År: 2017

Hej här kommer min lilla (komprimerade så klart) cykelårspraktika. De senaste åren – och det kommande året, om jag får sia. En liten (p)reflektion. Voilà.

Januari

Månaden då alla storhelgerna är över,  mystvångsångesten har släppt och man kan äntligen börja leva och träna normalt igen! Jag slipper fara runt och behaga släkten och kan vara ego och koncentrera mig på cykel.

Arbetsnarkomanen i mig brukar längta till jobbet och kollegorna men i år är det annorlunda eftersom jag har ett annat världsviktigt ”jobb” att utföra hemma. Tur jag har mina andra ”kollegor” i form av mina tålmodiga (det måste man va när man hänger med småbarnsföräldrar) kompisar och det nybildade mammagänget.

Jag ser dock fram emot att nyårslöfta mig svettig och vara frisk och stark så jag kan äntligen träna ordentligt – om familjelivet så tillåter. Blir spännande att pumpa iron i benen ihop med en skitsöt gnällspik i babyskyddet bredvid! Hehe.

 Februari-Mars

Brukar för mig vara inomhusintervallernas, styrketräningens och helgvinterdistansernas månad. Ljuset återvänder. Snötäcket – om sådant finns här i Västmanland – är tjockt. Solnedgångarna är många och bländande vackra. Distanspassen är fotogeniske och minnesvärda. Kroppen bygger upp styrkan inför våren – men nog börjar jag lessna på att harva runt med dubb och längta till det lättare racerekipaget.

Denna perioden i år kommer nog att handla mer om att jaga träningstimmar. Ljuset får jag jaga ihop med min bebis – då kanske han kan bo i sittvagnen och börja titta ut på utevärlden och förstå lite av den.

April

April är en lynnig månad. Vissa år ligger istäcket kvar på vägarna och man får dras med vintercykeln ett tag till – andra år går de första racerdistansturerna just i april! April är också kraftprovens tur. Alla man cyklar med har blivit liiite starkare och liiite vassare och kroppen är inte riktigt i skarpt racermode än så jag får kämpa lite extra vilket gör mig ännu starkare. April innebär även cykelresor till varmare grader – även om många, både tävlingsåkare och motionärer har redan varit iväg och fått några höjdmeter i benen.

I vår har jag ingen cykelresa inplanerad. Denna våren blir en återkomstens tid och sådant gör sig bäst här hemma. Gammaldags som jag är så är jag dessutom fett opepp på att resa långt med småbarn som sällan får ut något positivt av böket. Och vi har väl fjällen, duh?

Maj

I maj börjar det tränas och tävlas på allvar. Tävling är ju som bekant den bästa träningen så jag försöker köra så många mindre race som möjligt. Oftast blir det race ur den grymma SMACK-serien eftersom det är nära både geografiskt och uppläggsmässigt. Normalt sett startar jag enbart i linje- och GP-loppen men i år blir det nog till att ta det man hinner med som småbarnsmamma så då får man väl göra bort sig i ett och annat tempolopp med – allt för träningens skull. Jag ser också fram emot att ihop med Ivar utgöra världens curlande support till vår randonnör till pojkvän/pappa! Och kanske pressa in lite MTB-träning för min lillebror som ska få ärva Crescenten jag gravidcyklade på. Herre hur ska man hinna med allt?

Juni-juli

Juni är ju den stora tävlingsmånaden här i landsvägs-Sverige – även om det finns en del klassiska lopp i augusti och september. Och cykelmånaderna överhuvudtaget, oavsett om man tävlar eller inte. Jag brukar önska att de flesta racen gick i september istället då det är svalare ute och jag är starkare då hehe. Brukar trösta mig med att höjdpunkten – den glada cyclocrossäsongen – ligger där och väntar på mig på hösten. I år kommer jag förstås inte att kunna hävda mig något särskilt (om ens alls, vem vet vilken träningsmängd jag hinner med detta första året med Ivar) på något seriösare race så jag struntar i att ens planera för dessa. Det blir som det blir om det blir – på racer eller kanske på MTB. Däremot längtar jag till att känna styrkan återvända till benen. Praktiskt både när man är en galen cyklist och när man har en hel värld att visa sitt barn – till fots eller till hjuls.

