och laxpotatispuré på burk

Hej kattungesvansfingrar!

med prassligast haklapp i världen – plastpåsar är utskällda men är ändå användbara i krislägen, aight?

Hej yellow submarine! Yellow submarine!

provpinka toaletten, provtvätta händerna, provtrycka på alla vitvaruknappar (vilka moderniteter! /en som nog aldrig bott i något byggt efter 40-talet)

och så sitta ner på golvet och uppskatta tystnaden, ljuset och tanken på att det kommer att bli så mycket smidigare och sjysstare att mellanlanda här ett tag

– när man är två så kallade vuxna, ett barn och en herrans massa vuxenleksaker.

(som i cyklarna och tillbehören ofc)

Nu fortsätter vi packa här! Puss.

Håll utkik i alla kanaler online & irl oki? <3
(det sitter ett litet modsmärke fram på ramen)

Hej morgon.

Bloggen fortsätter vara hackig.

Den största anledningen är att hela den lilla familjen har häcken full med att städa/kånka/styla inför visningarna (de är tre så det blir lite av ett sysyfosarbete men ikväll är den sista jippie) och packa inför flytten på lördag. Samtidigt försöker vi att finna lite hemmaro och utomhusaktiviteter mitt i det hela.

Den andra anledningen är något mer genant.

jag har ordinerat mig själv en rejäl mobilbloggvila och det inte för att vara mer i nuet för jag har nog aldrig varit mer i nuet än nu utan för att jag är skadad :'(

Under dessa snart sju månaderna har jag knappt hunnit använda datorn och har skött så gott som alla ärenden, allt bloggande och allt skapande via mobilen. Och gärna i märkliga sitt- och ståpositioner (bebis bebis bebis)

Tyvärr har det lett till att jag har fått en –

mustumme!

(fast det heter egentligen sms-tumme tydligen men jag smsar ju så sällan)

Det känns så himla b att ha fått det. Och det gör så ont. Inte bara när jag måste använda mobilen utan även när jag ska hålla i vällingflaskan, bebisskeden, min egen matsked eller det raka mountainbikestyret.

Lite skämmigt är det också. “Normalt” sett är ju jag en person som knappt har mobilen på när jag inte jobbar. Samtidigt känns det lite fränt modernt. Tänk, förr i tiden hade man kanske eldstålstumme, eller knackstensarm! Och nu har vi musarmar och sms-tummar. Vilka blir de nästa teknikåkommorna? *skypar upp Elon Musk*

Vad gör jag åt saken då? Inte så mycket annat än vilar från mobilen (och messar med vänstra handen) och från nätet överlag. Passar bra nu mitt i visningsfixet och flytten, med en naturlig paus.

Och så är det ju lite småskönt att hålla sig borta från alla bilderna på undersköna cyklar med bockstyren. Jag har nog fortfarande inte riktigt landat i sorgen efter cykelstölden. Eller så har jag blivit en mästare på att hantera avsked. Vad vet jag. Tänk om någonting här i livet kändes tryggt och permanent.

Äsch fuck nu är jag bara deppig. Borde låta bli att tänka på Ridleyn. Borde gå och gosa ner mig med pluttisen i storsängen. Ska nog ta och göra det strax. Sedan ska vi ta itu med den förhoppningsvis sista storstädningen inför kvällens visning.

Ikväll får vi nycklarna till vår nya lägenhet och på lördag flyttar vi bråtet. Jag längtar! Det kommer att bli en rejäl nystart och mer ro till sådant vi båda egentligen föredrar att lägga tid på

(cykla, skriva, skapa, vandra, springa, läsa ja allt annat än att hemmafixa hela himla tiden)

Puss från nybyggarn

Flåt fåfäng men knäppte kortet ståendes i mackkön – motorsportsgrabbarna stod och dreggla åt trekkisen, sedan kom deras pappor och dregglade de med :))) *litet plåster på såret*

Hej.

När en cykel stjäls en är det inte “bara” ett dyrt träningsredskap som tas ifrån en. Det är en bit av ens hjärta, ett stycke ens livshistoria och en bit av ens livsglädje som separeras från en. Cykeln är ens vän. För precis som Dan i gruppen Vi som älskar mountainbike uttryckte det: För oss som cyklar blir ju nästan cykeln en god vän. Man cyklar aldrig själv för vännen är med.

