Månad: augusti 2015

Alltså, det är typ inte ens en stockholmsdistans det, men satan så jobbigare dessa kilometer blev – även som fördelade på två pass, eller kanske just därför?

Lördag.

I lördags hängde jag på mx-teamet Jürgmeister Racing till Mockfjärd eftersom jag ville känna på lite dalarnaasfalt under mina hjul. Medan Jürgmeister Racing raceade på som fanns det ingen morgondag kämpade jag på mot

motvindsdemonerna – helvete vilka byar det skulle till just denna soliga lördagen

och slakmotedemonerna – typiskt att jag hade blitt grundblåst på rejäla yppiga kullar utan drogs istället med neverending slakmotor av den förhatliga 3,4 % i 2 km-sorten. Så himla onödigt, sånt finns liksom här hemma med.

Men – alltså ett STORT MEN – det var ju ändock underskönt. Trots att vägen mestadels var bred och inte alls sådär dala-pittoresk som en annan målat upp så gick den förbi ett gäng helmysiga loppis-och-gårdsfika-byar med namn som Dala-Floda, Dala-Järna, Nås och så vidare.

Festade alltså till med en cykelfrulle vid ICA i Dala-Floda. Sådär finfint:

Sedan fortsatte kampen till Vansbro. Här blir inga QOM tagna, tänkte jag bistert men njöt ändå av att kämpa sån glad cykelidiot som jag är.

I Vansbro gled jag världsvant in på en cykelochsportbutik men då de mest sålde fiskegrejer kände jag inte för nåt ödesdigert impulsköp utan tackade för mig.

Utan rullade in i ICA Vansbro och festade till på en tub distansklassiker nr ett – risgrynsgröt! ICAs egna fanns förstås men jag ville sponsra den lokala tillverkaren samt matcha mina fräna kurbitsbraxx!

Efter den korta vilan på parkeringen begav jag mig “hem” till Mockfjärd. Det började bra, med medvind. Sedan vände vägen och vände igen och vinden var riktigt schizo och kunde inte bestämma sig så jag kastades mellan tempofarter och fikacyklingfarter hela vägen in i målet. Uppnådde mina realistiska 30 km/h på tolv mil och gudarna ska veta att det inte var gratis.

Söndag.

Dagen efter skulle jag egentligen softa och paddla kajak men det blev ingen kajakpaddling. Så jag hoppade på Annas kaxiga backdistansrepan istället. Kaxiga för att alla var pigga utom jag som var smått mör efter dalaköret men jag kämpade ändå på och gnällde bara lite.

Distansrepan gick på klassiska vägar genom Skultuna, Ramnäs, Virsbo, Ängelsberg med fikapausen i Norberg. Trots att cykelfiket nr ett Elsa Anderssons konditori inte längre finns kvar så får man inte lämna lilla Norberg i sticket. Så vi handlade på Norbergs Konsum och fikade på Coffeshop på torget. Namnet till trots hade de inga vettiga grässorter men dock en hel del kaffe- och tesorter. Kanoners fik, jättegott kaffe.

Här sitter en klungdel och glassar i finstassar! AK, Anna och Henrik.

Efter fikat bestämde vi oss för att strunta i den lätta slätanvägen hem utan drämma till med ett gäng backar till istället. Helst av allt ville jag drämma till med ett gäng sömntimmar istället men det var väl bara att bita ihop och göra mitt bästa. Så jag ömsom segade ömsom ryckte mig uppför och försökte göra mitt klungjobb när jag låg framme. Kan ni gissa var vi (eller de, jag tog kortet) är och cyklar på bilden ovan? I Färnebo beslutade jag mig för att tolv mil och tusenfemtio höjdmeter fick räcka för dagen och vinkade hejdå till gänget. Är jag mentalt och fysiskt sliten så är jag inte till nån cykelglädje, varken för mig själv eller för de närmast klungsörjande.

På kvällen var lägenheten mörk sval och skön. Jag sörjde timmarna på sjön men cykelspirorna myste av alla de tvåhundrafyrtiofyra kilometrarna den sista sommarhelgen tvåtusenfemton.

Fick ni också er lite distans i helgen?

Puss.

I’ve got a little black box with my rides in

Got a pouch with a CO2 pump and a tubes in
When I’m a good doll they sometimes help me to win

I got carbon cleats keepin my shoes on.
Got those swollen calf blues.
Got thirty nine chainrings of alloy on the cassette to choose from.
I’ve got electric gears
And I’ve lost all my fears.
I have amazing powers of persecution
And that is how I know
When I try to get through
On the telephone to you
There’ll be nobody home.

