Månad: juli 2015

Semesterbloggen fortsätter! Gissa varifrån jag skriver nu… äsch, det kan ni inte gissa men från Östersund faktiskt av alla ställen! Cykelkatten/Jürgmeister Racing har lämnat Järvsö och även Njurundabommen bakom sig. Inatt övernattar vi här i Östersund innan vi styr kosan vidare mot Krokom och fortsatta MX- och mtb-äventyr. Har äntligen mottagning (allt högre än E är mottagning!) och lite tid över (fältlivet är hårt) så passar på att lägga upp bloggen från den andra downhilldagen dvs. torsdagen. 

Hej. Idag skulle ju bli min downhilldag två – den ännu mer episka downhilldagen än igår (som mest handlade om att i äkta Don Quijote-anda bekämpa liftmonstret mellan de lärorika åken). Fjällräven-stugan vaknade dock till hemskt blött regn. Ja men ni vet, visst regn är blötare än andra regn. Detta visade sig ihärdigt och ståndaktig och hålla i sig hela den ljusa dagen prick. Jag bestämde mig dock för att ändå ge sporten ett försök – jag menar vaffan, hur bär vi oss annars åt under cx-säsongen om inte kämpar i regn och ler och slask? och så körde jag!

HA

HA

Knappast! Mellan mig och körningen stod dock liften. Denna gången var dock inte min tafatthet problemet. Nej, denna gången viftade jag avvärjande bort den snälla Liftkillen Etts försök till att hjälpa mig – nähä du, nu jäklar du! – lyfte upp hojen och hängde upp den på pinnen, som hade jag gjort det varje dag i hela mitt liv ungefär. Men regnet! Blev ju blöt direkt. Regnet sökte sig innanför min (otroligt underbara, dagens bästa plagg som vanligt denna sommar) Rapha-regnjacka, regnet blötte genom de baggy (stilenligt) arbetsbrallorna, regnet gjorde mig kall och stel. Kallt och stelt blev även åket. Jag fick inte riktigt till nån flow, kroppen ville inte.

Så jag sket i det. Åkte de tvåhundra metrarna upp till stugan och bytte om till torra cykelkläder. Greppade med mig Pöjschen och vi drog till skogs. En av de otroligt vänliga personerna på JBP tipsade och Gruvbergsleden så vi gav oss på den. Gruvbergsleden bjöd på ungefär lika mycket downhill som downhillederna, nästan i alla fall. Det var antingen upp eller ner och så var det stenigt och gropigt och träsk-lerigt på sina håll vilket ju passade oss perfekt! Vi blev förstås blöta och sandiga men höll oss varma och goa hela tiden. Ytterligare en av cyklingens perfekta egenskaper.

Efter skogscyklandet var det bara att byta om snabbt som tusan. Sedan tog vi våra hojar ner på byn och åt den godaste lunchen på länge – grymt lagat Condis! Det är fan inte lätt att hitta gott käk i dessa kärva pizzahamburgarekebabtider men när man väl lyckas så vill man inte lämna stället.

Till slut gjorde vi det ändå och tog våra hojar (vad annars?) ut på ett fiskeförsök i den närliggande älven. Det hade slutat regna och vattnet var klart. Vi hade otur, sakerna gick sönder och fisken lyste med sin frånvaro men jäkligt mysigt var det. Speciellt när jag kom hem och jag drack mitt obligatoriska kvällste med marsipanbröd och lite bloggande till.

Perfekt semesterdag, regnfan till trots (eller kanske tack vare? Ni känner mig.)

Puss!

Hej folks! Semesterbloggarn är här och kikar in. Gömmer mig annars från allt vad socialisering (inklusive sociala medier) heter just nu – så jädrans skönt. Råkar för tillfället befinna mig i Järvsö, bor i en modern stuga (en upplevelse i sig, var är de gulnade plastskålarna och friluftsfrämjande tidningspropaganda på köksbordet?) och kör downhill av alla himla genres. Downhill! Och har min mtb med mig, i kvällsförströelsesyften. Mtb! 

Fan, downhill alltså. Jag hade liksom mina aningar. När folks beskriver downhill med ord som “upplevelse”, “kul för alla nivåer” och “nåt alla bör testa” så vet man bara en sak: det är tufft, svårt och utvecklingskurvan är snabb i början innan man kommer över den första wow-känslan och inser hur jäkla länge och ofta man måste nöta för att bli riktigt, riktigt bra på att köra nedför (eller heter det utför kanske)?

Vi är här i tre dagar. Hinner man bli snabb som fan på tre dagar?

Så erhöll jag och The Greatest igår morse en varsin Scott, Pöjschen fick en gul Kona i sin size och så körde vi!

HA

HA

Gissa vad som stod mellan mig och den dära pirriga cykelglädjen man som glad downhillmotionär förknippas med?

Just det. Liften.

Alltså skratta åt mig era fjällmänniskor men jag hade aldrig åkt lift förut. Eller okej, en gång. Den värsta gången också. En vinter våldförde jag mig på en knappis (för barn, förf. anm.) för att trött och blöt slippa åka skidorna (längdskidorna) uppför nån pinsamt kort sträcka. Knappisen gav igen med ett våldsamt ryck och jag blev avkastad, intrasslad och förnedrad för livet. Barnen (och föräldrarna, förf. anm.) skrattade.

