Råkade köra Rosersbergs GP!

Hitta Katja!
(Eva bredvid, Jenny för CK Norberg framme)

Katja funnen.

Strax före den festliga backen.
Originalbilder av Kim Tuuliainen.
Resultat och sånt finns här.

Igår tävlade jag för första gången i år. Det hela började med hjulbyte. AK övertygade mig om att byta mitt “blysänke” till framhjul mot hans kolfibermotsvarighet, ett gäng gram lättare och jag lät mig övertygas. Dessutom övertygades jag att prova nån ny häxblandning till sportdryck som skulle få mig att “känna mig skarpare och blinka fortare”. Eller den tyska beskrivningen: 1 Liter auf den letzten Kilometern und der Turbo schaltet sich ein (tyskar alltså, när jag köpte mitt underställslinne så stod det Geschwindigkeit ohne Doping på förpackningen). Nåväl! Efter hjul- och dryckfixet cyklade vi mot Jenny dit Eva skulle komma för att köra oss tre damer till Rosersberg där SMACK-GP skulle hållas. Hjul av hit och kisspaus dit. Hejdå vink vink AK, får ett meddelande när vi är nånstans vid Enköping: Fan! Har din Garmin! och jag svarar FAN!. Jag som för en gångs skull tagit på mig pulsbandet och allt. Hur skulle världen få reda på min suffer score? Och hur skulle jag veta hur lång tid jag hade cyklat och allt? Du kör fortare om du är arg. Kör old school race utan dator, fick jag som tröst. Nåväl. Det fick väl bli ett old school race utan dator.

Racet var kul! Benen smärtade från tramptag ett på uppvärmningen. Men det fick verkligen inte sänka min tävlingsmojo. Det fanns ju inget att klaga på. Kvällssolen värmde och strippade av oss cyklisterna både våra knä- och armvärmare och eventuella bekymmer. Alla var lika leende och pepp. Jag värmde upp så gott jag kunde på de tjugo minuterna som fanns. Hann testa flåset i den smala men branta högpulsbacken.

Så gick starten! Första varvet var ett mastervarv (bästa uppfinningen för tröga ben) och det var ryckigt och tjockt som sig bör. Jag hängde väl med skapligt, även in på nästa varv, fram till backen, helt okej i backen, sedan kom igångdraget efter backen och där sprack det så det stod härliga sig (som sig bör här med). Jag hamnade nånstans emellan bakom en större vindskyddande man (kan tyvärr inte namnet på) och vi körde ikapp huvudklungan men sen kom nästa igångdrag och mannen hängde på men inte Katja. Jag hamnade i det klassiska ingenmanslandet mellan de snabbare och de mindre snabba. Resten av racet körde jag mest själv, stadigt bakom de snabbare men framför de mindre snabba. De gångerna jag blev varvad av de supersnabba lyckades jag hänga med nån sväng innan det var zoom zoom bye bye och ingenmansland aka tempo igen. Men så kul och så ont. Lite CX-ont sådär. Mina aluanpassade bromsbelägg tjöt som en stucken gris mot kinahjulets plastfälg och jag hade en utmärkt refräng på hjärnan som spelades inombords varje gång tramptagen blev för tunga i den skitjobbiga slakmotan upp mot målrakan. Den sega förkylningen gjorde sig påmind i att jag kunnat släcka en brand med snoret och hostan som gömt sig nånstans i mitt innanmäte och skulle ut under körningen, men i övrigt var kroppen frisk.

+

Helt ok backkörning, men går förstås att bli cirka två gånger bättre
Godkänd kurvtagning i de flesta fallen (se minus)
Tydligt förbättrat tävlingspsyke jämfört med förra året

–

Fumlig växling in i backen, fick inte riktigt med mig kraften in varje gång
Klena igångdragsben, märks att det återstår en del intervallarbete där
Sämst u-svängstagning – har väl lyssnat för lite på Usher. Måste träna på att u-svänga!

Till slut gick jag i mål, med ett stort lättnadsleende, helt ok körning ändå för att vara första tävlingen på sega ben etc., magen skrikande av hunger och tempoloska hängandes från campahandtagen. För många smaskiga detaljer? ALLT ÄR INTE VITA SOCKOR OCH SOLUPPGÅNGAR BABY men vi älskar det. Erhöll två gifflar, en plastmugg magnifikt smackkaffe och snackade lite skit med diverse folks.

Och så åkte vi hem och jag somnade inte förrän ett.