I’ve got wild staring eyes.
And I’ve got a strong urge to ride
But I got nowhere to ride to

ride to

ride to

ride to

Ooooh, babe when I pick up the phone

There is still nobody home.

Hej. Ute viner sensommarvinden, regnet slår mot fönsterrutan, luften kallnar men vi är inte ledsna – nej nej. Vi vet ju vad det innebär – att crossen är på väg hem till oss. Mitt flöde fylls med flera som tjuvtränar cross och jag har också börjat tänka lite mer gräs, grus och lera än asfalt. Förutom att äntligen få crossa själva ser vi fram emot att helg efter helg bänka oss framför den roligaste teveunderhållningen – alla de crossloppen som går på hösten och på vintern. Och precis som franskan (ni får ursäkta mig italo- och hispanofiler) är det officiella landsvägsspråket så det nederländskan det officiella cyclocrosspråket. Inte minst med tanke på alla cupar som går i Holland och Belgien, samt alla duktiga åkare därifrån. De flesta crossies har sedan länge insett att man får ut så mycket som möjligt av loppen om man förstår lite av språket – och redan förra året så gjorde jag och Tony en liten crossparlör med de oumbärligaste orden på cxiska. Även om det smugit in ett par typos i parlören så blev den ändå en liten succé. Jag såg den till och med fastlimmad på i nån tävlingsdepå förra året (nån som minns tävlingen? Glömde ta kort tyvärr). I år kommer jag med en lite fylligare version uppdelad i hela fyra delar.

Idag bjuder jag på Del 1: Heja heja! som går ut på att lära sig att vara en duktig cheerleader

och Del 2: Banan och racet som hjälper en att förstå de viktigaste termerna kring banan och tävlingen

Vad Del 3 och Del 4 handlar om kommer i ett senare inlägg. Tills dess får vi läxan att ha lärt oss de ovanstående glosorna. Hoppas ni gillar’t.

(och glöm inte att vid behov rätta mig samt gärna komma med erna vaffouutryck på cxiska)

Puss.

Fräknig och torr – och med mina extraplastiga
autobahnbilsolbrillor på näsan! Är man glömsk så
får man ta vad man har. Mer luftmotstånd är
lika med bättre träning, eller hur?

Eftersom Västerås är platt och jag både saknar och behöver mig lite backar så rattade jag i ett klassiskt backintervallinfall audin till Högbyn i Fagersta igår. För er som inte känner till Högbyn så är det en bitvis rätt så brant 1,1 km-lång backe som leder upp till den numera (tyvärr) nerlagda skidanläggningen Högbyn. Fagersta – här får du livstid stod det på kommunala välkommenskyltar här och där, det var grått, blåsigt och småruggigt. Som upplagt för ett tufft pass.

Och tufft blev det, trots den korta träningstiden på bara en timme. Benen var tröga och motisen gjorde inte det hela lättare. Värmde upp på vägen runt golfbanan, strax under en mil, och tog mig sedan an backen. Så segt. Sist jag tränade där var med Eva och det var också jobbigt, men vi gjorde sex stycken intervaller och jag kände att jag nog kunde göra nån till om än trött sådan. Igår gjorde jag tre och varje av dem gjorde ont, och så ont. Även mentalt. Förbannade mig som hade glömt hörlurarna i bilen – har man bajsben är Geschwindigkeit Ohne Doping-dunka det enda sättet att ta sig upp med hedern i behåll. Igår hade jag dock enbart vindbruset samt mina egna andetag att digga till och tja, det hjälpte föga. Min plan var att putsa på de 53 sekunderna det skiljer mellan tvåan mig och QOM Cissi på Högby-segmentet men de planerna fick jag lägga på is insåg jag rätt så fort. Jag körde bra saktare igår än sist. Trots det är jag nöjd med passet. För ibland är det inte lätt, ibland är man trött och det tar emot och gör lite extra ont men då vet man att man gjort sitt bästa trots det motiga. Ett entimmes smärtsamt träningspass kan vara värt minst lika mycket som ett femtimmars lattjopass, det vet jag av erfarenhet.

