Månad: juli 2017

Hej från sängen, igen. Post-cykling-sängen dock. Den bästa sortens säng, ni som cyklar vet vad jag menar. Mätt och trött och mör och skön är jag, som har fått mig en minst sagt välbehövlig dos (nästan 1:50 i rulltid) mtb. På en måndag förmiddag också – när hände det sist liksom? Åh jag kanske blir kompis med den här hemestern i alla fall tror jag!

Bilderna däruppe tog Jonas strax före min avfärd och jag behöll leendet hela vägen. Som jag hade saknat att bara få cykla. Förra veckan var cykellös. Visst, söndagens crosstur var mäktig. Men resten av veckan fick det bli inklämda promenaderier och annat ocykligt jox när jag inte jobbade, flängde omkring i andra ärenden eller bara var. Och jo, det är väl skönt det också, så klart. Att röra på sig lite lagom. Att chilla och känna efter… Ett tag ja. Sedan pallar jag inte mer! Orkar inte! Kryper ur skinnet! Kliar liksom. Blir nedstämd. Är ju cyklist för fanken. Är ingen hobby om någon skulle tro det, är mitt väsen. Måste få cykla ibland. Om så än på en ligghoj. Eller sittandes på en gammaldags gjutjärnstraktorsits på Monarken.

Cyklingen ger tillbaka. Hade ju rejäla bäckensmärtkänningar för några veckor sedan. Märkte dock fort att cyklingen, om än i korta portioner, gjorde underverk för ryggen. Visst känner jag fortfarande av smärtan när jag står länge, eller när jag sitter i en obekväm position länge. Ännu är det tre månader kvar av graviditeten, ännu kan besvären bli starkare. Men än så länge hålls smärtan i schack tack vare cyklingen.

Många sådana tankar under dagens tur. Cyklar man gravidsakta så får man tiden med sig och inte mot sig, är kanske det största privilegiet. Lugnt går det, med några pauser, några pulshöjare i backarna, eller när man måste hoppa av och jogga uppför med cykeln dansandes bredvid en istället för under en. Tänkte också på hur bra Västerås är för oss gravida mountainbikers och andra allehanda lugncyklinghjältar. Normalt sett missar jag sällan ett tillfälle att gnälla till över hur platt och höjdmeterlös Västerås terräng är. Nu är jag riktigt tacksam för att det är så gott om snällare stigar. Hade varit tråkigt att enbart förpassas till grusvägarna – nu finns det många stigar med kanske max tio-tjugo procent bröt att träna på.

Enda neggodetaljen är det återkommande hållproblemet som förpestar mina cykelturer sedan cirka tre veckor tillbaka. Första gången jag kände av det var när vi körde i Hedesunda. Sedan ännu mer när vi körde cross. Idag fick jag också dras med ett gäng rejäla mjälthugg. Testade att sätta mig ännu mer upprätt (alltså, aphäng nästa?) och då blev det lättare. Häpp, blir till att leta en uppåtvänd styrstam till mtb:n.

Åh va jag snackar. Blir väl så, när man sitter och väntar på att tvätten ska bli klar i torkskåpet. Nu ska jag resa mig och skopa upp lite glass åt mig och Jonas som jobbar hemma idag. Sedan ska vi åka och titta på bäbissaker. Får se om vi kommer hem med något gulligt.

Puss.

Hej från sängen… mobilen… tröttmössan.

Jag tror jag börjar bli sådär ordentligt gravid. Alltså jag har väl varit gravid ett tag här, idag tjugosju veckor, men något hände just vecka tjugosex. Från att min mage knappt synts i vissa kläder, från att jag knappt känt mig påverkad av graviditeten i vardagen så sa det pang! och både magen och graviditetspåtagligheten började växa i rasande fart.

Jag visste förstås att det skulle komma förr eller senare. Men coolt att det kom så plötsligt ändå. Man ba oj! Hoppsan!

Nu blir jag allt otympligare för varje dag. Magen är tung! Aldrig haft en sådan koncentrerad tyngd på det stället förr, en “corelös” tyngd! Har inhandlat ett par bjärta gula hantlar och satsar åter lite på överkroppen.