Kort by the royal JSWG

Puss och augusti-december kommer i ett eget inlägg. Vilken årstid eller månad ser ni mest fram emot?

Vi kryddar inlägget med en lagomt vardaglig musmatta anno 2013.
Motivationen står dock sig än idag! 

Hej. Det är inte ofta som jag tar det beigea ordet ”vardag” i min mun men denna vecka kan inte beskrivas som annat än vardaglig – även om det är ruskigt festivt stundvis, inte minst med tanke på all den underbara snön som inte vill sluta falla på oss här i gurkstan!

Just nu är Ivar inne i en öknings-/medvetandeuppbyggnadsperiod där han behöver mig och min uppmärksamhet cirka dygnet runt – förutom när han sover (och gärna då också). Till och med när han snuttar  vilket sker ungefär all hans vakna tid – så vill han ha min fokus och håller stenkoll på mig så jag inte får för mig att titta bort, kolla mobilen, läsa eller göra något annat än att beundra hans dinerande. Att jag ens lyckas skriva detta inlägg är ett under haha! Lika bra att säga upp alla digitala tidningsprenumerationer… när hinna ha koll på omvärlden när jag har en hel bebisvärld att ha koll på i min famn?

Den enda ”luckan” jag har hemma (förutom på kvällen då Jonas är hemma men det är även då Hoppis är som mest orolig, snuttig och needy) är på förmiddagarna då babyn är utsövd, mätt och mild. Det är då man får pressa in alla aktiviteterna typ Monarken, lunchen, svara på mailen, kanske kolla upp vilket datum det är.

Det kan förstås vara lite frustrerande och låsande timvis och det händer att jag saknar att ha någon släkting boendes här i stan som kan avlasta mig någon gång dagtid (Jonas gör så gott han kan men någon måste ju jobba också) samtidigt som jag vet att det är en kort period och tycker ändå att det är rätt coolt att den lilla människan är så glad åt mitt sällskap. Tids nog är han stor nog att hänga hos sina släktingar annorstädes. Det går så fort!

Turligt är åka barnvagn/vara ute grejen med stort G. Hoppetuss är en riktig social i ur och skur-bebis och trivs hur bra som helst i vagnen, i bilen samt hängandes med mig på stans caféer, hemma hos folk och i naturen. Han blir lugn och glad så fort han får sin yllekrage på sig. Jag längtar till våren då han är mentalt mogen nog att åka framåtvänd i en joggingvagn och hänga med mig på mamma-baby-jympa! Jag funderar på hur ha råd med allt roligt även om det blir begagnat. En joggingvagn, en lastcykel (typ Bullitt), en ny MTB till mor och så flytta till större på det… 😩

Nu till varför det känns vardagligt. Jo! Det för jag är krasslig sedan i söndags och därav smått inaktiv och därför deppig. Jag vill ju vara ute och härja med Tuss och träna inomhus på Monarken! Istället tar vi småååå kooorta promenader och sitter hemma och kollar igenom SVT Plays dokumentärutbud och väntar tills jag blir frisk. Men det varken bryter ut helt eller blir helt bra heller. SÅ tråkigt men det är typ första gången jag är sjuk sedan vi plussade så ska väl inte klaga.

Snacka om hej dagbok-stuk på bloggen just nu. Jag längtar till att göra maffiga (och kanske datorskrivna och -illustrerade?) cykeltemade inlägg men var sak tar sin tid.

Har faktiskt ett gäng roliga cykliga saker på gång. Men vad dessa blir får ni också veta inom sin tid (typiskt bloggare att säga så). Hoppas bara jag hinner med dem…

Nu ska jag stretcha mina knän som av någon anledning far illa av barnvagnspushandet och stämma mammadejttid inför imorgon. Vem vet – kanske är jag helt friskis då och kan roa min bebis med en halvtimma monarkkörning till glad musik! Har fått ett gäng tips på korta intensiva pass som jag tänker beta igenom och ”recensera” här på bloggen men det när jag blir frisk.

