År: 2017

Hej hej från mitt persikoface. Alltså seriöst borde inte ansiktsdun vara ett minne blott när man är trettioett? Inte i mitt fall. Tur att jag inte håller på med triathlon – skulle säkert förlora en och en annan sekund på att försöka bryta mig genom vatten- eller luftbarriären med ansiktet täckt med första sortens fluff.

Anledningen till att persikofacet log så igår var för att cykelkvällen var så löjligt vacker och försatte mitt inre i en fin balans. Det var friskt, soligt, lagom blåsigt och hela mälarstaden badade i kvällssolens guldsken. Jag vevade på ner till sjön, tog grusvägen ut till Gäddeholm, spanade in de mången dungässlingar med sina överbeskyddande päron, drog en lång filosofisk pinkpaus och värmde stjärten i solen (flåt gässen), hittade ett gäng nya branta stigar men fortsatte ändå på den större grusvägen som ledde mig från naturreservatet ut till asfaltsvägen. Enda smolken i bägaren var att den annars så torra vägens sista parti visade sig vara ett djuplerigt helvete som stänkte ner både cykeln och mig till det bruna oigenkännandet. Nåväl. Inte kan man avstå de roliga grusvägarna bara för att slippa bli lerig eller hur? Om någon är nyfiken på den dära grusvägen som man kan ta från Gäddeholmen för att slippa köra asfalt så finns rutten här på Strava. Om ni är oroliga för lervällingpartiet så lovar jag att det kommer att torka upp om några dagar.

Förresten så blev det inget bloggvänligt köp igår ty affären jag åkte förbi inte hade den rätta modellen på saken. Typiskt kommersbekymmer men men. Idag lever jag på gårdagens kväll, ser fram emot att tränga mig lite med vårfolket i Stockholm som jag ska till för jobb och för att hämta min lillebror. Blir alltså rock’n’roll och friluft i helgen!

Puss och hoppas ni får en underbar fredag.

English: This Spring, the evenings are ridiculously beautiful. I enjoyed every second of yesterday’s short but soulful ride – even its muddy and windy parts.

Idag är den med mig till jobbet – min fina kära Ridley. Det var så förbaskat soligt imorse att det vore ett brott mot cykellagen att inte sticka ut och köra en sväng! Tyvärr så hade natten varit kall så jag cyklade över frysta pölar imorse på vägen till jobbet. Det blir dock snabbt varmt under dagen så jag hoppas på att inte behöva frysa alltför mycket när jag cyklar på kvällen.

Det med att frysa under cykling är det rätt nytt för mig. Det beror förstås på att min fart och pulshöjningen är typ hälften mot vad den brukar vara. Jag cyklar lågintensivt, svettas mindre, är mindre hungrig av mig men fryser desto mer. Både gillar’t och ogillar’t men är väl bara att gilla’t liksom. Glad att jag kan cykla och må mig under tiden.

Ikväll blir det dock ingen lång tur utan mest för att vädra skallen. Veckan är intensiv. Hela dagarna består av möten så jag längtar verkligen till min hjulmeditation. Och ska om jag inte kommer in till stan för sent svänga in på en affär och köpa en sak som både jag och bloggen saknat ett tag.

Lite kul förresten men n+1 stämmer inte riktigt på mitt cykelbestånd just nu. Ridleyn är ju idag min enda (förutom Monarken men den är lite för stationär för att riktigt räknas med) sportcykel. Jag längtar förstås redan nu till min nästa racer och min nästa mtb men jag har inte den blekaste om vilka det blir vilket är lite kul faktiskt.

Det kan te sig lite sårbart att äga bara en sportcykel men jag har i alla fall ett par hjulpar att byta emellan ifall att och så tävlar jag ju ingenting i år. Tanken är ändå att jag ska bli med ett träningshjulpar extra så jag slipper byta mellan cross- och landsvägsdäck hela tiden. Funderar på ett par klassiska Shimano Ultegra WH6800 – vad tror ni om dessa?

Gymmet igår, jag hade gjort min obligatoriska uppvärmning och gled över till maskinrummet.

