Månad: mars 2016

  • Our rear Saturday ride

    DSC00405

    Last Saturday, seven fine cyclist bums decided to go for a spring classic ride. The bums belonged to me, AK, Valle, Nisse, Frank, Wiking and Rob.

    DSC00389

    The orange bum of AK took on the first great climb of Westmanland of approximately 3 ‰.

    DSC00400

    Us rear bums chased the orange bum upon them steep hills…

    DSC00464

    and sometimes, the peloton even split because of the slightly shifting effort levels as well as the chasers’ different bikes types.

    DSC00478

    Eventually, the friendly bums reunited and built exquisite formations to combat the heavy front-winds…
    DSC00451

    and if you were really lucky, you could get a glimpse of the face behind the bum

    DSC00427

    YOU WHEELSUCKER! ?

    Pix by the royal Wiking

    Strava here

  • Let intervals clean up your mind

    Well good afternoon fellow cycling lovers!

    Today’s been not so much about riding as about sitting on my pity consultant ass in what seemed to be a never ending stream of meeting. You new guys maybe don’t know but I work as a pipes and conduits coordinator (but i’m sure there’s a better term for that one). Anyway, the main part of my job is to bring together different pipe owners, landowners, constructors, consults, client representants and other interested parties and to make them agree with each other regarding technical solutions in huge civil engineering projects in Stockholm’s area. I really do like my job but my head’s usually a mess after one meetings or two and today I did three and a half so my head’s a triple mess.

    Then thank god for intervals! Don’t you agree that intervals is the single best remedy for the messy head (but not the messy hair though, my hair just gets messier after each indoor intervals session)?

    For me, there are three stages of cleaning my mind by intervals.

    The first stage is an easy one. You lycr’up yourself and you get on you stationary bike. Here in Sweden, we’re fond of stationary watt bikes called Monark but I also interval at simple spinner bikes or one of the Stages bikes available at my nearby gym Friskis & Svettis. So, when sitting on your stationary bike, you feel a sting of happiness. Hey look at me, all cool, sitting on my bike, starting to pedal with my shiny newly shaved spires!

    The second stage is the bloodiest one. Your puls is rushing up, your legs are sore after yesterday’s gym session and your shiny spires start to lactate. The endorphins are still trapped somewhere deep down inside your troubled brain. Your thoughts are still in your system, messing with your effort, disturbing your pace. It’s all mental and physical pain. You’re thinking about how to give up without your neighbours noticing how you screw down the resistance handle.

    But you don’t give up and the stage number three is here, shooing away the demons out of your mind, causing your legs to feel a different type of pain, bringing you endorphins, making you feel strong and invincible. Now, your thoughts are small and concentrated and you’re enjoying yourself and embracing the pain.

    It’s pure athletic beauty.

    Actually, there’s stage four as well and that’s about when you’re too properly tired to even get off your bike in a graceful way but let’s not talk about that one.

    My commuter train is almost arrived in Västerås. Soon, I’m all cool and shiny getting myself through the mind rinsing process of short flat out intervals.

  • From .se to .cc ?

    fromsetocc

    Me and Rob riding towards Bred

    (shot by talented Mr Wiking who also took the header pic)

    Hello ladies and gents!

    Once in a while, a person needs a change in order to challenge herself and develop new powers.

    Remember Prince? The chap that felt for a change and literally became a Symbol and then his album sales slowed down because no sane person could pronounce the joker’s name right. The Unpronounceable Symbol eventually returned to call himself Prince again and the sales went up.

    I feel for a change too so I’m going to blog in English from now on.

    So, this is my first post in English and let’s get straight to it – English is not my native language and frankly, I suck at English. So why bother to torture myself and my poor Swedish readers by blogging in English then? Well, let me explain.

    To me, cycling has always been an international sport. The love of riding has brought me to places I’d never thought of and it has also make me meet people I’d never met otherwise. So why keep the gates closed? To share my passion for cycling is the least I can do to thank this planet for giving me the opportunities to ride and to breathe riding as much as I do.

    Then, I often get questions from my international friends and readers why I don’t blog in English. I myself read a lot of British, American, Dutch, German, French, Russian and Middle East training blogs and online magazines. It’s fun and inspiring and I get to know other countries’ cycling culture as well.

    I’m not saying that I desire to become the best cycling blogger in the world. No, I’m too lazy and too humble for that effort. My hopes are that to reach new readers and to enrich the blog for the old ones. It seems like a good enough goal to me.

    And last but not least – all Swedes are good at English so the transition isn’t such a big deal for my Swedish readers, thanks for your concern. Please never hesitate to proofread my posts and provide feedback about my posts and my language.

    Maybe, changing the language of Cykelkatten is the worst blog idea of the century. But, the name Cykelkatten is still pronounceable (at least if you try really hard) and I’m not selling funky albums here. So let’s give it a go for a while, shall we?

    Bisous!

    P.S. Don’t forget to update your bookmarks – we’re riding at .cc now!

  • Swatt och etikett

    gymkläder

    Spetstrosor, campasockor och techhousesvettiga skor –
    men är man gymmets enfant terrible så är man!

