År: 2017

Hej. När jag tittar tillbaka på min graviditet så ser jag tillbaka på en brokig tid med en del förvirring, en känsla av att inte riktigt platsa in i Det Goa Gravidgänget men först och främst en tid med många sjujäkla härliga vardags- och helgäventyr och fett med rå lycka. Så häromnatten slogs jag av en tanke lika ljus som natten var mörk. De gångna nio månaderna av min väntan fick sig aldrig det erkännandet de förtjänar. Folks ba ”Fatta du har burit på ett barn!” och folks ba ”Bra jobbat”’ men själv… Själv så har jag liksom knappt fattat, så fort det gick. Och liksom ba förminskat min egen upplevelse för ”tänk på de som haft det tuffare” etc. Så nu unnar jag mig och bloggen ett postgraviditetens manifest. Fri från självklanderiet och ursäkter. Idel egoboost på träningsbloggslang. Voilà här kommer det:

Jag har sovit i snitt en natt av veckans sju och inte tillåtit mig att ta ut sömnlöshetens mardröm över andra i min närhet.

Jag har läst ut ett gäng riktigt bra böcker.

Jag har gett mig fan på att lära mig något nytt om världen under varje sömnlös natt.

Jag har varit en festlig och kunnig speaker/DJ på cykelrace.

Jag har uppdragslett, samordnat, räknat fram, författat och levererat ett gäng grymma tekniska projekt och handlingar som kommer att gagna några av Stockholms och Mellansveriges utemiljöer.

Jag har tjänat pengs som kommer att bidra till att bekosta ett bättre boende för min familj.

Jag har nästan väggat igen men var klok nog att dra i nödbromsen i tid. Jag har tagit emot hjälp.

Min gravida kropp har varit stark och helig ty den har burit fram ett barn. Jag har skitit i att snacka ner den för att vinna nå jävla rosa igenkänningspoäng hos de som inte klarar av att glädjas med andra utan måste få höra lite elände för att inte känna sig ”utanför”.

Jag har varit en duktig chaufför och en sjysst hejarklack åt min pojkvän och åt mina cykelkompisar. Jag har försökt att vara en god släkting och en sjysst vän.

Jag har varit klok nog att hålla mig borta från destruktiva forum och bloggar (shit verkligen tidens anda…)

Jag har känt mig både Xena och klen och varit både tacksam och tagit det för givet. Jag har varit mänsklig.

Jag har slutat följa dem som inte ger mig något positivt och lyssnat på extra mycket de som gör det. Jag har hängt med de som jag bryr mig om och som bryr sig om mig.

Jag har återupptagit mountainbiking och tränat klokt och tekniskt och blivit en bättre cyklist.

Jag har lett några roliga landsvägsträningar för min hemmaklubb VCK och låtit mig ha skoj utan något race i sikte.

Jag har hållit #lidamedstil-fanan högt i flotta klänningar och gravidshorts (och typ sopsäck uppe på fjället men nu är detta ett allvarligt inlägg så)

Jag har vandrat många terrängmil varav ett par uppe på fjället. Jag har brutit ihop uppe i Jämtland, tagit tåget hem, bytt om och kört dagen efter upp till fjället igen.

Jag har skapat en förbaskat snygg och underhållande gravidmountainbikeblogg. Och cykelblogg med för den delen. Med fokus på meningen med livet.

Jag har varit orolig, hormonell och ängslig, jag har varit hemsökt av demonerna från förr men för det mesta har jag varit simpelt lycklig ihop med min Jonas.

Och jag har i brutala plågor men med lika mycket skratt som smärta fött fram världens finaste bebis.

För första gången i mitt trettioettåriga liv klaffade det hela vägen och det är inte minst min egen förtjänst.

If anybody asks you who I am, just stand up tall look ’em in the face and say…

Tack graviditeten! Kudos till dig och till mig ♥️

Korten är ett gäng veckor gamla – från vår första barnvagnspromenad ute i regnet. Då var jag glad som kunde gå ett par kilometer utan att få för mycket ont. Sakta gick det – därav sådan påpälsning. Men kul hade vi bland pölarna i alla fall. 

