Cykelkatten

Månad: augusti 2012

  • Team Sky + Rapha = Sant

    Kom ihåg var ni hörde det först… 

    Fast hallå, det var ju självklart liksom.

    Cykelkatten <3 Rapha <3 Wiggo <3 Sky.

    Det är ju nästan en självklar equality 🙂

    Alltså helt seriöst borde Rapha börja med att sponsra mig 
    så mycket som jag tjatar om deras kläder. 
    Bara så att du vet, Matthew from London 😉

  • Höstlig planering.

    Hallojs kära vänner!

    Idag är det sådär underbart friskt men rätt så varmt och färgstarkt varmt ute, riktigt höstligt! Alltså dags för en höstlig to-do-lista i bästa Vilma-stil 🙂

    Så let’s go… Denna höst vill jag:

    • Fortsätta ha roligt när jag tränar! Jag har skrivit om detta förut och jag kommer att skriva om detta igen. Hör på min vän, här har du mig som provat på det mesta inom träning (utom extremsporter) – du kommer ingenstans om du inte har kul under träningspassen. Nu har jag börjat finna glädje även i löpning – kors i taket! – firar med nya skor och skålar inombords. Alltså:
    • Löpa minst två gånger i veckan. Behöver inte vara speciellt långt, inte i början i alla fall. Målet är förstås den åtråvärda milen, men jag måste ligga på rätt nivå här i början. Vill knappast sluta med trasiga senor, knän eller allt annat som kan paja om man går ut för hårt.
    • Cykla minst två intensiva pass > 6 mil i veckan. Igår missade jag klubbträningen pga. privata skäl. Alltså ska jag ta igen ikväll, på ett eller annat sätt. 
    • Cykla minst ett längre (men kanske lugnare) pass > 8 mil i veckan. Förläggs rimligen under helgtid. Nu har jag knappt varit hemma i Västerås de senaste helgerna. Alltid är det nåt som ska hända! I helgen och nästa helg är jag dock hemma. 
    • Äta mindre ute och mer matlåda. Finner sällan nöje i att äta matlåda, men vad ska man göra… Handlar helt enkelt om cash money. Vill jag ha en ny bike och kanske en ny systemkamera till sommaren så får jag bita i det sura äpplet. 
    • Pussas så mycket jag kan. För att det är satans gott och jag blir så glad av det 🙂
    Nya numret av Cycling Plus är här 😀
    Överhuvudtaget, denna höst lovar att bli en mysig en. Det är många spännande saker på gång… inte minst cykelmässigt, men dem tar jag upp allt eftersom! Annars känner jag att det är skönt med lite rutiner. Bara jobba, träna, njuta av min underbara kille, träffa mina vänner utan stress, ja bara andas. 

    Och, självklart, börja fundera på vilka lopp jag vill delta i nästa år. Så att det blir lite extraroligt att träna.

    //peppad katt

  • Fly girls put your hands in the air

    Alltså helt seriöst.

    Hade nån för ett halvår sedan frågat mig om jag kunde springa fem km så hade jag skrattat åt stollen i fråga. Jag, 5 km? Springa är ju fett tråkigt, det går fort och förresten så klarar jag knappt av att springa till bussen, typ.

    Igår sprang jag och älskling nästan sju (6,82) km i varierad terräng. Det var min tredje (!) löprunda sen typ, gymnasiet. Kanske 80 % asfalt, resten skog, backe upp, backe ner. Rötter och kottar och grenar och lera och mossa och allt annat skojigt.

    Det var ett av de roligaste träningspassen jag kört på länge. Jag älskade varenda meter utom de på asfalten.

    Och visst, jag har rätt långt kvar till de avundsvärda under 5 min/km. Men jag är på god väg. Jag kan. Jag fixar.

    Och
    vilket jag aldrig trott skulle hända mig?
    (den tunga gängliga flickan)
    ibland känns det som att fötterna lyfter av sig själva… 
    Ni vet, den flygande känslan.

    Visst, den kommer mest i slutet, efter kanske sex tunga, tunga kilometer, men den kommer. Och jag tackar cyklingen för det. Utan cykling hade jag aldrig kunnat börja njuta av löpning.

    I våras tog jag denna bild när jag cyklade uppe på Badelundaåsen.
    Igår var det dags att anstorma den med löparsteg. Alltid lika vackert där!

  • Muscle music!

    I behov av liten paus på jobbet men kommer inte ifrån datorn? Spela på denna killes muskler… Teknikunder eller bara lol? Du avgör!