– Ursäkta, är du klar här? frågade jag blygt tjejen som glatt hängde utanför den där assisted chins/dips-maskinen jag sedan några gånger tillbaka börjat använda för att stärka min taskiga kontorsråttecyklistöverkropp. Fick ett ja till svar. Hoppade på maskinens syntetskinnpall och började dippa (heter det så?). För tungt, måste justera.

Busted!

– Oj det var visst för tungt, sa den glada tjejen medlidande och började trixa med vikterna.

– Jag har precis börjat träna armarna och axlarna ordentligt, förklarade jag försynt.

– Jo samma här, sa den glada tjejen igenkännande. Beach 2017 here we come!

– Eh… just precis! svarade jag något fördröjt och blev smått chockad över hur chockad jag blev över att någon tog upp något så ointressant som hur man om flera månader ser ut på en svettig strand när man har två önskan nej tre, ett – hitta en skuggfläck två – bada i iskallt vatten och tre – fly helvetet och göra annat roligt utav sin tid typ cykla eller sevärdheta istället?

Alltså jag fattar ju att det är bara ett kul uttryck man säger slänger sig med, men visst är det intressant hur pass accepterat det är att man tränar för utseendets skull? Det är liksom inget man ifrågasätter. Till gymmet går man för att man vill se bra ut enligt den gängse normen, inte mer med det.

För att återfå en bit av värdigheten impade jag sedan (såg ni, såg ni?) på omgivningen genom att lägga på lite extra under benövningarna.

Men det är kul detta med arm- och axelstyrka. Jag har verkligen rätt dålig sådan. Bortsett från benen så har jag rätt bra core, och jag har en stark om än gnällig rygg som självklart måste underhållas men som mest behöver cykling. Men just den dåliga arm- och axelstyrkan gör att jag faktiskt ser styrketräningen som jag idkar 2-3 gånger i veckan som en seriös utmaning just nu. Jag har ju tränat lite arm- och axelstyrka även innan men då lite mindre helhjärtat ty enbart för att kunna vara stark bakom crosstyret liksom. Jag tänker förstås inte skaffa några synliga stora muskler på armarna men jag vill klara av mer och känna en funktionell spänst även i det kroppsområdet. Nu när jag har alla chanser i världen att träna precis hur och vad jag vill om kroppen tillåter’t så vore det dumt att inte ta tag i det försummade.

Så jo, det är nog jag och beach 2017 i alla fall. Ty sommaren 2018 har jag förmodligen åter glömt allt vad armstyrka heter.

Puss!

English: About me trying to gain some arm strength and also trying to understand what beach 2017 is all about 😉

 1. Sköna breda cykelbrillor som skyddar ögonen från vägarnas vårdamm, Adidas 2. Ny frän styrlinda att lera ner innan det är dags att byta till vit på sommaren, Fizik 3. Hyllningsbidon för att visa vilket stall som äger, Rapha 4. Gängets spacigaste cykeltröja, Je Suis Cool 5. Skoskydd som tål regn, Grip Grab 6. Huvudet uppe bland molnen-hjälm, Giro 7. Lätta handskar för de fortfarande kyliga vårturerna, Café du Cycliste 8. Babyblå armvärmare, VOID 9. Silkessjal  à la Cykelkatten när man tröttnat på buffen, Cartier.

Hej ciclistas fashionistas! Våren är här och i och med det de varmare vindarna men också lite annat tänk när det kommer till hur jag klär mig på cykeln.

Jag tänker lager på lager – benvärmare, armvärmare, underställ, vindtät tröja – eftersom vädret skiftar så lätt.

Jag tänker regnberedskap och glömmer inte skoskydd, en lätt regnjacka i tröjfickan och kanske ett par extra handskar att byta mot för att slippa frysa om händerna.

Och jag tänker självklart fira den kommande säsongens ljuvlighet! I vår är jag lika klar som den blåaste himmelen, lika blå som det djupa havet nedanför serpentinerna jag klättrar uppför och så klart lika cool som stjärnorna jag betraktar under kvällsturerna med månens sken som enda sällskap. Jag skippar de varma murriga höstfärgerna och klär mig blått, kallt, klart.

