Alltså helt seriöst.
Hade nån för ett halvår sedan frågat mig om jag kunde springa fem km så hade jag skrattat åt stollen i fråga. Jag, 5 km? Springa är ju fett tråkigt, det går fort och förresten så klarar jag knappt av att springa till bussen, typ.
Igår sprang jag och älskling nästan sju (6,82) km i varierad terräng. Det var min tredje (!) löprunda sen typ, gymnasiet. Kanske 80 % asfalt, resten skog, backe upp, backe ner. Rötter och kottar och grenar och lera och mossa och allt annat skojigt.
Det var ett av de roligaste träningspassen jag kört på länge. Jag älskade varenda meter utom de på asfalten.
Och visst, jag har rätt långt kvar till de avundsvärda under 5 min/km. Men jag är på god väg. Jag kan. Jag fixar.
Visst, den kommer mest i slutet, efter kanske sex tunga, tunga kilometer, men den kommer. Och jag tackar cyklingen för det. Utan cykling hade jag aldrig kunnat börja njuta av löpning.
 |
| I våras tog jag denna bild när jag cyklade uppe på Badelundaåsen. Igår var det dags att anstorma den med löparsteg. Alltid lika vackert där! |
Hatar också att spinga på asfalt, trivs bäst i skogen men är så jädrans rädd för ormar så där skiter sig det med.
Haha! Tro mig, de är mest rädda för oss… Tycker inte heller om dem men man får väl springa på stigar, då håller de sig någorlunda borta… Du får köra tjocksulat ;)
helt lovely bild. och jag skulle också skrattat åt mig själv ett år sedan i träningsväg. sååå skönt att man blir bättre. <3
Ja visst går det om man vill? Helt knäppt egentligen :D
Härligt! Löpning är underbart – njut av känslan när den kommer!
Jag försöker! :)
Härligt! Jag får nog med säga att tag får tacka cyklingen för att jag kan springa som jag gör idag.