  • Cykelpoesi

    ‘Twas Mulga Bill, from Eaglehawk, that caught the cycling craze;
    He turned away the good old horse that served him many days;
    He dressed himself in cycling clothes, resplendent to be seen;
    He hurried off to town and bought a shining new machine;
    And as he wheeled it through the door, with air of lordly pride,
    The grinning shop assistant said, “Excuse me, can you ride?”
    “See here, young man,” said Mulga Bill, “from Walgett to the sea,
    From Conroy’s Gap to Castlereagh, there’s none can ride like me.
    I’m good all round at everything as everybody knows,
    Although I’m not the one to talk — I hate a man that blows.
    But riding is my special gift, my chiefest, sole delight;
    Just ask a wild duck can it swim, a wildcat can it fight.
    There’s nothing clothed in hair or hide, or built of flesh or steel,
    There’s nothing walks or jumps, or runs, on axle, hoof, or wheel,
    But what I’ll sit, while hide will hold and girths and straps are tight:
    I’ll ride this here two-wheeled concern right straight away at sight.”
    ‘Twas Mulga Bill, from Eaglehawk, that sought his own abode,
    That perched above Dead Man’s Creek, beside the mountain road.
    He turned the cycle down the hill and mounted for the fray,
    But ‘ere he’d gone a dozen yards it bolted clean away.
    It left the track, and through the trees, just like a silver steak,
    It whistled down the awful slope towards the Dead Man’s Creek.
    It shaved a stump by half an inch, it dodged a big white-box:
    The very wallaroos in fright went scrambling up the rocks,
    The wombats hiding in their caves dug deeper underground,
    As Mulga Bill, as white as chalk, sat tight to every bound.
    It struck a stone and gave a spring that cleared a fallen tree,
    It raced beside a precipice as close as close could be;
    And then as Mulga Bill let out one last despairing shriek
    It made a leap of twenty feet into the Dead Man’s Creek.
    ‘Twas Mulga Bill, from Eaglehawk, that slowly swam ashore:
    He said, “I’ve had some narrer shaves and lively rides before;
    I’ve rode a wild bull round a yard to win a five-pound bet,
    But this was the most awful ride that I’ve encountered yet.
    I’ll give that two-wheeled outlaw best; it’s shaken all my nerve
    To feel it whistle through the air and plunge and buck and swerve.
    It’s safe at rest in Dead Man’s Creek — we’ll leave it lying still;
    A horse’s back is good enough henceforth for Mulga Bill.”

  • Katten löper (höhö)

    Kors i taket!

    Igår sprang jag och mina 78 kg hela 6 km, blandat asfalt / skog! Strålande vackert var det ute. Peter lurade mig på en kilometer så jag trodde vi hade sprungit 5 när vi i hela verket sprungit 6 🙂 Bra gjort, fortsätt så!

    Det är det längsta jag nånsin sprungit sen typ, gymnasietiden.

    Inget stort steg för den samlade mänskligheten. Men ett grymt stort steg för mig! Och faktum är att jag faktiskt halvnjöt av turen också.


    Har tänkt att hålla mig till minst två löppass i veckan som komplement till cyklingen / promenaderna. Jag gjorde ju ett halvvärdigt försök till att springa i början på sommaren. Handlade då ett nytt löparset för 1600:-, sprang ett par gånger, sen var det över. Nu är dock energin och motivationen tillbaka (men var faen är kläderna? kan inte hitta dem nånstans i lägenheten!)

    Insåg dock att mina gamla jympa-Nikes inte längre duger till annat än just inomhusjympa. Dessutom var jag inte speciellt medveten om detta med pronation när jag köpte dem. Så igår var jag och sprang på ett sånt löpband inne på skoaffären och så kände de och mätte och kollade och valde ut en sko åt mig. Kunde dock inte bestämma mig i affären så gick hem och funderade. Idag slog jag till på denna sko, fast i svart utförande, på nätet. Jag kunde inte välja annat än Asics GT-2170, sådär lagom ful för att vara en löparsko men ändock utsedd till världens bästa löparsko av tidningar som Runner’s World, år efter år. Mest såld är denna sko också. Får springa i mina Nikes med inlägg tills skorna anländer 🙂

    Så nu tänker jag bli en sån som alltid har med mig ett par löparskor när jag reser, både kort och långt. Jepp, jag tänker bli en sån.

  • Mitt nya jag?

    Hej. Vad säger ni,

    visst passar jag grymt bra som triathlet? (utom lill-skallen då kanske, men sånt tränar man väl upp?)

