Månad: maj 2015

God morgon folks. Ni (och främst jag, ingen lider mer än jag av bristfälligt bloggande) får leva med att det är lite si och så med bloggandet igår, idag och imorgon. Är i Stockholm och är glad om jag hinner äta och sova ungefär. Här får ni ett litet veckoschema i alla fall så lite koll får ni.

* Idag måndag är det jobb kvällen ut, tyvärr. Sedan ska jag försöka  hinna hänga med familjen lite.

* Imorgon tisdag är det samma veva. Jag hinner tyvärr inte tävla i Stockholmscupen-GP imorgon men hinner kanske åka ut och titta en sväng.

* På onsdag åker jag hem. Jobb, tidningsintervju och cykling står på schemat!

* På torsdag är det Västeråscykeln och då tänker jag träna fort.

* På fredag är det skölj och fikamys.

* På lördag är det bästa svartrejset motionsloppet Engelbrektsrundan som går av stapeln! Tänker cykla fort då med.

* Söndag tänker jag inte ens planera ännu.

Skandisrecap och sånt kommer lite senare idag. Nu ska jag ta mig och min dator till mötet. Puss och ha en grym måndag så länge, skriv gärna vad ni har flr roliga veckoplaner så blir jag glad 😀

Idag bröt jag mot bägge mina nyårslöften. Jag sov för lite och snorade för mycket. Men vad gör man när klockan ringer 05:25 och morgonluften är sådär vårkylig och man har fått för sig att jaaaaa, morgonspurt med tävlingsgruppen kl. 06:00 är en bra idé!!

Det gjorde jag iallafall, och vi blev till slut två hurtbullar varav min medcyklist Stefan var sommarklädd medan jag körde med både långa ben, skoöverdrag och vinterhandskar.

Benen blev snabbt varma. Inte av nån smekande morgonsol eller mjuk uppvärmning utan av ett bryskt trampande ut mot Anungshög.

Vi vevade på. Vete f-n om jag var lite lat, eller om det var vinden, men det tog en hel del karaktär och sportdryck för att ta i så mycket som krävdes för att man skulle få valuta för den där tidiga uppstigningen och den relativt korta turen (en knapp timme). När vi nått Björnön körde vi egen fart uppför några backar och jag tvingas konstatera att jag behöver göra detta fler gånger för att det ska kännas värt. Det är ju trots allt för min egen skull som jag gör det här.

Om jag kände mig stark? Ja, i nedförsbackarna gick det riktigt bra faktiskt.

Målbilden inför imorgon: trött, hjälmrandig,
nöjd och koncentrerad på mums i munnen!
(Som jag alltså såg ut efter GP i onsdags)

För nuvarande är jag både pepp och nervös. Hittills har jag anmält mig till två motionslopp i år (resten är tävlingar) – det stora Skandisloppet och Dalsland Runt. Dalsland Runt är inte förrän om tre veckor men Skandisloppet är imorgon!

Redan när Eva anmälde oss till loppet kände jag att det kommer att gå fort. Imorse fick jag dessutom veta att vi kommer att starta med Super-Jennys SubXX-grupp. Förutom Jenny känner jag inte nån av SubXX-tjejerna men jag är livrädd. Vad jag har förstått så består gruppen av kvinnor med ben av stål och bannben av diamanter.

Egentligen är det ju bara ett motionslopp på sjutton mil fy sjutton (sorry, kunde inte låta bli). Men är de ens hälften så snabba som Jenny så kommer det bli både smärtsamt, tufft och lite extrajobbigt i början (ouppvärmd), i mitten (då alla är pigga) och i slutet (trött).

Då finns det bara ett sätt att rädda situationen – hänga med så länge man orkar och vara glad så länge man orkar, och ännu gladare när man väl inte längre orkar för då orkar nån annan stackars bakomkommande klunga åt en istället. Men så får vi inte tänka, nej nej!

Annars är risken stor att benen stelnar av nervositeten och kom igen, det är ett motionslopp only. Tänk på de stackarna som ska genomlida Scandinavian Race då.

Goda cykelgudarna, låt mitt lånade tubhjul rulla friskt och punkafritt imorgon, jag hatar behöva gå flera mil i mina skinande fizikskor med de otroligt styva sulorna.