Knappt en timme efter att jag hade bloggat gårdagsinläggets glada ord om att jag skulle just ut och cykla distans (årets första långdistans på torr asfalt!) och fundera ut ett namn för vår nya lägenhet – knappt en timme efter att jag hade hyllat vår lilla Bomansgatan – så stals min bästa, dyraste och enda bockstyrade cykel, min nyfixade Ridley X-Fire, två meter utanför vår lägenhets dörr. Från trapphuset. Mitt på ljusa dagen. Under de max fem minuterna som cykeln stod obevakad inomhus. Under den lilla stunden jag skulle stoppa om Ivar, dra på mig hjälmen och skorna och traska ut ur lägenheten. Jonas hörde något, sprang ut och cykeln var borta. Jag förstod ingenting. Drog av mig skorna, hjälmen och handskarna och la mig ner bredvid vår varma bebis i storsängen under tiden Jonas sprang och sedan bilade runt i närområdet i ett svagt hopp om att kanske hinna ikapp tjuven.

Det kändes helknäppt. En cykelstöld inomhus i vår lilla bostadsrättsförening? Vem i helskotta kunde tjuven vara? Någon som kände någon? Någon som strök omkring med flit? Någon..? Äsch. Det spelade egentligen ingen roll men ändå så gick tankarna just så.

För det är nog det som är den värsta påföljden av allehanda tjuveri. För varje stöld så rubbas ens tro på mänsklighetens godhet något. Vare sig man vill det eller inte. I studens hetta frågade jag Jonas men hur ska vi övertyga Hoppetuss om att tro på människorna när vissa sabbar det så för andra? (det kommer förstås att gå alldeles utmärkt, det vet jag själv men ni vet hur det känns i sådana stunder)

Nåväl. Vad skulle jag göra? Jag hade ju längtat efter att få sprätta utomhus hur länge som helst. Det var bara att langa fram en assaver och hoppa på min andra… nu enda sportcykel – trekkisen.

Oändligt tacksam över att ha den att cykla på begav jag mig till första bästa stigen in i skogen, den vid Hökåsens motocrossbana. Jag ville inte tänka, bara köra. Distansplanerna hade skitit sig men jag tänkte i alla fall snurra runt ett tag och typ, finna nya och gamla stigar med målet att bli trött. Vid ett stigskäl (inte kan man väl säga välskäl om stigarna?) så stannade jag till för att komma på vilken väg jag skulle ta. Plötsligt så hördes några kända röster –

ut ur skogen uppenbarade sig Grannen (!), Helena och en som senare visade sig heta Anneli och djävulskt duktig uppför.

För efter lite snack bestämdes det att jag fick hänga på och det var ju tur att jag gjorde det. Eftersom jag inte hade cyklat med sällskap på… oj… jag kommer faktiskt inte ihåg hur många månader det hade gått? så fick jag koncentrera mig ordentligt. Det krävdes inte många hundra meter innan jag blev lite svettigare, lite skrattigare och lite mindre mörk i sinnet. Hörni Grannen Helena och Anneli – vet ni att ni räddade mig från att typ, spd-vurpa med flit i den hästskitigaste pölen för att döva cykelförlustsmärtan? Just så. Era små stigänglar.

När jag var hemma och cykelruset hade avtagit blev det åter tomt i själen. Eftersom jag lagt upp skriet efter förlusten i mina två favvocykelforum på Facebook så hade det droppat in hundratals kommentarer från medcyklisterna som brydde sig. Jag läste (och fortsätter att läsa, ni är fantastiska mina vänner) varenda en av dem, sög åt mig alla tipsen och idéerna och det blev åter lättare

för så länge vi som bryr oss om och känner för varandra finns så kommer inte ondskan att vinna. Punkt.

Men nu kvarstår faktumet – Katja är för första gången sedan hon började sportcykla utan en bockstyrad cykel och det är hur trist som helst. Hela tanken med Ridleyn var ju att använda den som asfalts-/cykelkärracykel sommartid och som tränings- och tävlingshoj under höstens crossäventyr. Med mammaledigekonomin och tidsbristen hade cykeln utgjort en perfekt allroundvän i år. Och så var den ju så vass och bra helt enkelt.

