Kategori: MTB

Hur vet en att det är höst?

Löfven byter färg.

Nej, nu ska vi inte vara såna!!

Hösten är ju här när LÖVEN byter färg, och de blir inte det minsta blå, de blir gula och röda och prickiga. Men framför allt är hösten här när lvg-cyklisterna börjar få mystiska revbensbrott och gömma sig inne i skogen på små stigar – på MTB.

Eftersom Katja har lånat en Cube från Johan så får ibland hennes Canyon vila, så idag fick jag rasta den i Hökåsengropen medan hon ägnade dagen åt att tävla cyclocross (respekt!!) på Cuben i Stockholm.

Jag trampade till Gropen glad i hågen efter dagens lvg-pass, lagom till att det började droppa från skyn. Folk bangade till höger och vänster så jag drog iväg solo. Inte en enda knäppskalle till cyklist var heller vid Gropen i det tilltagande regnet, så jag fick härja fritt.

Jag körde fram och tillbaka, uppför och nedför, jag vände på femöringar och for fram över diverse stockar och stenar. När jag instinktivt stannade och klickade ur vid en brant backe kom jag att tänka på mitt forna liv som hästtjej (bland andra hästtjejer på de kommunala ridskolorna, hästkillarna fanns i privatstallen).

Cykeln var min smånervösa hopphäst som jag skulle styra över hindrena i skogen. Om jag tvekade det minsta, skulle hon vägra. Men om jag var stadig och hade bra fart, drev på och räknade in galoppsprången fram till hindren, skulle hon ta dem med ett perfekt avvägt, elegant hopp. Och det var precis vad som hände, och som varje ryttare vet så måste man efter en vägran direkt ta det hindret igen om inte hästen ska vägra för all evig framtid på just det hindret, så det gjorde jag. Och vi kom över. Och vi kom nedför olika branta backar. Och när vi gjorde det, så kom jag på mig själv med att ropa “Duktig!!” och avvärja reflexen att ta tyglarna i ena handen och klappa cykeln på halsen med den andra.

Och det var okej, ingen hörde, och ingen annan cyklist var ju där för att dementera det faktum att jag flög fram – och ägde – i största allmänhet.

Och eftersom jag kände lukten av höst, så blev jag lika klyschigt filosofisk som jag blev förra gången vid Gropen, och jag började älska den där sviktande framgaffeln och de där feta däcken och det där raka styret utan bock. Och det kändes bra med regnet, och det kändes bra att jag vurpade nere vid vattnet på slutet och fick mitt blåmärke, och att jag fattade varför jag vurpat, och att jag körde samma sväng igen direkt efteråt utan att vurpa.

Och om jag hade varit lite bättre på att plåta, hade jag tagit ett kort av mig själv hoppandes över värsta stocken och samtidigt vrida lite så där coolt på styret.

Men nu är jag inte det, så jag avslutar det här inlägget med att berätta att jag också pallade lite finfin fallfrukt på en hemlig plats i Västerås, he he.

mtb gropen

 

Annas äventyr MTB

Eftersom mtb är en tuff sport för tuffa foxxies only så är bilderna i detta inlägg ruffiga svartvita och lite farliga sådär.

Nä, hade dålig lins och ont om ljus igår. Då är svartvitt the shit!

Iförrgår fylldes Lya Ciclista (ifall ni nånsin vill checka in på Facebook) med mountainbikes! Det var nog första gången jag hade så många tjockdäck inne i min pyttislägenhet så det kändes både nytt och lite pirrigt så där.

Grannen och Valle erhöll äggmackor och jos och kinalysen sattes fast på hjälmen respektive styret.

Så här!

Lagom till sjusnåret högkadensade vi oss till Orientalen som är mötespunkten för bad boys och girls som vill träna mtb med Friluftsfrämjandets ursnälla underbara ledare. Jag Grannen och Valle inställde oss i det blåa (n00bigaste) ledet.

Grannen var extra reslig med hjälmlyset fastmonterat. Jag hade bara en fråga i huvvet: tänk om det kommer låga grenar att cykla under..?

Valle såg som vanligt stark ut och jag var mest orolig över att banan skulle vara teknisk. Alltså, SM och XCO hade gått där så… Jag hade provcyklat delar av banan. En gång dagen innan jag skulle köra mitt första speakeruppdrag och så en gång med Valle, fast då ajajade vi oss mest genom banan.

Jag är ingen feg skit egentligen. Jag menar, jag körde Karlstadscrossen andra gången jag överhuvudtaget satt på en mtb. Jag har åkt pulka med stängda ögon och huvvet före. Och jag har smakat sniglar. Men rocklundabanan är teknisk på ett jobbigt sätt. Faktum är att det är en av Sveriges jobbigaste mtb-banor. Alltså, det är konstant stenigt röttigt och ännu mer stenigt och så små passage mellan stenarna och dropsen heter efter folks som vurpat och typ svimmat alternativt brutit nån mindre vital kroppsdel, som Ahlbäcksdropet till exempel.

Men ni som kör mtb vet att det handlar mycket om dagsformen också. Jag vet inte om det berodde på att jag aldrig cyklat i mörkret förut. Eller på att jag var allmänt spänd. Men jag hade hoppats på bättre performance från min sida. Denna kväll var jag en sån där jobbig deltagare och gnällde och suckade och var totalt omöjlig. Den där fega tjejen som ligger sist och klickar ur sig så fort det blir någorlunda mer tekniskt. Fan. Var så himla missnöjd med mig själv. Bättre kan jag. 

Samtidigt fanns det ju lite hopp i det hela också. De gångerna vi tränade på en slinga två eller tre gånger så gick det ju förstås mycket bättre. Är det så för er med – man ska ha kört nån gång och sett hindren möjligheterna innan man kan dundra på med säkerhet istället för feghet i tramptagen? Tack och lov fanns det några backar som man fick vispa sig uppför och det gillade mina syratörstiga ben!