Idag skulle jag åka sån där sittlift. Ett fanskap som inte ens stannar. Och då ska man hoppa på, med både sin egenvikt samt den nätta lilla downhillcykeln som man dessutom ska hinna rigga upp på den korta pinnen bredvid gungan man lite löst sitter i!

En sekund så är försökstiden över och där sitter man, krampaktigt hållandes i ett redbullklibbigt metallräcke, blundar för det är förbaskat högt uppe över de vassa klipporna och så ligger downhillcykeln kvar på golvet och den snälla liftkillen skakar åter på huvudet medan han skickar med cykeln på nästa svajiga korg.

Skitsamma. Uppe och håller i cykeln. The Greatest och Pöjschen sticker ner. Jag insisterar på att få köra själv en sväng. Så fungerar jag. Är nånting nytt så måste jag testa själv en sväng. Lära mig hur bromsarna fungerar, lära mig känslan, lära mig fjädringens gränser. Väl någorlunda säker på cykeln ber jag om tips för att nå perfektionen (host). Så blev det även idag. Jag började med att köra den enklaste nybörjarbanan Monica. Monica var torrt, stenigt och kändes som att köra nerför en ruskigt usel grusväg, typ som när man råkar köra fel utomlands med racern men pallar inte vända och tar sig nerför på ren bonkatrots. Vissa partier var dock mer skoj än andra men jag diggde ändå inte den dära Monica och övergick direkt till att köra de liiite svårare banorna med festliga namn som Barbro, Hjulet Spinner, Malin och Manolito (sysslingen till Malin?) och Klas-Göran. Barbro blev direkt en stor favorit! Barbro är en bana som består en en sjujäkla massa stora gupp och härliga, svepande kurvor som bara skriker hopp och hastighet. Få stenar! Mycket skugga! Ba flow, flow!

Om man är duktig, så klart.

Jag bestämde mig för att köra Barbro tills jag kunde börja njuta av den. Hjulet Spinner och Klas-Göran satt lite insprängda i Barbro här och var (alltså vissa banor går in i varann, korsar varann och sen typ blir samma bana igen) och dem tränade jag också på. När jag träffade The Greatest och Pöjschen nere i backen bad jag om tips kring a) hur man hoppar och b) hur man kör bäst i velodromkurvorna. Tipsen erhölls och träningen höjdes till nyare nivåer då jag förstod att hoppen skulle påbörjas i stigningen istället för uppe på gupptoppen.

Efter ett gäng försök så började jag lyfta på vissa hopp! Rätt så lite förstås, men ändå! Jag började bli mer och mer säker på cykel och kaxade förstås upp mig lite extra när jag såg att det låg folks bakom mig. Speciellt tjejer! Ingen får mig att köra fort som insikten att det ligger en snabb tjej bakom mig.

Jag hade skitkul! Dock så irriterade jag mig nåt enormt på att inte sitta fast med fötterna. Helt seriöst. Visst har de platta pedalerna inbyggda spikar och visst skär dem in i de tjockbottnade hyrskorna. Men seriöst – fötterna lyfter ju för fasikten på helt olämpliga ställen, oftast just där man önskar sitta som mest fast, då man dundrar fram över hällarna. Det handlar säkert om vana och teknik (Jörgen som van motocrossförare hade till exempel inga problem med fötterna som lyfte) men en annan som är van att sitta fast även när man kör tekniskt (som till exempel Rocklunda) kände sig jäkligt hämmad av att inte riktigt vara ett med maskinen under sig.

Imorgon ska jag nog ta och skruva på mina mtb-trampor och testa före lunchen. Känns det bättre så kör jag på det imorgon och på fredag (vi kör i tre dagar). Vem vet, törs kanske hoppa liiite högre imorgon?

Så, nattedags! Flickr jävlas så jag får inte till några bilder men de kommer. Jag är i alla fall väldigt varm (eftersvettig), trött i skallen (många nya saker, grät lite i liften första gången vi skulle upp, läskigt med höjden, nåt litet tappat goselamm som låg på klippan under liften, läskigt klustrofobisk gigantisk à la Daft Punk på syra-hjälm, mycket nytt, grinar jämt när jag ska våga nånting nytt men sen då jävlar!) och mätt på kvällste och choklad.

Är glad nu. De sista åken började bli snabba. Tänk vilken nytta denna träning kommer att göra för min mtb- och crossteknik! Imorgon är en ny downhilldag och jag har tre mål:

mål noll: självständighet vid på- och avriggning av downhillcykeln på liften.

—delmål 0.1: Antal tappade cyklar: 0
—delmål 0.2: Antal huvudskakningar på liftkillen ett: 0
—delmål 0.2: Antal huvudskakningar på liftkillen två: 0

mål ett: högre hopp där jag får till det

mål två: snabbare kurvtagning.

Gnattis och från vår fina stuga! Så sjukt fint här. Ska sova och tänka natur. Liften är min vän. Liften är min vän. Liften är min vän. Gott så. Puss.