Hah, nu ska jag sluta babbla. Ser ni hur det blir när jag får en liten lucka? Open the flood gates liksom.

Puss!

Ingen Johnny Depp dock självaste Ivar Pepp!

Måndagshej på er!

Kommer ni igång den där rullen där Johnny Depps karaktär och hans advokat (?) knarkar och hallucinerar sig genom Vegas och ser ut därefter? Fear and loathing in Las Vegas heter den dock.

Inte för att jag knarkar eller så (förutom saffransgifflar och bilder på mina drömhojar) men det är mer ofta än sällan jag känner mig som någon i Vegas-rullen. Håret ser ut som en exploderad pastafabrik, morgonrocken är knuten à la Hugh Hefners (imaginära) mormor och det är något mycket trött och mycket galet i blicken.

Till skillnad från killarna i filmen är det inte jakten på den amerikanska drömmen i kombot med fy på dig-substanser som får mig att se ut på detta viset hemma – nä, det är förstås kampen för Mättnad, Sömn och Glad Hoppetuss som gör det.

Eller kampen och kampen. När allting flyter på känns det så lätt, så lätt, och jag tenderar till och med att tänka i världsfrånvända ”det gäller att ha rätt inställning så löser sig allt”-termer. Men som i helgen, då en övertrött  förstoppad bebis brutit mot alla våra rutiner och vars krånglande mage och hjärtskärande hjälplöshet (i kombot med sömnvägran) drivit mig till ett litet tårögt vansinne nattetid – ja då är det inget snack om någon ”inställning”. Då är det en kamp. Då åker den skeva Vegas-looken fram.

Den heliga amningen spelar förstås en snygg roll i det hela. Nattetid och dagtid är den – än så länge – tillräcklig. Kvällstid räcker den dock inte alltid trots det konstanta snuttandet så då måste flaskan fram för att få fart på magen och mätta bäbisen ordentligt inför natten (läs: få honom att sova längre också, ego ego). Den vackraste fördelen med flaskan är dock att Jonas får vara med och mata och att barnet tittar upp på en istället för att stirra in i ens bröstvårta (älskar varje gång det sker!)

Säg vad man vill men så är flaskan överlag förbaskat egopraktiskt för en modern aktiv förälder som vill hinna med allt och inte vill finna sig i att amma dygnet runt för att hålla flödet uppe. Man slipper amningshormonstrulet (det som troligtvis ligger bakom mina värkande ben), att känna sig otillräcklig som inte producerar matmängder som en redig ko och en person som jag vars produktion följer ens psykiska mående i stort kan ju bjuda på ett jämnare flöde. Dessutom kan man alltid langa över bäbis till någon annan och dra ut och cykla eller köra gokart till exempel.

Och alltså, man har ju fått kämpa med att få den här amningen att kännas som något naturligt läs inte kännas (smärta, ömma, bekymra) särskilt. Ergonomin är fortfarande inte riktigt okay här hemma, det blir till att köpa en ny fåtölj i veckan. Smärtan – först nyligen har de sablars tuttarna slutat göra ont. Greppet, psykologin… Alla sårande kommentarer om Ivars (för övrigt fullkomligt normala, men han är en långslank fellow) vikt från de som borde veta bättre men som klämmer ur sig saker ändå. Det har funnits ett gäng tillfällen då jag tänkt att nä nu jävlar, jag ger upp…

Men jag har gett upp tanken på att ge upp lika fort när jag rannsakat mitt samvete. Tuss gillar ju faktiskt mina bröst och det är han som måste få bestämma så länge det funkar i alla fall. Amningen är en viktig del av hans lilla stora bebisvärld och jag kan inte neka honom den så länge han själv inte ratar bröstet. När han väl ammas så njuter han uppriktigt av en god måltid. Han tröstas. Ute på våra äventyr, på stan, i naturen och hemma hos folk, är amningen oumbärlig. Det är så praktiskt att ta fram bröstet istället för att hålla på med flaskpryttlarna. Jag har maten i mig och med mig. Trots alla bestyr och svindyra amningsklänningar så känns det mäktigt och mysigt, en känsla jag tycker om. Och märkligt nog så går det alltid smidigare inför publik än när jag sitter själv och bökar.