Ute pinkregnar det för andra dagen i rad. Idag nästan mer än igår. Lydigt stämmer jag in i klagokören. Artigt håller jag med de som uppriktigt plågas av detta vädret.

Sedan ler jag i smyg, drar jag på mig mina tåligaste plagg, drar på regnskyddet på barnvagnen och sticker ut på äventyr. Och pölarna är stora och luften så rå och frisk och åh så skönt det är att traska omkring och hitta nya gator och vägar och njuta av nuet samtidigt som jag ser fram emot hur jag – och så småningom vi! – ska erövra lerhålen och pölarna på våra mönstrade cykeldäck. Att njuta av nuet samtidigt som man ser fram emot morgondagen är verkligen en ynnest eller hur?

Jag är ständigt småtrött, går på konstant sömnunderskott, min rygg är småpaj, jag drömmer om en dag med en hellugn bebismage och färre timmar med smärtsamma gallskrik som krossar mammahjärtat men allt är lika fort glömt och mitt hjärta helt igen när vi är ute och det glada regnet smattrar på mina kläder och vagnsufletten. Då och då stoppar jag in handen och känner på den svala lillnosen, får ett par sömniga puff puff puff tillbaka och drar igång att småsjunga någon låt som passar in i gångrytmen.

Puss och puff puff från pölarn och pyret.

Hej söndag!

Shit alltså nuförtiden är man inte kaxig när det gäller bloggandet (eller toagåandet, ätandet, läsandet, med sina vänner pratandet…) – hundra påbörjade inlägg och ändå uppdateras bloggen sällan! Nåväl. Det är Farbror Blöjstjärt som styr och jag är glatt hans lydiga mammaslav. Som hämnd tänker jag tvinga honom att ta cykelposekort på mig när han är gammal nog att hålla i en kamera… moaha!

Här kommer sammanfattningen av veckan. Tänker förresten börja med de där små veckoplaneringsinläggen igen – bra att strukturera upp… (OBS inget löfte, kan inte lova någonting just nu)

Så, veckan! Rolig och aktiv och social. Och vintrig. I alla fall fram till torsdagen då allting bara smälte bort…

I måndags tog vi bussen ut till Vallby och hängde (hur länge då? Tiden bara försvann) med Agneta, hennes man Erik och deras glada hund Charlie. Agneta hade jag lärt känna för mååånga år sedan under en pedagogikkurs vi läste ihop – så roligt att bekantskapen har kvarstått. Ivar förresten, han sov mest, åt ibland och var söt i sin hoodie med kattmotiv. Efteråt tog vi en bra omväg hem och jag njöt av vintern som äntligen hade nått staden!

I tisdags var vi på en ”blind” mammadejt med en trevlig tjej från Gävle. Denna dagen var det ruggigt och blåsigt ute men vi gick en bra sväng ändå – hon var nämligen ny i stan och jag ville visa henne lite av den delen hon inte hade sett ännu. Efteråt skarvade jag och Ivar på en bit till ut till postuthämtningsstället där jag skulle hämta paketet från Boob innehållandes en och en annan läcker amningsklänning plus lite annat.

I onsdags träffade vi en till mamma och hennes lilla grabb. Denna dejt var inte riktigt blind – vi hade träffats via gemensamma vänner förr. Vi gick en rejäl promis i det vintriga och avslutade med att fika kaka/amma våra små på för stunden folktomma caféet Kalle på spången. Så roligt med en lika teknik- och träningsintresserad mammaperson. Plus att hon lärde mig byta blöja direkt i vagnen. Så. Pro! *stolt* På kvällen hängde vi hemma hos coach Tony. Faschinerande med alla tävlingscyklar och rörliga cykeldelar tyckte min son som var på skrikhumör men tystnade så fort vi befann oss i monarkrummet *stolt igen*

I torsdags tog jag paus i mammadejtandet och gick på lunchdejt med Jonas istället. Hoppis hade bjudit på ett gäng tuffa magknipkvällar och vi vuxna hade knappt hunnit se på varandra så det behövdes. Sedan gick jag och Ivar resten av dagens promenad i total tystnad, med enbart regnet smattrandes mot vagnens regnskydd. Så romantiskt. Tyckte jag i alla fall, barnet sov.