    Hej, smådeppig bloggdag igår, det ska vi ändra på idag. Min mun gör fortfarande ont av alla nålstick och allt borrande, min plånka gapar tom men i övrigt är jag rätt pepp för jag känner att vindarna håller på att vända åt det rätta hållet snart.

    En bra sak med mig är att jag är kortsint som tusan. Det har tyvärr utnyttjats också, no shit, men samtidigt så är det störtskönt att somna deppig och vakna glad!

    Eller åka ut deppig och komma hem glad!

    Som igår. Trorni fan inte jag kom på att jag hade glömt cykelskorna hemma när jag kom till klubbspinninglokalen igår kväll? Jorå! Katja var på plats men skorna låg kvar hemma. Blev sketaförbannad först men åkte ändå hem, hämtade skorna, drog till gymmet och rev av ett gäng fyror på en av gymmets nya Stages-cyklarna. Stages var kul och simpelt! Nästan enklare än att köra Monark faktiskt. Dels så finns det ett smart tvålägesreglage man kan ställa in för att så fort man startar intervallen pang på börja på rätt wattstånd (nytt ord men ni fattar), dels är intervallförfarandet aslätt – bara att trycka fram en ny stage och dels så är det nice pulsavkänning överallt på styret, även “i bocken” (trots att även bocken är lite väl högt uppe för att riktigt räknas som en bock…). Jag körde med mitt eget pulsband och garminet också och pulstalen stämde överens.

    Tyvärr gick det rätt så klent eftersom jag var fortfarande öm och smärtande efter tandbedövningen, låg på 250-300 swatt* runt 80 i kadens under fyrorna och pulsen gick väl inte upp särskilt mycket heller, för kall motor helt enkelt, men hellre ett tröttare pass än inget pass alls eller hur?

    För övrigt så känner jag att det är alltid lite svårare att få till ett bra intervallpass på en cykel inne på det allmänna gymmet än “privat” med andra intervallande cyklister (dvs. under ett spinningpass och helst under ett cyklistspinningpass). Jag är inte den blyga typen men ändå så är det svårt att tagga till och svettas in och ut när man är omringad av lufttrampande fitnessmotionärer – inget ont om de sötton men kontrasten drar ner ens beastmode något.

    Idag blir det gym och coachen har en idé om att avsluta styrkepasset med ett gäng korta stagesintervaller, 20-30-sekundare. Får se om benen pallar det!

    Puss.

    * swatt = Stages-watt, siffrorna kan ju variera lite beroende på vad man mäter med för maskin

  • Inga pengar, ingen racer, dock två sjujäkla starka ben

    blondie

    Jag må vara fattigare än en skeppsråtta,
    men jag har snyggt barbiehår och kul på vägen!

    Extrakul när jag cyklar bäng på hästbedövningen 😛

    Fan folks. Jag har åter åkt på en tandläkarräkning som matchar en bättre “vätternrundanracer”. En räkning som kanske växer lite till, beroende på operationsutgången. Jag är smärtsamt medveten om mina sämst tänder – trots otroligt noggrann munhygien och otaliga tandläkarbesök så lägger jag tusentals kronor varje år på att laga eller dra ut de små eländen – men ändå så kom den här värken och den här räkningen som en chock. Jag som fick allt okejat på den senaste tandundersökningen i höstas!

    Jag bryr mig inte om pengar. På riktigt gör jag inte det. Jag vet hur det är att ha dem och jag vet hur det är att inte ha dem. Jag har varit på cykelsemester på Rivieran och jag har varit i kön till socialbidragsutdelningen i Stockholm.

    Just därför har jag pengar så jag klarar mig, göra lite kul saker med min familj och mina vänner och min cykling precis, några extra tusenlappar ifall passaten behöver sig någon ny reservdel och inget mer. Pengar är ett verktyg för att kunna göra det det som blir härliga minnen och fantastiska berättelser som tar mig igenom de jobbiga tiderna.

    Och på att laga mina tänder, så bländande vita och välformade men så värdelösa inifrån. Uppåt tolv tusen går det åt ett sämre år, runt tre tusen ett bättre år.

    Tydligen är 2016 ett sämre tandår.

    Jag har ju skrivit att jag är på väg att köpa mig en ny racer, en som jag har drömt om länge. En med en geometri som passar mig bättre, en som skulle ta andan ur mig och mina med- och motcyklister.

    Det blir ingen ny racer. Inte ens med min ursprungliga sälja av alu-Cube + sälja av min rosenracern + lägga till lite extra-handlingsplanen blir det hållbart om jag inte ska belåna mig och ha mig och jag avskyr verkligen att belåna mig, även om det rör sig om några tusenlappar.

    Så tysk-italienaren får tjäna mig ett år till. Ska klappa den på manen överröret och ge den lite kärlek, kanske dra iväg förbi Bianchi och be bäste Thomas att göra den raceredo. Linda om styret med den sammetslenaste av lindor, älskar Fi’zi:ks soft touch-varianten som gör underverk för mina händer som gillar att cykla utan handskar. Ta bort en distans under styret så att det kommer lite närmare framgaffeln och blir lite mindre vinglig.