Jag tror att vi har löst det på ett diplomatiskt sätt med 85 % modersmjölk och 15 % ersättning. Det har funkat fint de senaste veckorna och min pojke har varit nöjd, mild till humöret och sjusovig nattetid vilket har genererat ett glatt och harmoniskt hushåll för alla. Utom den här förstoppningshelgen då. Fast då hjälpte precis ingenting fram tills den stora Förlösningskvällen igår.

Ingen dag med en liten bebis är den andra lik, trots att det kan kännas så. Ständigt påminns jag om vilka personliga kvalitéer som tålamod, ödmjukhet inför naturens gång och tilltro till morgondagen som jag måste jobba med. Trots att Hoppis välmående ligger i våra händer så är det han, med sin villkorslösa bebiskärlek, som får mig att växa.

Så jag knyter fluffmorgonrocken lite tightare om min ledbrutna sömnlösa kropp, drar i mig ännu en kopp styggt starkt kaffe och en saffransgiffel på det, diskar kvällsflaskorna och lägger Hoppetuss vid bröstet. Han är så oerhört fin och skör, för honom gör jag allt och lite till och alla metoder duger gott så länge lyckan bor i hans kloka bebisögon. Det är det enda för mig naturliga.

Puss på er alla kämpar därute, glöm inte att handla saffransgifflar till kvällskaffet!

En hjälplös förstoppad baby, en ynklig utmattad mor och en trötten stoisk far – förutsättningarna är inte de bästa för en aktiv söndag. Men plötsligt så snöar det feta florsockerflingor och världen känns allt lite mjukare och lite snällare. Vi är ute, går långt och härjar med vagnen offroad i vacker natur där vi trivs och ikväll blir det pizza. Jag ser fram emot en glad vecka med massa ivarlek, ett par-tre monarkpass, någon mammadejt och att jag kanske får hjälp med att reda ut vad som gör ont i benen då och då.

Puss och hoppas er värld är också vacker idag!

Hej fredagsfolket!

Hur är läget? Här är det mest horisontellt. Min pöjsch har efter tre dagars misstänksamhet äntligen fattat grejen med babygym. Idag blev det över trettio bebisegentid därinne men sedan måste jag krypa in och pussas, typiskt bekräftelsekrävande beteende från min sida. Ibland känns det som att det är Ivar som leker med mig och Ivar som rastar mig istället för tvärtom. Nåväl, än så länge är han för liten för att be mig att dra åt fanders och lämna honom ifred med sina leksaker så vi kör på.

På tal om rastning så är jag ledsen. Så ledsen så jag knappt orkat blogga. Anledningen är inte otippat benen. Jag vet inte om det är amningshormonernas fel eller något ”kiropraktiskt” men sedan två veckor tillbaka upplever jag rätt svåra bensmärtor. Det känns som tandvärk fast inne i benen, bara molar på. Benen bär inte riktigt. Vissa dagar orkar jag knappt gå till näraffären, och om kvällarna kommer jag ibland inte upp ur soffan. Från början trodde jag att det var träningsvärk men när det blev sämre och sämre trots att jag vilade ordentligt så förstod jag att det måste vara något annat. Frågan är bara vad? Och går det att hjälpa det utan att inskränka på annat, till exempel amningen? Fett tråkigt är det i alla fall. Jag känner mig handikappad. Just nu är det bara att glömma allt vad långpromenad och benövningar heter. Jag äter smärtstillande varje dag, känns också B. Jag hoppas verkligen att det kan fastställas vad det är så problemet kan avhjälpas. Det måste det göra.

Nu sover Hoppetuss sin förmiddagssömn så jag ska försöka hoppa upp på monarken och rulla en stund. Hoppas det går. Fan.

Puss från den lyckliga morsan med de olyckliga benen.

Hej.

Något jag är lite dålig på är att visa uppskattning för er mina läsare. I och för sig brukar jag avsluta vissa av mina inlägg med att ni är bäst och så får ni digitala luftpussar efter så gott som varje inlägg men jag kör sällan något uppenbart publikfrieri och det kanske är för synd det.

