Jag får inte riktigt till det här om klungpsykologi utan att göra det svulstigt, så jag får nöja mig med en kort recap av helgens snålblåst. Lördagen var rätt normal, jag var piggast i slutet. Söndagen var onormal, jag var tröttast i slutet. Våren är kommen, motvinden smeker återigen min kind. Den studsar mot huden, tränger in i pannbenet och borrar sig in i mitt psyke. Då blir jag glad när mina medcyklister milt föser in mig i klungan igen, med hjälp av inkluderande tillrop, anpassad hastighet och tyst uppmuntran.
Som tur var sken solen som en galning. Det gjorde den inte när vi åkte till Norberg en gång i fjol och tvingades rasta i obygden. Då kan man behöva ett och annat garv. Som när jag utbrast “Snyggt vedlager” och syftade på den eleganta vedstapeln vid sidan av vägen och Nisse Hägglund trodde han fick en komplimang för sitt vevlager.
Ställde klockan på tidigt och morgoncyklade till jobbet idag också. Benen kom igång efter nån timme, och jag låg i baksuget efter en hjullastare ett tag innan jag drog ifrån i höjd med sandalejonen för att sedan möta en hund med tant i Kvicksundstunneln.
(“När jag cyklat till Kvicksund
Mötte jag en tant med hund”)
Jag plingade som en galning, fast inte tillräckligt, för tanten skrek “oh!” medan hunden gläfste som besatt för att den givetvis hade märkt mig mycket tidigare än sin matte. Matten stod mitt i den nysopade cykelbanan och var nästan värd att skrämmas lite. Hundar borde rasta sina mattar. De har mer koll på läget, varnar för det som är viktigt, har inga iphones, osv.
Sen rullade jag in i Stadshuset och parkerade cykeln på kontoret. Men det mest förbryllande med helgen var ändå vem som lämnade denna tomma cykelkartong vid järnvägsstation i Västerås.
(Just det! Ett stort plus till köket på Måns Ols i söndags som fixade en prima bondsallad från växtriket och som till och med innehöll protein. Från växtriket. Älska kikärter. Cred.)