Hej. Kompression är en sån sak som jag alltid varit nyfiken på men aldrig vågat fråga om. Jag måste erkänna att jag inte alltid varit positivt inställd till kompressionsplagg. För det första är de oftast rätt så bjärta och grälla och bärs omatchande i helt opassande sammanhang, till exempel som långsockor till annars perfekt korta cykelbyxor. Namnen på kläderna är käcka och annonseras ut av tvättäkta trailer guys. Dessutom finns det kompressionssimmössor. Ja, på riktigt asså. Simmössor! Vad är det man önskar komprimera då? Nog skrattat. Efter att jag både läst på om kompressionens välgörande återhämtningseffekt och blivit påtjatad av min kompis om hur bra det vore för mina onda (åderbråck, nattliga myror i benen, restless legs etc.) ben att kanske testa stödstrumpor bestämde jag mig för att bli seriöst nyfiken på kompression.

Därför passade det som handen i handsken att det fanns en möjlighet att testa ett par kompressionstights av märket Rehband från nätbutiken Sportsmart. Jag brukar jämt banga såna erbjudanden eftersom a) inte värt mödan och b) orka men Rehband-tightsen var

simpla
svarta

och hette inget klämkäckt heller så jag nappade. Tightsen levererades snabbt och jag hoppade in i dem på direkten. Sedan dess har jag mer eller mindre bott i dem före och efter träningspassen. Jag orkar inte grotta ner mig i detaljerna kring mekanismerna men känslan är ruggigt skön, det typ pirrar lite och drar ihop sig (?), lite som när man duschar benen kalla efter träningen eller när man har ett par ruggigt tighta nylonstrumpbyxor på sig. Benen känns faktiskt fräschare dagen efter. Tightsen utsattes för två ruggigt hårda test, dels bilresan och återhämtningen under/efter Dalsland Runt och dels under de två dygnslånga bilkörningspassen Frankrike t/r häromveckan. Mina ben hatar långa bilresor men denna gången behövde jag inte stanna och sträcka på dem lika ofta. Enda stället där det gjorde verkligt ont var sittbenen, men där hjälper ingen kompression… eller? Tightsen har en liten nyckelficka fram och är figursydda. Enda nackdelen är att de är lite för korta uppe i midjan – som bredhöftad tjej önskar jag lite högre skärning så att tightsen inte glider ner lika lätt.

Spana in Sportsmarts utbud av kompressionskläder om ni är intresserade av stilrena, diskreta kompressionsplagg för både dam, herr, överkropp och annat.

Foto: Cecilia Hansen

Fan, just nu känner jag mig verkligen som en sån där oldschool-webbloggare som ba skriver om vad jag gjort hit och dit i dagboksform, med klockslag och allt. Men den här semestern är banne mig den mest wifi- och 3G-lösa semestern nånsin, jag svär asså. Det är i och för sig ruggigt skönt, jag läser knappt några nyheter och befinner mig alltså i arrogant glatt tillstånd mest hela tiden. Men så kommer jag hit till Stockholm och tänker att aha, här ska det glatt redigeras bloggbilder (redigerar dem i ett bäst program som man måste vara online för) och läggas upp maffiga bildinlägg men så har farsan lösenordat wifin och stuckit utomlands och jag orkar inte ringa och fråga. Så, dras med krönikebloggen ett tag till ni. Jag har förresten sjysst träningsvärk i ovansida låren. Körde fyror iförrgår, det var länge sen! Hittade nån riktigt trist raka mellan Hallsberg och Kumla, så tandvärkstrist att fyrorna var enda alternativet. Men idag ska jag berätta om mitt SM-linjelopp – den bästa och roligaste tävlingen jag gjort i år!

Mitt SM-linjelopp i Sunne

Först, recap: Två dagar innan körde jag ju Veteran-SM-tempot, mitt livs kanske jobbigaste tävling nånsin helt ärligt (okej, bortsett från ett par crosstävlingar som jag körde förkyld då kanske). Seriöst mådde jag dåligt under tempot. Dels hade det precis blitt sjukt varmt och min kropp hade inte acklimatiserats än och dels så var jag ouppvärmd, hade glömt att dra av ett par distanser, äsch det gick trögt helt enkelt. Kom sist, erhöll min bronsmedalj och är förstås ändå glad över att jag genomförde loppet – och så dåligt var det ju ändå inte, höll ändå rätt skaplig fart – men ändå. Var inte riktigt nöjd men lärd. Nåväl! Dagen efter körde jag en själarunda Sunne – Kil och den var både underskön (Värmland alltså!) och välbehövlig.

Dagen efter dvs. på söndag var mina ben i finfin form. Jag bara kände det. De kändes inte ens nervösa under den timslånga startvakan (damstarten som var sist blev försenad hur länge som helst pga. ett par klungkrascher i herrklungan tidigare). Jag stod där i skuggan, lyssnade på hur de pratgladare (kanske nervösare?) damerna babblade på om dittan och dattan och tänkte på att loppet blir hett, bara att göra sitt bästa under solens strålar.

Starten gick. Så klassiskt linjelopp – käka styrlinda och samtidigt behålla nån vettig position… Jag levde loppan. Ville inte dra ett smack. Gick fram en gång och sänkte farten som fan, tills tålamodet hos dem till höger om mig löpte ut och de gick om. Annars myste jag mest bakom dem med bredast rygg och gjorde allt för att jobba så lite som möjligt. Överlevnad. Nån skrek att jag skulle hålla min linje men jag valde att låta bli ta åt mig. Inget vätternförberedande lopp detta hell yeah!