Här kommer det.

Så sug åt er nu för det lär dröja till nästa gång!

Nä men seriöst, ni är grymma ni som läser min blogg. Här kommer några Touren-gula hjärtan och anledningar till varför ni är bäst. Voilà:

💛 ni är så olika. Trots att de flesta som läser CK verkar gilla det här med cykel (även om det säkert finns en och en annan uppfriskande cyklisthater, vink vink!) så är det inte en homogen grupp. Killar, tjejer, äldre, yngre, blågula och folks utomlands. Det gör att jag vet att jag kan skriva vad jag vill utan att vara ängslig över att tappa min ”målgrupp”

💛 ni håller inte alltid med mig och drar er sällan från att påpeka det för mig – här eller i mina andra kanaler. Tack. Det är förstås lärorikt och gör bloggandet dynamiskt även om jag kan fälla en och en annan tår över vissas ibland mindre artiga reaktioner. Men vad fan. Det kostar att på riktigt våga gå sin egen väg, så är det bara.

💛 ni håller med mig. Eller gillar i alla fall det jag gör. Det är smickrande men främst peppande och gör att jag växer och vill bli ännu bättre.

💛 ni är mitt stöd. Även om jag försöker hålla mig borta från att missbruka ”tala ut om svårigheterna”-greppet utan att krydda det med lite humor så är ni duktiga på att läsa mellan raderna och skicka mail, PM och annat stöttande till mig i svåra tider. Jag vet att ni är på min sida och jag uppskattar vartenda litet av era ord, även om jag inte alltid hinner svara på era meddelanden med en gång.

💛 ni är många. Jag tittar sällan på bloggens statistik och har valt att inte ha med min blogg i bloggportalernas rankingar för att slippa jämföringsstressen. Ständigt hittar ni hit ändå från alla möjliga håll, det är så roligt och det gör er one of a kind.

💛 era kommentarer, era fotavtryck – här och i mina andra kanaler – är äkta. Eftersom jag ytterst sällan bloggar i kommersiella syften så gläds jag mer åt en äkta kommentar än tio oäkta, lämnade enbart för att bli länkade tillbaka. Jag behöver sällan oroa mig. Min läsarkrets är ett äkta virke.

💛 ni har god smak. Ni uppskattar även mina ”flummigaste” inlägg, som till exempel detta som är mitt tredje mest lästa.

💛 ni älskar cykel. Do I need to say more..?

💛 ni finns och ni hänger kvar, år efter år, och ni som slutar läsa återkommer ändå. Vet ni varför? För oavsett våra eventuella meningsskiljaktigheter så har vi en sak gemensamt och vi alla vet precis vad det är.

Puss och ha en underbar fredag, nu ska jag sluta vara så herrans blödig och sätta på kaffe för jag och Ivar får besök.

er Katja

Hej. Skulle egentligen blogga ett litet trist inlägg om mina ben (japp, nya problemz, alltid är det något) men vi skiter i det så länge – för jag har äntligen varit uppe i sadeln och cyklat igen.

När Ivar hade sin vana trogen somnat vid 10-snåret så passade jag på att dra på mig gammbibsen och gammskorna (varav ett med trasigt spänne, måste åtgärdas) och satte mig på monarken.

Inte helt otippat kändes det hårt och stumt mot rumpan och förbaskat härligt i själen.

Som att jag både landade och lättade från marken samtidigt.

Det otränade kroppsskrället hade inga svårigheter med att börja svettas rätt så snart. Ivrig som jag var höll jag mig ändå på mattan och det blev tjugo lugna minuter med ett litet  fartknix på slutet för känslans skull. Eftersom dagens pass var ett testpass så sket jag i att köra efter watten och annat sifferjox.

Passet gick också ut på att observera lillfarbrorns reaktion på mammas beteende. Lillfarbrorn sov dock hela tiden och vaknade först när jag hade slutat trampa. Typiskt mitt barn – det ska väsnas, brumma, åkas och röra sig.