I fredags skulle jag egentligen ta bussen ut till Skultuna för att fika The Räkmacka och sedan gå hem (rätt långt men man kan ju amma emellan där). Men så blev det lunch på stan och psykologisnack med coach Tony istället – och ett gäng k så långt bort från Black Friday-kommersen som möjligt.

Fy fan vad jag älskar att hänga med mitt barn. Han är rolig, krävande, klok, filosofisk, sjukt söt – en riktig komplett människa med ett eget humör.

I helgen blev det släkthäng… och ont om sömn ty pigg från fyra på natten-bebis två nätter i rad. Häpp. I alla fall någon i den här familjen som är duktig på att gå upp tidigt.

Vi hörs snart igen. Ska försöka slutföra lite viktiga och struntiga inlägg. Gilla förresten Cykelkattens FB-sida så länge. Förr brydde jag mig inte så mycket om den men nu är det bra många som kommenterar där (och på Insta och på Twitter och i div grupper och på mail och typ överallt utom just på bloggen era små latmaskar ♥️) istället för här på bloggen. Och ni vill väl inte missa snacket? Puss!

Till alla päron oavsett åldern på era skatter -stanna er passion trogna! Oavsett vad den är. Kärleken till barnen är större än att den ska behöva hashtaggas och bevisas för omgivningen.

Mors! Ligger saltnypan i handen? Bra för då kör vi min empiriska studie på saker träningsgalna föräldrar säger och vad de – vi  host host – egentligen menar:

🗯 Glad mamma, glad bebis! – när man tränar för sitt eget högsta nöjes skull men känner ett litet men naggande tendens från samhället att skuldbelägga dem som inte lägger all sin vakna tid på att ”ta hand om sitt barn”

🗯 Jag tränar inte för viktens/utseendets skull, jag tränar för att orka leka med mitt barn! – när man inte vill bli dömd som ”ytlig”. Varje gång någon säger så så tänker jag men hur har alla andra icke-tränande mödrar klarat av att vara och leka med sina barn i alla tider? Måste varit jätte-, jättesvårt för dem. Not. Och vad är det för fel med yta förresten? Vi är allt fåfänga flockdjur vi människor. Och inte är vi sämre personer för det.

🗯 Jag ska bara gå/cykla/springa till butiken för vi har… ehm… snart slut på tandkräm! – när man bara måste ut och röra på apostlahästarna men skäms liiite inför sin unge eller sin partner…

🗯 Mitt barn mår bra av frisk luft. Och av hög hastighet. Och av att gunga runt i vagnen medan jag tränar backar. Det är sövande! – när man inte riktigt kan förklara för sina icke-tränande bekanta varför man är ute på två backiga barnvagnspromenader à en mil vardera… om dagen

🗯 Den här tiden med småbarn när man inte hinner träna… det är en så himla, himla kort tid i ens liv. Jag har inte aaalls bråttom utan tar det som det kommer! – när man egentligen inte gör annat än längtar till ett rejält endorfinpass ute i spåret/på hojen/på gymmet men måste ha ett litet mantra för att inte förgås för mycket.

Ja hörni. Det är så lätt att döma en förälder. Speciellt en mamma, för av någon himla anledning är det just mammarollen som ställer så orimligt höga krav på en person som har gått från icke-mamma till att vara mamma på så kort tid. Alla de ovanstående ”hycklerierna” är egentligen inga hycklerier. Självklart vill vi vara de bästa och mest närvarande föräldrar till våra älskade barn. Och självklart tränar vi inte enbart för ytans skull. Och självklart stannar vi hemma om vi måste även om den där tandkrämen är slut. Men likt förbannat förklarar vi oss. Förklarar oss. Ursäktar oss. Skriver om våra enkla önskemål om lite egentid och träning våra kroppar och knoppar mår bra av så att det passar in i mallen för hur en förälder bör vara och bör tänka.

Och det gör mig lite ledsen. Kan vi inte bara sluta döma och lita på varandra? Vara glada åt varandra och heja på varandra? Sluta missunna varandra saker? Och framför allt – sluta tro att vi vet allt om den andres situation?

Jag tror vi alla skulle tjäna på det – för skambefriad och ärlig förälder, glad unge. Det är sedan gammalt.

Puss alla kämpar därute!

#empati

Hej.