Men nu låter jag nojigare än vad jag egentligen är. Jag tycker mest det kommer att bli skitkul! Det var ett par veckor sedan jag cyklade riktigt långt så mina ben längtar efter den friheten som enbart en riktig jäkla långkörning i sjysst tempo kan ge. Tycker vi peppar med lite kanoners låtar – både vi som ska köra skiten ur oss i upplandstrakterna och ni som ska ge skogen vad den tål under Billigeracet. Så här är listan:

– och ni glömmer väl inte att gilla Cykelkatten på Facebook för att ta del av lite extra extra utöver lillbloggen?

Glad FREDAG på er. Puss.

Hitta Katja!
(Eva bredvid, Jenny för CK Norberg framme)

Katja funnen.

Strax före den festliga backen.
Originalbilder av Kim Tuuliainen.
Resultat och sånt finns här.

Igår tävlade jag för första gången i år. Det hela började med hjulbyte. AK övertygade mig om att byta mitt “blysänke” till framhjul mot hans kolfibermotsvarighet, ett gäng gram lättare och jag lät mig övertygas. Dessutom övertygades jag att prova nån ny häxblandning till sportdryck som skulle få mig att “känna mig skarpare och blinka fortare”. Eller den tyska beskrivningen: 1 Liter auf den letzten Kilometern und der Turbo schaltet sich ein (tyskar alltså, när jag köpte mitt underställslinne så stod det Geschwindigkeit ohne Doping på förpackningen). Nåväl! Efter hjul- och dryckfixet cyklade vi mot Jenny dit Eva skulle komma för att köra oss tre damer till Rosersberg där SMACK-GP skulle hållas. Hjul av hit och kisspaus dit. Hejdå vink vink AK, får ett meddelande när vi är nånstans vid Enköping: Fan! Har din Garmin! och jag svarar FAN!. Jag som för en gångs skull tagit på mig pulsbandet och allt. Hur skulle världen få reda på min suffer score? Och hur skulle jag veta hur lång tid jag hade cyklat och allt? Du kör fortare om du är arg. Kör old school race utan dator, fick jag som tröst. Nåväl. Det fick väl bli ett old school race utan dator.

Racet var kul! Benen smärtade från tramptag ett på uppvärmningen. Men det fick verkligen inte sänka min tävlingsmojo. Det fanns ju inget att klaga på. Kvällssolen värmde och strippade av oss cyklisterna både våra knä- och armvärmare och eventuella bekymmer. Alla var lika leende och pepp. Jag värmde upp så gott jag kunde på de tjugo minuterna som fanns. Hann testa flåset i den smala men branta högpulsbacken.

Så gick starten! Första varvet var ett mastervarv (bästa uppfinningen för tröga ben) och det var ryckigt och tjockt som sig bör. Jag hängde väl med skapligt, även in på nästa varv, fram till backen, helt okej i backen, sedan kom igångdraget efter backen och där sprack det så det stod härliga sig (som sig bör här med). Jag hamnade nånstans emellan bakom en större vindskyddande man (kan tyvärr inte namnet på) och vi körde ikapp huvudklungan men sen kom nästa igångdrag och mannen hängde på men inte Katja. Jag hamnade i det klassiska ingenmanslandet mellan de snabbare och de mindre snabba. Resten av racet körde jag mest själv, stadigt bakom de snabbare men framför de mindre snabba. De gångerna jag blev varvad av de supersnabba lyckades jag hänga med nån sväng innan det var zoom zoom bye bye och ingenmansland aka tempo igen. Men så kul och så ont. Lite CX-ont sådär. Mina aluanpassade bromsbelägg tjöt som en stucken gris mot kinahjulets plastfälg och jag hade en utmärkt refräng på hjärnan som spelades inombords varje gång tramptagen blev för tunga i den skitjobbiga slakmotan upp mot målrakan. Den sega förkylningen gjorde sig påmind i att jag kunnat släcka en brand med snoret och hostan som gömt sig nånstans i mitt innanmäte och skulle ut under körningen, men i övrigt var kroppen frisk.

+

Helt ok backkörning, men går förstås att bli cirka två gånger bättre
Godkänd kurvtagning i de flesta fallen (se minus)
Tydligt förbättrat tävlingspsyke jämfört med förra året

–

Fumlig växling in i backen, fick inte riktigt med mig kraften in varje gång
Klena igångdragsben, märks att det återstår en del intervallarbete där
Sämst u-svängstagning – har väl lyssnat för lite på Usher. Måste träna på att u-svänga!

