Månad: mars 2018

Tja!

Fett glad och fett mör efter ett bra gäng hill repeats precis som efter varje monarksession nuförtiden. Eller alltså, man är väl alltid rätt mör efter monarksessionerna, men nu när jag har så pass ont om tid att träna så ser jag verkligen till att möra ner de där benen riktigt ordentligt.

Tidsbristen har oväntat nog blivit en av mina mentala sparringpartners.

Under dessa snart fem månader som mammaledig har jag inte haft barnvakt dagtid en endaste vardag (förutom när jag måste till läkaren och sånt viktigt, då tar förstås Jonas Ivar) vilket har gjort att jag blivit en QOM på att trycka in träningen där jag kan. Och på att inte hålla på och vela som förr – ”ska jag köra light eller köra ordentligt?”. Det finns ju helt enkelt ingen tid till att vela. Den sifferlösa mysträningen är ingenting för mig, det må vara härligt men jag har aldrig känt att det är seriöst att träna på känsla om man vill åt seriösa resultat (även om jag är noga med att inte ”siffra ner” mina lugna och rena nöjespass). När jag väl tränar vill jag se hur det går och det svart på vitt. Och särskilt nu när varje träningspass räknas. Var och en blir salig på sitt – jag trivs med att kontrollera träningsförloppet. Att se pulskurvan arta sig. Att ställa in motståndet noggrant. Siffrorna ljuger inte och gör de det så är det ändå sig själv man jämför sig med.

Märkligt nog blir jag inte stressad av tidsbristen (även om jag då och då missar en busshållplats när jag författar mina blogginlägg haha). Tvärtom så sporrar det mig. Inte på så sätt att jag tänker bevisa att det ”minsann går vad det än kostar” (vill liksom inte minnas min mammaledighet som en kamp) utan på så sätt att jag känner mig stolt och glad som tränar smart och tillämpar en del spännande träningslära. Och tänk så roligt det blir att i sommar och i höst skörda frukterna av träningen.

Nu blir det lunch med coach Tony och sedan ska jag äntligen lära mig att rikta hjul ordentligt.

Mycket ordentligt i detta inlägget. Men det är så vi sportar det här i lya ciclista. Puss!

Hej.

Jag har ett speciellt förhållande med simning. Det har alltid varit en av mina gladaste sysslor i hela världen – från barndomssomrarnas plaskande i grannbyns näckrosesjö och seriös träning i storbassängen i stan till vuxenlivets alla sköna badstunder i diverse spännande vatten. Jag längtar så till att dela min simglädje med lilletuss när jag anser att han är redo att få ut någonting av större vatten än den trygga hemmabadet (eller diskhon där han tvättas för det mesta hehe).

Under tiden har jag återupptagit mina solosimningar på mitt kära funkisbad Kristiansborg – stället där min tvillingfisk lillebror knipit ett gäng stolta simborgarmärken btw. Dessa solosimningar är av stort värde både för mitt psyke (avslappning), för min småbarnsmammarygg (stretchning) och för cyklisten i mig.

Simning i lagom (!) mängder är ju nämligen en superbra komplementträning för cyklister:

🌊 det är svalt och skönt för kroppen att anstränga sig i det blöta

🌊 den bjuder på en stunds koncentration på tekniken och muskelkontrollen

🌊 den låter hela kroppen att sträckas ut, ett slags aktiv stretching under vattenytan

🌊 den går att lägga upp både som ett lugnt stretchpass och som det jag körde igår – ett hårdare intervallpass där man får riktigt flåsa av sig. Det är ett effektivt sätt för ökning av ens syreupptagningsförmåga.

Och för att helt enkelt svettas av sig – kör man tillräckligt hårt så känner man på hur det är att svettas under vattnet.

Oavsett din simstil och -teknik kan du lägga upp passet som vilket intervallpass som helst egentligen. Tänk bara på att pulsen inte blir lika hög som på torra land pga. vattentrycket så deppa inte ihop om du inte kommer upp i dina vanliga värden.

Proffsvärldens inofficiella simmande cyklister-ambassadör Richie Porte har förresten ett gäng bra upplägg om någon är sugen på att testa lite nya vattenbanor.

Puss och simma lugnt denna marsmåndag! Och berätta om era upplägg, om ni också simmar. Splosh!

Se så from jag ser ut när jag är sömnig! Sanningen är den att dessa korten är en vecka gamla men jag hade sovit lila dåligt och hade samma ytterkläder idag så det hade kunnat varit jag idag.

Alltså detta med sömnbristen vs. träningen är en liten käpp i mina (bildliga) träningshjul.