Puss!

Hörru våren, kom tillbaks, allt är förlåtet! Hur kul var det liksom att bryta sig igenom den kalla, våta, hemska snöbarriären när jag cyklade till jobbet imorse? Inte kul någonstans.

Desto mer tacksamhet känner jag för att vi har fått två visserligen kyliga, men ändå rätt soliga cykeldagar i helgen. Eftersom jag var rätt mör efter tiomilarn i lördags så satt det perfekt med en riktig myspysrunda med cafét Gula Stallet i Målhammar som mellanlandning. Målhammar är en doldisherrgård med tillbehör någon mil utanför Ängsö, i mitt tycke Västerås flottaste naturreservat. Det kryllar av får och kulturtanter som kommer till gårdens galleri. Och igår var vi hela fem cyklister på stället – jag, Jonas, Tony och så ett bekant cykelpar som till skillnad från oss crossies hade tagit ut sina racerar.

Överlag märktes det att cykelvåren, den hade börjat! Trots att vi inte körde de allra vanligaste vägarna (ja inte alla i alla fall) så mötte vi en och en annan hjulryttare – en och en annan mtbare, en grannklubbis, ett gäng blårange ungdomslöften övandes snygg linjecykling. Och så några glada standardcykelfamiljer på de bredare cykelbanorna utanför staden. Kul! Här i Bilbältet Västmanland är varje cyklist guld värd. Och det glädjer mig att så många är ute trots att den “officiella” motionssäsongen inte börjat ännu.

På kvällen gjorde jag ett ryck och tvättade bilen några kilometer bort från där jag bor. Varje gång jag kör bil i stan – och det händer sällan, eftersom jag inte har bilen till att köra i stan – så slår det mig hur många potentiellt farliga korsningar mellan bil- och cykeltrafiken det finns i Västerås. Främst handlar det om utfarter med låg eller obefintlig siktsträcka för båda trafikslagen, men även obelysta korsningar, otydliga korsningar. Alltså ska man vara rent krass och skitnödig så är problemet ur vägen så länge man som motorfordonsförare och cyklist bromsar in och så gott som stannar iföre varje sådan korsning. Verkligheten ser inte ut så. Människor är människor – stressade, distraherade, glömska. Människor kan vara barn, människor kan vara äldre. Västerås stads nuvarande inställning – det går väl inte att göra så mycket åt’t, cyklister får väl skaffa reflexväst – till situationen med de mången farliga korsningar skrämmer mig helt ärligt. Det finns för fanken hur många lösningar som helst om man anstränger sig lite. Tillfällig trafiksignaldirigering – höga farthinder och belysning – sätt upp ett rött stoppmärke till att börja med!

Usch nu vart jag riktigt deppig.

Nä, nu måste vi tänka positivt här. Helgen har varit fantastisk – jag åt en supergod spenat- och ricottaostpizza på kvällen – skypade och skrattade så mycket med min älskade mormor igår! – och nu går vi enligt min gamla skolkompis Nitzan mot ljusare tider så att det kanske blir en eller kanske två kvällsrundor nu i veckan.

Idag ska jag vila efter tre träningsdagar, hoppas ni får en glad måndag. Puss!

English: Today, I’m thankful for the the sunny weekend. I’m also glad there are so many riders out there already, and a bit sad because of how little our municipality actually does for the cyclists’ safety.

Igår cyklades det för i år första gången dubbfritt – vilken grej egentligen! Aldrig flyger man fram så lätt som när dubbdäcken har åkt av – de första milen i alla fall. Sedan har man gjort av sig med lite mer energi än vad man hade räknat med och bums så är man där igen, trött och smått förstörd. Speciellt om däcken inte är några racerslix utan mönstrade crossdäck, vägarna är både asfalt och grus och vinden vänder.

Vårklassiker, igår kördes ju som bekant vårklassikern Milano-Sanremo och ni får ingen länk ty vägrar spoila för er som inte har sett loppet ännu. En sak är i alla fall säker – grabbarna som körde tävlingen hade bra mycket mer vindskydd än vad vi stackarna hade på vägen hem.

