Månad: maj 2016

Landsvägsdäcken är smala, Sa Calobra-serporna branta och såphala.
Törs Kjella A-M och Katj0 köra hela vägen ner i detta ovädret?
Svaret på denna fråga får ni i Sa Calobra-storyn –
men tänk om vi hade nå olika däck att välja emellan där och då!

Jag säger då det. Man ska inte hålla på med veckoscheman hinklistor och annat gojs. Då går planerna åt helvete bara. Man bara jinxar och kraschar och så. Hellre hålla sin träningsplanering i ett stifft lösenordsskyddat exceldokument och blogga om saker först när de har hänt. Fast då blir det i och för sig ingen rolig blogg för som bloggare så måste man vara ett proffs på att strippa, eller teasa heter det visst.

Just nu är det teaser-stämning de luxe här i hjärnan i och med Dalsland Runt i helgen. Som cyklist tänker man ju alltid på tre v-saker – väder, vind, väg.

Nu är ju vinden en del av vädret men ändå ett särskilt kapitel i sig och bör därför studeras separat. Man kör liksom inte en tävling utan att kolla upp vinden först. Vinden avgör hjulvalet, vinden påverkar taktiken, vinden avgör ofta även utgången. Just när det kommer till sociala race som Dalsland Runt har vinden en mindre betydelse – vi ska ta oss i mål och vi ska ha det roligt och fint och nice på vägen. Sedan vill vi förstås köra fort men det blir ändå som det blir liksom. Så vi bortser från vinden just nu.

Men de där andra två v-na – väder och väg och utifrån de två v-na de olika valen. Alltså kolla, förra årets Dalsland Runt må uppfattas som ett vädermässigt helvete av de normala individerna – men en annan som ogillar att vurpa i rullgruset vet att med regnet packar och lugnar ner. Pratar vi asfalt och öppna landskap så är det trist med vätan; pratar vi skog och rent grus så är vätan att föredra. Nog frös vi om våra små kroppar – men vi dammades aldrig igen och gruset hölls i shack. Men så bestod förra årets tur av många fler grusavsnitt än årets tur, om man ska tro gps-filerna och Google Maps då. Helst av allt vill jag förstås inte cykla i regn. Vi har fått tillräckligt med regn i år. Regn är bökigt, det går åt enorma mängder rövsmörj och vattenfast mascara, det är oskönt innanför kragen och så fryser man varje gång man stannar till. Nä, orkar inte regn i år. Men däremot behöver det inte bli så varmt!

Det bästa – om det är varmt men det har regnat så att gruset är packat och tryggt och asfalten sådär fint mörk men ändå på g att torka till så att det inte är lika halt längre. Så vill jag ha det! Men nu kan jag inte stampa ner med fossingen mot marken och påverka vädergudarna. Däckvalet, det kan jag däremot göra. Och som det snackats däck i vårt gäng nu! Överlag så tror jag däck är det vanligaste snackämnet i fricyklistkretsarna… i alla fall!

Jag har velat och känt mig som en sådan där bibliskåsna mellan två höbalar men det blir nog ändå till att köra på förra årets Schwalbe SnakeSkins. Jag tror de blir snygga till Ridleyn också. Ogillar fula däck, kan förstöra vilken vacker tur som helst alltså.

Osammanhängande? Hehe jag vet! Men så är ju tankarna inför ett äventyr som Dalsland Runt. Femtio två kuperade mil ska vi lägga under våra hjul, och må benen vara med oss.

Så ikväll blir det däckpådragning, styrstamsbyte (crossisen ska bli lite mer race-elegant) och så hämta ett litet hemligt Rapha-paket och så en gosigt lugn kväll, om det går förstås, är ju ändå festivalstämning i min blonda känsliga skalle.

Puss ✌✌✌

Hässlö GP i måndags, originalkort Kjell Holm

Hej folks. Jag har GP-kraschat. Ingen jättefara men mörbultad repig halt småskakis och ännu jinxigare än vanligt, man ska inte tävla i en kraschad proffscyklists gamla, om än okraschade tröja. Mest synd om kläderna och cykeln. Och så är jag på en jobbkurs som kräver tusen promille uppmärksamhet. Blir inget GP idag, kroppen måste få läka innan de femtio grusmilen som helgens Dalsland Runt tänker bjuda på. Crossen ska fixas också. Jag är trots omständigheterna orimligt gruspepp och botade min själ från att fegna till genom kortis motvindsträning och grusrull igår kväll. Puss vi hörs snart.