Nu återstår arbetet med polisanmälan- och försäkringsanmälan (här har förresten Anna skrivit ihop ett gäng tips till er i samma sits, usch att det ens behövs va?) och så håller vi tummarna för att jag får tillbaka någonting för cykeln och dess komponenter.

Under tiden letar jag en cykeldeals och påbörjar sparandet till en ny bockstyrig individ.

But I still miss someone

och förstår nog fortfarande inte riktigt vad som har hänt. Ännu ett avsked. Fan på att behöva orka sådant. Puss.

Alltid nytränad i lya ciclista

Gärna nykraschad (men alltid redo för fest) i lya ciclista

Oftast i kär i livet, mer sällan kär i städningen i lya ciclista

Med gångavstånd till stan är denna trivsamma lägenhet belägen. Lägenheten renoverades 2010 och har en tilltalande planlösning med ljus hall, vardagsrum med stort fönsterparti, renoverat kök, rymligt sovrum och helkaklat badrum. Genomgående parkettgolv och målade väggar samt bra förvaringsutrymmen. Nära Mälardalens högskola samt påfart till E18. (ur mäklarbeskrivningen)

Fan hörru Bomansgatan. Bomansgatan-uppe-på-backen, Bomansgatan-bakom-Gröna Woken, Bomansgatan-där-typ-alla-man-känner-har-bott-någon-gång, Bomansgatan-den-där-gatan-nära-högskolan.

Om en vecka bor vi, jag inte här längre. Min lilla, nätta, eleganta lya ciclista.

Det var i slutet av januari tvåtusentretton, nästan exakt tre månader efter jag hade begravt min Peter som jag, Grannen och Valle flyttade in mitt bråte. Till hjälp hade vi Grannens företagslastbil och Saris lilla pickup jag fick låna i en vecka att köra småpryttlarna i.

Köpaffären var hastig. Jag stod inte ut med att bo kvar på det en gång så festglada Klockartorpet. Gå runt och tänka och minnas, ett hålögt spöke i de tomma rummen som påminde om livet som inte längre var ett liv. Bomansgatan var det närmaste stan jag hade råd med, med maxlån och lite hjälp från min far.

Den nya lägenheten välkomnade mig. Ljus och charmig, gammaldags men smakfullt renoverad – tillräckligt mycket för en som ville trivas hemma utan att spendera alltför mycket tid eller pengar på att hemmafixa. En sådan som jag.

Då jag flyttat många, många gånger i mitt liv och kommer nog att fortsätta flytta har jag någonstans börjat se mina hem som geografiska bekantskaper snarare än geografiska platser. Lya ciclistan har sedan starten varit min fina bundsförvant.

Dess tjocka fyrtiotalsväggar har inrymt mycket och många – glädje, skratt, vänner, cyklar, vänners cyklar, vänners vänner, förälskelse, smärta, blod, gott käk, musik, sång och skrivande. Bland annat den här lilla bloggen har skötts ifrån denna lägga i hela fem år.

(hade jag haft ett glas rödtjut i handen så hade jag skålat med mig själv nu)

(varför med mig själv är för att Jonas nattar le bébé)

Det var här jag blev tävlingscyklist, sedan mountainbiker, sedan crossie (just i den ordningen, även om mtbn användes enbart till att vintercykla/crossa med i början). Det var här jag gjorde och kände massa fel men också massa rätt. Det var här jag tröttnade på att leva med konstant oro och ont i magen och bestämde mig för att för första gången i livet ta till mig ordentligt med mod och vända på skutan.

Men icke att förglömma det enkla – framför allt så trivdes jag här. I min anspråkslösa vrå i världen. På platsen där jag har varit helt och hållet mig själv. Katja med datorn in på toaletten, i fluffig morgonrock och med en chokladfläck i mungipan.

Nog är det många minnen som kära lya ciclista har bjudit på genom åren. De starkaste tillhör dock inte enbart mig utan delas med två till – varav en kanske inte riiiktigt kommer att minnas så mycket annat än i sina celler, möjligen i sitt undermedvetande.