ett. Att U23 (under 23)-crossdamer har äntligen tilldelats en egen tävlingsklass av UCI. Klassen har funnits sedan 2014 men enbart i kontinentaltävlingar. Från och med i år kommer klassen att finnas även i världscuptävlingar.  Utan att gå in på långdragna förklaringar till varför startfältet inte varit lika fett tidigare som nu så kan vi helt enkelt konstatera att det är både skitkul och skitbra. Speciellt med tanken på att prispenningen kommer att vara samma för U23-damerna som för U23-herrarna. För vår del hoppas jag att det innebär ännu mera damtid på tv samt att ännu fler tjejer nås av och inspireras till utövningen av världens roligaste cykeldisciplin.

två. How to pronounce italian cycling brand names. För gulligt. Hoppas det utkommer en video om franska, tyska, ryska, spanska och svenska sådana. Jag har till exempel fortfarande inte lärt mig uttala Crescent ordentligt. Cressent? Creesent? Creschent? Cretchent? Äsch.

tre. Att filmvågen om Nina Simone just i detta nuet lär (de ännu ofrälsta delarna av) musiklyssnarvärlden om denna fantastiska artist som skänkt tröst och gåshud till så många människor. Mitt förhållande till Nina Simone började för många år sedan efter jag trollbands av hennes röst i Felix da Housecats electrocover av Sinnerman. Idag lyssnar jag ibland till Sinnerman – originalversionen – när jag ska klättra berg för texten är ju som gjord för episka kickassklättringar. Men är man fortfarande villrådig trots att berget skänkt en både tröst och mjölksyreglömska så finns det alltid den här att lyssna på, tack Nina:

fyra. Chamois Butt’r Her’. Stilig och humoristisk förpackning, underredesbalanstänk, jag som är en riktig chamoiscrémesuperuser (wow, You better call SAOL!) applåderar varje gång det kommer nåt nytt på denna fronten. Herrvarianten finns också, kolla här.

fem. Att min tävlingslustan sakta men säkert börjar komma tillbaka. Nånting hände där efter masters-SM. Jag blev raceavtänd. Inte för att jag hade tråkigt under tävlingarna – snarare tvärtom, hade kuligast på länge! – utan för att… ah vettefan, var en sväng less på organiserad klungträning. Det var ju då jag plockade fram min mtb och levde no-garmin-no-rules-livet ett tag. Ett bra tag. Var sugen på minst två GP här men bangade båda i sista sekund. Nåt tog emot. Nåt jäkla mentalt spöke. Jag har dock fortsatt träna på så att formen är helt ok om inte perfekt. Tanken är att göra ett fint Tre Berg (i tävlingsklassen förstås) om enochenhalv vecka, sedan Anundsloppet och fortsätta sedan träna järnet inför crossäsongen. De tävlingarna ser jag ruggigt fram emot, det är en helt annan känsla i kroppen. Pepp och säker. Det kommer att bli en ny tävlingshoj förresten, hintat om det förut. Har fortfarande inte tryckt på köp-knappen men är ruggigt nära. Fortsättning följer.

Ikväll blir det backintervaller i den fina, branta högbybacken i Fagersta. Minst åtta ska jag göra, helst tio. Troligtvis till denna låten:

Puss.

Som komplement till min reguljära cykelträning har jag nu börjat cykelpendla Västerås – Västerfärnebo tur eller retur de dagarna jag har tid (eftersom jag formligen inte fungerar som människa, om än mindre som cyklist om jag måste upp tidigare än sex på morgonen). Turen mäter nästan prick fyrtiofyra kilometer föga varierande slakmota genom monotona men ändock fina skogs- och ängslandskapen och jag har hunnit testa både kvälls- och morgonvarianten. Eftersom både jag och ni älskar analyser så tänkte jag här komma med en kvällspendling vs. morgonpendlingsjämförelse. Så voilà.

Fördel kvällspendling 

• matlådan är tom – no weight weenie no cry

• de flesta bilar åker hem från stan vilket gör att man har en hel del sjysst draghjälp då och då (de första metrarna dvs.)

• frihetskänslan är total – jag diggar mitt jobb skarpt men vaffan, ingen vettig person låter bli att glädjas åt känslan av att yes! arbetsdagen över nu väntar kvällsmys!

• det är gott om tid, man har inget möte som står och stampar i väntan på en.

• benen är pigga eftersom man har suttit, stått, gått eller småsprungit hela dagen

• man är kaffestinn och småhög efter en hel arbetsdag.

