Hej. När jag tittar tillbaka på min graviditet så ser jag tillbaka på en brokig tid med en del förvirring, en känsla av att inte riktigt platsa in i Det Goa Gravidgänget men först och främst en tid med många sjujäkla härliga vardags- och helgäventyr och fett med rå lycka. Så häromnatten slogs jag av en tanke lika ljus som natten var mörk. De gångna nio månaderna av min väntan fick sig aldrig det erkännandet de förtjänar. Folks ba ”Fatta du har burit på ett barn!” och folks ba ”Bra jobbat”’ men själv… Själv så har jag liksom knappt fattat, så fort det gick. Och liksom ba förminskat min egen upplevelse för ”tänk på de som haft det tuffare” etc. Så nu unnar jag mig och bloggen ett postgraviditetens manifest. Fri från självklanderiet och ursäkter. Idel egoboost på träningsbloggslang. Voilà här kommer det:
Jag har sovit i snitt en natt av veckans sju och inte tillåtit mig att ta ut sömnlöshetens mardröm över andra i min närhet.
Jag har läst ut ett gäng riktigt bra böcker.
Jag har gett mig fan på att lära mig något nytt om världen under varje sömnlös natt.
Jag har varit en festlig och kunnig speaker/DJ på cykelrace.
Jag har uppdragslett, samordnat, räknat fram, författat och levererat ett gäng grymma tekniska projekt och handlingar som kommer att gagna några av Stockholms och Mellansveriges utemiljöer.
Jag har tjänat pengs som kommer att bidra till att bekosta ett bättre boende för min familj.
Jag har nästan väggat igen men var klok nog att dra i nödbromsen i tid. Jag har tagit emot hjälp.
Min gravida kropp har varit stark och helig ty den har burit fram ett barn. Jag har skitit i att snacka ner den för att vinna nå jävla rosa igenkänningspoäng hos de som inte klarar av att glädjas med andra utan måste få höra lite elände för att inte känna sig ”utanför”.
Jag har varit en duktig chaufför och en sjysst hejarklack åt min pojkvän och åt mina cykelkompisar. Jag har försökt att vara en god släkting och en sjysst vän.
Jag har varit klok nog att hålla mig borta från destruktiva forum och bloggar (shit verkligen tidens anda…)
Jag har känt mig både Xena och klen och varit både tacksam och tagit det för givet. Jag har varit mänsklig.
Jag har slutat följa dem som inte ger mig något positivt och lyssnat på extra mycket de som gör det. Jag har hängt med de som jag bryr mig om och som bryr sig om mig.
Jag har återupptagit mountainbiking och tränat klokt och tekniskt och blivit en bättre cyklist.
Jag har lett några roliga landsvägsträningar för min hemmaklubb VCK och låtit mig ha skoj utan något race i sikte.
Jag har hållit #lidamedstil-fanan högt i flotta klänningar och gravidshorts (och typ sopsäck uppe på fjället men nu är detta ett allvarligt inlägg så)
Jag har vandrat många terrängmil varav ett par uppe på fjället. Jag har brutit ihop uppe i Jämtland, tagit tåget hem, bytt om och kört dagen efter upp till fjället igen.
Jag har skapat en förbaskat snygg och underhållande gravidmountainbikeblogg. Och cykelblogg med för den delen. Med fokus på meningen med livet.
Jag har varit orolig, hormonell och ängslig, jag har varit hemsökt av demonerna från förr men för det mesta har jag varit simpelt lycklig ihop med min Jonas.
Och jag har i brutala plågor men med lika mycket skratt som smärta fött fram världens finaste bebis.
För första gången i mitt trettioettåriga liv klaffade det hela vägen och det är inte minst min egen förtjänst.
If anybody asks you who I am, just stand up tall look ’em in the face and say…
Tack graviditeten! Kudos till dig och till mig ♥️