    Fokus i blicken är halva segern.

  • Unobtainium.

    På lördagsmorgonen tog jag lillebrorsan under armen och hyrde trampbåt för en tur i Djurgårdsbrunnsviken! Alltid en given succé för den lille, dessutom helt ok pass för mina längtande cykelben. En timmes trampande motströms stillade sugen lite grann i alla fall (brorsan är för liten för att nå själv till tramporna). På kvällen träffade jag en kär vän men det är en annan historia.

    Igår på söndagen gick vi och kollade på de modiga satarna som tävlade i Stockholm Triathlon under de rätt så jobbiga väderförhållanden som rådde ute… Höjdpunkten var dock de få, men spännande tälten där man kunde smeka lite cykel. Som denna underbara skönhet av unobtainium (höhö) aka Sveriges dyraste hoj.

    Strosade runt mera.

    Beskådade snygga oakleys.

    Kom på två saker:
    1. Jag måste ta mig mod och fixa kontaktlinser så jag kan ha coola cykelbrillor jag med
    2. Jag vill börja med triathlon! Så jävla coolt och roligt och allsidigt ju.
    Hejar ni på mig? 🙂
    Kram!

  • Hofvets ägor

    Du vet att du är i Stockholm när du befinner dig på Västerbron och de som cyklar förbi har antingen “Hofvets” röda tröjor och Cerveeeelos alternativt käcka fixed bikes med obskyra hipstertermer på ramen 😀

    /mobilt inlägg
    //vill cykla helvete abstinens
    ///jävla SJ som inte låter en ta med cykeln på tåget

    ////vill ha kaffe!

  • Det är egentligen inte Lance det handlar om.

    Idag är en sorglig dag för cykelsporten – en dag för eftertanke.

    Lasse lägger ner sin kamp mot dopninganklagelserna. Här kan ni läsa hans “avskedsbrev”. Han riskerar att bli av med sina samtliga vinnartitlar. Han riskerar att dras ner i skiten – bli ihågkommen som en paria för en del och en missförstådd hjälte för de andra. Nu är det så att ingen av oss kan hans story till 100 % – enbart han själv vet om han har varit ren eller inte. Det är upp till var och en att tro/misstro en av världens bästa genom tiderna. Jag väljer att tro varken eller. Det sunda förnuftet säger mig dock att är man med i en sport så länge som Armstrong varit med så ställs man inför många val av det obehagligare slaget.

    Men det som egentligen är sorgligt är ju ändå att medan utmaningarna (inkl. etapper, tider, rekord etc.) blir tuffare och tuffare för varje år så blir dopningssfären mer och mer komplicerad. Det fuskas något oerhört – och precis som antivirusföretag tjänar enorma pengar på virus – så tjänar antidopningföretag (inte minst alla labbar!) gigantiska summor på att utveckla nya metoder för att testa cyklisterna. Pengar, som hade kunnat gå till att utveckla sporten istället.

    Vill vi ha det så?

    Självklart, inte.

    Ingen vettig person vill behöva dopa sig för att vinna. Någonstans inom oss alla finns en grundinställning om att ärlighet varar längst.

    Men när ansträngningen blir övermänsklig och cyklarna inte går att bygga lättare än så och träningsprogrammen inte kan bli mer optimala än vad de redan är? 

    Hur vet vi när vi ska säga stopp innan sporten inte längre symboliserar den totala samstämmigheten mellan man och maskin även innebär en total samstämmighet mellan man, maskin och medicin?

    Hur vet vi när vi ska sluta heja för att bojkotta?

    Vi älskar ju alla att säga

    Wow, shit, kommer han verkligen att klara det här?

    och

    Det här är ju övermänskligt, åh så spännande!

    och

    Näää..! där crashar han… men vänta nu, han kör ju lika snabbt igen fast foten är ur led!

    och vi älskar, älskar våra man-machines som sätter rekord efter rekord.

    Vi kommer inte att sluta heja fastän vi kommer att ha våra aningar. Vår verklighet är lite för långt ifrån proffsens. Allt vi kan göra är att träna, glädjas åt våra medcyklisternas framgångar och tävla rent. De stora organisationerna (som t ex UCI) som har makt att påverka och kontrollera cykelsporten borde se till att – även med risk för att schowen blir smått tråkigare! – tävlingsreglerna och -förutsättningarna är sådana att det går att prestera utan att trycka i sig massa skit som inte bara sabbar sporten utan den tävlandes egen kropp, och kanske liv, för alltid.