Loppet var överlag böljande kuperat men innehöll ett gäng större, tuffare backar. I vissa av dem fladdrade en och en annan cyklist av men inte jag inte (även om det var nära i en backjävel där luften stod riktigt stilla). Faktum är att banprofilen passade mig rätt så bra – jag hann återhämtas mellan backrycken och eftersom majoriteten av motståndarna var tempo- och klungtränade så var det slätan snarare än backarna som en fick akta sig för, rent ansträngningsmässigt.

Överlag njöt av att en nyvunnen närhet mellan mig och min cykel. Dels så levererade mina då lånade (idag köpta!) AK-byggda hjul en blandning av lättsamhet och styvhet. Det var kul att köra på dem. Dels så hade jag ju sänkt styret med en till distans – och ryggen klagade inte!

Min målsättning i början var som sagt att inte bli avhängd. Med bara ett par mil kvar och skönt varma ben insåg jag att jag kanske inte behövde oroa mig för just denna biten. Vad skulle jag ha för en ny målsättning? Jag tävlade ju i klassen D30. Vi var fyra stycken. En D30 hade försvunnit i en av backarna. En annan D30, nämligen Cissi (vem annars!) hade stuckit ifrån i en annan backe. Guldet var rökt, femte platsen eliminerad. Alltså kunde jag ju alltid försöka mig på en brons här med. Lättare sagt än gjort – de två resterande D30 såg nyponrosfräscha ut då de malde på bredvid och framför mig. Dessvärre drog en D30 rätt så mycket vilket hade inneburit idioti om hon vore jag men denna D30 är känd för att vara en stark en så jag tror inte hon hade dragit så mycket om hon inte visste om hon skulle räcka till i slutet.

Nåväl! Bara nån kilometer kvar till målet. Jag ligger rätt så långt fram bakom en ruggigt spurtlooking D30, hon sitter som gjuten på sin hoj, bredvid kör Eva och säger åt mig att ge fan i att dra i tröjan (mitt tydligen klassiska nervösa ryck) utan cykla istället. Och jo, nog började jag bli smått nervös. Ordet positionering, runt runt i min skalle.

Kurvan innan målrakan. Jag är smått inlåst, kommer lite dumt ut ur kurvan, växeln är tung, D30-brudarna börjar dra på, jag känner mig inlåst, hinner inte riktigt accelerera som jag önskar, boom så är ögonblicket över, spurten är torsk och jag blir fyra.

En väldigt glad fyra!

Självklart är det förargligt att bomma en spurt. Jag skulle ha lagt mig lite mer åt vänster (just i detta fallet) och jag skulle kanske haft en annan växel. Men ärligt talat så är det ändå inte helt hundra om de sakerna hjälpt mig att spurta om dels Emma, som är tydligen känd för att vara en riktig spurtmaskin (nån sa det till mig efter loppet, damen kör dessutom i skodateamet) och Maria (som är en sjujäkla triathlet och kör Ironmans och grejer). Jag är typ mer hedrad av att blivit omspurtad av dem. Spurta om, gör det, jag har uppfyllt mitt mål:

inte blivit avhängd

levt loppan under loppet

haft kul i backarna

och OKEJ DÅ, varit jäkligt nära i spurten där ändå.

(kan jag i alla fall drömma om, man ser inte millisekundsanningen på resultatlistan).

Kul va! Att träning ändå ger resultat. Självklart för vissa – alltid lika förvånande för mig. Bonus är förresten att Eva gick och tog guld i D50 och det skålar vi för.

Skål!

och puss.

Hej. Här kommer den sista mobilanteckningen, den som skrevs under vår bilkörningsorgie Modane (Frankrike) – Västerfärnebo (Sverige). Lägligt nog lägger jag upp den via mobilen, nu när jag sitter och äter ostbågar och återbär till myggen här på en motocrossbana utanför Hallsberg, helt slut efter att snabbcyklat Hallsberg – Askersund t/r tidigare på dagen. Men nu är vi fortfarande på en Autobahn nånstans i Tyskland. Vi kör (ordspel yo):

Fredag den 10 juli 2015… lördag den 11 juli 2015

Vi har åkt i många, många timmar. Undrar hur många grader det är inne i den tyska bilmotorn? Vi lämnade Modane sval, med lätt vind lekandes mellan de betonggrå småhusen. Vi körde förbi Annecy, badade i glaciärsjön, drack starkt kaffe och handlade en burk… hemligt (ifall hon läser!) till min mamma och en hemlig (ifall han läser!) present till min lillebror. Dessutom tillkom St Jean-Michel du Maurienne de Col de Croix de Fer i familjen. St Jean-Michel du Maurienne de Col de Croix de Fer är ett tjugo centimeter långt och tjockt plyschmurmeldjur som håller i en tygblomma.

Jag håller krampaktigt i St Jean-Michel du Maurienne de Col de Croix de Fer som just nu agerar antistressboll när The Greatest rattar mersan i 220+ knyck genom den lite väl kurviga autobahnen.