Vill börja med att säga – grattis Emma Johansson och hennes Martin till halvvägs in i graviditeten! Hur roligt är det inte med en proffscykelbebis på gång? In och gratta Emma på hennes Insta, ni som inte gjort det ännu 😀

På tal om barn (otippat, jag vet) – vad härliga promenaderna är denna veckan då det äntligen snöat till sig ordentligt här i Västerås. Ljust och tyst är det, och rullar lätt. Inne i vagnen ligger min bebis inlindad i sina filtar, puffar lätt med näsan, smackar på sin napp och skänker mig glädje.

Så har vi vår dagsrutin med morgonamning, pussanfall och frulle till Katja innan vi tar oss ut i det fria. Ibland träffar vi någon kompis eller någon mamma (jag har kommit igång ordentligt med dejtandet haha), ibland är det bara vi två. Med mig har jag lite vatten, någon idé om vart vi ska och plånboken förstås för kaffets skull.

Ofta går vi i ett svep – men fikas det på staden så hinns det kanske med en amningsstund med ett tillhörande blöjbyte. Så kan vi gå ännu längre efteråt! Ofta går vi en stund för oss själva efter att vi har sagt hejdå till dagens sällskap. Ensamheten hjälper balansen på traven. Väl hemma är det så skönt att landa i soffan – två nyrastade rosiga ena! Amma läsa skriva titta äta göra några ryggövningar blunda och plötsligt är det kväll och plötsligt är jag trött.

Mot slutet av dagen börjar jag längta till Jonas kommer hem. Allt är det gladare och lättare att vara två föräldrar. Ibland blir det en extra promenad på de knastriga vintergatorna i närheten. Ibland blir det ett gäng timmar tröstande och vyssjande och knappt några ord hinns sägas mellan bebisläten. Men rätt som det är så är det dags för kvällsfikat för te, det är heligt det. Vilken tur att det alltid är någon av de ”vuxna” som har köpt med sig något gott hem till teet.

Och så håller vi på. Jag gillar’t.

Puss!

Hur långt blir äventyret?

Det vet man aldrig – bäst att vara väl förberedd på mörkret.

Som aktiv bebisförälder under de mörka årstiderna får man finna sig i att vara ute med vagnen i ur och skur och rätt ofta när det är mörkt eller halvmörkt ute. Särskilt om ens namn stavas Katja och man har ett litet bi i kroppen som rastlöst surrar Ut och gå! Gå långt! mest hela tiden…

Oavsett var vi är ute och traskar – i skogen, i stan, på gator eller på landsvägar – så måste vi synas bra. Det vet jag som allväderscyklist och som bilist. Fy fanken så läskigt när man kör bil och så väller det ut någon person helt svartklädd med noll synlighet ut på vägen! Mardrömmen ju.

Reflexer är sällan vackert. Är man en någorlunda stilmedveten cyklist så är man allergisk mot fladdriga varselkläder à la de där Tack för att du cyklar (trots att vi inte bygger några cykelvägar och prioriterar bilismen)-västarna kommunerna brukar bjussa pendlarcyklisterna på. En annan som dessutom jobbar i byggbranschen är lagom mätt på neonfärger och varselplagg som uppfyller normerna enligt bla bla. Vägrar. Vill vara snygg. Tajt. Inte fladdrig. Inte för neonig. *stampar trotsigt i snöslasket med kängan*

Lösningen här är följande:

💡 köpt en relativt ljus barnvagn med reflexer på underredet. Emmaljunga är kloka på det viset även om fler varselstripes hade behövts

💡 köpt ett regn-/snöskydd med breda reflexränder

💡 hängande reflexer på barnvagnen. Inte för många och för skojiga (man är väl inte någon julgran) men ett par fina på de strategiskt valda ställen. Jag kör dessa från Lindex

💡lampor – vanliga, klassiska små cykellampor – på sidorna och framme på vagnen. Jag kör simpla små från Clas Ohlson.

💡 för extra mycket synlighet har jag alltid minst fyra reflexband i skötväskan som jag trär på barnvagnens fyra ”ben” vid behov

💡barnvagnsföraren måste synas också. Nu har jag bland annat ett par välreflekterande terrängskor från Halti som jag köpt med bland annat synligheten i åtanke.