Och innan någon ropar Prioritera! så handlar dilemmat inte om att jag saknar energin eller motivationen till att träna – utan att jag under vissa perioder har så lite sömn i kroppen att jag riskerar att bli sjuk om jag drar igång för stora träningväxlar och det är smått irriterande för en som jag som söker någorlunda struktur i min träning och som inte är riktigt tjejen som myser sig igenom passen. Man är väl cyklist och inte en yogi? (och jo jag vet att man kan bli trött av yoga med men det på ett annat sätt och ni fattar va jag menar)

Jag har både frivilligt och mindre frivilligt laborerat med min hälsa i så pass många år att jag tycker mig veta hur min kropp funkar i vissa lägen. Och om det är något läge som den blir sänkt och ruggigt känslig för allehanda virus och annat sjukdomsjox så är det när jag sover för lite. Lite för mycket ansträngning och gärna nerkylningen på det och pang. Däckad igen.

Gudarna ska veta att vi inte ska klaga. Hoppetuss gillar att sova nattetid. För det mesta. Men så här är det med bebisar – man kan aldrig ”lita” på dem. Två nätter med djup sömn och matuppvakning först vid fem-sex på morgonen kan följas av en natt med många omnappningspauser och eller att tussen vaknar upp vid fyra, pigg och jollrig som en lärka och fast besluten om att hålla sina pären sysselsatta under heeela dagen. En sådan natt är ok. Det pallar kroppen även vid systematisk ansträngning. Men natt efter natt efter natt…

Nåväl. Det är bara att förlika sig vid att träningsrutinen kommer att fortsätta vara lika hackig som sömnen ett tag framöver. Jag är ändå tacksam som har så pass mycket energi till att hitta på mycket aktivt både med min bäbis och på egen hand.

Fast inte idag, inte efter inattens natt och idagens dag. Musten är ur. Den enda energin som finns kvar i min kropp är den som är kvar efter den ohemult oljiga mezelunchen tidigare idag. Enda träningen idag blir således sömnen och så hoppas vi på en piggare och mindre from-looking Katja imorgon.

Knorr och puss.

Tja fredagsfolksis. Läget?

Jag är hes, orsaken ↓

Jag har bara mig med att det än så länge hinns med ”bara” HIIT på morgonen. För er som inte kört HIIT än så är det i korta drag en form av träning då man tränar hårt, kort och intensivt i intervallform. Träningen har blivit mycket poppis bland folks med ont om tid (eller ont om motivation till längre pass). HIIT är förstås absolut inte den enda träningsformen man bör ägna sig åt om man vill utvecklas som cyklist men det är ett bra sätt att varva de längre och distanspassen med. Och för en babymorsa som en annan är det en helt perfa vardagsmorgonträning.

Har ju precis dragit mig ut ur förkylningsträsket så tog det ändå ganska lugnt idag. Mellanintervallerna-pulsen är den som visas på klockan förstås.

Obs obs en Watch är förstås inget überseriöst träningsmonitoringssätt men jag gillar att logga träningen där med mest för att få lite #beröm av Jonas efteråt (vi delar vår träning med varann i våra klockor) haha

När en halvtimme är allt man har gör man det bästa utav den. Snabb uppvärmning, tjugo minuters smärta och så nedrullning och pyttelite stretch. Mer stretch senare idag.

Gjorde sällis med ett av GCNs HIIT-pass

och upplevde mycket härlig smärta i benen. Den bästa sortens smärta så klart!

Såg ut som en bibliotekarie gone mad efteråt

vilket som vanligt roade min nyvakna bäääbis!

Puss och ha en grym fredag från oss och Sophie La Girafe som råkade va min publik under hela passet 🦒🦒🦒

Hej.

Bland alla myter om barnuppfostran – och de är det gott om! – finns det en seglivad myt om att det är bra att utsätta barn för sociala saker så att de lär sig att stå ut med intryck och det sociala. Myten är troligtvis skapad av den typen närsynta individer som tror att bara för att någonting stämmer bra för de själva så stämmer det för alla. Barn är dock precis som alla andra människor. Olika. Vissa är kolugna, andra är kolugna till synes fast stormiga inombords, en del är heta utåt men kolugna inombords, en del är både heta utåt och inuti och resten är någonting annat eller mittemellan det ovanstående. Anledningen är större än alla metoder i världen. Anledningen stavas genetik – även om miljön självklart påverkar också.

