Hej folksis. Jag är i ett fortsatt något vårdepressivt mittemellanläge just nu. Våren fortsätter leverera skiftande väder och mitt mående är ungefär därefter. Blir dock mer och mer stabilt ju fler gröna skott som drar sig upp ur jorden. Snart är det april och det årliga skämtet till årstidsövergång är förhoppningsvis över snart och en kan börja andas ut och sluta må på typ tio olika sätt om dagen för det är så otroligt tröttsamt och osäkert!
Benen måste dock leva sitt liv oavsett hur matten mår och det verkar de verkligen göra. Ibland blir jag inte klok på dem. Som när jag körde ettor här i tisdags. Inte alls samma styrka och wattdrag som för bara ett par veckor sedan. Och det är inte direkt så att jag legat på den lata sidan sedan dess utan tvärtom, cyklat ute och haft mig. Men självklart, en sådan sak som intervaller är ju en typisk dagsformsberoende sak.
Ibland tycker jag detta med träning är som motståndet på en displaylös spinningcykel. Det blir aldrig lättare – för ju starkare man är, desto mer vrider man upp motståndet så det är lika jobbigt i alla fall. Fast nu mäter jag ju allt som oftast min prestation nuförtiden. Men försöker inte att stirra mig blind på siffrorna. Känslan är kroppen är ju minst lika viktig.
Och känslan i år är ju klart bättre! Höst- och vinterträningen, med sina timmar på den kalla hala sadeln och inne på det svettiga gymmet med den hemska musiken, har gett resultat. Jag är både lättare och starkare, en fin kombination jag tänker slipa på ytterligare innan tävlingssäsongen drar igång på allvar. Allting är förstås relativt den man råkar cykla med (eller mot) för stunden. Men enet är ju den bästa sparringpartnern och jämfört med henne förra året så är det framför allt mycket roligare att vara Katja och cykla idag. Överhuvudtaget tycker jag om att träna för att det ska vara roligare att cykla. Att skapa någonting istället för att bara genomföra – även om det ibland ändå handlar om det, som en tröttendistans i motvinden host host.
På tal om form, har ni sett att Marianne Vos börjat vinna igen? Det glädjer mig så, tänk om hon klarar av att göra en riktig comeback? *hoppas hoppas*
Den här veckan är en av de sista där jag kör varannan dag gym varannan cykling förutom helgerna då jag enbart cyklar. Väldigt snart kommer gymbesöken minimeras till kortvariga (under lunchen eller tidigt på morgonen) core- och ryggpass och de icke-tuffa cykelkvällarna fyllas med skölj eller ren vila. Ett steg i att slipa upp formen är att även slipa på sittpositionen på racern (ah men ni vet Katjas neverending self-bikefit) för det är ju ändå den jag ska tävla på i år och då gäller det att lära ryggen än en gång var landsvägsskåpet ska stå. Den är förstås stadigare i år än de föregående åren men spänningar och domningar är aldrig ok. Inte ens efter åtta backiga mil. Ryggfan ska leverera styrka i år. Inte smärta.
Idag ska jag till läkaren och prata mitt hjärta. Jag har haft ont i det området lite till och från det senaste halvåret och det är verkligen dags att kolla upp det nu. Eftersom det är första besöket och dessutom på vårdcentralen så förväntar jag inte mig några konkreta svar men dock kanske en remiss till EKG på lasarettet eller hos någon specialist. Har jag tur så är det inte ens hjärtat.
Ikväll blir det landsvägsintervaller och i helgen distans och kanske avhängningsträning med Valhall i Stockholm på söndag. Men det är då det. Puss!
? update update update
Blod- och vilo-EKG-värden är kanoners! Lite lågt blodtryck men kvinna, vältränad, melankoliskt lagd etc. Den superseriösa (äntligen, tack nya VC!) doktorn har dock skrivit en remiss till arbets-EKG på sjukan. Känns tryggt. Puss!