Fördel morgonpendling

• inget, alltså inget, slår den svala morgonluften och solen som sakta går upp

• älgarna, vargarna och annat skogsbus har hunnit gömma sig = mindre risk att bli uppäten aptitlig som man är

• morgonduschen på jobbet gör en fräsch som ett krusbär inför arbetsdagen

• det är mycket skönare att sitta ner efter man har… suttit ner iofs, men trampandes i alla fall!

• huvudet är rent från arbetsbruset så låtarna man trampar till smakar crispt och rent och nykärt

• man har god frulle istället för nån nödfallsmellis i magen. Bara en sån grej!

Attans. Det verkar som att det står lika mellan kvälls- och morgonpendling. Med andra ord finns det ingen som helst ursäkt att slippa någondera. 

Vad föredrar ni – morgonpendlingen till jobbet eller kvällspendlingen från jobbet?

Böcker, det kan jag inte få nog av. Och moderna böcker om cykling, dessutom på svenska och allt? Dem är det ont om. Därför blev jag lite extraglad åt boken som överraskade min lya ciclistas brevinkast för ett par veckor sedan. En svensk bok om landsvägscykling. Tack gulliga Bicycling, här kommer min recension.

Boken som passande nog heter Stora Cykelboken är skriven av den svenska cykelförfattarinnan tillika cykelprofilen Gabriella Ekström och amerikanska cykelmekanikern och författarinnan Tori Bortman (det är ungefär vad jag vet om den sistnämnda, nån får gärna uppdatera mig bättre!). Boken vänder sig till de flesta som håller på med landsvägscykling. Nybörjarna är huvudmålgruppen.

Boken består av tio delar med ett gäng kapitel var. Precis som i de flesta guideböcker berör delarna de olika stadierna inom cykelsporten. Man köper cykel, sedan ställer in den, kittar upp sig och off you go. Det jag inte riktigt förstår är den första delen som delar upp potentiella cyklister i rekreationscyklister, motionscyklister och tävlingscyklisten. Jag hade föredragit denna del längre fram i boken. Även om syftet är att man ska veta ungefär vad för slags hoj man är ute efter, så är cykelvalet fortfarande lite för subjektivt för att simpelt delas in i nöje, motion (?) och tävling. Hellre ta det när man beskriver de olika cykeltypernas egenskaper. Beskrivningarna är dock fylliga och ger en bra inblick i de olika cyklistkategoriernas cykelliv.

Att kvinnor och män har olika geometri och anatomi är inte längre någon nyhet. Det är dock inte så simpelt som att cyklarna och andra kroppskontakterande tillbehör ska se ut på ett visst sätt för kvinnor och på ett annat visst sätt för män. Påhejade av ivriga försäljare tror många kvinnor dessutom att s k “damracers” är det enda rätta, trots att det handlar om så mycket mer än den geometriska kompensationen för långa ben mot kort överkropp. Här är författarna tydliga och objektiva på flera sätt. Den kvinnliga respektive manliga cykelrelaterade anatomin gås igenom, precis som de olika cykeldelarna och -tillbehören, som till exempel sadelbredden. Däremot förstår jag inte varför det ska till med ett separat “En cykeldesign anpassad för tjejer”-kapitel. Varför åter utgå från att männen är normen? Speciellt med tanke på att fler och fler cykelutvecklare börjar inse att inställningsskillnaderna mellan individerna är större än dessa mellan de olika könen så hade jag hellre sett ett enda kapitel innehållandes säg, en jämförelsetabell med förslag på de olika anpassningarna beroende på hur man ser ut i kroppen: långa ben till kort kropp/korta ben till lång kropp, kortare armar/längre armar, breda sittben/smala sittben, kort i ryggen/lång i ryggen, större händer/mindre händer (ett vanligt gnäll bland folksen av samtliga kön kan jag lova), manligt bäcken/kvinnligt bäcken etc.

Det jag verkligen uppskattar med boken är alla de “mjuka faktorerna” som tas upp jämte de klassiska “kalla fakta” om material-, mat- och träningsval. Till exempel ägnas ett helt kapitel åt den så viktiga balansen mellan träning, fritid och det där övriga livet. Författarna uppmuntrar till reflektion kring cykling som den larger than life-hobby den blir för den nyfrälsta och kommer med tips – och kanske till och med tröst? – till de som är nya men ack så ivriga på att cykla men inte riktigt säkra på vare sig mängden, intensiteten eller hur de ska förhålla sig till sitt nya tids- och energikrävande intressent rent mentalt. Den typen av texter saknas saknas oftast i de annars så teknik- och träningsorienterade skrifterna. Trots att det mentala är en minst lika stor del av helheten!