Trots allt som hände och inte hände under min uppväxt var jag ändå känslig för alla intryck, visuella som akustiska och det från dag ett. Det bästa jag visste var att få vara ifred och det i tystnaden. Tystnaden skrämde aldrig mig, lika lite som natten eller skogen. Även om jag trivdes i storstan med all dess levnadsglada anonymitet så var det först på landet – där det var flera kilometer mellan husen och där skogen stod tät och alla sågverken ännu inte hade placerats ut och käkat upp halva området (det gör ont att öppna Google Earth!) – som jag kände att jag kunde vila ut. Fysiskt genom att vara ute och gå, springa, klättra i träd, cykla, ligga och vila nere i mysmossan eller bygga koja i kompisens hölada. Redan då vilade jag bäst upp i rörelse. Och mentalt. Genom att bli ett med tystnaden. Lyssna till skogens små och maffiga ljud. Snön som föll ner från trädgrenarna med en mjuk duns, kanske ett spår efter det osynliga lodjuret. Brak och smäll när någon tall kunde ge vika och rasa ner i vattenbrynet. De organiska ljuden. Jag var ensam. Fri för en stund. De kunde inte nå mig. Jag älskade tystnaden, dess ärlighet och att den inte krävde och inte kvävde. Den bara gav, den villkorslösa lindringen som jag som liten förstås inte begrep mig på utan bara tog emot. Så fortsätter det fungera än idag, jag måste till mitt själsliga hem naturen och tystnaden när hjärnan behöver urladdning.

Jag märker att min son är lik mig på det viset. Ett socialt intryck för mycket och dagen förvandlas till en känslomässig soppa där den lilla själen förgäves försöker följa sin rytm men den övermättade hjärnan inte låter resten av kroppen komma till ro. Efter några mer eller mindre medvetna försök att ”vänja” honom har jag insett att allting måste ske i små, små smakportioner. Precis som maten. Livets smaksensationer. Ett kryddmått i taget. Sedan vila. Lunka på. Ha mysigt ”tråkigt” ihop. Helst hemma eller ute i det fria. Röra, leka, sjunga och dansa – men i trygghet. Allt eftersom kan portionerna bli större och större och när någonting går från nytt till bekant så hamnar känslorna dit de ska. Och inte dansar vilt ovanpå kroppen och retar alla sinnen till utmattning. Jag är sådan. Min son är sådan.

Jag hanterar det genom att ständigt söka balans mellan stimulansen och tystnadens lindring. Han är hjälplös och därför har jag som hans förälder ansvaret att balansera upp åt honom.

Och förresten. Jag trodde att jag uppskattade tystnaden innan jag fick barn.

– – – talande tystnad – – –

Det går inte riktigt att förklara hur mycket mer jag uppskattar den nuförtiden. Det är ju nämligen något med barnaskrik och -gnäll. Så öronbedövande som möjligt ska det vara. Säkert för att man ska hjälpa babyn så fort som möjligt. Och man gör det. Men ibland hjälper det inte. Och gnället fortsätter. Timme efter timme. Med små pauser då det ändå fortsätter dåna i öronen. Så tack gode uppfinningsgud för öronpropparna. Tack skogen. Tack naturen. Tack rörelsen. Tack tystnaden. Och tack Ivar för att du är den du är och får mig att stanna upp och komma ihåg att respektera tystnaden och vårt behov av den.

Äsch, vem är jag att teasa? Vet ju precis hur nyfikna ni är på vad jag kommer att köra på för svart diskret europeisk postorderhäst i år…

åh noes!

hon är inte svart. Hon är inte matt. Och hon är absolut ingen europé köpt på nätet. Hon är en glansig jänkare med den mest perfekta cykelrosa lacken – utvald och beställd från en fysisk butik aka Stenströms.

Godkänd av Cancellara (vi säger så) och herr Fisher (honom har jag förresten fått en kram av en gång, men det är en annan historia).

En Katja-moddad Trek Procaliber 6.

När typ alla kör svart och diskret har jag förstås tröttnat på det och låtit mig falla för cykelfärgen med stort F.

Nu finliras min nya skogsbae. Hon har redan fått ett måttbeställt styre. Igår spenderade jag ett gäng, okej typ fyrtio-sjuttio minuter på att fundera ut den bästa sänkstolpen hon ska få (det blev ett fint stycke Highline från Crankbrothers). Det som sedan återstår är flaskställen – ett mycket viktigt val då ramen är ändå rätt nätt och jag kommer nog att tendera dra ut bidonsen från sidan. Plus att det måste bli läckert också. Hjulen kommer att till våren kläs med ett par Maxxis skinwalls för extra rosanuansering i torrare förhållanden (skinwalls är liksom en svaghet jag har).

Jo ni hör det kommer att bli så fint detta!

Jag är stolt över mitt val. Det känns bra att stödja utvecklingen av de damspecifika kvalifikationerna (även om just ramen och komponenterna är exakt lika på dam- och herrmodellerna, det är ”bara” de ändå utbytbara sadeln, styrstammen etc. som är något mer kvinnoergonomiska). Dessutom så mås det gott i hjärtat av att ha slagit till på en mycket snygg, skarp men också prisvärd cykel som markerar att jag i år

enbart satsar på att andas friskt, rejsa lyckligt och skita i allt vad prestationsångest heter.

Puss och hoppas ni är glada för min skull.