Röd.

Det är svinkallt och fullt med snö ute när vi sätter oss i tiguanen, du jag Anna. Det kommer att ta ett tag att få upp värmen. Mina tår fryser. Framme i Säfsen kommer vi att få sällskap av Sari och några till men än så länge har vi resan framför oss. Jag sitter bak i bilen. Jag är intryckt mellan alla träningsväskor och skidor. Jag får en öl i handen. Du kör och Anna sitter bredvid. Hon har med sig några Kent-skivor. Jag har aldrig lyssnat på Kent förut. Kent är ett märkligt melankoliskt band som jag mest associerar med hångelvideon till Kärleken väntar, hon på Vasa Real med rött hår som också gillar Ark och ville vara kompis med mig och texter jag inte förstår. Jag känner inte er så väl. Jag har inte jobbat på ert kontor längre än någon månad. Jag förstår bara att Anna är väldigt snäll men dig är jag lite rädd för. Anna är runt fyrtio, din ålder har jag inte tänkt på; jag har inte tänkt på dig alls. Det enda jag vet om oss är att vi har nästan lika musik- och klädsmak även om du drar åt lite punkigare håll än jag. Jag vågar inte säga så mycket. Jag har aldrig hört Röd förut men alla låtar väcker nåt slags odefinierbar smärtkänning samtidigt som de är otroligt fina. Jag är överraskad, jag gillar att Kent verkar ha en elektronisk sida. Det är ändå så långt ifrån den eskapistiska musiken jag lyssnar på själv. Jag är inte född i Sverige. Jag är inte uppvuxen med svensk realistisk pop. Röd ger mig rysningar. Jag klunkar i mig ölen ni gav mig. Annas röst är mjuk och behaglig och ni verkar goda vänner. Ni skrattar mycket. Jag börjar slappna av. Kanske är det den söta ölen.

Det är söndag, det är tyst i tiguanen. Vi har lämnat Säfsen. Jag sitter bredvid dig i framsätet och följer vindrutetorkarna med blicken. Anna sitter bak. Hon är trött och somnar till ibland. Fjortisstinkande bakisångesten sipprar in ikapp med ventilationsflödet. Du är fyrtioåtta. Det berättade du imorse. Vi säger inte så mycket. Bäst att vara på den säkra sidan tron. Att gardera sig, att inte bränna broar.