Till slut gick jag i mål, med ett stort lättnadsleende, helt ok körning ändå för att vara första tävlingen på sega ben etc., magen skrikande av hunger och tempoloska hängandes från campahandtagen. För många smaskiga detaljer? ALLT ÄR INTE VITA SOCKOR OCH SOLUPPGÅNGAR BABY men vi älskar det. Erhöll två gifflar, en plastmugg magnifikt smackkaffe och snackade lite skit med diverse folks.

Och så åkte vi hem och jag somnade inte förrän ett.

Den festiva inläggstiteln kommer alltså från mitt galghumoristiska inlägg om möjliga gravstensinskriptioner som kan vara bra att känna till när jag, vid 80-plusårsåldern kolar vippen i nån hjärtskärande vacker fransk stigning med kroppen full av Cola och choklad. Men nog fantiserat – det jag tänkte säga är ju att det är äntligen dags att börja tävla med start prick idag och jag blir garanterat inte enda damen! Det blir minst Eva (typ vinner 2/3 av alla tempolopp i Sverige i sin klass) och Jenny (även känd som Ironwoman, SM-mästare i diverse triathlongrenar, tempo mm i sin klass) till eftersom vi åker ihop till kvällens GP. Dessutom ser jag minst ett till damnamn i föranmälningslistan och hoppas förstås det tillkommer fler väl på plats i Rosersberg. Jepp, det är förstås SMACK-serien jag talar om. Nu är ju i och för sig SMACK-serien ingen “riktig” UCI-ish tävlingsserie utan räknas som träningstävlingar men dig och mig emellan – klart som fanken man vill cykla fort ändå!

Nu gjorde jag förstår en klassisk katjagrej igår. Var så glad över att äntligen känna mig frisk och pigg att jag körde på lite för hårt på klubbträningen på kvällen. Allt är Manges och Evas fel. Hade från början tänkt att mysa mig genom passet men när de två blev på intervallhumör ville jag inte vara sämre liksom. Jag försökte lugna ner mig till slutet men då blev Eva spurtsugen. Häpp. Idag mår benen som de förtjänar. Sura och träiga. Kommer att krävas en hel del uppvärmning och pannben för att få igång maskineriet i någorlunda tävlingsdugligt läge ikväll. Men tillåt mig glädjas över en grej som gårdagens körning blev beviset på – mitt knä som jag varit så oroligt för verkar hålla för rätt så många kilometer i timmen. Det är väldigt viktigt eftersom vi kommer att köra nästan sjutton mil på lördag under Skandisloppet. Knäet får fasiken inte strula då. Men det tar vi sen, ska inte måla fan på väggen.

Nu laddar vi för kvällens äventyr. Håll tummarna för att benen mina tinar upp till när det verkligen gäller.

Puss.

Alltså våren.

Cyklistvåren. Att cykla i avtagande sidvind och nedåtgående sol.

Dofterna. Dra in ordentligt. Se sig omkring, så som man aldrig gör i klungan men alltid vid ensamcykling. Ställa sig upp och rulla långsamt för att lyssna på gulsparvarna. Alla dofter från vita blommor: äppelblom, vitsippor, magnolia, hägg (eller?), osv där tog artkunskapen slut men ändå, allt är vitt just nu.

Själv är jag också vit, tyvärr. Sådan är cyklistkroppen om våren.

Igår lös solen varmt för första himla gången
i den här bortglömda delen av världen.
Jag och Valle körde cross ute på Gäddeholm.
Jag firade med att överklä mig men var smart nog
att dra av legginsarna och även klippa bilden
så ni slapp se vinterskorna till barbent.

Innan jag började cykla skydde jag vädersnacket. Vädersnacket var så gäsp och till för dem som var tvungna att tala med varandra men hade inget gemensamt annat än det allmängiltiga vädersnacket. Vädersnacket var kallpratets grundbult. Och dessutom kunde jag inte bry mig mindre om vädret. Vem brydde sig om det var sol eller regn eller svag sydvästlig vind eller sex m/s östliga byar ute? Det var väl bara att ta på sig/ta av sig/ta med sig när man hoppade på damtrallan eller rusade till bussen för den korta turen dit man skulle. Och vad fanns det att diskutera? Att diskutera vädret kändes mer som att konstatera och upprepa nåt alla närmast sörjande redan visste. Blött det var ute idag! (sa nån kallpratade person) Jaså är det det, och jag som precis varit ute, tänka sig att jag missat det. (tänkte antikallpratande jag) Ungefär. Så totalt ospännande.

