Månad: oktober 2015

Det har hänt en sjukt tragisk grej på jobbet. Inte första gången heller. Orden saknas, musiken saknas, dessutom kan jag ändå inte lyssna på musik på grund av käksmärtan. Så ni får några till bilder från London så länge, något att vila blicken på. Först, en fullsatt Albert Hall med mäktiga toner dånandes, sedan något skulpturvidunder vid Themsen, ett hus att vilja bo i och där vi drack eftermiddagste och så mig i min favvocykel- och vardagsjacka med Londonögat och den bruna floden som fond. Puss!

Hej.

Vad passar inte mer att dra igång en ny bloggvecka med än dessa två peppa bilder från Göteborgscrossen (tack CK Barriär för kanonfoto)?

London bor förstås kvar i mitt medvetande och jag kommer nog att spamma er med ett gäng färgkort därifrån. Men den här veckan blir högst cykelnormativ, om jag får bestämma. I helgen är det ju dags att racea i Uppsala och – trumvirvel! – i Västerås så bäst att få upp farten i benen lata igen. Så här är schemat:

Idag måndag tänker jag klassiskt rulla in benen. Solen skiner, värktabletterna gör sitt jobb (även om jag ska ringa tandläkaren i alla fall och kolla om det verkligen är ok att ha konstant ont i fyra dagar efter ingreppet).

Imorgon tisdag är det fart och teknik i Gropen som gäller. Sanden är nog snustorr och härligt jobbig just nu…

På onsdag springer jag enligt mitt crosslöparlöfte till mig själv. På kvällen kör vi ett sista förberedelsemöte inför Groopencross på söndag.

På torsdag blir det Gropen igen!

På fredag vilar jag, på lördag tävlar jag i Uppsala och på söndag speakar jag och tävlar i Gropen.

Lite sandtips inför Groopencross här förresten. Troligtvis kommer det inte komma speciellt mycket regn i veckan. Gropen som är självdränerande kommer med andra ord att vara snustorr på söndag. Mindre spårigt i lerpartierna – men desto halare och “mjöligare” i sandpartierna. Och ni som är nya och osäkra – ta fart, det är det som gäller i sanden, speciellt i skråpartierna. Börjar man tveka så ramlar man! Det gör visserligen inte ont att ramla i sanden men tidsödande är det förstås. Så – anta en attackinställning, låt cykeln göra jobbet nerför och trampa bestämt genom sanden. Titta dit du ska, inte ner i bocken din. Och tänk på att alla ramlar här och var i Gropen då och då. Det hör liksom till lite grand. Se till att föranmäl er nu. Det kommer att bli ett grymt race, det lovar jag er!

Puss.

30 000 gångna steg enligt appen Hälsa.

Jag kan inte riktigt bestämt mig för om jag vill bo eller inte. I London alltså. Det är en sån grej jag har, som en tvångstanke – om jag besöker ett nytt ställe så poppar den oundvikligen upp – kan jag tänka mig att bo här?

Jag vet inte.

London är skitigt, som i skräpigt och smått vanskött så fort man hamnar utanför paradgatorna, och duvigt. Det sistnämnda är egentligen det som avskräcker mig mest – min fågelfobi är ett elakt handikapp som utestänger mig från många av världens platser (ah men tänk Venedig till exempel) och nöjen (uteserveringar, parkhäng osv).

Men jag känner igen London. Det är som jag tänkt mig, som jag läst i alla de hundratals engelska böckerna jag och min anglofila mor slukat i oss hittills (och more to come). Jag känner igen London från The Clash, från TV-sändningarna, från klädbutikerna, britterna har verkligen lyckats med marknadsföringen och jag köper det okritiskt för att jag vill det.