Nere i den nerlagda gruvan, på de fornstora malmbitarna Katja ruvar

(kort Jonas)

Hej måndag. Alltså nu var det ett tag sedan jag drog till med ett veckoschema. Jag tror det beror dels på att flera gör det nu vilket direkt gör att jag blir trotsig och bara vill inte va som alla andra (jag vet sjukt omoget) och på att jag har vilat från schemandet och det överdrivna rapporterandet och bara cyklat och varit. Men alltså den här veckan känns lite rörig, som att försöka handla något i ett större shoppingcentrum läs helvetetpåjorden Erikslund här i Västerås och så vet man inte var man ska börja och det ska hinnas med både handla äta transporteras emellan och kanske, kanske hinna andas ut shoppingcentrumångesten bakom någon prefabvägg med en kopp halvljummet takeawaylatte i handen. Åh shit nu låter jag neggo vilket jag absolut inte är. Inte mot den här stackars veckan i alla fall. Men kolla så fattar ni varför organiseringsbehovet finns här ↓

I helgen kör jag, Anna, Jonas, Tony och AK (plus ett hundra själar till) Dalsland Runt. För er som inte minns eller vet vad Dalsland Runt är så är det ett tredagarsetapplopp som går på de finaste – men inte alltid överdrivet med gängse velociped farbara – vägarna genom Värmland och Dalsland. Det handlar alltså om cross (eller om man heter Katja racer, fast inte i år då) och om distans. Ah men fint då, va? Men crossen behöver fixas. Den bästa sadeln ska på (crossadeln är för bred för min stjärt, tänka sig, jo jag vet att det inte låter sant men så är det), snakeskindäcken ska på, bakväxeln… ehm den skulle ju handlats in i helgen men så äventyrade vi och slappade istället. Förutom dessa små detaljer så måste jag hinna provcrossa crossen. Har ju inte suttit på den ett tag och känslig kvinnovarelse som jag är så törs jag inte ta mig an en trettiomilaplusdistans utan att provrullat knäna först.

Jo, och på onsdag är det då dags för ett av mina favvo-GP – SMACKs Rosersbergs GP! En kurvig historia med en härligt superbrant cykelbanebacke att bända sig uppför. Man cyklar runt en brandövningsplats och har man tur så är det en pågående brandövning då och då blir det extradramatiskt att cykla och så kan man skylla ifrån på röken om man får lungbonka på slakmotan. Jag vill så klart inte missa Roserbergs GP men det innebär skarpt benläge på onsdag.

Och idag är det Hässlö-GP, en del i Västmanlands cup. Förra året var jag (en ytterst förkyld) speaker och fotograf, i år har jag inga ursäkter och är det halkbane-GP så är det halkbane-GP, bara att köra. Ni som har tråkigt ikväll är välkomna ni med – det är Västerås CK som anordnar Cupen och precis som med SMACKs variant så är det ett perfekt tillfälle att testa tävla, ung som gammal som i sina bästa år. Jag har ingen aning om hur benen kommer att bete sig ikväll men det är ju lika för alla så.

Dessutom vill jag hinna laga god Dalsland Runt-uppladdande mat och skriva här och läsa lite också.

Så. Nu är ni med. Så vi försöker oss på ett cykelschema här ↓

Måndag – Hässlö GP och crossfix (hann kontakta the master of fix AK under inläggskrivartiden, smart va?)

Tisdag – crossrull, bara rulla rulla, hellre långt än fort, vackert får det också bli

Onsdag – Roserbsbergs GP

Torsdag – crosskölj och bröllopspresentinköp

Fredag – Dalsland Runt etapp ett

Lördag – Dalsland Runt etapp två

Söndag – Dalsland Runt etapp tre och bröllop i Göteborg!

Åh just ja ska på ett bröllop också. Jag har typ kirrat klänning (tack Anna) och kommit på vad jag ska ge paret men inte hunnit köpt presenten än. Så det ska hinnas med också. Ja, får bli på torsdag helt enkelt.

Ja må koffeinfritt te och benen vara med mig. Och att mina nya Rapha-plaggisar hinner anlända innan fredag så jag är fräsch och reko i skogarna i helgen.

Nå, vad gör ni i veckan? Race eller pace eller chill eller annat roligt? Puss!

Let it be sun, the Swedish weather gods have finally decided, and here it is, right into my sensitive office rat eyes, make me want to book a flight straight to my favourite part of the world (oh you all know which one it is) and to ride along with icy ruisseaux sporting bright framed non-aero shades. Malheureusement, there is not really time for a Côte d’Azur voyage and espresso at Café du Cycliste right now. But, in window shopping we must trust so here it is – my small collage of cycling lifestyle glasses I like right now. Voilà!

