Jag déteste verkligen Coldplays nya aviciitechnosatsning men jag gillar ORICA GreenEDGEs kreativitet och lust for life. Så därför unnar jag dem äran att bli dagens cykelvideo. Voilà – A sky full of stars med hjul och kul och allt!
september 2014
Äntligen höstkittad! (som en cykelblaskerubrik nästan?)
Nej men alltså, jag känner mig väldigt seriös nu. Har lagt ut ett gäng hundralappar på att säkerställa att jag inte utgör någon större fara för mig själv och omgivningen under de mörka månaderna som kommer nu.
Bland annat har jag gett rumpan en ny sadel i present!
Den sadeln som satt på mountainbiken var nämligen anpassad för en väldigt, väldigt smal man. Jag är ingen väldigt, väldigt smal man men snålade och plågade mig igenom passen på sadeln som satte eld på grenen, typ. Men nu så! Känner mig lite cool som äger en 2015-årssadel nu. Lite som kvinnan med Apple Watch (som jag för övrigt är sjukligt kär i redan, åh hoppas det kommer finnas träningskollfunktioner på den när den finns till salu).
Här är sadeln, en Phenom Comp köpt hos lokal cykelhandlare ↓ Len och platt och hal och skön. Älskar hala sadlar.
Om drömmen besannas och jag kan cykla på CX-cuben som Johan så snällt lånar ut till mig i höst så får denna leva med min landsvägssadel. Eller hur gör ni som kör CX – kör ni på racer- eller mtb-sadel?
Förutom sadel har jag, Grannen och Valle kittat upp oss på varsin uppsättning förstaklassens kinalysen. Ett lyse för hjälmen och ett för styret blev det:
Den första är SolarStorm X2 (1600 lumen) och den andra är UltraFire X1 (900 lumen). Välkommen extrakilo, får väl banta ner mig ytterligare…
Så. Nu borde motivationen vara på topp, eller hur?
och det är den!
Fast lite smått rädd är jag allt för rötter och hala stenar och oknytt i mörkret. Samtidigt – det man inte ser flyger man över, med rätt däcktryck i alla fall, eller hur?
∇ sekunden när man ligger längst framme i klungan och hör krasch och dunk och skrik bakom sig och inte än vet vad som har hänt
∇ när man vaknar och ser att man har fem missade samtal från nån man bryr sig om, kl 04:30 på natten
∇ fåglar speciellt duvor och speciellt när man tittar på dem
∇ när gamla människor ser unga ut och man vet att de har opererat sig till det
∇ bilister som leker med cyklisternas liv ute på vägarna genom att bete sig som svin mot oss
∇ meningen “aldrig mer”
∇ när vidrigheter ursäktas med hänvisning till yttrandefriheten
∇ människoliknande robotar
∇ att befinna sig på en hårdrocksfest och så slår nån på vitmaktsmusik och stämningen i rummet höjs
∇ vanliga människor som dresserar sina hundar så att dessa kan sitta i flera timmar och vänta på ägaren utan att våga röra ett öra
∇ när rättshaveri går före empati och medmänsklighet
∇ mobbing
∇ när de man trott sig vara ens kompisar undviker en utan att berätta varför
∇ att fråga “är du kär i mig?”
∇ när man ser föräldrar cykla med sina småbarn i barnstol men utan hjälm
∇ när min lillebror är ledsen för att de på dagis har sagt att man måste bo i hus och vi bor i lägenhet
∇ när det ringer på min dörr utan att jag väntar besök
∇ vara den som säger “hej” först
∇ tävla på ny bana för första gången
∇ avsked
∇ fjärilar i sommarskorna
∇ tjejmiddagar innan jag fått i mig ett glas rött eller två
∇ navelns innanmäte, brrr
∇ början på Skattkammarön, när de gömmer sig från den läskige Pew.
Vad tycker ni är läskigt?
Självklart tävlar jag i blårange kläder – men som cyklande supporter tillåter
jag mig att omfamna min noir-ish sida som ju alltid finns där.
Bild: J Wetso, plats: Ramnäs Sista Chansen
Vad jag håller i handen? En creepy gummihandske såklart!
och plötsligt är den över.
Tävlingssäsongen i landsväg, alltså. Eller nej, det går tydligen nåt lopp åt tjotahejtisöderut nästa helg men det är liksom inte riktigt aktuellt här. Finita la commedia.
Tänka sig, min första, trevande, ytterst ojämna tävlingssäsong, ett slags förspel till vad som komma skall och jag är alldeles uppspelt och kan inte bärga mig och…
vemodet och posttävlingstomheten är här, samtidigt som den sommarhösten byts ut mot hösthöst precis nu, när jag tittar ut genom fönstret och kan riktigt se hur stuprören fylls med kyld melodi vi kallar regn.
Helena känner likadant – kan tänka mig att ni som har kört klart era tävlingar och motionslopp också känner av denna tomhet?
Och jag som känner mig stark just nu. Det spritter i benen fortfarande men hjärnan måste få vila från den intensiva landsvägsträningen. Det gäller att ställa om skallen och börja sakteligen övergå till försäsongsträning. Under tiden vill jag njuta. Eftersom min ekonomi verkligen inte tillåter någon ny (ens begagnad ny) cykel i år blir det tyvärr inga större cx-bedrifter från min sida denna höst. Min mtb är dessutom alldeles för tung, fy på att lyfta och bära den springandes! Jag gråter inombords och är uppriktigt avundsjuk på alla er som har riktiga crossar att träna på och tävla med men jag glädjs ändå åt att jag har en läcker tungsten till Canyon Grand Al (med ny anno 2015-sadel dessutom, ska berätta mer om den!) som kommer att ge mig kalasrolig benstyrke- och teknikträning i höst och i vinter. Ställer säkert upp i ett par mindre seriösa crosstävlingar, kanske ett och annat Helgmyset eller annat skoj…
FUCKFUCKFUCKJAGVILLHACX
okej, färdiggråtet.
Hursom. Det viktigaste för mig nu är att ge mig själv en chans att ställa om motivationen från landsväg till skog och stig och inomhusträning och göra det snyggt, dvs. lägga upp ett seriöst, effektivt upplägg med plats för både plåga och nöje. Jag tänker ta hjälp av mina tävlingscyklister till vänner men ni får gärna komma med tips, speciellt med tanke på att jag vet att många av er erfarna kan det där.
Känner ni också en viss tomhet nu?
Hur hanterar ni det?
Tungan ute, teet kallnar i muggen, svag musik hörs från vardagsrummet, här i köket är det djup koncentration. Kartongbitarna ska klippas ut ur gamla förpackningar, bokstäverna ska läggas fint och godbitarna ska illustreras. Tänk så mycket kärlek det kan rymmas i nåt så simpelt som fika under ett cykellopp! Men så blir det, när Valle bakar tigerkaka, Grannen gräddar gifflar, Hanna och Andreas gör muffins, Anna och AK skapar de godaste cykelkakorna i stan, Bengt pallar syrliga trädgårdsäpplen, osv osv osv… Så blir det när så många bryr sig genuint om att det ska bli så bra och fint och trevligt som möjligt för besökarna och cyklisterna under Anundsloppet. Så himla fett.
Puss!