CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Cykel

Det är egentligen inte Lance det handlar om.

Idag är en sorglig dag för cykelsporten – en dag för eftertanke.

Lasse lägger ner sin kamp mot dopninganklagelserna. Här kan ni läsa hans ”avskedsbrev”. Han riskerar att bli av med sina samtliga vinnartitlar. Han riskerar att dras ner i skiten – bli ihågkommen som en paria för en del och en missförstådd hjälte för de andra. Nu är det så att ingen av oss kan hans story till 100 % – enbart han själv vet om han har varit ren eller inte. Det är upp till var och en att tro/misstro en av världens bästa genom tiderna. Jag väljer att tro varken eller. Det sunda förnuftet säger mig dock att är man med i en sport så länge som Armstrong varit med så ställs man inför många val av det obehagligare slaget.

Men det som egentligen är sorgligt är ju ändå att medan utmaningarna (inkl. etapper, tider, rekord etc.) blir tuffare och tuffare för varje år så blir dopningssfären mer och mer komplicerad. Det fuskas något oerhört – och precis som antivirusföretag tjänar enorma pengar på virus – så tjänar antidopningföretag (inte minst alla labbar!) gigantiska summor på att utveckla nya metoder för att testa cyklisterna. Pengar, som hade kunnat gå till att utveckla sporten istället.

Vill vi ha det så?

Självklart, inte.

Ingen vettig person vill behöva dopa sig för att vinna. Någonstans inom oss alla finns en grundinställning om att ärlighet varar längst.

Men när ansträngningen blir övermänsklig och cyklarna inte går att bygga lättare än så och träningsprogrammen inte kan bli mer optimala än vad de redan är? 

Hur vet vi när vi ska säga stopp innan sporten inte längre symboliserar den totala samstämmigheten mellan man och maskin även innebär en total samstämmighet mellan man, maskin och medicin?

Hur vet vi när vi ska sluta heja för att bojkotta?

Vi älskar ju alla att säga

Wow, shit, kommer han verkligen att klara det här?

och

Det här är ju övermänskligt, åh så spännande!

och

Näää..! där crashar han… men vänta nu, han kör ju lika snabbt igen fast foten är ur led!

och vi älskar, älskar våra man-machines som sätter rekord efter rekord.

Vi kommer inte att sluta heja fastän vi kommer att ha våra aningar. Vår verklighet är lite för långt ifrån proffsens. Allt vi kan göra är att träna, glädjas åt våra medcyklisternas framgångar och tävla rent. De stora organisationerna (som t ex UCI) som har makt att påverka och kontrollera cykelsporten borde se till att – även med risk för att schowen blir smått tråkigare! – tävlingsreglerna och -förutsättningarna är sådana att det går att prestera utan att trycka i sig massa skit som inte bara sabbar sporten utan den tävlandes egen kropp, och kanske liv, för alltid.

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.