💡 är egentligen en självklarhet och har inget med utstyrseln att göra – men det gäller att gå på rätt sida vägen. Vilket ironiskt är lättare på landsväg än i stan då typ alla tvingas samsas på de trånga GC-banorna men man kan i alla fall försöka tänka på var man går.

Det går säkert att trimma synligheten ytterligare. Det är upp till var och en hur mycket man väljer att illuminera sitt ekipage. Oavsett så är det viktigt att inte glömma att synas väl. Hur lätt glömt det än är.

Hur väl syns ni?

Puss!

P.S. Spana förresten in Métier. Rätt läckra synliga cykelkläder eller hur? 

Hej kväll.

Vår skära, snälla tuff tuff-tåget Hoppetuss är inne i en svår period just nu. Fram till nyligen var han en mild och lugn bäbis på förmiddagar för att sedan gnällaccelerera lagom till Jonas hemkomst vid sexsnåret och bjuda på lite stånk och neverending snuttande under kvällen. Men sedan ett gäng dagar tillbaka lider stackaren av magknip som tyvärr besvärar honom även dagtid. Alltså är det gnäll och stånk och neverending snuttande hela dagen lång som gäller just nu. Med hjärtskärande gallskrik på kvällarna. Man skulle kunna tro att jag borde fixa det bra för jag gillar opera och metal. Och har hört på mycket barnaskrik förr, med en sladdisbror jag följt ända sedan förlossningen och allt. Och älskar att bära runt på Ivar för han är ju så förbaskat otroligt dunig och mjuk att pussa på och det gör man enklast när han är i famnen. Men riktigt så lättlugnat är inte mammahjärtat. Det finns de som säger att man ba ska ta det piano och med en axelryckning men jag fixar inte axelryckningar. Jag hatar när han har ont eller ser ut att ha ont. Jag vill inte att han någonsin har ont. Ont är till för vuxna tåliga ena. Inte för små barn.

Så jag gråter en sväng ihop med Ivar, turas om att trösta med Jonas, ammar ammar ammar, letar mig galen efter lösningar, stöter på goddag yxskaft-”det är bara normaaalt”-förklaringar och… till slut händer saker i magen som gör att Ivar mår bättre lagom till natten. Och om nätterna sover vi för det mesta gott. Utmattade hela gänget.

Undrar om det är övergående eller om det är det som i folkmun kallas kolik och kommer att hålla på länge. Oavsett så är det förbaskat synd om vår lilla älskade människa.

Snälla håll tummarna!

På den glada sidan så har vi haft en fin, aktiv och romantisk helg och jag och Ivar myste hemma hos en gullig fd pluggkompis halva dagen idag. Tiden går så fort när man hänger med Agneta! Snacka om energipåtankning. Imorgon ska vi på vår andra mammadejt. Och så har jag tre saffransgifflar i magen.

Gnatt.

Puss.

 

Typiskt benen att behöva gigamycket motion för att hålla sig någorlunda lugna.

Åh ve! (från vargtimmen därav så _pepp_)

Efter gudomliga fem veckor med knappa domningar, myrkrypningar och panikkänningar och med god, god, GOD om än icke-sammanhängande* sömn så är de tillbaka.

Mina förbenade rastlösa ben.

Jag säger då som Hoppetuss

puff puff puff 

AAAHH!

och grinar lite.

Än så länge får jag sova för benen. Förmodligen är det för jag sover så djupt att de har sig glatt utan att jag märker av det. Men när jag sitter ner och ammar speciellt kvällstid då lillmagen är orolig och amningsstunderna många och långa… då kommer de igen. Känningarna som gör det fullkomligt omöjligt att sitta kvar en endaste sekund till.

Stackars min bebis. Får leva med en mor som titt som tätt reser sig mitt i myset och gör tåhävningar och vankar av och an med dig i rummet.

Nåväl. Det hade kunnat vara så mycket värre. Jag hade till exempel kunnat spelat dansband under amningen. Eller elittränat barnet till att bli en hockeyspelare redan från BB-tiden. Eller tatuerat Ivar med Mamma bäst 4ever.

Ja ni ser.

We shall overcome!