1. Unadorned fast EVZero speedies by Oakley 2. Lightweight Crave cravings by my team sponsor POC 3. Sport-chic méditerranéen time Warps by Rudy Project 4. Obligatory afterbike cateyes by Illesteva 5. Italian style Neymo shades by Spiuk 6. Aviator inspired Flyweight beauties by Rapha 7. Simply elegant Tempest glasses by Bollé 8. Great summer vibes from Cosmonauts.

Which one is your favourite?

Pic Daniel Lindvall

Yo, om Scandinavian Race!

Hade ju aldrig varit lagledare och följebilsindivid och det hade inte vår käre ordförande Birjer heller förut så det var en ny upplevelse för både mig, Birjer och SYD då. SYD är alltså passaten min. SYD – hjälte, fick hoppa in i sista sekund och knega följebil. Vet ni hur det går till på en sådan tävling, kanske kul för någon att läsa*?

Först – SYD till Uppsala. Plockat upp Tony och hans pappa Sune som ska langa. Langa inom cykel är inte samma som att langa on the streets utan man förser tävlingsåkarna med vatten och sportdryck. Tips till er som börjar tävla och vill få langning förresten – markera på flaskorna vilken som innehåller vad. Sätt till exempel kryss på de flaskorna som innehåller sportdryck. Blir lättare att både få och dricka ur rätt flaska då.

Hur som, inne i Uppsala – svinkallt och blåsigt. Är inte jätteavis på herrarna som ska tävla. Scandinavian Race är alltså en killtävling only. Laget möts och är smått frusna och koncentrerade. Jag och Birjer samlar in de utskrivna och plastlicenserna och går upp till kommissariatet och skriver in oss. Kontrollen är noggrann och det är lite pirrigt men ändå bra att det är så seriöst. Blir liksom på riktigt då.

Efter inskrivningen tar laget SYD och sticker till Studenternas IP medan jag och Birjer försöker lära oss banan med hjälp av Google Maps. Sedan är det dags för lagledarmötet. På lagledarmötet får vi träffa de andra lagens lagledare och lyssna på när kommissariatet samt den ryska UCI-gubben drar infon om banan. Vi tilldelas även ett bilkönummer som blir 17 och alltså rätt långt bak. Nåväl. Jag och Birjer erhåller även bildekalerna med CK VALHALL och 17 på och en tävlingsradio för att lyssna på meddelanden från kommissarierna.

Sedan tar vi Andreas oversizemersa till Studenternas IP där laget är ännu mer frusna och ännu mer koncentrerade. Killarna nummerlappas och nålas. De sista klunkarna termoskaffe erhålls. Någon svär. Någon kissar. Någon cyklar omkring i en fluffig täckjacka. Jag knäpper ett par kort. Laget cyklar upp till starten.

Jag, Birjer och langar-Sune åker så småningom också upp till starten och ställer oss på vår plats i bilkön, bakom en Göteborg Cykelförbund-Opel och framför en dansk följebil. Birjer kör – första gången jag är med vill jag lära mig om hur det här går till. Birjer är dunderförkyld. Jag har en fet termos med myntate med mig, samt en fikonkaka och så några Cadbury Fingers.

Och så går starten. De första varven går så förbenat fort! Nu får SYD leverera accelerationer. Birjer är en duktig förare som kryssar snyggt mellan refugerna och på (de för tävlingen avsedda förstås) cykelbanorna – man märker att killen kör en hel del bil i tjänsten. Jag matar Birjer med myntateet och Cadbury Fingers och försöker uppfatta meddelanden som sänds ut på radion.

Efter två varv släpper vi av Sune i en av de två feeding zones. Sune installerar sig och hittar direkt någon cykelbekant och vi fortsätter vårt race. För race blir det även för oss. Den komplexa banan och den höga farten tar ut sin rätt tidigt i tävlingen och det börjar droppas och kraschas lite här och var längs med banan 🙁 Det betyder att bilarna börjar stanna till och köra om för att kunna pacea de tekniskt strulande cyklisterna upp till karavanen igen. Vi håller utkik efter valhallarna. Vår tilltänkta mek Jonas kraschade (träning, potthål) igår så jag sitter redo att langa ut hjulen och har multiverktyget framme. På det sättet har vi tur. Inget tekniskt haveri. Dock börjar våra åkare droppa.