För ni vet ju. Någon gång i början på januari förra året så gick det riktigt hett till på Bomansgatan.

Och nu är det tre människor som flyttar mot en större framtid för sig själva och sina cyklar. Hejdå Bomansgatan, vi kommer att minnas dig med värme.

Om vi fortfarande håller sams efter all städning och allt visnings- och flyttfix det vill säga. Hah och pust.

Nu ska jag ut och cykla och tänka ut vad vårt nya plejs ska heta. Lya ciclista 2.0 eller något nytt? Kom gärna med idéer. Puss!

P.S. Vill ni snoka runt i lya ciclistans visningsversion så ligger den ute på Hemnet. Kom och köp!

Hej. Extra dålig bloggare just nu. Bråda dagar här hemma! Mycket som ska hinnas göra (hinna göras?) inför flytten. Två visningar denna vecka som kräver städning. Packningen och annat fix samtidigt som tussis ska få ro och röra sig tryggt mitt i hemmet som förändras för var dag.

Samtidigt utspelar sig våren utanför hemmets en gång så tjocka vinterväggar, tränger sig in mer och mer och väggarna är snart ett minne blott.

Det är både behagligt och samtidigt omöjligt att gömma sig inomhus några längre stunder. Utomhus söker jag små och större vardagsretreats för mig och min bebis så att han lär känna världen i ett lugnt tempo. För så mycket det finns att se, så många sensationer för en som upplever allting för första gången och jag vill inte att det ”bara” sker i förbigående. Jag vill ge det tiden och rummet att ske. Det är viktigt. Det får kosta precis hur mycket tid och trötta fötter som helst.

Minst en rejäl promenad om dagen, finns det något härligare än att åka vagn och titta ut på världen? En måltid vid Mälaren med mandarinänder och ekorrar som sällskap. En kortistågresa med sövande utsikt över ljusgröna ängar med tunnbenta rådjur vid horisonten. Kaffekvarnsurret på det lilla bageriet. Att hålla i en riktig pappersbok. Rulltrappans ledbelysning i glada färger. Doften av mammas bakverk, smaka lite. Ljudet av ett propellerplan. Att sitta uppe i vagnen med suffletten nere och ta in omgivningen. Vi stannar upp, i parken, i skogen, mitt i staden. Den urladdade spruckna mobilen (som jag bloggar från just nu), fixartankarna, stressen ligger och skräpar nere i skötväskan ihop med en halväten bar och halsduken som inte längre behövs.

– – –

Idag har jag så trötta ben. Körde rätt tufft på Monarken igår, sedan någon mil promenad mm i solen och värmen i Enköping, årets första familjepicknick i Örsundsbro, lägenhetsfixet… Ikväll är det första visningen. Idag ska det bli mycket varmt här i stan och jag vill helst bada isvak (finns det is kvar ute på Mälaren, nån som vet?) men får nog inte det. Så det blir till att köra ett utomhuspass gruppmammaträning och så en omgång Monarkcykel då. Längtar till imorgon och till helgen för utomhuscyklingen!

Nu vaknar Ivar. Puss!

Hej cykelvänner! Mina sociala cykelmedier är fulla med härliga vårcykelturer men också en del klagomål på det trista regnvädret lite här och där. Och nog är kombot vårkyla plus regn inte någon höjdare. Men vet ni vad – det är just det som är så fint med våren, att den är lite till för att vi ska hinna träna på och vänja oss vid sakerna som vi kan ha glädje av senare under säsongen. Att cykla i regn, när det är blött och jävligt är just en sådan sak. För om det är en sak som är säker så är det att man blir bättre på det man tränar. Och blir man bättre så har man roligare, eller hur?  Så här är de – tolv välbeprövade tips för säker och rolig cykling i regnet. Voila, nu kör vi:

0. Slappna av och ta dig ut. Att cykla när det är blött kan vara precis hur härligt som helst – bara man ser till att bli varm, håller sig varm och accepterar att det inte är soligt så bäst att njuta av cyklingen precis som den är istället för att deppa över hur den inte är.