Det estetiska uttrycket i boken påminner till en stor del om det vi är vana vid att se i cykeltidningar – kanske just för att boken är skriven i samarbete med en sådan. Fotografierna (varav vissa man känner igen från Bicyclings tidigare nummer) kompletteras med pedagogiska tecknade figurer. Det känns modernt idag – men fotobaserade böcker tenderar att kännas omoderna efter ett par år. Men så är jag en stelbent grafikestetiker som tycker tvåfärgstryck och teckningar fortfarande är det nya svarta, så lyssna inte på mig för mycket ni moderna färgglada människor. Bokens klassiska nybörjarguide-/manualupplägg känns aldrig stelt eftersom det vägs upp av författarnas stora personliga cykelintresse. Det gillar jag starkt!

Så, mitt summerade utlåtande. Stora Cykelboken är en saklig, välskriven och varm guidande hand som blir en utmärkt present till alla som precis fångats upp av cykelvinden i håret. Boken duger även för dem som cyklat ett tag men som ändå inte riktigt har grepp om vissa frågor och behöver få sig en komplett bild. För vi vet ju alla – internetforum i all ära, men det är ändå pappersutgåvan av Liftarens Guide vi läser när vi vill få svar på vad svaret är på det yttersta frågan om livet, universum och allting. Boken kan (om ett par år om inte annat) få sig en uppdaterad utgåva där fokusen hamnar ännu mer på de individuella skillnaderna och ännu mindre på att ge kvinnorna ett separerat kapitel i en bok skriven av två kvinnor (det räcker som sagt med att spränga in de faktiska biologiska skillnaderna och deras påverkan på materialvalet och prestationen på de ställen i texten där det är relevant). Omslaget som jag finner något förlegat – kom igen nu, det sista cykelsporten behöver är fler stereotyper och vad skulle Pantani och Rapha säga om att den traditionellt manligt rosa färgen åter snotts av en tjej? – kan också få sig en lite modernare look, kanske mer klungorienterad? Men annars, helt ärligt så är jag superglad att Stora Cykelboken nu kommer att ta plats i bokaffärens hyllor. Mer cykel åt folket – mer cykelbok åt folket!

Puss och tack från cykelbokklubben för denna gången.

Jag har en simpel inställning till cyklingen. Varje runda ska vara en upplevelse. Om inte för benen så för sinnet. Eller tvärtom. Om inte för sinnet, så för benen. Äsch, ni fattar. Jag gillar inte random träning för träningens skull (kanske därför jag håller på med just cykling och inte typ, fitness). Jag gillar att fylla min träningstid med mening. Alltså inget deepshit-ish så hela tiden, utan mer att det går liksom lite utav ens livstimmar, och då vill jag inte bara se tillbaks och säga: jag tränade. Jag vill mer, se tillbaks och säga: jag tränade si och så och så såg jag det och det häftigt på köpet. Visst, det funkar inte alltid. Ibland cyklar man ut grå och kommer hem grå i alla fall. Men melankoli är också en upplevelse. Gårdagens festiva stockholmsdistans blev dock allt annat än melankolisk!

kort: Tony Carlsson

Det började redan förra söndagen. Jag och Anna spånade på lite cykelplaner och åmindes den gamla goda Tour de Chat anno 2013 som den då smått oerfarna Periferigruppen genomförde med ståt och pompa – sex (eller sju? minns inte) aktiva ryttare plus tre vilande ryttare (varav en fotograf) i följebilen. Vi måste köra Stockholm igen, sa vi. När? Nästa helg. Lägger du upp Katja? Okej, jag lägger upp i VCK. Sagt och gjort. Denna gången skalades turen av, följebilen fick stanna hemma och det hela döptes kort och gott till Stockholmsdistansen 2015. Alla som ville fick följa med, enda kravet var att man skulle veta med sig att man fixade en längre tur. Och så möttes tjugo peppa cyklister vid sjusnåret och styrde kosan mot Södermalm i Stockholm.

kort: Tony Carlsson

Vägen var varm och sadeltiden lång. Dagen till ära sportade jag mitt läckra CYKELKURBITS-kit som supertriathleten Sofie Lantto så snällt skickade till mig för ett tag sedan (men som jag inte kunde hämta ut på grund av bortrest som vanligt). Svart är alltid rätt oavsett väder – och brallorna höll mig skön hela vägen in i mål, trots nya. Det och alla komplimanger – gott betyg Sofie, där lyckades du verkligen med designen. Hade jag varit en sån som gick med på uppstyrda fotosessioner och grejs så skulle jag göra det i detta kit. Ska rigga upp nåt för er skull kanske, ty kläderna tål att visas upp bättre än i toaväntekön – om än ytterst specialized sådan.