En av grabbarna droppar ensam. De två nästa lyckas köra ikapp en mindre klunga och fortsätter med den ett tag innan de får lämna tävlingen. Kvar är Stathis och Tony, båda pålitliga åkare men det är ett tufft race. Bilkaravanen går ryckigt. Vi hinner pinka ett par gånger. Det råder en glad stämning i bilen – trots konstant uppmärksamhet på banan hinner vi med att snacka om dittan och dattan. Ah men så där som man gör när man är funkis någonstans. Humor och spänning och så många många intryck att ta in och diskutera.

Efter ett tag är Tony ensam krigare kvar i klungan. Nu kör vi för Tony, nickar Birjer och jag till varandra. Några varv till, nu är det inte många varv kvar. Karavanen är rörig. En ambulans som blockerar halva snabbrakan; en stockholmscyklist ska äntligen få åka in till lasarettet efter att ha legat ner på åkern med minen förvriden av smärta. Usch, bra att han äntligen får hjälp.

Klungan är inte lika stor nu. Vi tror vi ser Tonys glänsande blå POC-hjälm i den lilla gruppetton som bildats efter snabbrakan. Han, några danskar, några till. Tony biter sig fast, hoppas de kör ikapp den stora klungan före dem. Vi kör på och håller tummarna, så kommer en cirkulationsplats. Gruppetton kommer ut. Ingen Tony. Såg vi fel? Han kanske var kvar i stora klungan? Men äsch helvete nej. Väl inne i cirkulationen ser vi honom. Tony har kraschat, han reser sig precis och är blåslagen repig och fly förbannad. Tröttheten, felräkningen, markkänningen. Racet är över. Vi ställer bilen på den säkra sidan rondellen och packar in vår trötte åkare och hans cykel. Tony är sur och har ont. Hjälmen höll dock. Han vill inte höra på några trösteord men jag är ändå stolt över min starka vän. Fan, Scandinavian Race är ju ungefär den tuffaste landsvägstävlingen man kan köra i Sverige. SM är också tufft – men konkurrensen är ju större här i och med närvaron av de utländska lagen. Det var inte många varv kvar. Nästa gång är han med hela vägen!

Vi kör tillbaka till starten, återlämnar radion och hämtar Tonys överdragsbrallor som någon snäll funktionär håller i. De flesta i laget har åkt hem. I SYD ligger de kvarlämnade hjulen, några licenser. Dem ska grabbarna få på onsdagen i samband med SMACKs Dalbyvarvet-linje.

Vi drar till Max och jag äter en jobbigt söt Oumph-burgare. Vi dricker svart kaffe och tinar upp. Alla är slut – åkar-Tony, den genomfrusne langar-Sune och så jag och Birjer. Vi har alla gjort ett fint jobb och vi har haft skitkul. Nästa gång har vi lärt oss ännu mer och är ännu starkare.

Den gula bromsbelägglampan skiner och SYD påtalar att det är dags att CHECK THE BRAKE PADS! Det börjar skymma när vi kör hem; 17 har vi dragit av rutan men CK VALHALL sitter kvar på framrutan.

Jag släpper av Tony och hans pappa, kör hem och duschar länge. Skallen full av alla intryck och ögonen är ticsiga av all ansträngning. Men så värt.

Puss.

* och inte vara nervös och tacka nej den gången någon tävlingskompis ber dig att ställa upp vid ett race. Det är fint och tacksamt och självklart roligt att ställa upp och man lär sig massor.

The drive (up to Cap Formentor) is also famously scary.

A local legend has it that the parish priest and the local bus
driver arrived at the Pearly Gates and only the driver was admitted to heaven.

The reason?

He had led far more people to pray.

(Source)

You can’t go to Mallorca without going to Formentor, I proclaimed. It’s like the quintessence of the whole thing, you get me? I continued.

Okay, Wiking replied.

So let’s go to Formentor! I cheered.

Okay, Wiking replied.

It’s gonna be a long ride, I threatened.

If it’s okay with you than it’s okay with me, Wiking replied.

One good thing about me is that I like to read old paper maps. One bad thing about me is that I don’t always read the maps right. And that I’m stubborn. And time optimistic as hell.

That is why it took us a while to get out of the labyrinthic Palma area.

Then finally, Wiking took out his mobile phone with GPS on and by a miracle, we were on the right roads.

Amazing roads.

I could not stop smiling at everyone, every bee, every single poppy flower.

Then, we stopped by a hospital in Inca to pee and to eat some snacks.

The ride was warm. The cold Coke in Port de Pollença had a touch of divinity in it. It always does. Coke, the drink of the Gods and us riders in the sun.