Puss från tåhävarn

* men fortfarande mer sammanhängande än förr – två timmars djup mammasömn i taget är fan tusen gånger bättre än noll timmars sömn flera nätter i streck/vecka under nio+ månaders tid.

P.S. Om ni vill veta mer om hur det är att leva/träna/må med WED/RLS – sök på WED RLS här på bloggen.

Hej lördag!

Hah jag är ju hopplös. Helt omedvetet lånar jag friskt från cykelvärlden för att underlätta vardagen. Här är två exempel:

För lägenhetsfamiljen: Cykelflaskan, den är ju alltid med på barnvagnspromenaderna för dricka måste man mycket både som ammande och som aktiv. Ute i kylan dricker jag dock enbart ur halva flarren. Resten av vattnet spolar jag barnvagnsdäcken med – flarren är ju perfa som en minihögtryckstvätt. För grövre besmutsning får dock kära Kärcher åka fram.

För gasiga babymagar: Varenda offroadcyklist vet – är trycket i däcken för högt så blir komforten och i många fall även fästet sämre. Är inte däcktrycket det vanligaste samtalsämnet före och efter varje cykelcross- och MTB-race? Nästan lika vanligt är det bland oss babyföräldrar att diskutera våra små barnens magar och dess gasighet och medföljande ont och gnäll. Gissa om jag blev glad över att det fanns pysventiler (!) att köpa. För att få ut gaserna ur lillmagen. Har inte testat än men tror stenhårt på metoden. Trots allt är den mekaniskt verkande. Bra tryggare än luddiga matuteslutningsmetoder utan något stöd i vetenskapen.

Nu ska vi ner på stan och promenixa och kirra lite sportigare kläder för lite sportigare barnvagnspromenader och joggingturer. Puss och har ni några egna knep lånade från cykel-/sportvärlden? Shoot!

Glad fredag! Eftersom det är fredag och min pöjsch fyller fem veckor imorgon så är det kanske på sin plats med en liten tillbakablick på vad jag och Ivar har hunnit med för äventyrligt under hans första veckor. Vi är ju inga hemmagluttare någon av oss – finns liksom för mycket spännande i den lilla stora världen runtomkring oss både hemmavid och utomsocknes för att inte utforskas (och för att jag är sämst på att sitta hemma, GÄSP)

Här är ett urval av utesaker vi har gjort:

🦔 åkt buss både här i Västerås och i Gästrikland. Kollektivtrafik ftw! Så mysigt att spänna fast vagnen och sedan låta sig färdas till platser man ser med nya ögon, ihop med sitt barn. Kommer att tänka på hur jag och lillebror (först i vagn sedan utan) utforskade hela Storstockholm och dess gömslen på samma sätt. Snart får det bli tåg för mig och Ivar

🦔 gått längs med Dalälven och tittat på när den är som bredast. Dalälven – bäst och vackrast älv alltså.

🦔 gått och småjoggat i backar i Rocklunda, ett par-tre gånger. Till våren när bebben är riktigt stadig och vädret varmare igen får det bli i en jogging-/cykelvagn. Hur svårt det än är för en som inte kan gå och springa sakta måste jag göra det nu i vinter för att slippa svettas och kylas ner om vartannat. Om jag orkar vänta till våren dvs.

🦔 gått i skogen här i Västerås och i Hedesunda – jag ser till att minst ett parti under varje barnvagnspromenad löper genom skog för skogen ftw

🦔 tittat på djuren på Vallby friluftsmuseum. Eller okay, mor ville mest ha kaffe och de har Björklunds goda kaffe så… men djuren var som vanligt gulliga de med, speciellt grisarna.

🦔 flanerat runt i snyggparken Boulogneskogen i Gävle. Just precis den dagen löven var som färgstarkast!

🦔 sett Ivars första snö – på hans enmånadsdag också

🦔 ammat, lunchat, fikat och charmat studenterna (Hoppetuss, inte jag alltså) på två olika högskolor (tips tips). Lugnast och trevligast bebismiljö.

🦔 gått Groopencross-banan (okej, förutom den nya supersandbacken då) och hejat på Ivars första cykelrace. Och vilket race också.

Nu fortsätter äventyret – dags för blöjbytet och in i vår grymma lilltraktor aka barnvagn. Puss!