Väger gör jag ungefär som när jag sommarjobbade på Posten Kundtjänst och åt dubbelt med godis och bullar i undermedveten överlevnadsprotest mot de bittra mobbarkärringarna på kontoret som hade sockerångest och viktnoja som sitt livs ändamål och missionerande religion, typ. Mitt livsändamål just nu är dock att bygga upp en glad och pigg bäbis – som förresten får smaka sig igenom livets goda saker redan i magen. Igår åt vi rökt makrill och fikabröd från Lido i Gävle, så gott.

Sägs att bäbis kan höra musiken nu. Igår fick jag många musiklyssnarchanser – Jonas körde 40-milaren Uppsala-Kilarfors-Uppsala och jag bilade runt i hoodsen, hängde med min fantastiska Frida vid havet och hemma hos henne och hästarna och körde sedan tillbaka till Uppsala och sedan hem med en slutkörd randonnör genom den vidunderligt dimmiga, ångande råa sommarnatten. Längtade till nätterna jag också kommer att susa genom landskapet, ångande rå på cykeln. Det kommer! Ett litet kärleksbarn som kommer att vänta ivrigt på att mamma kommer hem från cykelturen, det kommer!

Semestern har på semesters vis däckat mig något kära vänner. Strax efter jippie semester!-inlägget gick kreativitetsluften ur mig. Det i kombot med allt fix som skulle till under veckan, samt min graviditetströtthet och den hemska hettan som inte ger sig gjorde att jag valde att inte vålda mig till någon inläggsproduktion. Men jag vet att det är normalt, att bara vara en stund, så jag har inte något dåligt samvete.

Idag blir en lugn dag, med stavgång eller liknande ute i naturen och hemmahäng med bokläsning. Måste fiffla lite mer med cyklarna, åter justera sittställningen. Ska tänka ut lite rutter inför veckans cykling.

Det må se ut som att jag inte tränar mycket alls men jag tränar mycket mentalt. Tränar på att ta det lugnt, på att uppskatta att vara hemma mer än vad jag brukar, tränar på att säga nej utan att känna alltför dåligt samvete, tränar på att tänka igenom saker och ting på ett annat sätt än förr.

Nu ska jag upp och dricka kaffe och sedan träna fysiskt. Dra åt skogen solen och hettan, ska välja svalaste stället i Västmanland idag och vistas där!

Puss folkisar, sorry för ett lite rörigt inlägg men cykelkatter är också människor ibland <3

Åh herre. Det slog mig plötsligt – imorgon är sista arbetsdagen innan jag går på semester. Från början hade jag tänkt att tre veckor skulle vara lagom. Och man måste väl spara dagar till man är mammaledig så man kan typ, vara mammaledig mer? Har vissa varit noga med att påpeka till mig. Vart småskrämd, tänk om jag tänker fel? Men hur mycket jag än försöker (fast jag försöker jäkligt lite i ärlighetens namn) så förstår jag mig inte riktigt på alla de där knepen som ekonomiskt sinnade om sig-omkring sig-människor ägnar sig åt. För min del känns det som ett jobb i sig, att hålla på med excelarken och huvudvärka långt före babyns ankomst. En utvilad blivande mor är väl gladare mer än en slutkörd blivande mor i alla fall eller något i den stilen.

Och gudarna ska veta att jag har varit slutkörd. Trots att jag lyckades avvärja väggen i sista sekunden så sitter spåren kvar i form av klaustrofobi- och yrselattacker som gör att jag inte kan köra vissa tunnlar, vägar och annat som har gjort mig skörare än skörast på länge. Nåväl – vi ska inte fastna i de tankarna nu.

Jag kör dock fem veckor från och med lördag. Från tänkta tre till faktiska fem, känns ändå rimligt.

Någon smått ironisk person skrev på #cykeltwitter – pass på, sista semestern på typ femton år.

OMG.

Nu är det en halvsanning – bara för att man har barn så är man inte låst för livet, liksom. Jag är självklart medveten om att ett barn är ett ansvar utan dess like men jag är rätt van vid ansvar av den typen så ser inte det som något börda utan tvärtom som en lättnad – äntligen ett eget barn att skylla på för att ställa upp till höger och till vänster för att man har så svårt att säga nej hehe. De ba kom och käka middag med fem andra par! Man ba sorry, barnet trotsigt barnet vägrar. De ba kom och shoppa kläder! Man ba sorry, barnet trött barnet vägrar. De ba kom och testa nya spåret! Man ba Jonas tar du barnet ikväll? 😽 Typ så. Smart va?