And then we got tired of watching normal people stroll on the boardwalk and the first climb began. It’s marvellous. You have to experience it. As you climb higher and higher, the sea changes its colour and glitters more and more.

And just like that, the first climb was done, and signs like that showed us how obviously dangerous life can become if you don’t hold your handlebars firmly.

Just as our life couldn’t can any more dangerous, the small battalions of goats started to appear. You may think these things are cute and fluffy – but you better think twice before you flat out in front of these! I almost collided with one of these on my way down from the Cap Formentor.

Besides the fluffy ungulates, there were cars who did everything to disturb my final sprint up to the Meeting Point of the Winds, as it is known by the Majorcans. I had to go off my bike a couple of times, but at least I could sprint the last twenty meters up to the cafeteria.

We celebrated our trip so far by having a pleasant San Miguel, espresso and croissant picnic.

And then headed down, back to the reality.

Here’s my silly ass, riding too fast, risking to collide with a goat.

Typically, the ride home offered both head-winds and sore seat bones. When riding in head-wind, I amused myself by wheelsucking and singing heartbreaking songs. I always sing heartbreaking songs when I wheelsuck. It gets easier that way.

The colour scheme changed as we started to approach the Palma area.

And just when we though it could not become any more sightly that that, the sky began to be filled with aircraft, huge machines that noiselessly lifted up towards other stories.

Pix by The Royal Wiking and me, Strava here

En gång i tiden förra veckan hade vi sol och drack 1 %-ig lemonad på
Måns Ols utvärdshus vid Salas kallbadhus (kort Jonas)

Hej. Tänkte vara en normal bloggare och berätta om helgen som kommer här. Idag blir det lugnt. Matlagning och tjut och mys står på schemat. Och hjulbyte mellan mig och AK – det är en bula inne i mitt bakre hjuls tub som gör att hjulet både upplevs och låter som ovalt. Donk donk donk låter det när jag trycker på, smått irriterande och så blir ju punkarisken större. AK har ett likadant hjul bak så han får ta hem mitt hjul och bygga om det lite medan jag racear sönder hans hjul hehe. Nädå, jag ska vara försiktig.

Eller nä. Inte så värst försiktig. Är det inte för vedervärdigt blött och kallt (japp, till och med jag kan ledsna på sådant ibland) på söndag så står jag självklart på startlinjen till Skandis GP i Uppsala. Femton herrejössesgånger uppför den goda Slottsbacken – God save the cat! Skandis GP är liksom the GP of the GP:s, typ Sveriges tuffaste GP har jag hört någonstans? Målsättningen är med andra ord lik den inför Prioritet GP i Göteborg jag körde i fredags – att hänga med så många varv jag orkar innan jag blir avplockad från banan. Likheten mellan Prioritet GP och Skandis GP är kurvorna och de är jag mindre orolig för – även om pavé är sällan trevligt eller enkelt i blött väder. Den stora skillnaden är dock banprofilen. Visserligen innehöll Prioritet GP en slakmota dryg nog att försätta mina ben i mindre konkurs – men den backen är ju ingenting jämfört med Slottsbacken (som i och för sig i en mässtävling gav mig en gratis startplats i Skandisloppet ty så snabbt bestigen men det var en gång och på trainer det). Som ju är en sådan backe jag kommer att ge allt i för att sedan gå tom i efter ett sisådär tre-fyra varv ungefär. Men nåväl, det sista man ska göra om man ska bli starkare är att undvika sådant som gör en starkare eller hur? Så jag kommer förmodligen stå där och nerva och kallsvettas och sedan ha skitkul i alla fall som den glada idiot jag är.

Men innan söndagen är det en lördag och Scandinavian Race. Vi i CK Valhall ställer upp med följande elitboys:

– Tony Carlsson (Contis ju!)
– Daniel Bernås
– Thomas Karlsson
– Mikael Milberger
– Stathis Stefanidis
– Tobias Andersson

och så lagledaren jag och med mig gode Birjer och pr0mekanikern Jonas Lundberg. Scandinavian Race är ändå en internationell UCI-tävling så det ska bli riktigt spännande att vara med inifrån och stötta våra cyklister på det bästa sättet. Önskar er superduperlycka till! ★ På Cykelbloggar finns resten av lagen uppställda.

Ojoj. Nästan så jag redan längtar till söndagskvällens ro. En sak i taget Katja. Hjul, mys, race, mys, hjul… Fan jag måste ändå säga att jag älskar amatörcyklistlivet så mycket.

Vad ska ni göra i helgen? Puss!