När jag började cykla för ett gäng år sedan var jag fortfarande något misstänksam mot vädersnacket runt mig. Värst va dessa cyklister snackade vädret. Är de gjorda av socker eller vadå? Jämt skulle det kollas upp grader, vindstyrka, vindriktning och molnighet. Det var väl bara att bylsa på sig, tänkte jag och körde med mina flossade trekvartsbrallor, extralager under den obligatoriska vindjackan, hjälmmössa i alla väder och så scarf på det. Visst kunde det bli lite väl svettigt under de flossade trekvartsbrallorna och den obligatoriska vindjackan men då slapp ju jag bry mig om det onödiga plocket som arm- och knävärmare, underställslinnen, vindvästar och annat som folks picklade med.

Nu för väl Cykelvärldens Oorganiserade Stilpolis ingen officiell statistik men hade de gjort det så skulle nog mitt ovanstående sätt att hantera (o)väder toppnoterats som “Vanligaste klädmissen cykelnybörjarna gör”. Dvs. tar på sig för mycket kläder för att slippa frysa vilket gör att de (vi) svettas järnet under alla våra vindfång till vindjackor och flossade lågbrallorna vilket ändå slutar med att de (vi) till slut ändå fryser och förkyls. Ta det säkra före det osäkra, tänker nybörjaren och tänker förstås fel för det hör ju nybörjarskapet till – inget fel med det.

Idag vet jag förstås inte bäst – man kan aldrig sätta sig över naturen, se bara på Babels torn, kantarellodling och liknande försök – men jag vet bättre än att som naturomfamnande cyklist trotsa fysiologin med att bylsa på mig som fanns det ingen morgondag. Jag lär mig med varje ny tur och jag räds inte längre “småplocket” med ärmvärmarna, olika tjockleken på skoskydden och så vidare. Och jag är ytterst intresserad av väderleken. Jag vill veta:

∗ temperaturen – är väl rätt så grundläggare – blir det mössa eller keps eller barskalle? Blir det floss eller climber jersey?

∗ nederbörden – glass, assaver eller snöbollskrig? Landsväg eller cross?

∗ vindriktningen – hur ska jag fördela mina krafter (speciellt om det rör sig om ett lopp/en tävling)? Hur ska jag lägga mig i klungan? Hur är smartast att förlägga rutten (som träningsledare)?

∗ vindstyrkan – hör ihop med vindriktningen. Bra för att planera vägval, positionering och kraftfördelning

∗ solnedgångstiden – så att man liksom hinner hem till RuPaul’s Drag Race och kvällsteet. 

Tänk så många parametrar. Men så finns det förstås en till parameter – kanske den viktigaste. Det är ju förstås inställningen. Ämnar man att ha kul och köra oavsett väderleken så är hälften vunnet, eller hur?

Fanken va blåsigt ute idag förresten. Har ni märkt det?

Hur pass vädernördiga är ni?

P.S. För er som är solskenscyklister kommer det ett specialinlägg med tips, trixxx och massa pepp. Stay tuned! Puss.

1. Anna och Grannen konverserar.
2. Therese hade festens snyggaste klänning
3. De dära proffsen på storskärmen
4. Tony och tävlingsgängets nytillskott Strömnes
5. Tony och AK pular igång tekniken
6. Drack för första gången Peroni – så gott!
7. Nyblivna mamman Ingela kom förbi, så roligt!
8. Smygskål på er.
9. En del av festgänget.

Hej. Lördagen bjöd inte bara på lägligt ekerbrott mitt ute i den västmanländska snålblåsten. Den bjöd även på Cykelfest! som jag arrangerade i samarbete med Bianchi Café & Cycles här i Västerås. De tidigare cykelfesterna hade ju hållits i privat lokal och krävt en del arrangemangsmöda så som matlagning, fix och don, städning och sånt. Och även om jag alltid fått kanonmycket hjälp så kände jag den här gången för att delegera. Valet föll på det relativt nyöppnade Bianchi-caféet här i stan – för vilken annan miljö här i stan skulle vara mer passande för en elegant cykelfest? Och så skönt att låta proffsen på cafét sköta det praktiska. Det enda jag behövde göra var att logga in på Spotify för att dra igång min festspellista och rigga upp datorn med youtubelistan med de minnesvärda cykelögonblicken som AK satt ihop (tusen tack!). Sedan var det bara att luta sig tillbaka, mingla, äta himmelskt god italiensk mat vid de fint dukade borden och njuta av den cykeldoftande stämningen. Mysigt och soft och trevligt. Vid elva var det dags att säga hejdå till Bianchi, alla fick en varsin liten goody bag, vissa gick ut medan vi var några som avslutade med en liten efterfest men då hade jag lämnat kameran i väskan. Tack alla ni stiliga cyklissor och cyklister som kom och bidrog till den sköna stämningen och tack Bianchi Café & Cycles för ett kanonarrangemang.