London är en stor värld, det hinns inte med allt på enochenhalvdag. Vi fick släppa på vi måste se-kraven, om vi ens hade några (Grannen den floydianen ville så klart se Battersea Power Station och äta fish & chips medan rojalisten jag var mer inne på Buckingham Palace och lobster rolls, ungefär). Vi hann aldrig till Rapha. Under längs med Themsen-promenaden gled vi i och för sig in på Evans (som vilket Cykloteket som helst) och nån hipstershop med fåfälgade hjulen upphängda på väggarna och ägaren lagom ledigt rökandes utanför (det fann jag i och för sig befriande, tog lätt bort hurtighetsstämpeln från affären).

Åt musslor, kyckling och drack belgiska trappistöl på Belgo i SOHOs gaykvarter igår kväll, det är rätt cykligt väl i och för sig.

Shoppade gjorde jag ingenting förutom lite klassiska prylar som te och shortbreadkakor till dem jag tycker om. En annan gång, då jag är rik och kan köpa mig en snygg rock och kanske ett par Mayfair-värdiga skor också.

Min hemska posttandoperationsvärk tillät mig inte att njuta av alla ljud- och visuella intryck fullt ut (sorry Gilmour, sorry nattfesterna som fick klara sig utan mig) men jag är ändå nöjd med besöket.

Som kändes som en förrätt. Jag tänker mig London nån vårig vecka, med massor av konstmusee- och cykelfikatid och ett par tre diffusa ravenätter på det.

Snart landar vi hemma i Västerås, då kommer jag att som vanligt slås av tystnaden och stillsamheten och panikera lite men sedan köper jag en ny flygbiljett nånstans och då är allt bra igen och jag kommer på mig själv med att uppskatta min skräp- och duvfria vardag väldigt mycket, fast med en släng av reslängtan bort till loud places förstås.

Hej hej från Chamberlain’s strax öster om Tower Bridge! Vi är rätt slut som har gått och gått hela dagen – sett varenda mäktig bro längs med Themsen känns det som. Druckit londonsk ekoöl, ätit mackor, njutit av den milda disen. London är bra, duvorna suger. Ekorrarna i parkerna är goa. Vaktlarna är mest wtf och det är ont om små gulliga hundar och cyklister i hjälm (stadscyklister överhuvudtaget).

Nu fortsätter promenaden, lite ben har vi allt kvar!

Puss så hörs vi sen.

Äntligen Liverpool Street Station!

Som så ofta ångrar jag mig att jag inte tagit med mig en bra bok till planet. Men det är mycket jag glömde idag: boken, tandvärkströstedjuret Jean-Michel och axelremsväskan med alla kort och uttagna hotellbetalningskontanter (!) på bussen. Snälla busschaufförstanten sprang efter mig. Jag gav pengarna till Grannen. Lika bra att han håller i dem!

På planet har jag läst ut tidningen jag har med mig. Jag väntar otåligt på serveringsvagnen.

Två unga stewards i vita skjortor, brittiskt utseende, med luggen och allt.

Den ena tar betalt, den andra frågar:

– Well going on holidays then?
– Yeah… We’re going to see a concert! (på rikssvengelska)
– Oh really? Is it One Direction you’re up to see?
– (Katja upprörd) Haha hell no! Do I look like a person who listens to One Direction to you?
– Well I dunno… But I like them…

Stewarden tittar sorgset ner på den en gång blåa heltäckningsmattan.

Jag skäms lite.

Well maybe I’ll give them a chance some day! vill jag säga men serveringsvagnen har redan rullat vidare, ihop med stewarden i sin stereotypa brittiska lugg och sina sårade känslor.

Men helt seriöst, HAN KUNDE VÄL INTE MENA ALLVAR?

Jag fyller fan 30 om två månader.

När jag går av planet säger jag som brukligt Thank you!

Thank you Miss and enjoy One Direction Miss,

får jag till svar.

Och som det skakar redan här hemma! Världens vindar i Västerås just nu. Löven snurrar runt och hela alltet är glatt i solen, tack hösten!

Annat var det igår, alldeles vindstilla och ljuvligt milt på kvällen då vi körde crossrull ute på Gäddeholm. Dova färger, dova röster. Jag hade väldigt ont, såret efter tanden glöder och gör mig febrig och svullen om kinden men äsch, jag behövde komma ut och cykla i alla fall!