Alltid intressant, detta med att ge och ta. Åminns berättelsen om den gode hodjan (typ lärd man) Nasreddin och en snål mulla Nasreddin jämt får tampas med… Okej vi backar, för er som inte är så sagobevandrade så är Nasreddin en legendar inom litteraturen och muntligt folkminne hos folks i den stort sett hela orientaliska världen. Nasreddin är känd för att vara en listig och praktisk livsnjutare med en enorm glimt i det kisande ögat. De flesta berättelser handlar om när Nasreddin glider runt Orienten på sin lilla mulåsna, möter en masse folks och ömsom skämmer ut, ömsom läxar upp dem och så försöker han bli kvitt diverse fruar fast den biten minns jag inte så väl. Precis som med många andra folkliga skämtfigurer så har väl meningen med historierna om Nasreddin varit att dels ta ner det religiösa gravallvaret på jorden, och dels på ett icke-skitnödigt sätt lära ut den goda moralen genom att skämta med de typiska mänskliga bristerna så som snålhet, otacksamhet, slöhet osv. Äsch, läs mer själva, här på Wikipedia till exempel.

Jo men i alla fall. Den snåla mullan då, han kunde inte simma och höll på att drunkna i ett vattendrag just när Nasreddin råkade glida förbi på sin lilla mulåsna. Rädda mig gode hodja! skrek den snåla mullan i skär panik. Nasreddin stannade till och tog sig en fundering. Han hade aldrig haft mycket till övers för den snåla mullan men en människa i nöd måste räddas. Så Nasreddin hoppade av åsnan och gick in i vattendraget (så djupt var det där liksom). Nå, mullan – ge mig er hand så drar jag upp er, sade Nasreddin. Märkligt nog kom det ingen hand från den snåla mullan. Nasreddin upprepade uppmaningen men mullan såg ut att hellre vilja drunkna än ge Nasreddin handen. Nasreddin kliade sig förbryllat i tinningen och fick sedan en uppenbarelse. Nå, mullan – ta min hand så drar jag upp er! sade han till mullan. Plötsligt räckte mullan fram handen och Nasreddin kunde dra upp gubben och på så sätt rädda honom. Självklart visade mullan ingen som helst tacksamhet utan vandrade sin väg och lämnade Nasreddin ståendes med sensmoralen – så snål är människan ibland att hon hellre drunknar än ger bort en del av sig för att bli räddad i sin helhet.

Jaha och vart vill jag komma med detta nu?

*kliar mig i tinningen*

Jo alltså, anekdoten om hodjan och mullan har inget mer med mina tankar att göra annat än att den handlar om att ge och ta. Har tänkt lite på det under min blogg- och skapandedetox nu de senaste veckorna. För att kunna skapa, att kunna ge, måste man hämta energin och kunskapen någonstans ifrån. På samma sätt som det inte går att laga nya fantasifulla maträtter utan att då och då låta bli köket och låta någon annan vidga ens vyer och bjuda en på nya maträtter – på samma sätt är det med det kreativa skapandet. Man kan inte bara skapa, skapa, skapa. Ibland måste man lägga sitt egoskapande åt sidan och låta sig matas med ny information och nya insikter istället. Jo till och med passivt, jo till och med utan någon vidare fundering. Och under den senaste tiden, åh som jag har tagit. Jag har knappt lagat några egna luncher. Jag har knappt fotograferat – jag har njutit av Jonas (och de andra duktigas) fantastiska foto istället. Jag har knappt skrivit – istället har jag börjat suga i mig böcker igen. Jag har inte engagerat mig, jag har inte lett. Jag har tittat på och cyklat med. Jag har låtit mig ta emot utan en uns av dåligt samvete över att själv inte skapa något. Jag har till och med tävlat episka tävlingar utan att varken pre- eller efterblogga!

Och så har jag sett en mulåsna, med de största vackraste ögonen på hela djurplaneneten. Samma åsna som Valle kör jämte här i Martins video, under vår Sa Calobra-tur.

Rörigt inlägg, jag vet.

Jag är ingen snål mulla från en skälmsk saga, jag vet när räcka ut handen. Jag vet när att ge. Jag vet när att skapa. Jag vet när visa tacksamhet. Men fan så befriande skönt att bara ta emot ibland. Fyllas upp, fyllas på. Så att ens framtida skapande och givande utvidgas till mer än navelskådning, för hur djupt man än gräver inom sig så når man till slut sin egen botten. Och vem vill ha den tveksamma äran att drunkna i ett grunt vattendrag?

Puss och en låt om att simma på er.