Nä men skämt åsido. Vad händer på semestern då?

Har inte gjort en endaste bestämd plan faktiskt. Carpa järnet som ungdomarna säger. Första veckan är jag ensam ledig så lär hänga än här, än där i stockholmsregionen. Vi har dessutom ett par graviditetsrelaterade besök att avlägga hos vården. Sedan vill jag verkligen dra någonstans och tanken är nordligt och fjälligt ena veckan, sydligt och havigt andra veckan, med något mellanhäng någonstans emellan. Vandring, cykling, tåg, pussas, böcker, fuck off allt ovidkommande, vi är högt över molnen.

Blir i alla fall hemma i Sverige denna gången, vill inte vistas gravid utomlands hur omodernt ängsligt det än låter. Våran vårdapparat är ändå den bästa… hoppas jag i alla fall.

Ikväll ska jag fira med en fet picknick med mina kära kollegor, imorgon hämtar jag äntligen min mtb hos meken och då kan ni ju bara gissa vad som väntar snart.

S E M E S T E R

*glad glad studs studs*

Vilka är era semesterplaner? Puss!

Hej. För ett tag sedan ringde Bicyclings Daniel upp mig och frågade om jag kunde berätta om min bästa helg. “Min bästa helg” är en serie intervjuer där cykelprofiler som Emma Johansson, Roberto Vacchi, Marika Wagner mer flera berättar om vad de vill göra under sin drömcykelhelg.

Rivieran croissant tremila alpina stigningar? frågade jag.

Nä, här hemma i Sverige, förklarade Daniel.

Okay då, då vet jag precis, sa jag. Låt det råda busväder, låt växelörona flyga! sa jag.

Oookay, sa Daniel med något tveksamt i rösten men lät mig ändå hållas.

Jag tror helt ärligt inte det är storyn man förväntar sig av en mogen kvinnlig cykelbloggare som tävlingssatsar och ska dessutom snart bli förälder. Men ni som känner mig vet att jag är lika delar seriös tävlingscyklist som frihetsälskande äventyrare med ett rastlöst hjärta. Fast nu berättar jag inte mer – resultatet av intervjun finns i det senaste tidningsnumret på alla ställen som säljer cykeltidningar, samt på nätet för er med nätprenumeration förstås. Puss och trevlig läsning!

Hej från mobilen i bilen! Blir ett kort inlägg ty jobbigt att blogga när man kör samtidigt…

hah nej skojar förstås, sitter bak och gosar med coach Tonys gröna Tarmac. Vi har varit till Motala och hämtat Tonys far Sune och är nu en samlad trupp redo för race (Tony) och service och fotografi (vi andra). Förutom vännen Tony som kör för CK Valhall är det junioren Alva för hemmaklubben VCK och grymma SM-silver-Ida för Crescent Dare jag hejar på som mest. Plus ett gäng till förstås!

För så är det gott folk. Hur långt ifrån raceandet man själv än står för tillfället – graviditeten är ett himla lopp i sig! – så är det lika kul att kolla på cykel live för det. Mingla med andra glada cykelfolks och sådant som hör till ni vet. Kortbana, eller GP, är ändå min favoritgren inom landsvägscykling och där jag själv brukar ha som roligast när jag tävlar. Tyvärr kommer Kortbane-SM lite i skymundan av andra events och inte minst Den Gula Jätten i Frankrike men eftersom SM ingår i Borås SM-veckan så kommer det att sändas live på SVT från och med kl 12.00 idag.

(och jag ska försöka att inte tänka på växelhaveriet förra året, då jag frihjulade i direktsändning halva banan, jagade klungan förnedrad men elegant i typ tjugo minuter, och skulle precis joina svansen så kom Mustonen som hade ca två minuters försprång och jag blev (med all rätta) avplockad från banan :'( Fanken, tänker på det ändå men nåväl, nya minnen nästa gång jag kör)

Nåväl! Ratta in era små teveapparater – nåla fast nummerlapparna – vässa era armbågar – luta hojen snyggt och säkert och positionera er rätt. May the strongest calves and the toughest brains win!

Puss.