På den tystade teven gick ett mycket märkligt program kallat ”I didn’t know I was pregnant”. Det var som Veckans brott fast med gravida amerikanska tonåringar som trott att de var tjock på pizza men så var det andra puckar, typ. Kändes ändå passande i sammanhanget.

Ivar vaknade och var gullig och hungrig i ett. Gäspade stort gjorde han också.

Med andra ord fanns det inget alternativ än att ge barnet mat trots att jag gärna hade duschat innan.

Barnet uppskattade maten precis som vanligt och visade det tydligt med hela sin lilla kroppsing. Så där satt vi – en halvnäck nycyklad Katja, en dinerande bebis och mina cykelstrumpor.

Strax blir det en kortare barnvagnspromenix och ikväll ska jag skåla för min comeback på cykelklubbens årliga julbord.

Puss och monarkin är återställd ✌️👑

Hur snygg är jag inte i min nya classic jersey va, va? 😻 

Måndag läsarfolks! Har ni sovit gott?

Vår sjusovarpojk drog till med 23-08 inatt – med bara en mat- och härjpaus à ca en timme. Alltså ungen brås på sina päron, det är en sak som är säker. Desto mindre bebissömn (och Katjas vilotid) dagtid men alltså, det är helt ok om vi får sova om nätterna.

Åh vilken skönt slö helg vi har haft. Eller vi har haft besök, hängt med folks, familjeflanerat, spanat in bocken, och så, men inte varit i närheten av mina vanliga bautapromenader. Och bra det. Benen behövde eh… återhämta sig. Ja det låter sjukt men man kan tydligen få träningsvärk även av att gå. Det märkte jag i torsdags då jag tog och Ivar tog tåget till Sala för att träna åka tåg med bebis och mina ben ömmade hela den ganska korta tiden vi hängde i goda silverstaden.

Nåväl – jag längtar så oerhört mycket till att få cykla. Kort, långt, spelar ingen roll, inte i början. Trots de ganska så hippie-ish bostadsförhållanden vi lever i just nu så saknar jag ingenting. Förutom cyklingen, för den är min drog, min religion, min snutte och min lösning på alla problemen i världen ungefär.

Eftersom jag har sytts på ett gäng ställen i paddingområdet – och eftersom vi har lagt all tiden på att få vardagen att fungera (i fredags var till exempel första gången på många veckor vi kunde hålla en sammanhållen konversation på kvällen eftersom Hoppis mage inte krampade och han var soft) så har jag inte stressat fram någon medveten träning. Amningen, promenaderna och allt bebisfixet har varit träning nog.

Men den här veckan smyger jag äntligen in cykel i vardagen. Imorgon bitti ska jag på efterkontroll hos min barnmorska och även om det känns bra därnere så vill jag göra det rätt och få ett medicinskt okay innan jag utsätter underlivet och rumpan för trycket och nötningen på sadeln. Efter det – kanske redan imorgon men annars from onsdag – blir det till att börja med korta pass på min kära monark. Så benen börjar komma ihåg hur man gör, och längtan stillas. I helgen tar jag kanske en första utomhustur?

Jag ser fram emot detta första träningsåret med helt nya förutsättningar! Trots – eller snarare tack vare att jag är en tävlingscyklist – så vet jag vikten av att ha roligt när man cyklar. Inte ett pass förgäves, inget pass ba för att träna, brukar latmasken/livsnjutaren jag tänka. Och så får det vara även framöver ett tag. Lustfyllt och med precis lagom fokus.

Ensamheten hjälper balansen på traven bloggade jag för nån vecka sedan. Idag är jag och Ivar således osociala och ska dra ut på en lååång promenix ut i det fina vädret med ett stort, mäktigt syfte –

köpa en uppsättning dreggellappar på en affär typ en mil bort hemifrån.

Högt och lågt, torrt och blött mina vänner.

Puss och ni håller väl tummarna för Cykelkattens cykelstjärt imorgon?