Vi – som jag och Jonas – körde förstås ingen tävling. Vi hade egentligen bara ett syfte – att cykelträna hårt och att köra långt fan jag erkänner det var att ta oss till Köpings pärla Skeppshandelns Stenugnsbageri (världens stavvänligaste cafénamn, jag vet) och fika oss ner i fördärvet och sedan fara hem. Med oss nästan upp till Köping fick vi coach Tony som tyvärr inte kunde köra hela turen pga. sitt eländiga knästrul.

Väl framme i Köping besannades våra drömmar. Jag (hon med hjälmranden på bilden ovan) åt en helfestlig lax- och picklade grönsakermacka på valnötsochtranbärsbröd, en saffransmacaron, en tugga toscakaka och en eller kanske tre skedar semla. Jonas (med kaffestinn blick på bild nummer två) åt pannkakor med honung, nästan hela semlan och nästan hela toscakakan. Till det dracks ett gäng koppar kaffe och plötsligt vägde vi sisådär tio kilo mer tillsammans. Eller så kändes det i alla fall.

Pigg och peppad att fortsätta vaggades jag in i att det inte skulle vara någon big deal att köra ett gäng fem-sex mil till istället för att vända hemåt på en gång. Vi fortsatte upp mot Kungsör – och medvinden fick det att kännas som att man knappt behövde trampa.

Ja, sedan blev stämningen tråkigare. Vill ni ens läsa vidare?

Äsch. Jag erkänner. Jag blev slö och grinig och orolig. Vad min oro handlade om är inget vi behöver dryfta i detta inlägget – men den ihop med att jag frös satan (skulle ju förstås stila och köra nästan sommarklädd) och var allmänt svag och sömnig gjorde att de sista tre milen hem blev en riktigt sur historia.

Men vem minns den sura historien? Inte jag i alla fall – jag tänker minnas alla de små härliga grusvägarna som vi nyttjade för att slippa de stora platta landsvägarna. Här är rundan:

Idag ser det ut att vara än härligare ute så dags att dra iväg på en kortare runda innan jag ska ta itu med de tråkigare söndagsmåsten som biltvätt och städning.

Puss och hoppas ni får en underbar söndag!

Cykelglädjen –
– går det ens att sätta ett pris på det?

Hej! Nu i våriga säsongsuppstartstider kryllar mina flöden av lika delar köp! köp! köp!-nyheter som måste jag ha allt detta?-frågorna. Jag som själv har historiskt sett haft ont om pengar (och då menar jag ont om pengar som i knappt några pengar alls) kan ibland bli sur på alla ziljardkronorstips som riktar sig till typ 5 % av befolkningen? Men häng inte läpp kära icke-rika folksen – det går att komma billigt undan.

Voilà!

Cykel, utrustning, kläder

Ta del av den samlade kunskapen som finns på Internet (eller hos dem du känner, om du kviänner några cyklister) och köp en begagnad cykel istället för att köpa en ny. För det första så gör du en insats både för din plånbok och för miljön. För det andra så får du oftast en bättre cykel än om du köper en ny för samma penning. Självklart gäller det inte bara själva cykeln – i princip all utrustning köps med fördel begagnad. Här är några bra köp- och säljgrupper att bokmärka:

Köp & Sälj på Happyride

Köp, sälj, din cykel (Facebook)

Cyklar/cykeldelar köpes säljes skänkes (Facebook)

Cykelkläder för tjejer (Facebook)

Det finns dessutom en hel del lokala köp- och säljgrupper på Facebook – bara att söka sig till en sådan på Facebook!

Hyr din sportcykel – en kortis eller en hel säsong. Det är faktiskt särskilt smart om du är ny till sporten och osäker på om du kommer att fastna för den. Idag finns det ett antal uthyrningsställen. Spana till exempel in Sporthyra, Fritidsbanken, Bike Sweden, googla hyr + cykel eller fråga din cykelklubb.

Om du är ung så finns det ännu fler möjligheter – många cykelklubbar som min hemmaklubb VCK har nämligen gratis cyklar till utlåning för ungdomar som vill cykelträna.