Fast nu är jag på väg till flygplatsen. Jag och Grannen och en kompis till Grannen drar till London över helgen. Vi ska se Pink Floyds David Gilmour på Royal Albert Hall ikväll. Sedan blir det väl det vanliga, leva staden, fotografera och för min del, dansa på de aviga ställen man inte hittar i turistbroschyrerna. Och så spana in cykelstämningen och ta nåt cyklistfika förstås!

Puss och ha en festiv fredag!

Skickade efter några porträttdagerrotyper – tack Jonatan!
1. förpepp vid starten
2. gör bort mig vid starten
3. tar äntligen rätt spår i vurpbacken
4. ska ta mig an den dära springtrappan

Hej. Nu kommer den – racerapport Göteborgscrossen som kördes på min nya rödlackade Ridley X-Fire, testad en gång innan (alltid skönt med en disclaimer aight?)

Göteborgscrossen dag ett.

Vårt lilla gäng om fyra tävlingsskallar anlände till Göteborg sent på fredagskvällen efter det obligatoriska matstoppet i Laxå (som borde ha “Laxå – försörjer cyklisterna!” som slogan). Kvällste och nattedags. Göteborgscrossens första deltävling skulle köras dagen efter.

Vi vaknade till strålande sol! Eller okej, det gjorde vi inte eftersom vi sov nere i en källarlägenhet men vi visste att det var skönt ute. Efter den klassiska grötochägg-tävlingsfrullen och en rask promenad rullade vi upp mot Slottsskogen på Göteborgs fantastiska cykelbanor. Förra året hade jag tagit en annan, mycket lugnare men också backigare väg förbi Chalmers men nu cyklade vi förbi Ullevi (ingen Springsteen i sikte dock, vet inte vad han gjorde just denna helg) och på den flotta Vasagatan. På mig hade jag min nya crosskroppskondom, raphavindisen och inga alls ben- eller armvärmare, sug på den du hösten! Det blåste snålt men vad gjorde det – vi skulle ju crossa.

Banan var lika rolig som utmanande. De hade verkligen lyckats få till det. Banan innehöll ett backigt mtb-ish parti i den brunjordade Slottsskogen, en springtrappa, pumptracks, hopphinder, en babygrusvall, en liten “vägg” till springbacke, tungtrampad gräsochlerkleta, ett par snabba asfaltsrakor och så de klassiska rullgruskurvorna, kanske den tuffaste utmaningen för lillfegisen mig.

Jag började med en kopp slät svart kaffe och två vurpor på första träningsvarvet. Den första skedde i den första skogsnerförslöpan. Jag hade valt fel spår och lyckades inte styra rätt ut ur kurvan vilket resulterade i ett klassiskt OTB då framhjulet hade fastnat mellan två stenar utanför avspärrningen och jag flög ut och landade med handen före. Ingen handled bruten pust pust och ramen hel ännu mer pust dock lite småskämmigt att ligga där och inte riktigt komma upp samt den brutna avspärrningspinnen förlåt arrangörerna 🙁 Den andra vurpan skedde också i skogen, som sagt så fick jag inte riktigt pli på cykelstyrningen (större ram, ovana etc.) och ramlade mitt i en simpel kurva under tiden min göteborgskompis Jonatan kom med goda kurvtagningsråd haha. Nåväl dessa vurpor var också de enda vurporna under helgen så tur de skedde under träningen!

Starten, tio damer, varav två tävlande i seniorklassen, jag och en till. Resten tävlande i elitklassen. Grymt starka tjejer jag minns från förra året. Många nästintill proffs, samtliga har idrottat i många herrans år. Jag har inte en chans mot de flesta av dem, de spelar i en annan liga, men som novis har jag en tydlig målsättning – att bli bättre och bättre och närma mig de starka så jag kör med ett stort leende.

