Hej.
Bland alla myter om barnuppfostran – och de är det gott om! – finns det en seglivad myt om att det är bra att utsätta barn för sociala saker så att de lär sig att stå ut med intryck och det sociala. Myten är troligtvis skapad av den typen närsynta individer som tror att bara för att någonting stämmer bra för de själva så stämmer det för alla. Barn är dock precis som alla andra människor. Olika. Vissa är kolugna, andra är kolugna till synes fast stormiga inombords, en del är heta utåt men kolugna inombords, en del är både heta utåt och inuti och resten är någonting annat eller mittemellan det ovanstående. Anledningen är större än alla metoder i världen. Anledningen stavas genetik – även om miljön självklart påverkar också.
Trots allt som hände och inte hände under min uppväxt var jag ändå känslig för alla intryck, visuella som akustiska och det från dag ett. Det bästa jag visste var att få vara ifred och det i tystnaden. Tystnaden skrämde aldrig mig, lika lite som natten eller skogen. Även om jag trivdes i storstan med all dess levnadsglada anonymitet så var det först på landet – där det var flera kilometer mellan husen och där skogen stod tät och alla sågverken ännu inte hade placerats ut och käkat upp halva området (det gör ont att öppna Google Earth!) – som jag kände att jag kunde vila ut. Fysiskt genom att vara ute och gå, springa, klättra i träd, cykla, ligga och vila nere i mysmossan eller bygga koja i kompisens hölada. Redan då vilade jag bäst upp i rörelse. Och mentalt. Genom att bli ett med tystnaden. Lyssna till skogens små och maffiga ljud. Snön som föll ner från trädgrenarna med en mjuk duns, kanske ett spår efter det osynliga lodjuret. Brak och smäll när någon tall kunde ge vika och rasa ner i vattenbrynet. De organiska ljuden. Jag var ensam. Fri för en stund. De kunde inte nå mig. Jag älskade tystnaden, dess ärlighet och att den inte krävde och inte kvävde. Den bara gav, den villkorslösa lindringen som jag som liten förstås inte begrep mig på utan bara tog emot. Så fortsätter det fungera än idag, jag måste till mitt själsliga hem naturen och tystnaden när hjärnan behöver urladdning.
Jag märker att min son är lik mig på det viset. Ett socialt intryck för mycket och dagen förvandlas till en känslomässig soppa där den lilla själen förgäves försöker följa sin rytm men den övermättade hjärnan inte låter resten av kroppen komma till ro. Efter några mer eller mindre medvetna försök att ”vänja” honom har jag insett att allting måste ske i små, små smakportioner. Precis som maten. Livets smaksensationer. Ett kryddmått i taget. Sedan vila. Lunka på. Ha mysigt ”tråkigt” ihop. Helst hemma eller ute i det fria. Röra, leka, sjunga och dansa – men i trygghet. Allt eftersom kan portionerna bli större och större och när någonting går från nytt till bekant så hamnar känslorna dit de ska. Och inte dansar vilt ovanpå kroppen och retar alla sinnen till utmattning. Jag är sådan. Min son är sådan.
Jag hanterar det genom att ständigt söka balans mellan stimulansen och tystnadens lindring. Han är hjälplös och därför har jag som hans förälder ansvaret att balansera upp åt honom.
Och förresten. Jag trodde att jag uppskattade tystnaden innan jag fick barn.
– – – talande tystnad – – –
Det går inte riktigt att förklara hur mycket mer jag uppskattar den nuförtiden. Det är ju nämligen något med barnaskrik och -gnäll. Så öronbedövande som möjligt ska det vara. Säkert för att man ska hjälpa babyn så fort som möjligt. Och man gör det. Men ibland hjälper det inte. Och gnället fortsätter. Timme efter timme. Med små pauser då det ändå fortsätter dåna i öronen. Så tack gode uppfinningsgud för öronpropparna. Tack skogen. Tack naturen. Tack rörelsen. Tack tystnaden. Och tack Ivar för att du är den du är och får mig att stanna upp och komma ihåg att respektera tystnaden och vårt behov av den.