Men tillbaks till turen. Gänget var starka hela bunten men vissa mer vana än andra vid distansturer, så det blev en del stopp. Det gjorde i och för sig inget – vägvalet (tack Henrik!) bjöd på undersköna vyer och så är det ju alltid trevligt att vila sittbenen och motionera snackmunnen om inte annat. Jag passade på och okynnesåt ett par naturbars under färden till Stockholm. Det resulterade i att jag inte var speciellt hungrig när vi anlände till dagens depå – det unga men redan klassiska cykelcaféet Le Mond på Folkungagatan. Säg vad man vill om att cykla genom postsemester-Stockholm men en sak är säker – det var jäkligt nice att gå upp på caféets lugna loft och koppla bort lite tut- och bromstjutljud ett tag. Jag bälgade i mig svalkande lemonad och vatten, vatten.

Folks myste och åt och jag hörde att vegansalladen var en höjdare. Godast var dock kaffet. Svart och framför allt – starkt  och framför allt – med en raw jordnötspralin till. Ok okej, Valles… och AK:s… och Grannens kanelbullebitar till.

Eh hursom, plötsligt var vi ute i Barkarby Sjöstad igen, som Grannen uttryckte det. Plötsligt restes glassuget hos gänget igen. Vi letade på en bensinmack, glassen inhandlades och Tony och Roberts släpptes hem som ville köra på lite fortare. Vi andra aderton fortsatte vår färd till Stockholm. Som sig brukar känns vägen hem alltid snabbare än vägen till punkt B och så blev det även denna gången. Det må även bero på lite färre trafikanter ute på de förortsliga cykelbanorna men det var vid få tillfällen som vi behövde stanna vid rödljusen och vänta.

kort: AK

Trots att hemlängtan- och energinivån hos deltagarna inte riktigt var jämn gick hemfärden smidigt och snyggt – kanske för att alla gett sig fan på att lägga sig an med en sportslig laganda. Rätt som det var befann vi oss hemma i Västerås och O’Learys som välkomnade oss småslitna solstingade cyklister – om inte med cykelsändningar på sina otaliga teveskärmar (hur många teveskärmar med fotboll får man egentligen plats med i en kroglokal innan Media Markt stämmer en för konkurrens?) så med gudomliga ale och tilltugg. Och så var det tack och hej och jag kunde äntligen omfamna gosedjuren för en riktig godnattssömn. Underbar tur, tack alla fantastiska cyklister. Puss!

Alltså seriöst, få saker är mer irriterade än klossen som lossnar när du matar på allt du kan uppför Hästbäck-Ängelsberg-backen – i ett ändå rätt så starkt komma närmare-QOM-försök. Ja, klossjäveln lossnar från trampen och du har fullt sjå med att inte krascha. Sedan tar det typ hundra år, eller så känns det i alla fall, att få upp farten igen och stravahjärtat smärtar lite…

men just ja, det var kanske inte det jag skulle berätta men jag var ju tvungen att gnälla av mig lite om gårdagens träningsrunda.

Det var ju egentligen cykelpendling det skulle handla om idag. Och inte vilken cykelpendling som helst utan trycksvärtadoftande cykelpendling med mig och den stiliga randonnémannen Nypan. Typ så:

eller så

eller så

eller så

och mycket därtill! När vi fotade de rätt så olika (det märker ni när ni läser) uppslagen som handlade om cykelpendling under arbetsveckans fem dagar så ville vi förmedla hur roligt det är att cykelpendla, oavsett väderförhållanden eller vad man gillar i kläd- och cykelvägen. Fotojobbet leddes av proffsiga Redaktionen och plåtades av Luca och vi hade otroligt kul (och rätt så svettigt) under fotograferingen – vilket jag hoppas att vi har lyckats förmedla till er i det senaste numret av Bicycling. Det nya numret av tidningen är ute nu så köp köp köp och sprid den goda cykelpendlingens ord.