Morgon och tack hörni. Gårdagens inlägg om de orättvisa maktförhållanden inom cykelsporten slog många statistikrekord, men viktigast av allt blev att så många tog sig tid att kommentera och diskutera kring inlägget i de olika sammanhangen där inlägget delades. Många hundra kommentarer och det fortsätter. Kolla in t ex Vi som älskar landsvägscykling m fl cykelgrupper på FB.

Någon är arg – någon är glad – någon är kränkt – någon tycker att jag snackar skit – någon orkar knappt läsa hela inlägget – någon vill berätta om sin sida av saken – någon ifrågasätter mina tankebanor – någon är lättad. Oavsett reaktionerna så är jag glad att så många bryr sig. Det är precis det som är meningen. Om en enda person får upp ögonen för hur det faktiskt är så har jag lyckats. Hoppas andra starka krafter tar vid där mina tankar slutar – jag tänker i alla fall fortsätta stå upp för det rättvisa inom cykelsporten gällande alla moment, där jämställdheten är ett av dem. Ett specifikt inlägg om hur arbetet med att stävja orättvisorna kommer – fortsätt kommentera på FB eller här eller maila in era förslag!

Idag är jag bara mamma, flickvän och kompis – min äldsta vän Nadja (en icke-sportcyklist som ändå upptäckt glädjen med en cykelvagn nyligen!) är här på besök från Göteborg och vi ba hänger och är glada som har varann.

Puss och ni är bäst.

Hej.

När jag fick höra talas om #metoo och dess  systerhashtaggar inom de olika branscherna tänkte jag förstås direkt på cykelbranschen. Och cykelsporten. Yes, tänkte jag, äntligen! Inte skadeglatt utan mer hoppfullt. Cykelsporten och särskilt den ”traditionstyngda” landsvägssidan är ju så uppenbart orättvis och full av sexism och machokultur både i den fysiska verkligheten och på nätet att man måste nog ha aldrig cyklat (annat än solo i skogen) eller gått ut på nätet för att inte ha noterat det. Men tji fick jag – trots ihärdigt googlande både på svenska och på de vanligaste utländska språken.

Inga artiklar. Inga blogginlägg. Nada. 

Vad beror det på? Kan det vara så att det inte existerar någon #metoo-problematik inom cykelsporten och -branschen?

Men hallå, 

alla de podieflickorna och liknande festliga inslag och att det mer ofta än sällan ”råkas” daskas till på stjärten av någon endorfinhög etappvinnare – och alla de som tycker att det är bara larvigt att störa sig på något så ”harmlöst” – ”tjejerna trivs ju och det är deras jobb!”?

alla de otaliga facebookgrupperna och instagramkontona där kvinnliga cyklister objektifieras, sexualiseras och förminskas i sin gärning som idrottare?

alla de hundratals kommentarer om att ”nu slutar jag titta på Touren” den gången TV4 bestämde sig för att ta in en kvinnlig kommentator för den svenskspråkiga sändningen?

alla de loppen och eventen för vuxna kvinnliga cyklister med ”tjej-” i prefixet?

alla de blockeringarna i sociala medierna för att slippa de som inte kan ta ett nej?

alla händerna liiite strax nedanför svanken för att (oftast oombett) ”hjälpa” de kvinnliga cyklisterna uppför backar. Alla ”härlig utsikt” kommentarer?

alla de damkroppsspcifika träningskläderna som inte finns bland de större kläd- och cykeldelmärkenas utbud? Alla herrpassformade ”unisex”-kläder?

alla ”du kan inte cykla och du sitter fel och du är bara sååå jobbig”-kommentarer (av män som ogillar snabba kvinnor, på dagen) följda av ”men du har en snygg röv”-kommentarer (på kvällen, gärna på fyllan)?

alla de gångerna damerna får köra ett varv för få, eller varvas när de inte ska, eller får finna sig i att nästan krocka med herrklungan som inte plockats av banan trots att de har gått i mål med flera exempel på att damklassernas race av vissa arrangörer (eller kommissarier) inte riiiktigt ses lika viktigt och seriöst som herrklassernas dito?

alla de gångerna kvinnor får höra att det är deras eget fel att de inte engagerar sig i det och det cykelrelaterat inom föreningarna – trots att allt engagemang ”högre upp” än ”mjuka värden”-, trivsel- och ekonomifixet ogärna överlåts åt de obekväma fruntimren?