Planering och kunskap om banans beskaffenhet. Det är vad som krävs för att kunna dundra på så snyggt att pulsen höjs och att man flyger över rotochsteneländet.

Till slut kände jag att jag fick nog av renondlad teknik för kvällen. Sa adjö till gänget och begav mig till kristiansborgsbacken (en rätt så brant gräsbacke bredvid gymmet där vi kör klubbspinning på vintern) och körde upp och ner och runt och på skrå några gånger för att ge benen annat än kallsvettigt darrande. Testade lite olika lägen på mina nya lysen också. Körde lite enkatjadisko med hjälp av strobefunktionen på hjälmlampan. Alltid retar det nån hundägare! :P

Nåväl.

Även om jag är smått frustrerad över min värdelösa körning ute på Rocklunda så är hoppet inte ute. På de banorna där rotochsten är inslag snarare än obligatorium går det ju faktiskt rätt så snyggt för mig.

Plötsligt har jag en fet utmaning framför mig. Och även om jag alltid kommer föredra bock och fart framför rot och krångel så vill jag kunna behärska teknisk körning så pass mycket att jag får ut styrka och explosivitet ur min höst- och vinterträning.

Så det är ba att träna. Älskar det!

Lamprecension kommer.

MTB

Äntligen höstkittad! (som en cykelblaskerubrik nästan?)

Nej men alltså, jag känner mig väldigt seriös nu. Har lagt ut ett gäng hundralappar på att säkerställa att jag inte utgör någon större fara för mig själv och omgivningen under de mörka månaderna som kommer nu.

Bland annat har jag gett rumpan en ny sadel i present!

Den sadeln som satt på mountainbiken var nämligen anpassad för en väldigt, väldigt smal man. Jag är ingen väldigt, väldigt smal man men snålade och plågade mig igenom passen på sadeln som satte eld på grenen, typ. Men nu så! Känner mig lite cool som äger en 2015-årssadel nu. Lite som kvinnan med Apple Watch (som jag för övrigt är sjukligt kär i redan, åh hoppas det kommer finnas träningskollfunktioner på den när den finns till salu).

Här är sadeln, en Phenom Comp köpt hos lokal cykelhandlare ↓ Len och platt och hal och skön. Älskar hala sadlar.

Om drömmen besannas och jag kan cykla på CX-cuben som Johan så snällt lånar ut till mig i höst så får denna leva med min landsvägssadel. Eller hur gör ni som kör CX – kör ni på racer- eller mtb-sadel?

Förutom sadel har jag, Grannen och Valle kittat upp oss på varsin uppsättning förstaklassens kinalysen. Ett lyse för hjälmen och ett för styret blev det:

Den första är SolarStorm X2 (1600 lumen) och den andra är UltraFire X1 (900 lumen). Välkommen extrakilo, får väl banta ner mig ytterligare…

Så. Nu borde motivationen vara på topp, eller hur?

och det är den!

Fast lite smått rädd är jag allt för rötter och hala stenar och oknytt i mörkret. Samtidigt – det man inte ser flyger man över, med rätt däcktryck i alla fall, eller hur?

Cross is boss MTB Teknikens under

Hej!

Eftersom det är onsdag idag så står mtb på schemat. Mtb-onsdag kallar jag det! Det är visst nåt pirrigt och speciellt med dessa dagar då vi byter landvägshojandet mot skogstragglandet och går ner ett par-tio nivåer teknkmässigt sett…

Hursom!

Jag som då råkar tycka om er har gjort en liten mtb-skola tillsammans med min vän och tillika något mycket bättre mtb-cyklist än jag – herr Valdemar aka Valle!

Varsågoda – del 1 i Katja och Valles MTB-skola är till för er njutning och upplysning. Puss!

MTB

Igår körde jag och Grannen mtb! Grannen har ju kittat upp sig på en tjugoniotummare och har på den korta tid han tränat mtb blitt en jäkel på att trampa stig som fanns det inte nån morgondag.

Upplägget var kaotiskt men syftet träningsfrämjande. Så vi begav oss till närliggande skogs på vägarna Valle visat oss tidigare.

Och mötte hinder nästan omedelbart! Det var ju baggis. Bara att vurpa eller springa sig ur farorna. Det hade regnat och det var slirigt och stenigt som attan trots att vi försökte hålla oss ifrån de värsta n00b-fällorna. Här springer Grannen uppför backen jag var modig nog att inte banga på (neråt).

Vi blev omedelbart fear factor-dirrrty & hot av oss men det gjorde inget, sånt ingår när man som racercyklist ändå kör mtb på onsdagar. Jag märkte att jag blev modigare för varje körd meter men det gick ändå lite för sakta att bli modig igår – det märktes att jag inte sadlat mtb på ett gäng veckor. Kassetten hade dessutom lossnat lite (?) så det gick sisådär att köra uppför.

I slutet av tunneln skymtade ändå ljuset.

Och till slut kom vi ut på den trygga asfalterade banan som visade sig vara en väg! Syftet var att spana in klubbtempotävlingen (jag kör inte tempo, ni vet) så vi passade att kolla lite på stems innan de flesta tempotävlande svischade förbi.

Eva hade vunnit i damklassen!

Och Jimpan i herrklassen.

Och jag var mest lycklig över att hänga med Grannen igen efter all semesterfrånvaro och grejer!

Superfin mtb-onsdag, längtar redan efter nästa mtb-försök. Måste dock serva hojen först…

Det räcker liksom inte med den ultimata cykeltvätten vid mitt hus för att laga en lösaktig kassett. Nåväl, får bli en tur till Cykloteket!

Puss.

MTB