Alltså gårdagens Arlanda Test Track-race (ATT). Hur roligt var inte det? Nu var det ju “bara” en SMACK-träningstävling men ändå fullaste allvar så klart. Anlände till den natursköna halkbanan något sen men inte särskilt stressad. Var tvärtom lite slö, dels av pollenfan men även av för lite sömn. Men ändå glädje och ro i kroppen. Hade valt att istället för att tvångsskölja benen efter göteborgstävlingarna i helgen vila, städa och mysa i måndags och det kändes gott i själen. Alltså hur fungera när hemmet ser ut som skit? Hur som. Väl framme vid ATT valde jag som brukligt att sticka iväg till skogen för att dels värma upp och dels få mig en liten Katja-stund. Sådant är viktigt för mig. Att koppla bort alla andra, att samla energin inom mig. Att fokusera djupt därinne. Kissade med eftertanke och sköljde mellls-flapjacken med energidryck. Försockrad men piggare. Väl tillbaka vid banan sa jag hej till lagets Jessica och Tove. Detta skulle bli vårt första race tillsammans!  Vi cyklade igenom banan och fick lite matnyttiga tips om upplägget. Det hade i förväg bestämts att vi skulle köra för Jessica. Jag var ödmjuk. Jag kände inte igen alla tjejerna sedan tidigare. Fältet såg starkt och färgglatt ut. Det nybildade Stockholm CK-tjejerna var i klar majoritet och det var uppenbart att här skulle det köras offensivt. De hade ju rätt många att skicka fram. Vi var bara tre – men tre är å andra sidan ändå inte bara. Vi var nu ett lag med ett fint mål. Jag skulle köra icke-egoistiskt idag.

Tempusbyte, nu kör vi!

Några minuter före start kommer jag på att jag saknar nummerlappar. Cyklar fram till Tony och Super-Jenny – trist nog gipsad åskådare denna kvällen – och de nålar om mig. Rullar ner mot starten igen, mitt efternamn ropas upp, pust.

Masterstarten går, jag har för lite luft i framdäcket tänker jag, det rubbar kurvtagningsprecisionen, bara att koppla bort tanken. Motorcykeln borta, tempot skruvas upp och det börjar ryckas lite. Jag kör inte för min egen vinst idag, det gäller att vara uppmärksam på vad som händer och hålla sig framme. Stockholm CK börjar skicka ut åkare nästan på en gång, vissa andra klubbtjejer sticker också ut, Jessica och Tove är också här, vi är snygga och somriga i våra blåvita POC/Fizik-kit. Klungan är pigg, tempot är ryckigt men kontrollerbart. Vinden finns där men är hanterbar, liksom värmen. Jag hinner till och med dricka lite mellan varven. Tempot skruvas upp, fler ryck och höjningar. Vi jobbar på fint men det uppstår ändå en viss klassisk osäkerhet när tre stycken tjejer går loss, jag hinner inte riktigt haja till, vi missar den gången, fan. Jag ser mig omkring men just då görs det inga jätteförsök att köra ikapp tête de la coursen, och Stockholm CK som har en av sina i utbrytningen är förstås inte särskilt ivriga att samarbeta heller. Stämningen är något nervös i kurvorna, vi känner på varandra allihopa, men cykellyckan och gemenskapen är påtaglig. Det glädjer mig att mina Västerås-kompisar Eva och Erica (som kör sin första tävling) biter sig fast och kör hur smooth som helst. Det är det fina med att tävla – vi tävlar mot varandra men vi tävlar också tillsammans med varandra.

Jag ler stort när hjärtat rusar fram och tillbaks och bidra till att inte släppa ut en endaste tjej till. Det tar på krafterna att hoppa på varje ryck. De höga växlarna går varma. Vi i Valhall kör samlat nästan hela tiden – vi är framme och vi är aktiva och jobbiga. Varje gång någon annan försöker dra så är jag där och biter mig fast som en annan liten Sagan (man får ju tänka så när det blir sjukt jobbigt). Det tråkigaste som kan hända på ett race är när alla ligger och avvaktar, sådant gör mig uttråkad. Så är det inte ikväll, även om trycket är lugnare än under Prioritet GP i Göteborg i fredags, då utomlandsåkarna Sara Olsson, Sara Penton & Co. satte ett sjujäkla avhängningstempo. Plötsligt är det bara ett varv kvar. Redan? Det känns lite väl tidigt men så är det bara.