1. Sätt på skärmar och en kompislapp om du cyklar i klunga, och glöm inte assavern om du cyklar solo. Både för att vara sjysst mot andra och för att turen ska bli så behaglig som möjligt även för din lycrarumpa.

2. Sänk däcktrycket. Lite grand. Japp, även på racern. Varför? Bättre grepp förstås. Men går det inte saktare då? Jo. Men ytterst marginellt.

3. Gå upp en däckdimension. Kör du till exempel vanligtvis på 23 mm däck – byt till 25 mm. Men går det inte saktare då? Nej. Tvärtom. I alla fall utomhus på våra svenska vägar.

4. Håll ett extra stort avstånd till framförvarande cyklist. Det beror dels på att bromsverkan är normalt lägre i regnet och på att det är bra om vingel- och (peppar peppar) kraschutrymmet är större när det är halt än i torra väderförhållanden. Du vill ha reaktionstid på dig när det regnar.

5. Undvik pölar, potthål och brunnar. Egentligen är det något man vill och bör undvika även när det är torrt. Är det det blött så kan brunnslocken sitta löst och så ser man ju inte hur djupa pölarna är. Om du ändå kört på eländet – trampa trampa trampa.

6. Se upp för de hala partierna som eventuella bensinfläckar, vägmålningen osv. Om du ändå hamnar på ett sådant parti så är det tryggare att låta bli bromsa förrän du är förbi partiet.

7. Undvik överlag att bromsa överdrivet ofta och överdrivet hårt när underlaget är blött. Jobba hellre med kadensen (trampfrekvensen) och växlarna. Det gäller särskilt om du ligger med i en klunga. Måste du bromsa så gör det mjukt, i god tid och samtidigt som du trampar ner farten.

8. Cykla medvetet och förutsägbart. När väglaget är blött och siktet försämrat är det extra viktigt med att vara överdrivet noga med klungtecknen (och rösten), att alla är överens om upplägget och håller det och att var och en i gänget är noga med att bidra till samstämmigheten. Försök att inte göra något plötsligt och se verkligen till att göra dina val på ett medvetet sätt. Det sistnämnda lönar sig rejält – du både tränar på att fokusera och tömmer hjärnan på oönskade icke-cykliga tankar på köpet.

9. Räds inte kurvor utan ta dig an dem med bestämdhet och en sänkt fart innan du kommer in i dem så att du slipper bromsa inne i dem. Är vägen fri från övrig trafik, sikten god och kurvan inte ligger uppe i ett krön (!) så finns det ingen anledning att ta den tightaste linjen – så ta den säkraste istället. Gå in i kurvan brett – vrid på styret där du är som närmast kurvan – gå ut ur kurvan brett igen.

10. Glöm inte att du inte måste hålla dig på asfalten hela tiden. Är ett parti farligt halt, täckt av en pöl med ett okänt djup eller om du ska genom en otäckt skarp kurva så går det faktiskt alldeles utmärkt att gena över ett gräs- eller ett grusparti. Japp, även om du sitter på en racer.

11. Klä dig efter flerskiktsprincipen, glöm inte punkagrejer, skoskydd och hjälmmössa (gärna med skärm) och ta med dig extra

• underställ – om du planerar att vara ute länge och vet med dig att du kommer att blötas igenom jackan
• handskar – för att få saker är vidrigare än att frysa om händerna när man cyklar. Och för att de funkar perfa att stoppa under brallorna uppepå knäna om dessa fryser
• papper – för att torka glasögonen
• energi typ bars, snacks – för att det krävs mer energi att cykla i kyla än i värme
• chamois crème aka rumpsmörj – för att friktion är no good för de känsliga delarna
• några plastpåsar – ifall att någonting behöver skyddas extra
• cykelolja och verktyg – för att sakerna går sönder lättare i skitiga förhållanden.

12. Se till att synas. Allas sikt och stoppsträcka blir sämre när det är dåligt så blaffa på med synliga kläder.

13. Sjung, skratta, skämta och bidra till stämningen. Jag är urbota less på ordet pepp men om det är någon gång man ska peppa varann så är det just under de blöta jävliga turerna. Cyklar du själv så peppa dig själv. Bli inte dyster, okay? Stämningen gör mycket för cykelglädjen och säkerheten.