Jag tänker, vilken skillnad det är på gårdagens och dagens resande! På ett dygn har vi hunnit packa ihop cykelkläderna i vår alpina by, besöka en annan, fika i Schweiz, äta Autohof-middag i Tyskland och strax är vi i Danmark. Östersjön ser ruggigt kall och djup ut. Förr i tiden, på de stora äventyrarnas och sjöfararnas tid, då beredde man sig i månader, kanske åratal.

Jag vill inte åka hem, vill inte lämna mina berg. Det blev ingen d’Huez-stigning idag. Jörgens knän sa ifrån. Inte så konstigt. Inte cyklat på massa år, och så ett gäng-3000 höjdmeter på det (med svensk utväxling!). Jag hade kunnat köra men kände mig ändå småsliten – mest i sittbenen faktiskt! – efter SM och allt, nästan 5000 höjdmeter på två dar. Stigningen får vänta till nästa gång, jag vill ta den fräsch och snabb.

Cyklistens minne är kortvarigt, det vet alla som håller på. Momentant kan vi avsky slakmotorna, motvinden och hettan i kombination med den omänskliga lutningsprocenten. Men några minuter… sekunder… någon nerförslöpa senare så har vi glömt allt och så är vi inne i njutningen igen.

Så många, många autobahntimmar senare kramar jag den nu snackssaltiga, solkiga St Jean-Michel du Maurienne de Col de Croix de Fer och blöder Alp d’Huez-längtan. Hemma väntar måsten och sittbenen glöder, men inne i min skalle så planerar jag tramptag för tramptag, ställa sig upp i exakt rätt ögonblick strax före serpkurvans uppåtböj, upp med två växelknäpp, få med farten in i serpan, köra om den dära läderhudade tyskan i ärmlöst linne och så ner på sadeln igen.

Sittbenen glöder.

Hej! Jag är nu hemma men semesterantecknarn-bloggen finns kvar i mobilen så vi fortsätter på den ett tag till. Skönt med lite variation – här får ni lite realtidsblogg för en gångs skull! Nu kör vi.

Torsdag den 9 juli 2015 ca 14.00

Jag äter profiteroles. Kvalmigt söta, glassfyllda bakelser täckta med chokladsås. Jag åt sådana ibland som barn. Mormor älskade dem. Jag och Jörgen har tacklat två tredjedelar av dagens största stigning – 2067-metershöga Col de Croix de Fer. Jag har faktiskt bloggat om Col de Croix de Fer förut. Sommaren 2012 campade jag och Peter uppe på toppen. Då såg jag Touren, jagade murmlisar och grillade oxfilé i stekpannan på Trangia-köket. Och så tänkte jag hur fan kommer de upp? Och så ville jag komma upp, men jag var ny, jag var svag, berget var fullt av campare, fulla norrmän, en annan gång.

Torsdag den 9 juli 2015 ca tio km upp upp senare

Nu var det förstås väldigt trevligt med en liten lunchpaus (profiteroles är den bästa lunchen, fett och socker liksom!) men mina ben är ju världskända för att stelna till så fort motorn pausar. Så även nu. Med ungefär en mil kvar deklarerade jag till Jörgen att jag tänkte sluta myscykla utan köra på den sista milen uppför Järnkorspasset. Det kändes liksom rimligt – jag hade ju fått en enooormt lång uppvärmningssträcka och var sugen på att pusha mig lite. Sagt och gjort. Lättare sagt än gjort. Benen, de hade stelnat till. Rycket gjordes på en någorlunda (typ kanske 6 % uppför) plan sträcka och jag drog till med en extratung växel och så kommer jag in i nån alpin skidsportsby. Ungefär samtidigt stelnar mina ben till, luften är extra kvalmig ty inne bland husen, lutningen är aldrig lägre än 11 % och ryggfan knäpper till så det står härliga till. Jag förbannar min egen idioti. Varför gubbvände jag inte styret redan igår? Jag vet ju hur ryggen blir av klättringar. Ond. Idag får jag sota för det. Men jag stretar på. Om de två första milen uppför kändes lättsamma och ökade mitt självförtroende ett par gånger så känns den här milen som en smocka. Tungt. Riktigt tungt. Men så börjar serporna, de sista kilometrarna uppför Col de la Croix de Fer. Jag gillar serpor. Serpor är som små delmål. Asfalten är kärv och het och de små insprängda stenarna glänser i den starka solen. Jag blir inte omkörd av någon men de flesta jag möter är på väg nerför. Jag önskar jag hade med mig hörlurarna och kunde lyssna på nån mäktig klättringshit, typ denna, för att slippa höra mig själv flåsa. Jag sjunger dock inombords, jag tänker på de alpina örnarna med värsta höga vingspannet och på mig, med min gängliga kropp, se där, på väg upp alldeles ensam och nöter på och snart är jag vid molngränsen och där möts de två världarna. De mäktiga tankarna ersätts med de mindre mäktiga svordomar (finns det ens mäktiga svordomar? måste googla!) varje gång en sval, blåsig serpa ersätts med nästa där vinden är i ryggen och min fart sjunker som den alltid gör så fort det blir för varmt. Jag ler ändå. Jag ler mot bilisterna, jag ler mot den franska tanten som parkerat sig i en brassestol och grillar fejset bredvid sin husbil, jag vinkar bonjour.