Hej måndag riders!

Kickar igång veckan med en lista. Ursprungsidén snodde jag från Sandra, man tackar. Vi kör – listan om (kändis)cyklister och ba att klicka på bilderna för att komma till källorna:

Favoritcyklist:

PFP, Kev Pauwels, Stenerhag, Wiggo… oj de är många ju!

Manlig cyklistcrush:

Herr Fausto Coppi så klart. Stolt medlem i fangruppen här. Med tanke på Faustos rykte skulle konkurrensen bli hård men hey, han skulle inte ha en chans att värja sig ändå.

Kvinnlig cyklistcrush:

De flesta av mina cyklar är en han – men denna retrodoftande alu-looking sak från Specialized är banne mig en hon, och hon är ruskigt het. Den nya Epic, åh.

De här 4 cyklisterna skulle du bjuda på middag:

1. Gino Bartali – för att buga djupt och fråga hur det faktiskt var, att som italiensk kändiscyklist under andra världskrigets Giro d’Italia rädda liv som få andra brydde sig om
2. Sarah Connolly – för att med någon riktigt kunnig och engagerad snacka cykel. Damcykel. Damcykelhistoria. Damcykeltrivia.
3. Hela CANYON//SRAM Racing-laget (ett sammansvetsat lag måste väl ändå räknas som en cyklist ändå?). Vélochefen skulle stå för middagskäket och vi skulle snacka sprint, stil och snabbhet.
4. Prince. Han skulle nynna på Little red corvette och vi skulle enas om att cykla är fett mycket ballare än de flesta andra transportsätt i världen, även om man var kunglig som han.

Bästa cykeltidning:

Utan någon inbördes ordning Rouleur, Ellas Cyclingtips och så våran svenska Bicycling förstås. Den sistnämnda för alla grymma real life-bloggar från de som faktiskt cyklar och jobbar med cykel i vått och torrt. Tyska Tour Magazin håller dock materialtestfanan högst.

Bästa cykelspotting:

En cykeltävling förstås – vilken beror på vilken genre man är ute efter. Om man vill spotta andra än lokalcyklisterna men ändå stanna hemma i Sverige så är det tävlingar som Vårgårda UCI WT och vissa lite mer internationella cross- och mtb-race man får hålla utkik efter. Men annars – upp med rumporna och iväg utomlands och se races med er. Stämningen på plats är o b e s k r i v l i g.

Bästa nu levande cyklistparet:

Ah men det är ju förstås vi, vilka annars? Jonas och Katja ♥

Cyklist du önskar att du kände:

Helen Wyman så klart! Hon verkar en genuint skön och godhjärtad person med en cykeltalang från ovan på det. Vi skulle bli bästisar direkt är jag övertygad om.

Cyklist du hört att du är lik:

Hör aldrig att jag är lik någon faktiskt. Om det beror på att folks kan för få kändiscyklister eller på att jag är för unik i mina looks är en annan fråga.

Cyklist du inte tror att du skulle komma överens med:

Typ någon “skön kille” som Laurent Fignon som när damerna började köra Touren en gång i tiden klämde ur sig “I like women, but I prefer to see them doing something else.” Jadu Laurent, ingen bad då om ditt utlåtande.

Kändast cyklist du har pratat med:

Öh. Gary Fisher i så fall? Vi snackade helstela hojar vid ett tillfälle han var på besök i Sverige.

 

Cyklist du var kär i som tonåring:

Tja, det har väl knappast undgått någon som läst denna bloggen tillräckligt länge vems åsyn det var som fick mig att intressera mig för sportcykel en gång i tiden. Fast jag var inte tonåring då. Inte på papperet i alla fall.

Puss.

Bästa ölkaggade gubbs med knäna utåt – I feel you, åh I feel you.
Utmanaren är här – må den största vinkeln vinna!

Nädå. Ni vinner.
Den dagen vinkeln blir för stor slutar jag hoja förstås.

Lova att hoja dubbelt så mycket och åt mig med
under tiden att jag kommer vara borta från scenen.