    Snyta mig och uthärda.

    Och råka om ett tag ha råd med någon liten begagnad 27,5 hardtail, något jag inte hade haft om jag kitta upp mig på en ny proffsracer.

    Om Leo i The Revenant kunde överleva en hård nordamerikansk vinter helpicklad av björntanten men utan mössa så kan väl jag överleva en säsong till med min kära postorderracer. Perspektiv Katja, perspektiv!

    Så, färdigsnyftat, ikväll kör jag korta intervaller som fanns det ingen morgondag, några smärtgram lättare! Det gäller att kompensera med benstyrkan har jag hört.

    Puss!

  • Min överlevnadsplan för mars ☠

    vårdepression

    Åh nej mars, min hemskaste månad. April är rätt hemskt med men den har jag sett till att fylla med cykelresor, Östgötaloppet och annat dynamiskt så jag hålls flytande men marsen är så länge rätt så tom på utomvädersskoj förutom Helsingfors-weekenden med farsan och brorsan i helgen, ska bli trevligt att komma iväg och bara softa, få tid att skriva, fota, fika typ. Alltså den tidiga våren, min mest fruktade årstid. Tiden för den stora vårdepressionen (förkortas faktiskt SAD på engelska), den tiden på året som jag kämpar med att komma upp ur sängen, med att överhuvudtaget företa mig saker. Då allting känns meningslöst och det råder skum smak i munnen. Tiden med det tomma ljuset som äter sig mätt på min glädje så jag ingen har kvar.

    Igår var en typiskt sådan dag. Slutade jobbet rätt tidigt och den lilla cykelturen hem i det hemska skoningslösa vårljuset tog så mycket på psyket att jag var tvungen att mörklägga sovrummet och gömma mig under täcket i timmarna två tills det blev mörkt och behagligt igen. Så typiskt, vet inte hur många timmar av mitt liv jag har slösat liggandes och skakandes av vårångesten under det jävla täcket. Sedan räddades kvällen med en belgisk, lite käk och grymma leobion The Revenant på bio med en kompis och idag är det svinkallt och grymt vintrigt ute så pust en liten stund till.

    Jag är så glad som har valt cykelcross som min favoritcykel- och tävlingsform. Eller har crossen valt mig? Utan att bli alltför andlig och grejs så finns det nog en mening ändå – att jag får göra det jag tycker är roligast under den årstiden som jag mår bäst av – älskade hösten. Sommaren är i och för sig fin den med men nu är mars här så jag har gjort en överlevnadsplan:

    ☠ Träna fett mycket. Hålla mig frisk och träna, träna mig trött, sova mycket på det. Lagra energi inför tillfällen när det gäller och alla långturer jag ser framför mig.

    ☠  Skriva mycket, alltså på mitt manus, men självklart bloggen och annat också. Det är enbart när jag får ut tankarna som jag är fri. Det är svårt att vara kreativ och produktiv under de timmarna jag mår som sämst, alltså den tidiga eftermiddagen, men jag tror att jag har hittat ett sätt och det är det gamla klassiska som jag använde även under pluggtiden – att byta miljö. Visste ni att jag pluggade hemma kanske max 2-3 gånger under min femplusåriga pluggtid? Våren var värst redan då – men högskolan har ett vackert ljust bibliotek i trä där man kan få sig några timmars plugg- och skivro om dagen.

    ☠ Slösa bort orimligt mycket pengar på snittblommor för det är det bästa jag vet.

    ☠  Ta bilen ut i naturen och gå, gå. Jag märker att det är alltid som jobbigast de första kilometerna men det släpper lite efter kanske tre-fyra kilometer.

    ☠ Fira min babybror som fyller tio år, pang!

    ☠  Åka ut på minst en skön dansfest och dansa bort lite vårångest ända fram till småtimmarna!

    ☠ Trycka i mig alla vitaminer det bara går. Just nu är jag fett veggo av mig. Allt grönt och färgglatt går in. Kosttillskott på det? Ge mig!

    ☠ Äta mer choklad. Ännu mer än vanligt, alltså.

    ☠ Hälsa på mina kompisar som bor annorstädes. Jag ogillar annars att många av de jag tycker om bor åt helvete för långt ifrån mig men samtidigt så ger det mig chansen att byta miljö och resa och så hänga med dem. Alltid lika kul när de ba ska jag hälsa på dig? och jag ba nänä det är lugnt, jag kommer!

    För resa, träna och skriva är nog det enda som råder bot på årets hemskaste månad. Det är att stå still som är döden och jag är tillräckligt gammal för att ärligt erkänna att jag mår bäst och tryggast av att ständigt vara på väg.

    Förlåt alla marspeppa men en måste ju vara ärlig och så. Jag blev i alla fall lite mer pepp hehe. Ibland är bloggen ens bästa psykolog.

    I framtiden hoppas jag dock slippa självmedicinera mig och ha mig. Planen är att bo (och så klart cykla) antingen utomlands eller uppe i någon snöig skidvänlig stuga norrupp under månaderna mars och april. Så värt alla semesterdagar i livet.

    Puss, har ni några sjyssta marsplaner?