Och så är jag uppe.

Här uppe:

Och självklart har benen kommit igång först nu. Jag kan inte sluta cykla här uppe fast jag är på den högsta toppen här. Jag rotar i bakfickan och langar fram de två små euromynten som ligger där. Det är allt jag har på mig. Klafsar in på den lilla baren uppe på toppen, que fait un Coke? Treochetthalvteuro. Fan. Avez-vous quelque chose d’autre pour moi? Servitrisen ropar nåt till en äldre madame som rotar fram en flaska iskallt iste. Actually, this one costs tre euro but you get it for two. Åh nej men merci merci! Häller i mig isteet, lite för snabbt, får nästan brainfreeze. Kollar ut, shit kan inte sitta här och glo, måste cykla mer. Lär ändå ta ett tag för Jörgen att komma upp, ändå hans första dag i cykel-Alperna någonsin. På med västen. Jag blåser på ner mot Col du Glandon, det är kallt på denna sidan glaciären. Knäppet ett obligatoriskt cykelkort och så upp igen. Jörgen är redan uppe och snackar med någon ytterst hipstrig Ritte (helkittad alltså)-jänkare som gör La Marmotte (på fel dag?). Överhuvudtaget är det många som verkar köra La Marmotte häruppe. Vi köper lite fika och grattar varann till en välgenomförd stigning. Och så klättrar vi upp till minnesstenen, tittar ut över bergen, knäpper lite kort och pustar ut och så kör vi ner, och jag låter som ett lass partyfåglar då jag försöker mig på nån som helst bromsverkan på mina alubromsar till kolfiberfälgarna. Hastigheten nerför är oändligt låg, jag får fixa nya belägg så fort jag kommer hem. 

Efter en vilsekörning nere i dalbyn och den evinnerliga slakmotan upp mot Modane är vi grymt nöjda. Jag äter laxgnocchi på den italienska halalpizzerian som är det enda stället som har öppet så här sent. Jag grattar Jörgen, han är så brutalt stark, att cykla som han gör – utan att hoppa av, på svenska något tyngre växlar, utan att gnälla om vare sig vila eller käk är ytterst få som mäktar efter bara två dagar på cykeln. Fett.

Mina sittben ömmar; Jörgens knän skriker, det är fest i hjärtat mitt men det krånglar därinne också. Jag vill inte hem. Jag vill upp igen. Jag säger gång på gång visst kommer jag hit igen, visst gör jag det? Jag fixar inte leva utan bergen.

Visst?

Puss och Strava här.

Eh just ja, är ju i Frankrike nu. Hade dött bergssaknadsdöden annars, tur The Greatest är med på noterna och kittat upp sig med en snygg Trek och matchande kläder! Bloggen nedan är skriven i mobilens Anteckningar-app så har överseende med eventuella typos eller dylikt. Nu kör vi!

Onsdag den 8 juli 2015 13.03

Sjukt varmt på det lilla prydliga rummet. Varmt nere i dalen där byn Modane där vi bor ligger. Modane där starten kommer att gå för den tjugonde touretappen. Jörgen har aldrig cyklat sådana stigningar förut. Därför har jag utformat programmet så att vi inte kör hela etappen utan börjar med att ta Col du Télégraphe och Col du Galibier (och sedan hem), kanske Croix de Fer (och sen hem) imorgon torsdag och till slut d’Huez på fredag förmiddag. Sen måste vi tyvärr styra kosan hem till Västerås. Hotellet vi bor på är så typiskt franskt! Det sköts av en petite och sträng madame, trapporna är branta och trånga och man får typ bara croissanter och sylt till frukost. Jag äter en liten brödis, lite ost, en skinkbit, två smördegsbakelser med chokladfyllning och så en kopp starkt kaffe på det. Eftersom det är så kvavt i dalen, dan som natt, är vi uppe och äter frukosten sju. Lite mek och bök på det, femtio euro kontant med oss, liten felkörning inne i byn men så är vi på väg mot St Michel de Maurienne där Télégraphe-stigningen börjar. Motvinden ner till stigningen ger en illusion av klena ben men väl inne i stigningen känner jag mig fräsch. Jag vill dock inte svika The Greatest som visserligen är stark men inte riktigt van vid klättringar av denna typen. Dessutom bökar hans växlar. Men vi kör på, bådas puls är hög så här i början men det ger sig. Plötsligt vinglar Jörgen till och nästan SPD-vurpar. Wtf? Jäkla skit. Ena ekern har åkt ut och hjulet är en “åtta”. Inte en eker är spänd ordentligt. Hur fan tänkte affären där – borde inte så t kollas när de får de nya grejerna levererade? Cykeln köptes ju in i måndags! Ingen av oss har ett ekerverktyg med oss (vilket iofs också är smått amatör-ish, men man kan ju inte tänka på ALLT). Vi frågar några förbicyklande men ingen har ett sånt verktyg med sig. Jörgen försöker spänna ekrarna med sina bara händer men det är svårt att få till rätt spänning. Det bestäms att jag cyklar till Valloire, skidorten bortom Télégraphe och kollar med cykelshoppen som ska finnas nere på byn. Så jag gör det. Jag kör på rätt bra men begränsas av – GISSA! – ryggen som inte gillar att klättra med hemmacykeln, trots att jag höjt styret igen. Jag kör dock om alla vi frågat om hjälp (pust!) och tar en klassisk bild uppe vid höjdskylten. Sedan gasar jag på ner till byn, letar på affären. Förklarar på min usla franska, får verktyget. Tar mig uppför Télégraphe igen, fast från andra hållet då. Gasar på nerför, Jörgen är uppe och cyklar sakteligen uppför. Han har tydligen skruvat på ekrarna igen och klarar i alla fall av att ta sig upp till toppen. Uppe på toppen tar jag de femtio euro och beställer måstet – Cola med citron till och så mineralvatten med citron till till The Greatest. Det är mycket att hålla reda på. Jag lämnar 60 cent som dricks. Uppenbarligen lämnar jag även de resterande pengarna på disken. När vi är klara med drickat och redo att dra saknas pengarna och jag kommer på att jag kanske glömde dem när jag bar de fyra glasen till bordet utanför cafét. Jag frågar bartendern om pengarna men han nekar. Jag blir ledsen och skäms för min klassiska vilsenhet. Hade sett fram emot att äta lite nere i Valloire innan vi tar oss an Galibier. Verktyget passar dessutom inte Bontrager-hjul-ekrarna. Vi tar oss ytterst försiktigt ner till byn, rullar ner till cykelaffären och får tag på verktyget med rätt dimension. Medan Jörgen spänner om båda hjulen sitter jag och skriver det här och är väldigt hungrig. Men jag vill uppför Galibier! Nu! Idag! FAN OCKSÅ.