Mek

Lär dig att laga din cykel – kanske inte precis allt, men i alla fall de grundläggande felen som att byta slang, laga punka, justera växlarna, linda om styret. Förutom ett ökat självförtroende och en bättre förståelse för cykeln så spar man mycket pengar på att inte lämna in cykeln på service för minsta lilla strulet. Ta hjälp av Internet (Google, Youtube, facebookgrupperna som Cyklande tjejer, Vi som älskar MTB eller Vi som älskar landsvägscykling eller forum som Happyride) eller dina vänner. Det finns inget skamligt i att be om hjälp – men det är förstås fint att återgälda tjänsten genom att kanske bjuda på en god hemlagad middag eller ställa upp nästa gång mekkompisen behöver hjälp med något praktiskt.

En del cykelklubbar arrangerar mekkurser för medlemmarna. Finns det ingen mekkurs aktuell just nu så kan man alltid fråga i klubbens grupp om det finns ett intresse och jag lovar – det gör det alltid! Är ni ett gäng kan ni få en bra kurs till en ringa penning. Eller så ses man hemma hos någon och lär sig att meka ihop alldeles gratis. Lika dråpligt som lärorikt!

Cykelresor, träningsläger

Cykelresor. Ibland känns det som att alla åker iväg till soliga orter, cyklar i bergen och sedan dricker cervezas i solnedgången. Det är lätt att känna sig utanför. Till att börja med så kan jag säga så här – att åka på en cykelresa är inget måste utan en lyxig detalj. Så även om det känns som att alla är iväg på sådana resor så är det långt ifrån sant. Vill man prompt åka utomlands men har ont om pengar så gör man bäst i att dela så mycket man kan – rummet (eller kanske hyra ett hus eller en lägenhet ett gäng?), matutgifterna, den eventuella bilresan. Hyr den billigaste cykeln – och ha med dig så mycket energi i form av bars och dryck hemifrån som möjligt så slipper du de dyra inköpen ute.

Det man oftast kommer ihåg från en cykelresa är sällan flygresan eller kaffet utan vyerna, träningen och gemenskapen.

Ett lyckat träningsläger på hemmaplan eller på någon härlig ort i Sverige kan därför minst sagt ersätta den dyraste Gran Canaria-resan. Det enda som krävs är ett gäng cyklister, någonstans att bo (hemma eller att man hyr en stuga), ett förberett upplägg och att man inte glömt köpa något gott till kvällsmaten som man äter tillsammans. Klart! (ah men som jag berättade för Bicycling)

Fika

Fika är en självklar del av cykelkulturen. Men det kostar ju så mycket att fika! Speciellt när det cyklas flera gånger i veckan och det bara poppar upp urtjusiga ekorekosurdegscaféer där priset för ett litet fika kan motsvara en lunch på stan och gänget vill förstås dit för det är så ju så hippt. Hippt och hippt – har man inte råd så är det mest hemskt. Där är sitsen knepig men mitt tips är att redan från början försöka rikta in sällskapet till ett billigare fik eller rentav dela på sällskapet. Det är faktiskt inget fel i att vissa hänger på det “hippa” fiket medan andra tar sig en klassisk kopp bryggkaffe och en liten bulle på gammelfiket på andra sidan gatan. Är vädret fint går det alldeles utmärkt att ta med sig hemifrån, eller handla lite picknick på närmaste Coop (de flesta butiker har dessutom kaffeautomater nuförtiden) och kalasa sedan en stund i gräset.

Överlag bör det aldrig bli ett tvång till, eller ens en kultur av att man alltid ska fika ute och fika dyrt på varje rutt – inte om man vill hålla cykelsporten inkluderande. Där vilar ett ansvar på ledarens/ruttmakarens axlar – att planera rutten och det eventuella stoppet så att det passar (i alla fall så gott som) allas plånböcker.

