Fem saker jag gillar en onsdag.

ett. Att U23 (under 23)-crossdamer har äntligen tilldelats en egen tävlingsklass av UCI. Klassen har funnits sedan 2014 men enbart i kontinentaltävlingar. Från och med i år kommer klassen att finnas även i världscuptävlingar.  Utan att gå in på långdragna förklaringar till varför startfältet inte varit lika fett tidigare som nu så kan vi helt enkelt konstatera att det är både skitkul och skitbra. Speciellt med tanken på att prispenningen kommer att vara samma för U23-damerna som för U23-herrarna. För vår del hoppas jag att det innebär ännu mera damtid på tv samt att ännu fler tjejer nås av och inspireras till utövningen av världens roligaste cykeldisciplin.

två. How to pronounce italian cycling brand names. För gulligt. Hoppas det utkommer en video om franska, tyska, ryska, spanska och svenska sådana. Jag har till exempel fortfarande inte lärt mig uttala Crescent ordentligt. Cressent? Creesent? Creschent? Cretchent? Äsch.

tre. Att filmvågen om Nina Simone just i detta nuet lär (de ännu ofrälsta delarna av) musiklyssnarvärlden om denna fantastiska artist som skänkt tröst och gåshud till så många människor. Mitt förhållande till Nina Simone började för många år sedan efter jag trollbands av hennes röst i Felix da Housecats electrocover av Sinnerman. Idag lyssnar jag ibland till Sinnerman – originalversionen – när jag ska klättra berg för texten är ju som gjord för episka kickassklättringar. Men är man fortfarande villrådig trots att berget skänkt en både tröst och mjölksyreglömska så finns det alltid den här att lyssna på, tack Nina:

fyra. Chamois Butt’r Her’. Stilig och humoristisk förpackning, underredesbalanstänk, jag som är en riktig chamoiscrémesuperuser (wow, You better call SAOL!) applåderar varje gång det kommer nåt nytt på denna fronten. Herrvarianten finns också, kolla här.

fem. Att min tävlingslustan sakta men säkert börjar komma tillbaka. Nånting hände där efter masters-SM. Jag blev raceavtänd. Inte för att jag hade tråkigt under tävlingarna – snarare tvärtom, hade kuligast på länge! – utan för att… ah vettefan, var en sväng less på organiserad klungträning. Det var ju då jag plockade fram min mtb och levde no-garmin-no-rules-livet ett tag. Ett bra tag. Var sugen på minst två GP här men bangade båda i sista sekund. Nåt tog emot. Nåt jäkla mentalt spöke. Jag har dock fortsatt träna på så att formen är helt ok om inte perfekt. Tanken är att göra ett fint Tre Berg (i tävlingsklassen förstås) om enochenhalv vecka, sedan Anundsloppet och fortsätta sedan träna järnet inför crossäsongen. De tävlingarna ser jag ruggigt fram emot, det är en helt annan känsla i kroppen. Pepp och säker. Det kommer att bli en ny tävlingshoj förresten, hintat om det förut. Har fortfarande inte tryckt på köp-knappen men är ruggigt nära. Fortsättning följer.

Ikväll blir det backintervaller i den fina, branta högbybacken i Fagersta. Minst åtta ska jag göra, helst tio. Troligtvis till denna låten:

Puss.