Tja!
Fett glad och fett mör efter ett bra gäng hill repeats precis som efter varje monarksession nuförtiden. Eller alltså, man är väl alltid rätt mör efter monarksessionerna, men nu när jag har så pass ont om tid att träna så ser jag verkligen till att möra ner de där benen riktigt ordentligt.
Tidsbristen har oväntat nog blivit en av mina mentala sparringpartners.
Under dessa snart fem månader som mammaledig har jag inte haft barnvakt dagtid en endaste vardag (förutom när jag måste till läkaren och sånt viktigt, då tar förstås Jonas Ivar) vilket har gjort att jag blivit en QOM på att trycka in träningen där jag kan. Och på att inte hålla på och vela som förr – ”ska jag köra light eller köra ordentligt?”. Det finns ju helt enkelt ingen tid till att vela. Den sifferlösa mysträningen är ingenting för mig, det må vara härligt men jag har aldrig känt att det är seriöst att träna på känsla om man vill åt seriösa resultat (även om jag är noga med att inte ”siffra ner” mina lugna och rena nöjespass). När jag väl tränar vill jag se hur det går och det svart på vitt. Och särskilt nu när varje träningspass räknas. Var och en blir salig på sitt – jag trivs med att kontrollera träningsförloppet. Att se pulskurvan arta sig. Att ställa in motståndet noggrant. Siffrorna ljuger inte och gör de det så är det ändå sig själv man jämför sig med.
Märkligt nog blir jag inte stressad av tidsbristen (även om jag då och då missar en busshållplats när jag författar mina blogginlägg haha). Tvärtom så sporrar det mig. Inte på så sätt att jag tänker bevisa att det ”minsann går vad det än kostar” (vill liksom inte minnas min mammaledighet som en kamp) utan på så sätt att jag känner mig stolt och glad som tränar smart och tillämpar en del spännande träningslära. Och tänk så roligt det blir att i sommar och i höst skörda frukterna av träningen.
Nu blir det lunch med coach Tony och sedan ska jag äntligen lära mig att rikta hjul ordentligt.
Mycket ordentligt i detta inlägget. Men det är så vi sportar det här i lya ciclista. Puss!