Bonus: några korta budgettips

• Glöm inte bort reorna (ja, det är okej att gilla Black Friday – bara man tänker till före och inte ba köper på sig “bara för att”). Även de lyxigare affärerna har bra mellansäsongsreor och är man ingen trendslav så finns det mycket gott på reorna.
• Fallfrukt är fett gott under sensommarturerna. Just sayin.
• Stravaappen till mobilen kostar tusen gånger mindre (den är gratis) än en dyr cykeldator.
• Att vårda grejerna idag gör att de håller bättre även imorgon.
• Byt kläder med dina kompisar! Det är kul och man känner sig “ny”. Tröjan på min header är just en sådan.
• Dra dig inte från att använda cykelkläderna när du t ex springer eller skidar och vice versa. Jag vintercyklar en del i min gamla skidjacka. Funkar hur bra som helst!
• Var generös och bjud varandra. På slangar, på bananer, på lite fika. What you give, you get back.
• Gör egna energikakor – här är några recept (men ba att googla annars). Blanda egen energidryck inför de rundorna du kan tänkas behöva det.

Glöm inte att det i slutändan är för din egen vinning/njutning som du cyklar och tränar. Känner du för mycket materialpress så bör du kanske fundera om de som utövar den pressen är verkligen rätt träningssällskap för dig. Många av oss cykelnördar drar ibland igång värsta snacket utan att tänka oss för – så det är aldrig fel att påminna oss att hey, det är bara en jävla rand på en jävla tröja, det är bara några jävla gram på en jävla sadelstolpe och herregud, det handlar ju i slutändan om att några glada cyklar från punkt A till punkt B och trycker i sig lite socker på vägen. 

Eller hur?

Puss och kom gärna med era budgettips!

Våren är här med sitt gula ljus, sin oundvikligt peppa schlagerstämning och sina skitiga fönster hos stans alla gatuplanförlagda affärer. Denna våren är sig lik – ja, vad kan man förvänta sig av den klyschigaste årstiden av dem alla? – men jag låter den fulingen hållas och glädjas så mycket jag förmår åt de taniga sticklingarna som kämpar sig upprör, de mången duniga gässlingar ute på åkrarna, alla ungdomarna som äntligen slipper frysa i sina kort-kort uniformer och självklart åt oss alla friluftsälskare som snart har hela naturen till vårt förfogande.

Jag klättrar med viss möda över järnvägsstaketet (alltså man spar typ fyrahundra meter på att göra det istället för att gå den vanliga tråkvägen) när jag tar mina långa promenader efter jobbet. Jag målar läpparna mörkröda och lämnar glada cykelhälsningar till dränfixfolket på min gata. Jag har åter kastat allt vad byxor heter och låter den varma vårluften ventilera mig väl. Jag äter goda luncher med folks jag tycker om och som när min hjärna med idéer och fyller mitt hjärta med glädje. Jag läser mörka klassiker, blundar och föreställer mig hur jag ska dansa mig lycklig hem från jobbet i maj då de stora åskvädren och de underbara regnlass tvättar bort det hemska dammet. Jag byter till sommardäck på crossen och snart åker slicksen på, eller blir det rentav ett par nya träningshjul för att slippa byta däck när jag vill växla från skog till landsväg? Ja så får det nog bli. Jag pussar på Jonas som är helt fantastisk just nu. Jag planerar lite resor, minst en storstadsresa får det bli, och det snart, och en cykelresa förstås, fast det senare i sommar. Och så alla små resor jag inte kan leva utan. Jag lämnar in gammpassaten på service, betalar glatt och ikväll ska jag hämta den och kanske köra en sväng, stanna till och köpa en iskall Cola och låta mig brainfreezas medan jag står och glor lite och ler och sedan blir det mörkt och skönt och vi äter kanske god pizza ikväll.

Puss! Hur mår ni?

Hej min Rosen såldes igår.

Alltså jag är förstås glad på ett sätt. Cykeln har sålts till en förväntansfull idag mtb-cyklist från Stockholm som nu äger en grymt läcker, lätt och rapp landsvägsmaskin. Jag är övertygad om att de kommer att ha superkul tillsammans!

Men en vore ju ingen riktig cyklist om en inte hade en särskild plats i hjärtat för varje cykel man någonsin ägt, ja kanske varje cykel man har cyklat på. Så tillåt mig vara lite sentimental här.