Hej hej. Sitter i soffan med blött hår i två långa cykeltjejsflätor – mitt naturliga latmannasätt att fixa lockigt hår inför kvällens cykelfest och borde äta nånting men typ orkar inte. Fan ta den här cykelveckan – tur den är slut snart för den har bara varit så himla… oturlig, typ? Som om de högre makterna vill hålla mig borta från sadeln ett litet tag till och jävlas med mig så fort jag trotsar och försöker cykla. Förrgårdagens enkatjarunda slutade med hemsk knäsmärta (trots tre justeringsstopp) pga. inte kompis med nygamla rosen ännu. Gårdagens crossförsök krossades av rethosteattacker from hell.

Idag tänkte jag ta det lugnt, ta det fint men ändå ta det kallt – och joinade klubbens medelgrupp som starkt kämpade mot de västmanländska mot- och kantvindarna. Knäet ömmade lite men kändes bättre snarare än sämre, blåsten var snål och omkullvältande men hanterbar med snabba växlingar, ja helmys tur om man är lagt åt det väderpositiva hållet. Plötsligt smällde det. Helvete. En eker gick av mitt ute ingenstans utanför nån pyttisavfart med ordet “Ändesta” (passande nog) på. Jag försökte att bända av ekern för att i alla fall kunna rulla hem men nähä. Satt hårt som tusan. Surt. Bad ledare och gruppen att fara vidare på egen hand och skickade en Glympse till Tony. Stod och frös häcken av mig förgäves sökandes vindskydd vid nåt fjuttigt lindträd i den lilla allén tunnisar nära vägen. Lekte engelsk glesbygd, nynnade på Kate Bush. Efter ungefär tjugo minuter dök den lilla Saaben upp med Tony, sesamkakor, mysjacka och kaffemedmjölk i. Bäst! Trots att jag hatar se Tony förkyld och icke-tränande (ja alla ni som tränar vet hur man mår och är mot omgivningen när man inte fått träna på ett gäng dagar) så är det ändå passande med hans bilburenhet just idag. Så nu är cykeln åter borta, inlämnad på Cykloteket för ekerfix och hjulrikt.

Men se där – jag har hunnit sätta på en kastrull linguini under tiden jag skrev det här inlägget. Ska få i mig mat och rycka upp mig. Imorgon får jag hem cykeln och kommer nog ändå vara för trött för att cykla tidigt på morgonen. Får kanske bli en crossrunda på eftermiddagen. Ändå söndag och allt, vill vara nycyklad men fräsch till SMACK:en, (kanske) Stockholmscup-GP:et och Skandisloppet nästa vecka.

Let’s eat them linguinis!

Disclaimer: Bilden togs efter crossandet –
därav bidonen och regnjackan på. Noga det där!

Mina små försök till tillfrisknandecykling fortsätter. Jag blev ju alltså brutalt förkyld på Mallis och skiten sitter kvar i kroppen trots att jag i övrigt fungerar väl i samhället. Men tydligen inte fullt ut i sadeln. Körde en pyttislandsvägsrunda på egen hand igår och var segare än snigelslem men skyllde ändå på att jag avstått cykling under ett gäng dagar. Idag körde vi Eerste maj crossen i kära Gropen. Åkte dit med någorlunda pigga ben men enorma mängder grönt snor. Lite väl hög puls redan under uppvärmningen men okej, inga konstigheter i övrigt. Väl framme mötte jag Grannen, Helena och Olle som också blivit smittade av samma märkliga basilusk. Grannen och Helena var fortfarande för paj för att köra, Olle skulle köra ett par varv eller så (vi kör fem annars). Jag gav det hela ett försök men insåg efter ett varv att nä, det här går inge bra. Kände mig åter sådär inte-helt-100, nästan illamående och med brutala rethosteattacker. Tröståt en av Annas cykelkakor som Tony hade med sig och cyklade hem i kallt men ändå mjukt förstamajregn. Lite nere över att inte vara helt kry än men ändå rätt uppe över att varit ute och crossat lite. Nu blir det bio och tidig sänggång – allt för att påskynda den totala tillfriskningen. Imorgon väntar lugn landsvägscykling och Cykelfesten!

Har ni cyklat idag?