Bästa ölkaggade gubbs med knäna utåt – I feel you, åh I feel you.
Utmanaren är här – må den största vinkeln vinna!
Nädå. Ni vinner.
Den dagen vinkeln blir för stor slutar jag hoja förstås.
Lova att hoja dubbelt så mycket och åt mig med
under tiden att jag kommer vara borta från scenen.
(kort från gårdagens runda)
Inatt var jag ledsen. Jag led onda tankar och av törst och hunger, sov otroligt lite och vaknade uttorkad, solstingad och om än ännu ledsnare trots att jag hade glada kvällsminnen från gårdagskvällens kompishäng på stan och nattpromenixen hem att tänka tillbaka på. Tyvärr var inte någon större fysisk ansträngning att tänka på så jag slog ifrån mig mtb-cykeltankarna – och i ärlighetens namn var inte cykelsuget speciellt stort ändå denna heta söndagsmorgon.
Jag behövde hitta tillbaka till tryggheten och leendet och är man för trött för att återskapa sig själv så finns det bara ett botemedel – byta miljö och aktivera hjärnan ihop med den som älskar en förstås! Så jag och Jonas gjorde just det. Packade ner oss och våra kameror i bilisen och bestämde lite luddigt en för oss ny destination. Tog oss via småvägarna först till ner Strängnäs för en jätteportion Slagstaglass var. Sedan gasade vi på till Mariefred och praktfulla Gripsholms slott, för att där låta våra kroppar omslutas av de murade väggarnas murriga svalka, låta våra näthinnor fyllas med intryck av de femtusen plus (!) porträtten innanför slottsrummens väggar.
Historien, så brutal, så sann, så mytisk. Gårdspionerna, så fluffiga och tunga i ett. Den borttappade duniga fiskmåsungen inne på slottsgårdens gräsmatta. Blomsterkolorerade sidentapeterna som skulle få självaste Josef Frank att grönska till av avund (alternativt sno idén vilken den gode designern nog gjorde allt ändå). Kungar till höger och adliga fruntimmer till vänster, och så alla diktare och andra diverse personligheter, den ena oklokare än den andra. Penseldragen i porträtten, sällan till hundra procent korrekta, naiva proportioner, men så levande, så bjärta till skillnad från det moderna, ständigt medvetna, konceptuella.
Vi checkade förstås även av det gulligt uppstoppade Lejonet, drog en varsin grymt god pastarätt på cafét nära slottet och styrde kosan hem.
Lärdomarna, bäbispratet, vägarna, kärleken, de målade nunorna, allt skrattet gjorde sitt.
Terapin lyckades. Jag var åter trygg.
Kameran låg kvar i väskan. Jag är nu om möjligt ännu tröttare men livslusten är tillbaka. med en melankolisk touch men så är det vissa dagar. Tänker på allt roligt som väntar mig, oss, tänker på lejonet på Gripsholm, exotiskt, leende, missförstått.
Lejonet på Gripsholm förblir därmed en gåta. Varifrån har det kommit? Varför har det hamnat i en svensk museisamling? Kanske kan forskarna någon gång hitta dokument som gör det möjligt att besvara frågorna. Annars är lejonet dömt att förbli ett mysterium – och ett vittne till hur vi människor inte kan låta bli att omgärda våra föremål med berättelser och förklaringar som i grund och botten har ytterst litet med verkligheten att göra.
Puss och blir mycket rolig cykelblogg i veckan ska ni se!