*drar igång Janis*

Rosen var min andra sportcykel och valet höjde många ögonbryn. Dels så köpte jag en cykel som var helt karbonsvart (svårt att tro att det var ovanligt men 2013 hade “svarta stilrena cyklar” inte hunnit bli lika trendigt som idag). Dels så köpte jag en tysk postordercykel som ändå såg förtretligt snabb ut (Internet var ju fortfarande en misstänksam fluga etc.) Dels så satt det en italiensk Campagnolo-grupp på tysken. Sådan himla missmatchning och så opraktiskt, och ändå blev det så bra!

Så här skrev jag när tysk-italienaren anlänt till mitt sovrum (vart annars?):

Se så perfekt. Inget krimskrams, ingen plottrighet, optimerad för snabbhet samt att reflektera den vägomgivande grönskan och asfaltens kärva mönster.

Samt vara något att vila ögonen på i sovrummet så länge.

Någon gång 2015 så pajade cykeln. Bakgaffelns konstruktion skar sig lite mot vevpartiets konstruktion så plötsligt hade en rätt fet bit kolfiber “ätits ut” ur bakgaffeln då gaffelskyddet hade lossnat och fastnat mellan gaffeln och vevpartiet. Jag använde mig av ROSE:s kraschgaranti och köpte en ny ram vars konstruktion var både klokare och hetare nämligen:

Än så länge står han där och hänger lite snyggt. Denna gång ännu mörkare och styvare än förra gången. Grr, alla barn ut ur rummet nu.

Fan, är ytlig igen. Flåt, är ju cyklist och allt. Rosen har i alla fall tjänat väl både som rekreations- och tävlingscykel. Däremot så hade kanske ägarinnan kunde varit lite duktigare på det där med kontrollera att allt är som det ska före tävling. Jag menar detta med att frihjula några hundra meter under direktsänd Kortbane-SM i Norrköping i år var kanske inte mitt livs gladaste ögonblick (faktum är att jag kom ikapp klungan sen men då hade ju proffset Mustonen kommit ikapp mig vilket ju är rätt på den knappt en km-långa banan men men, no hard feelings feljusterade växlar, no hard feelings).

Men annars har vi haft hur skoj som helst! Rosen har kört Dalsland Runt och en hel del andra grusvägar och skogsstigar. Han har gjort ett kanonjobb uppför de europeiska bergen, på ett gäng glada GP- och linjelopp och som en pålitlig kamrat under klubbens träningsrundor. Hade jag varit pengarik så hade jag behållit cykeln som en extra träningskamrat.

Men jag är varken pengarik eller någon samlare så hejdå Rosen, ditt namn kommer för alltid stå skrivet i alla bloggdokumentärens inlägg och i mitt minnes cykelsamlingar. Jag ser fram emot min nya racer – vilken den nu blir eller när jag nu köper den.

Tills dess får Ridley-crossen leka både cross och racer. Puss!

English: Being a bit nostalgic here cause my road bike is not mine anymore.

…är när man är cykelbakis efter att ha cyklat en hel helg eller hur?

Eller som Eva Lindskog uttryckt det:

Nu börjar den perioden då det är svårt att gå i trappor på måndagar 😍 #backtoback #utecykling

— Eva Lindskog (@lindskogeva) 12 mars 2017

Fast det är ändå lite olika skönt det i och för sig. Det är lite mindre skönt efter en hård tävlingshelg. Då är man helt slut, uttorkad, urlakad, svag, måndagsbluesig. Oavsett om man är nöjd eller missnöjd med sin insats så är man på gränsen till jobbigt mör. Men som nu, när jag visserligen cyklat i dagarna två men inte alls överdrivet ansträngande och urlakande utan just njutningsfullt, så är jag perfekt cykelbakis. Lagom mör, lagom trött, påfylld med solenergin, D-vitaminet, fikabrödet.

Som efter en lyckad fest, då ens fossingar värker av all dans och ens mungipor krampar av alla skrattsalvor.

Puss!

English: The post-riding hangover is one lovely kind of hangover, right?