Onsdag den 8 juli 2015 15.47

Vi sitter med varsin stark nere (uppe? allt är relativt i Alperna) i Modane, på den smårisiga lillkrogen bredvid vårt hotell. Salta nötter har vi också och brödpinnar och de dryper av fett. Så gott. The Greatest pillar på sin nyköpta Forerunner (värstingmodellen så klart) och jag torkar tuttarna som dragits runt i bikiniöverdelen istället för sport-bhn eftersom jag glömt den hemma. Jag tog beslutet att skippa Galibier idag. 17 km uppför plus alla stigningar hem på hungrig mage och med tanke på att det är The Greatests första dag som bergsget – njae. Imorgon är en ny dag för mastodontturer. Jag är ändå nöjd. Strax under 1900 höjdmeter, 80 km, bestigit Télégraphe från två olika håll, sett den totalt fyra gånger, cyklat lugnt men med vissa pulshöjningar. Inte slut alls egentligen. Och så sjukt stolt över The Greatest! Nog är han en grymt erfaren och stark MX-åkare, cyklat Vättern (för många herrans år sen) och så – men alpin cykling är speciellt och kräver många mil och enorma portioner pannben. Enda gången Jörgen hoppade av cykeln uppför var när hjulet gick sönder (ett par gånger). Det är så gudomligt här. Jag vill aldrig hem. Jag förtränger det faktum att jag med 90 %s säkerhet blivit bestulen av en caféanställd sekunden efter jag dricksat honom men vaffan. Allt är förlåtet när benen bär mig upp bland molnen, när sittbenen glöder, när jag känner mig höra de små murmeldjurens varningspip bland de gröna små tuvorna som täcker bergen som tävlar med fluffmolnen och som skänker mig sådan glädje. Nu ska vi justera cyklarna och äta. Nya höjdmeter imorgon!

P.S. Kommer FÖRSTÅS blogga både om linje-SM OCH de resterande Dalsland Runt-dagarna. Men nu lever vi Frankrike! Puss.

Åh herre. De har flyttat damstarten till 13.15 och redan nu, 10.32 är det molnfritt på den skonlöst blå himmelduken. Solen gassar på, här vid Sunne Arena där vi bor och där starten går för veteran-SM i linjelopp.

Jag känner ingen nervositet inför loppet. Jag gjorde mitt bästa igår och rullade ut så mycket jag kunde i hettan. Jag kommer att värma upp så gott jag kan idag. Jag tänker köra skiten ur mig.

Tolka det inte som att jag ger upp innan jag ens börjat – men min erfarenhet säger att min kropp inte fungerar optimalt i denna värmen. Alltså kommer jag inte ens bli ledsen om jag blir avhängd tidigare än älgen hinner blinka för att jag är vätske- och hjärtorkstorsk typ. Linjecykling är en utesport och man får ha respekt för naturens makter. Allting kan inte vara frisk rå fuktig luft och blöta snabba vägar!

På den positiva sidan så blåser det inte särskilt idag. Ingen kantvind som stjälper en. Enbart grymt starka damer med psyken av stål.

Jag tänker lida med stil idag. Och ha kul på köpet. Är faktiskt pepp, sådär dråpligt pepp. Om inte limmet i tubdäcken smälter av hettan så kommer jag i mål. Har förresten tagit bort ännu en distans under styret. Körde nästan fem mil i bocken igår och ryggen godkände, så ska nog gå idag men då jag inte kommer att ligga i bocken hela tiden.