(kort från gårdagens runda)

Inatt var jag ledsen. Jag led onda tankar och av törst och hunger, sov otroligt lite och vaknade uttorkad, solstingad och om än ännu ledsnare trots att jag hade glada kvällsminnen från gårdagskvällens kompishäng på stan och nattpromenixen hem att tänka tillbaka på. Tyvärr var inte någon större fysisk ansträngning att tänka på så jag slog ifrån mig mtb-cykeltankarna – och i ärlighetens namn var inte cykelsuget speciellt stort ändå denna heta söndagsmorgon.

Jag behövde hitta tillbaka till tryggheten och leendet och är man för trött för att återskapa sig själv så finns det bara ett botemedel – byta miljö och aktivera hjärnan ihop med den som älskar en förstås! Så jag och Jonas gjorde just det. Packade ner oss och våra kameror i bilisen och bestämde lite luddigt en för oss ny destination. Tog oss via småvägarna först till ner Strängnäs för en jätteportion Slagstaglass var. Sedan gasade vi på till Mariefred och praktfulla Gripsholms slott, för att där låta våra kroppar omslutas av de murade väggarnas murriga svalka, låta våra näthinnor fyllas med intryck av de femtusen plus (!) porträtten innanför slottsrummens väggar.

Historien, så brutal, så sann, så mytisk. Gårdspionerna, så fluffiga och tunga i ett. Den borttappade duniga fiskmåsungen inne på slottsgårdens gräsmatta. Blomsterkolorerade sidentapeterna som skulle få självaste Josef Frank att grönska till av avund (alternativt sno idén vilken den gode designern nog gjorde allt ändå). Kungar till höger och adliga fruntimmer till vänster, och så alla diktare och andra diverse personligheter, den ena oklokare än den andra. Penseldragen i porträtten, sällan till hundra procent korrekta, naiva proportioner, men så levande, så bjärta till skillnad från det moderna, ständigt medvetna, konceptuella.

Vi checkade förstås även av det gulligt uppstoppade Lejonet, drog en varsin grymt god pastarätt på cafét nära slottet och styrde kosan hem.

Lärdomarna, bäbispratet, vägarna, kärleken, de målade nunorna, allt skrattet gjorde sitt.

Terapin lyckades. Jag var åter trygg.

Kameran låg kvar i väskan. Jag är nu om möjligt ännu tröttare men livslusten är tillbaka. med en melankolisk touch men så är det vissa dagar. Tänker på allt roligt som väntar mig, oss, tänker på lejonet på Gripsholm, exotiskt, leende, missförstått.

Lejonet på Gripsholm förblir därmed en gåta. Varifrån har det kommit? Varför har det hamnat i en svensk museisamling? Kanske kan forskarna någon gång hitta dokument som gör det möjligt att besvara frågorna. Annars är lejonet dömt att förbli ett mysterium – och ett vittne till hur vi människor inte kan låta bli att omgärda våra föremål med berättelser och förklaringar som i grund och botten har ytterst litet med verkligheten att göra.

(SvD)

Puss och blir mycket rolig cykelblogg i veckan ska ni se!

Gravidcyklingens ansikte är ett svettigt sådant! ett hjälmrandigt sådant! ett ojämnt solbränt sådant! ett (först plågat men sedan) lättat och cykellyckligt sådant! ett lite bredare än före-graviditeten sådant (sjukt smidigt ty favvobrillorna ramlar äntligen inte av längre)! ett flapjack-smuligt sådant! ett skelögt sådant!

Idag blev det ett gäng nämligen strax under sex mil mest grus men lite stig och asfalt ihop med Jonas, Anna och mtb-Erik. På röda Ridleyn alltså, mtb är ju i cykelmekarnas händer på grund av chainsuckproblematiken. Det var hett, torrt, dammigt, gruset var förrädiskt och jag plågades av mjälthugg. Och en insikt om att även crossens dagar som min gravidcyklingmaskin är räknade :'( Men med knäna utåt – crossens sittställning börjar bli lite väl rejsig även för min rätt nätta bäbismage – och en stor skopa tålamod gick det an och vi hade jättetrevligt. Mer om turen kommer med Jonas kort han tog under körningen.

Nu har jag äntligen tvättat cykeln glänsande ren och den doftar crankalicious värre – hur gott som helst.

Har nu förresten fått ett sms om att min stigkompis är klar hos cykelmeken. Yey, imorgon blir det mtb! Puss och stravarutten är här – så fint vid Vad-groparna med det azurblå kalkvattnet.