På det sista varvet går det fortare. Efter kurvpartiet sticker en Stockholm CK-tjej fram (sorry att jag inte kan namnet men svårt med #foreverbutts ni vet) och jag hänger på. Hon drar rätt länge men släpper till slut på trycket strax före inför-spurtslakmotan-kurvan. Vi går in i kurvan i samlad trupp och sedan körs det på. Exakt samtidigt kommer kvällens fetaste vindpust, den är isande och tar tag i fälgarna, lyfter upp, häftig känsla men lite jobbig också. Jag kör hårt så länge det går, alla trängs inför spurten, och så är Jessica framme, Tove är fräsch fortfarande hon med och jag känner mig nöjd och slut och pallar inte ens bry mig om att spurta. Jag lägger av farten, sätter mig upprätt, släpper styret och drar upp tröjan. Glada tjejer svischar förbi och det är härligt att se – vi är många ikväll!

Tempusbyte igen, det för postreflektionen har jag tänkt mig

Det vart något strul med varvräkningen. Och så blev det inte riktigt bra att ha småpöjschen ute samtidigt som vi körde våra sista varv. Smågrabbarna var utspridda över hela banan och det var varken kul för oss eller särskilt säkert för dem i de mer kritiska partierna. Hur som helst slutade racet med en tredje plats för vår starka Jessica! Det bästa hade ju förstås varit om vi gått med i huvudutbrytningen på en gång – men jag är ändå nöjd med vår laginsats. Tyvärr kunde inte vår temposuperstar Eva Lindskog vara med denna gången – annars hade vi varit fyra till start. Men vårt lilla gäng samarbetade bra och det kändes helrätt att ge allt för och ihop med laget. Jag har full tilltro till att vi kommer att utvecklas tillsammans och bli ett riktigt starkt gäng att räkna med på de kommande races.

Följ gärna CK Valhall på Instagram för fler kort.

Tack alla ni som hejade på oss, puss och må benen vara med er!

Alla resultaten finns här på Stockholms Cykelförbunds hemsida.

Fotograf Arnaldur Hilmisson

It all started with Wiking’s bikes gears. Wiking’s bike gears were fussing during the whole bloody journey and also this morning as we all were down by the hotel entrance, waiting for the departure. The gears decided to grind just in time for the departure. He had to fix them and I didn’t want to leave without him and I was tired and had no real plan for that day’s cycling. When the gears were fixed, we departed and tried to catch up with the assorted others.

We never caught up with the assorted others. On top of the first hill, my bike’s gears started to fuss and we had to stop again. Suddenly, the assorted others swished past. We shrugged our shoulders and decided to go to Petra so that we at least could drink some coffee in their company.

While heading to Petra, we passed a few picturesque villages like this one where almost all the streets were one-way streets and we spent some time spinning around searching for the ways out, wishing we were more like the eternally looking folks who silently stood in door openings or leisurely walked on these sun-drowned streets we passed this morning.

Here’s Wiking by the way, defiantly circulating in the CIRCULATIO PROHIBIDA area.

And here is he again – longing for eternal peace or a cup of decent espresso? The man’s a complete mystery so let’s continue our story.

After a couple of p’amb olis and some good fika time in Petra with the assorted others, we decided to join them for the ride back to S’Arenal and our hotel. Someone mentioned Sineu and I remembered the old outdoors velodrome in Sineu. The velodrome I’d heard about many timed but never had a chance to visit. Let’s go to the velodrome, I suggested. Okay, some of the others replied.

We went to Sineu, but the ones who had chosen to lead the group never bothered to stop and read the map in time so by the time our group stopped for some pee break, we were miles away past Sineu.

My mojo got low. We would never get to visit the velodrome?

It seemed like Wiking had the same thought on his mind. When our group reached the crossroad with two signs of which the one had SINEU written on it, the hesitation was short.

Bye bye, we’re stubborn and we’re heading to the velodrome!

The velodrome was just as huge and brick red as I’d imagined it.

We went for some good time record breaking while we were there.

Either legs or overall time records were broken. Nevertheless, Wiking broke that day’s record and earned himself a Strava KOM. Sourly, later that day some Scottish guy stole Wiking’s KOM but it was hours later.

I tested different angles and different positions and just like that, I fell in love with track cycling even more that after each time I’d watch track cycling on Youtube.

Naturally, there were also a velodrome pub with beers in it and a velodrome pub cat with its little baby kitten by its side. The beer and the kitten was just as refreshing and cute as expected and then we said goodbye to the velodrome and headed back home and Wiking could enjoy his Strava KOM until that Scottish guy… but it happened many, many hours later.

Pix: Wiking’s cam operated
by mostly him but sometimes me

Wounds: Just a typical SPD crash,
nothing to brag about.