13. Var noga med maten, torrheten/värmen och vilan efter turen. Prioritera dessa saker, lova mig? Så är vi fler ryttare som befolkar gatorna i regn som solsken.

Puss och här är den gamla goda regnlistan. Kom gärna med egna cykla i regnet-tips – vi ses därute!

Skitmåndag! *andas djupt tre gånger*

De nätta (ingen lätt sak när man har ett par ständigt trötta och svullna 41:or) italienska skorna jag köpte – och gick i! – i Uppsala i fredags är hopplöst för små idag. Fattar noll. Jag hade inga problem att gå i dem i värmen i fredags? Men idag går det inte. Får prova igen med strumpbyxorna i. Bajs. Har just nu inga andra vårskor som inte är sportiga och jag vantrivs med att se sportig ut när jag inte sportar. Mammaekonomin gråter och fötterna likaså. Lyllos någon på Tradera snart.

Mammaträningen utomhus jag skulle börja med idag sket sig också på grund av jackbyte. Stressad som jag var glömde jag förstås plånkan i den icke-sportiga jackan så nästan framme vid bussen så var det bara att vända hem igen. Ingen idé att ens försöka hinna till 10.00 till fots.

Blä! Lätt att jag tar ut ilskan på Monarken i eftermiddag.

Sitter nu på en paradalkisbänk i den lilla ”parken” utanför Lågprishotellet vid E18 och skriver detta medan Tuss, piffig som han alltid är och med en ny 6 mån+ napp, tuppsar järnet i barnvagnen.

Tänker på helgen som varit, underbar och intensiv, och blir lite gladare.

Vi har hängt så fint, jag, Plutten, lillebror, Jonas och andra.

Tänk att en tolvåring kan vara så fantastisk med barn. Men så är inte min lillebror vilken tolvåring som helst. Aldrig har jag träffat på någon med ett så gott, empatiskt och nyfiket inre. Trots alla svårigheterna som brorsan fått övervinna är han en trygg, positiv och liksom självtillräcklig individ som finner sig i vilket läge som helst och som gör det han tycker om utan att riktigt bry sig om andras tyckanden, även om han artigt nog lyssnar på andras åsikter om dittan och dattan. Filma talgoxar? Skoj. Programmera syntar? Skoj. Plocka isär en teve och sätta ihop det igen? Skoj. Cykla lite MTB? Skoj. Leka Ivar trött? Skoj. Skatta dig lycklig Tuss! Med en nära morbror som John kommer du att aldrig någonsin ha tråkigt under din uppväxt.

Vi har ätit massa mat. Fikat massa gott. Bytt till sommardäck på bilen. Sjungit oss hela på låtar till Ivar. Gått oss fotblöta i naturen. Bekänt hemlisar. Fått sexmånaderspresenter både av mor- och farföräldrar. Skypat med gammelfarmor. Lyssnat på fågelläten.

Känt våren smeka våra kinder

pyttesmå äppliga

lite större väderbitna

och skäggiga.

Tyvärr blev det ingen löpning för min del. WED/RLS slog till med full kraft så det blev ingen sömn alls natten till lördag och sömn på dubbla doser magnesium och smärtstillande resten av helgen. Benen gjorde så ont att jag knappt kunde gå i trappen. Men så är det ibland, förhoppningsvis dröjer det ett tag till nästa peak.

Men nu är det dags att ta tag i denna veckan. Måndagsmorgonen kan ju gå och dra något gammalt över sig, resten av dagen ska bli bra! Jag ska gå en egen powerwalk, bjuda coach Tony på födelsedagslunch, köra något bra monarkpass och börja packa så smått. I veckan har vi två lägenhetsvisningar, wohoo!

Ivar ska få sig ett sexmånadersbrev också. Och i veckan ska jag äntligen börja cykla ute kvällstid, GMFG!

Puss.

Herre vad jag älskar vädret just nu! Varmt men ändå svala vindar, soligt men inte för utplånande! Firade igår med att kitta upp mig (eh…) på två Jumperfabriken-klänningar med rejäl kjolvidd och Monroe-fall. Jumperfabriken är lite som klänningarnas Rapha. Lite dyrare men håller hur länge som helst, kläderna har smickrande passform en mammakropp mår bra av och snitten är tidlösa.