Nu jäklar spelar vi lite Edguy och dricker ett gäng till liter vatten!

Puss

/D30, start ca 13.15

Hej. Skulle tryckt ut inlägget igår kväll… morgon… dag men somnade/cyklade/vilade utan mottagning på motocrossbanan istället. Men ni får originalversionen ändå:

Mörkt ute, mörkt i Crossbussen. Vi har dinerat tillsammans med SM-hjältarna Watt-Cissi (guld, D30), Super-Jenny (silver, D40) och Eva (fyra, D50). De två första oförskämt pigga och stackars Eva som känt sig sjuk ända sen igår. Nu sitter jag och hoppas att Eva kryar så vi får oss en stunds partempo imorgon!

Kom igen Eva!

Jag menar, FINNS det nåt jobbigare än dagens körning?

Här sitter jag med en bronsmedalj och ändå cyklat en av mina mindre stolta tre mil idag. Anledningen – värmen. Vi var tre damer i min klass – jag, Maria och Cecilia (i rätt startordning) och så nån Julia som inte dök upp.

Tyvärr gjorde jag rookiemisstaget nr ett och kom för sent till uppvärmningen. Orsaken – det gudomligt svala vattnet i skön utanför Selma Spa Sunne där vi åt lunch. Till slut kom vi dock fram till Sunne Arena och jag fick i mig några helt ok km uppvärmning. Tyvärr för få. Jag måste ha mina tvåochenhalv-tre mil förspel, annars blir det inge bra. Men hursom! Banan var kuperad och det blåste lite snål motis. Egentligen älskade jag banan – kuperat gör mig glad och pepp – men värmen var olidlig. Jag led, åh som jag led. Magen var katastrof. Benen (och fötterna) svullna. Hjärnan simmig, nästan hallisar (överdriver inte). Är det ingen tävling brukar jag knappt ta mig hemifrån dagarna som denna – förrän efter mörkret och svalkan infaller.

Men idag var det tävling. Så jag ställde upp, på min linjecykel, med min smärtande rygg, med min oförmåga att låta startgubbsen hålla fast mig vid starten, med min tidsödande vana att dricka typ varje kilometer.

Det måste låta löjligt i era öron. Tre mil i denna härliga sommarvärme – hur jobbigt kan det vara?

Svinjobbigt om man heter Katja. Men ändå jäkligt nyttigt – för man blir inte bättre av att stå över sånt som härdar än. Mental och fysisk härdsmälta – en starkare Katja inför de kommande utmaningarna.

Och grattis motståndet (eller snarare, förebilderna). Att se er köra så starkt och snyggt gör mig än mer sugen att fortsätta träna för att tävla!

Synd jag är för fattig för riktiga tempoprylar, men nån gång i D40 så! 😉

—

Dag nu. Ätit underbar frulle, överraskad av en mumsig wienerlängd, nästan utsövd men bara nästan, säkert gått ner hundra fram pga. myggbiten så inåt helsike inatt. Crossbussen är grym men myggen verkar dras till den som bina till blommorna!

Eva är sjuken. Det blir det inget partempo för oss idag. Lite surt – hade ju ändå peppat för det! Men jag om nån vet hur dumt det är att starta sjuk (ja ni minns ju alla mina onödiga febriga crosstarter). Så jag, Eva och Caj är ute på en lugn runda, och sedan ska jag fortsätta trampa ur syran de milen till Kils MX-bana ligger.

—

Kväll. Vi har badat igen! Rundan mot Kil var underbar, kuperad och med massor av smultron längs med vägen. Jag slog till med lillklingan och tillät mjölksyran lämna benen. Svettades och svor men njöt lite av vyerna ändå. Nog så. Softade järnet på Kil MX, köpte årets första glass!

—

Imorgon är det linje. Bland brutalt starka, värmetåliga, intävlade brudar. Måtte det vara lite svalare, resten sköter benen.

Puss och gnatt från mobilbloggen.

/semesterantecknarn

Hej hej från Crossbussen! Jag, The Greatest och Pöjschen börjar sakta men säkert närma oss Sunne (som ligger nere i Värmland). Sakta går det för vi dricker som galningar vilket gör att vi kissar ofta, och så måste vi fylla på de fyra (!) vattenflaskorna som ändå sinar snabbt i denna helgalna värme. Visst är det ironiskt – där har jag tränat i regn och köld hela våren och försommaren och så är det precis tvärtom när jag ska tävla! Mina fötter är svullna, jag har klassisk värmediarré (exakt SÅ romantiskt är det att vara tjej och cyklist och värmeoffer ibland) och jag måste in i nåt djupt kallt vattendrag innan jag startar. Dagens start offentliggjordes sent – och som D30 (min klass i denna tävling) startar jag strax före sju. Puh, ogillar egentligen att vara på plats för tidigt men samtidigt så hinner jag ju äta i god tid och värma upp (hehe) ordentligt för en gångs skull. Nu passerar vi Karlstad. Vi ska leta på nån fin sjö och nåt dugligt värdshus.

Återkommer med en rapportering efter körningen – vi är endast 4 (!) damer i D30 och jag känner enbart en av dem – watt-Cissi. Ska iaf ge järnet, God save the Cat!

Puss från mobilen.