Återkom förresten gärna med vilket av dagarna – uppslagen – ni gillade bäst. Vore kul att veta! Puss.

Här syns en bit av lillbackisen,
som vanligt är lutningskänslan typ obefintlig på kort.

Haha, lite vardagsblogg då från morgontåget till jobb-Stockholm. Om en unplugged tisdag, precis en sån var det igår. Skriven i anteckningsappen – världens för övrigt bästa skrivverktyg för snabba idéer och dåliga uppkopplingar.

04.30 – 08.00

Dagen börjar med ett av mina ständigt misslyckade gå upp i ottan för att träna före jobbet-försök. Att bli en le peloton-individ-försök. Klockan ringer halv 5 och kroppen panikerar, som vanligt har jag sovit uselt pga. blotta tanken att gå upp tidigt. Jag ställer om larmet till 6 – nån timmes intervaller räcker väl före jobbstart säg, 9? Klockan ringer 6 och gosepandan är obeskrivligt gosig och jag fixar helt enkelt inte det. Jag somnar om. Klockan ringer 7 och denna gången är jag uppe på bara tio minuter och på jobbet strax före 8, efter min obligatoriska morgonpromenad genom augustigröna (visst är grönt olika grönt beroende på sommarmånad?) Västerås. Det får bli snabbcykling efter jobbet helt enkelt.

08.00-15.30

Jag jobbar, äter mina chokladbitar till teet och mina grytbitar till lunchen. En macka extra (usch på okynnesmackor, men de finns ju där och lockar med sin brödighet). Slår ifrån mig vikttankarna, jag ska fan cykla och sedan dansa hela kvällen idag.

Många frågor att ta tag i. Jobbet drar ut på tiden men till slut så går jag hem. Känner mig plötsligt trött, slänger i mig ett par nävar granola (världens skitnödigaste matord just nu förresten, efter chia då kanske) och ett glas havremjölk upphottad av en nypa vaniljsocker. På med första bästa lycran, snabbkoll på trycket i racern, får duga, Garmin ser laddad ut också. Gör ingen cykeltjejfläta, hinns inte.

16.00-17.00

Jag har strax under en timme på mig. Kör en kort men ändå rätt effektiv uppvärmning upp till Hökåsen. Kör cykelbana. Blir nästan påkörd av tre olika moppar, lyckas avvärja samtliga kollisioner men en avvärjning resulterar i diket. Nåväl, ingen skada skedd men lite hemskt ändå. I Hökåsen finns dels crossgropen och dels en rätt så kort (200 m kanske?) men brant asfaltbacke. Bestämmer mig för 15 uppkörningar i 3 serier à 5 intervaller/serie. Slår på den smått hjärndöa men effektiva Geschwindigkeit Ohne Doping*-listan och nöter på. Det går fint, benen är relativt fräscha och jag blir lite mallig när ett gäng nybadade ungpojk stannar till och impat utropar Shit där kom hon igen, jävlar va fort! och sen frågar om det är läskigt att cykla nerför på så smala däck. Jag gör förstås en seriös min och förklarar att jo, det är totalt livsfarligt men man lär sig. Kör upp och ner några gånger till tills mina 15 är klara och benen börjar smådarra lite, är sugen på 5 till men det är dags för hemfärd.

17.00-∞

Hemma väntar supersnabb dusch och en proteinshake på mjölk och rester av vaniljpulvret jag kör efter gymmet vintertid. Sedan är det dags att byta om igen – till kjol så klart! Lika skönt som det är att ta på sig träningsbyxor, lika skönt är det att ta av dem och ta på sig nåt luftigt, böljande och gulligt. På med lite vattenfast mascara – dans är svettigt. I med dansskorna i väskan, skyndar mig till stället där jag möter upp Anna och vår skjuts till Skultuna lagård. Resten är förstås dans, och sedan en sen hamburgare på Max och en kopp nattete och sedan hemligt.

Idag

Och nu är det morgon igen! Världen andas fortfarande sommardamm och värme. Idag är en vilodag; det behövs. Kör högklackat. Jag ska äntligen träffa min lillebror som jag inte sett på över en månad, hänga en sväng med familjen och så blir det sentåg hem igen.

Det var min tisdag det! Puss.

* jag glorifierar inte doping. Men så stod det på omslagspappret till ett underställslinne jag fick hem från Tyskland. Jäkligt techno, tyskt och lol.