alla de one of the boys-tjejerna som får vara med och leka så länge de gillar snus och stryka gubbsen medhårs?

alla de lama ursäkterna till den orättvisa prispengsfördelningen. All den jobbiga stämningen och gnällvågen varje gång någon cyklist tar den mediala striden för att förändra prispengsbilden?

alla Brian Holm?

alla ”be din kille att fixa det!”-uppmuntranden när någonting går sönder på hojen

alla de ”oavsiktliga” sexistiska reklamen producerad av viktiga, globala cykelmärken?

alla ”hon är en duktig cyklist – främst tack vare träningen med sina äldre brorsor”/”stark nog att tävla mot männen!”-beskrivningarna av de kvinnliga cyklisterna?

alla shitstorms mot de som med ord – inte vapen, inte våld, inte hot! – försöker belysa och göra något åt orättvisorna?

alla de gångerna racekommentatorerna snackar herrloppen under tiden de ska kommentera den pågående damtävlingen trots att det finns ziljoner triviasaker att berätta om damernas sportdel och trots att det aldrig sker åt andra hållet?

alla de länderna där kvinnorna fortfarande inte får – eller kan pga trakasserierna hoten etc. – cykla?

alla de kraftigt lägre – eller icke-existerande lönerna till de kvinnliga åkarna?

alla de icke-existerande – och ifall existerande så kraftigt förkortade, av medierna bortprioriterade och av (inte sällan de kvinnliga) journalisterna bortglömda, damernas stora internationella tävlingarna?

alla de tusentals tjejerna som inte vågar träna (!) med männen av rädsla för att bli avhängda, inte givna en ärlig chans och mansplainade. Alla de tjejerna som också blir det?

allt det som fått Jenny Rissveds att stänga ner bloggen/kommentarerna efter att hon blivit kändis efter OS?

Så, varför verkar det ändå inte existera något #metoo-uppror inom cykelsporten – trots alla de svenska och internationella exemplen ovan?

En av förklaringarna ligger i cykelsportens historiska natur som en kommersiell idrottsgren. Man brukar till och med skoja (med en uns av sanning) att det inte alltid är den snabbaste cyklisten som får bäst kontrakt utan den med flest rätta kontakter som gör det. Kontakter och sponsorer är om inte allt så nästan allt inom proffscyklingen. Och hur lätt är det då för en kvinnlig cyklist vars lön och möjligheter till tävling styrs av de (oftast manligt styrda) sponsorerna att ”tala ut” om dessa alternativt göra sig ”obekväm” och ”svärta ner” sitt varumärke?

Mekanismerna är samma även utanför proffsvärlden är liknande. Den onda cirkeln av dubbel bestraffning och de inte alltid så sunda synergierna mellan cyklisterna/inom cykelbranschen verksamma kvinnor och deras sponsorer, beställare, lagdirektörer med flera makthavare gör att många väljer att hålla käft. Alternativt uttala sig om frågorna i generella, släta termer som gör lika mycket konstruktiv nytta som att skriva att alla ska vara snälla mot varandra, ungefär. Och ibland är det till och med helt enkelt så att man håller tyst för att vi helt enkelt tror att det ska vara så för att det har alltid varit så. 

Vem vill tappa fans? Vem vill tappa läsare? Vem vill straffas? Vem vill betala priset? Och hur sorgligt är det inte att det är offren och inte förövarna som får tampas med dessa frågorna?

Jag tror starkt på glädjen, kommunikationen och det gemensamma intressets förenande kraft som botemedel mot det mesta tjafset. Men ibland hjälper det inte att vara go och glad och positiv. Att tro att alla önskar sig en förändring vore naivt. Varför göra det obekvämt för sig? Men vi som faktiskt förstår varför förändringen är viktig och önskar oss det kan agera.

Vi har inte alltid modet och möjligheterna att stå upp för oss själva – men vi har alla modet och möjligheterna att med relativt små medel bidra till att det blir bättre för våra medcyklister.

Bara vi inte håller tyst.