Bajsben och livstid i Högbyn.

Fräknig och torr – och med mina extraplastiga
autobahnbilsolbrillor på näsan! Är man glömsk så
får man ta vad man har. Mer luftmotstånd är
lika med bättre träning, eller hur?

Eftersom Västerås är platt och jag både saknar och behöver mig lite backar så rattade jag i ett klassiskt backintervallinfall audin till Högbyn i Fagersta igår. För er som inte känner till Högbyn så är det en bitvis rätt så brant 1,1 km-lång backe som leder upp till den numera (tyvärr) nerlagda skidanläggningen Högbyn. Fagersta – här får du livstid stod det på kommunala välkommenskyltar här och där, det var grått, blåsigt och småruggigt. Som upplagt för ett tufft pass.

Och tufft blev det, trots den korta träningstiden på bara en timme. Benen var tröga och motisen gjorde inte det hela lättare. Värmde upp på vägen runt golfbanan, strax under en mil, och tog mig sedan an backen. Så segt. Sist jag tränade där var med Eva och det var också jobbigt, men vi gjorde sex stycken intervaller och jag kände att jag nog kunde göra nån till om än trött sådan. Igår gjorde jag tre och varje av dem gjorde ont, och så ont. Även mentalt. Förbannade mig som hade glömt hörlurarna i bilen – har man bajsben är Geschwindigkeit Ohne Doping-dunka det enda sättet att ta sig upp med hedern i behåll. Igår hade jag dock enbart vindbruset samt mina egna andetag att digga till och tja, det hjälpte föga. Min plan var att putsa på de 53 sekunderna det skiljer mellan tvåan mig och QOM Cissi på Högby-segmentet men de planerna fick jag lägga på is insåg jag rätt så fort. Jag körde bra saktare igår än sist. Trots det är jag nöjd med passet. För ibland är det inte lätt, ibland är man trött och det tar emot och gör lite extra ont men då vet man att man gjort sitt bästa trots det motiga. Ett entimmes smärtsamt träningspass kan vara värt minst lika mycket som ett femtimmars lattjopass, det vet jag av erfarenhet.