Nu sitter jag och Ivar på bussen till Uppsala. Vi ska hänga där ett par timmar tills Jonas som hämtar min lillebror på Lidingö kommer och hämtar oss. Därefter åker hela gänget till Gästrikland där vi ska spendera helgen.

Med mig har jag ingen cykel denna gången. Jag träffar brorsan lite för sällan för att vara borta från honom så pass länge som ett cykelpass (med allt pickel före och efter) kräver. Istället har jag packat ner löparkläderna. Två pass – ett längre och lättare imorgon och ett kortare och tuffare på söndag – är målet. Får se vad benen gillar det. Är nöjd med veckans träning. Trots att Tuss gått och blivit natthungrig igen (!) så har jag ändå fått till tre kvalitetspass på Monarken sedan i måndags. Och nog räknas två dagars flyttstädning som träning också?

Nåväl. Jag ser fram emot helgen. Solen. Skogen. Äventyren och att umgås med mina tre favvograbbar – varav en som fyller hela sex månader imorgon.

Puss och hoppas solen ler mot er i helgen 🌞

Hej.

Ibland kan jag känna mig smått löjlig.

En fullvuxen, trettiotvåårig kvinna som dag efter dag byter om till ett par nötta cykelbyxor, en sportbehå och två vita (för det mesta) strumpor, sätter sig på en ful vit ergometercykel märkt “GIH Sweden” och svettas så att parketten riskerar lyfta. Med solskenet bolmandes rakt in fönstren. Med termometern visandes +11 grader. I en trång liten tvåa. Tittar på andra lycrasvetton på TV. Stämningen är på topp!

Tycker ni det låter helt i sin ordning?

Det är för att ni är mina läsare och förmodligen ungefär lika funtade i skallen, duh!

Jag erkänner att jag inte alltid erkänner hur ofta och intensivt jag faktiskt tränar för mina “normala” bekantingar (de är inte många, normala bekantingar alltså, men de finns). Hur noga jag är med intervallerna, hur röd och blöt och flåsig jag blir när pulsen stiger. Hur icke-bildskönt det faktiskt är, så långt ifrån de episka naturkulisserna och outsideisfree-hashtaggarna.

Det är ett slitjobb. En vardaglig, praktisk och ganska monoton form av cykling. Pass efter pass vars minne kvarstår enbart i benen. Lite som de riktigt pragmatiska uteintervallerna med klubbens snabba gäng. Man kanske startar och avslutar i finvädret med finkulisserna till men under de tvåochenhalvtimmarna som passet är så tänker man bara åh gud, låt mig överleva detta eller åh gud, fan vad jag älskar fart – beroende när och var i passet man befinner sig.

Fast inomhusköret är snäppet värre. Och extra värst är det nu när det är vår och nästan sommar och det känns som att prick ingen annan än en själv sitter och trampar skiten ur benen inomhus.

Vart vill jag komma? Var är vändpunkten, sensmoralen och peppen?

Det finns ingen vändpunkt, ingen sensmoral, och peppen är…

pepp och pepp. Jag är ingen träningstjej. Jag är en cyklist. Tro mig det är inget koketterande. Tänk om jag var lika pepp

P E P P

på att skita i att just cykla så gott som varenda eviga jävla dag på min ergometercykel?

Men det var i cyklingen som jag en gång i tiden fanns min träningsgrej, min medicin. Och det är väl därför det för mig inte känns det minsta konstigt att passa på att cykla när tillfället ges småbarnsföräldralivets alla hundratals små moment emellan. Och ges de när solen skiner och man borde vara ute så är det bara att gilla läget. Jag får mina utetimmar i alla fall.

Nycyklad.

Efter att ha torkat parketten med en babywipe.

Lika härligt och lika självklart varje gång.

Inte konstigt alls.

Kanske inte ens löjligt, om man skulle ta sig själv på lite mer allvar men det, det om något vore störtlöjligt.

Puss

er Katja med sura ben, skyll på dumma ge-ce-en