Hösten 2011 råkade jag spendera en GT- och promenadfylld
vecka i Jönköping. Det var så vackert att jag inte förmådde
ha det som jag hade det hemma just då. Klockrent, tack Jönköping.
De som känner mig vet att jag är en något naiv och otäckt optimistisk (eller envis? Beror på vem man frågar) person som knarkar devisen om berget inte kommer till Mohammed så får Mohammed komma till berget (otroligt romantiskt uttryck, älskar tanken på Mohammed, solbränd och senig, alldeles picklad av sol och vägdamm, som sakta närmar sig berget i bästa Nina Simone-stil och liksom avväpnar berget med sin öppenhet). Jag tror alltid det bästa om människor och det ska mycket till innan jag ber nån att dra åt helvete (i bästa Doris Duke-stil). Jag tycker liksom att det kryllar av talanger och inspiration och skaparglädje överallt – orka förhastat avfärda nån som idiot om personen kanske är fantastiskt duktig på nånting, förutom att vara idiot då – ett idogt jobb i sig.
Vart man än ser – och särskilt när man ser långt, helst på Internet där vi hänger till vardags – så gör människor fantastiska saker. Våra facebookhjältar, de skapar, de hjälper svaga, de producerar musik som ger mig kycklinghy, de ritar bilder jag drömmer om i flera veckor, de bygger städer som tagna ur magnifika filmer, de botar de obotliga och lindrar det till synes förlorade, de skriver texter som äger vilken tidsmaskin som helst, de designar, de bakar, de cyklar, de presterar, de TED-talkar, de …är så jäkla wow.
Och tack vare Internet matas vi med dem konstant. Våra sociala medieflöden är konstant mättade med inspiration. Under en och samma dag kan vi hinna med att både gråta, skratta, naw-wa och jäklarshitsåvilljagockså!-känna hur många gånger som helst.
Men jag märker en sak – och rätta mig snälla om jag har fel, jag vill så gärna ha fel.
Är inte trenden sådan att vi letar så förbaskat ihärdigt inspiration överallt utom just – närmast oss? Hur kommer det sig att det ska till milslånga avstånd och helst främmande person innan vi verkligen känner och framför allt, säger – wow, detta var grymt, detta var inspirerande, tack för att du öppnade mina ögon?
Hur kommer det sig att det är så mycket lättare att skriva en rad till en för oss okänd inspiratör på Internet än att berömma sin närmaste kollega, kompis eller släkting? Och nu pratar jag inte feedback – jag märker att olika personer är helt enkelt olika bra på att ge feedback; utan att verkligen söka inspiration där den finns som närmast – hos oss som redan bor i våra hjärtan i egenskap av kompisar, respektive, släktingar, kollegor, bekanta, träningssällskap
(och sist men verkligen inte minst – oss själva – men ego-biten tar vi en annan gång).
Men varför måste man det då, kan man undra? Det spelar väl ingen roll varifrån inspirationen kommer. Det viktigaste är väl att man blir inspirerad, inte av vem?
Alla positiva sparkar i baken är av godo. Det finns dock en liten risk med att hela tiden se upp till dem som man ändå inte riktigt känner fullt ut – man ser kanske då lättare förbi baksidorna, varningssignalerna och bristerna. Det blir lite väl Disney, lite väl naw, lite väl wow, det blir övernaturligt, det blir för häftigt, det blir inte alltid lika applicerbart på våra liv, det kan sluta i besvikelser. Och i värsta fall så går det oss helt enkelt förbi, som en annan menlös tweet. Vi ser, vi förundras, vi scrollar vidare. Lyssnar vi däremot till våra nära personers berättelser och tar till oss dem och plockar ut styrkor och det för oss användbara så blir det plötsligt lite mer jordnära, kanske inte lika wowshitomgotroooligt men inte mindre användbart och applicerbart.
Fan, ser jag runtomkring mig så kryllar det av inspiratörer. Ju mer jag lär känna mina vänner och även mina släktingar – desto häftigare världar öppnar sig för mig. Jag känner crossåkare som varit grymma maratonlöpare, det finns förträffliga kockar, jag känner i slutet sällskap-rockstjärnor, jag hör på motionsloppsberättelser som klår vilken tävlingsrapport som helst (känslan till sett), jag inspireras av värmen i vissas enkla uppträdande mot mig, vissas styrka når ut genom bloggraderna, det finns konstnärer som bara väntar på att blomma ut, jag behöver inte prenumerera på svindyra brittiska zines för att känner redan gamla tävlingscyklister som kommer med handfasta råd som verkligen riktar sig till mig och ingen annan, min mamma är en oändlig källa till själslig inspiration, min lillebror lär mig om naturens skönhet, min tjejkompis… shit jag kan fortsätta i all oändlighet. Fatta – all denna inspiration, rakt ner i min ficka. Jag tar emot, jag är törstig. Jag är så rik.
Det minsta jag kan göra är att påtala det för dem jag känner och som, oftast utan att själva märka det, inspirerar mig. Jag struntar i om det uppfattas som storögt och ocoolt och naivt. Jag suger åt mig, jag undrar, jag säger wowshitomgotroooligt och det gör mig så glad och trygg.
Och så tror jag stenhårt på en sak – för att göra den stora världen lite bättre så ska det nog till att börja på hemmaplan. Genom att öppet uppskatta och bekräfta våra nära bidrar vi till overall sjysstare stämning och till mindre kyla och ondska i världen för glada nöjda och bekräftade personer tenderar helt enkelt inte att vara dumma mot andra har jag listat ut.
Och så till ego-biten.
Att veta att min närmaste inspiratör bor next door* och det enda jag behöver göra är att stänga av datorn och knacka på dörren och att rådet jag kommer att få kommer att vara riktat till Katja, mig alltså. Så förbaskat lyxigt eller hur?
* men då menar jag inte grannarna som prompt ska ha rutinsex
när jag ska duscha efter träningen. Tro mig – noll inspiration.
Låter likadant varje gång; nån borde göra nånting.