Jag gör en usel start. Jag gör ofta usla starter på crossen. Jag måste träna starter, tror fan det är nåt mentalt som brister där. Kanske nervositeten, brukar göra helt okej starter på hemmabanan. Ligger sist men rakan är asfalterad och jag är rycksnabb så jag kommer ikapp tjejerna strax före gruskurvorna. Sedan ligger jag i svansen och försöker köra om dem längst bak. Det tar ett tag innan benen och lungorna vaknat till liv men efter nåt bentrögt varv har jag kört om två tjejer. Nu har jag bara en uppgift och det är att hålla min plats och minska avståndet till de där framme hela tiden. Inte ramla, inte göra några grövre misstag. På rakorna närmar jag mig de där framme. I teknikpartierna – som trappan och framför allt den påföljande påhoppningen – tappar jag hopplöst. Jag är lite stressad så tekniken finns inte riktigt där. Bär inte cykeln på rätt sätt. Snorar ner mitt ena växelreglage så det blir ruggigt hal. Men har förbaskat kul, förutom när jag nästan står stilla i gruskurvorna och skäms å mina fega vägnar. Märkligt egentligen, är kurvorädd på asfalt för att jämföra. Får många hejarop. Crosspubliken är den bästa publiken <3

Kommer i mål som total klungsjua, vinner seniorklassen och en sensuellt mörkröd Trek-pump. Önskar förstås att vi vore fler på pallen men är mest nöjd över att jag kört bra mycket starkare och snabbare i år än förra året. Äter en gudomlig brie- och valnötsbaguette från fiket och tittar på eliten. Solen fortsätter stråla och vi köper helvetiskt god grillad kyckling som vi trycker i oss väl framme i övernattningslyan.

Göteborgscrossen dag två.

Jag har sovit grymt gott trots märkliga drömmar. Benen är sega som sig bör. Jag fixar gröten och äggen och myser med Nadjas bäby. Sedan kittar vi upp oss, denna gången blir det “vanliga” cykelkläder aka mina snygga kurbitsbraxx och den blårange klubbtröjan. Råkar ta den gamla herrmodellen som alltid åker upp men tänker inte hindra den från att fixa mig en kalasfin crossdag.

Ute är det råare, trots att solen skiner lika starkt som på lördagen. Jag rullar och rullar med en enda tanke i huvudet – låt mig inte stumna idag. Väl framme i Slottsskogen får vi veta att banan är likadan som igår så när som på trappinslaget som är ersatt med en brant backe vid sidan om. Det är både småtråkigt (men förståeligt, alla som nånsin jobbat med en bana vet vilket jäkla jobb det är att lägga om den) och tryggt. Nu behöver jag koncentrera mig enbart på körningen. Jag har tagit till mig Ankis nu får du lova mig att bära cykeln ordentligt när du springer!-uppmaning och tänker prompt göra rätt, även om det skulle kosta mig mer tid.

Tävlingsförloppet skiljer sig inte mycket från gårdagens. Jag gör ännu en usel start (för låg växel, får inte in skon m fl dummieklassiker) och får åter köra om ett par tjejer. Gårdagens seniormotståndare är tyvärr inte här men jag har en annan senior samt en elitåkare bakom mig. Benen är bra sega men tekniken är bra bättre så det jämnar ut sig. Efter ett par varv känner jag av slitenheten och åker därför med ett stort leende upprepandes jag älskar att cykla jag älskar att cykla inombords. Plötsligt är jag i mål, skitig och uppriktigt lättad över att racet är över. Snackar lite med folksen jag känner, säger tackochhejdå till Nadja och hennes lilla familj som varit med och tittat till oss, hejar på eliten, tvättar Ridleyn. Tar god tid på mig så IPns damduschrum är tom och duschningen är långsam, varm.

Och plötsligt sitter vi i bilen på väg hem till Västerås och är glada och rejält utpumpade. Alla fyra har gjort bra ifrån sig, alla fyra har vuxit och blivit starkare sedan förra året. Jag ler lite försiktigt och längtar redan till nästa tävlinghelg i Uppsala och i Västerås.

Puss!