Och på fredagen den 29 september åt hon dillstuvad potatis, var smått miserabel och firade av sig själv.

Hej.

Fan folks det enda som håller mig från att deppa ner mig totalt är alltså… vettefan, vissa nätter är det nog ingenting som gör det. Inatt deppade jag ihop totalt. Kände mig så grå, så destruktivt avundsjuk på ungefär hela den levande världen när jag för hundrande gången satt där i köket, skedade i mig resterna av gårkvällens dillstuvade potatis och bläddrade i en modeblaska. Sedan, det vanliga stirrandet fram till frukosten. Ibland är jag förvånad över hur pass “bra” fysiska gravidvärden jag har med tanke på hur lite jag får vila. Men det kanske är just det. Fysiken kämpar allt den så allt det negativa sätter sig på psyket istället. Och det är nog det som gör mig mest arg (och än mer deprimerad) att sömnlösheten gör mig till en mycket känsligare, sårbarare, retligare, otryggare och ångestfyllda person än vad jag kämpar för att vara. Och tyvärr, en olyckligare person. Mitt i allt den största lyckan. En helskruvad känsla. Lätt att skaka av sig de dagarna jag har sovit ut – hemskt svårt att skaka av sig de andra dagarna. Bara det att jag sitter och lägger min energi på att skriva om detta gör mig lite olycklig. Vill inte skriva om sådant! Vill inte navelskåda! Vill tänka på allt det fina i världen, vill njuta av det jag har, fan.

Vill sova.

Idag är en lång och cool dag egentligen. Hade jag sovit ut så hade bloggtonen varit helt annorlunda, för kolla här:

Dagen började med ett besök hos barnmorskan. Kanske vårt sista besök för den här graviditeten? Ingen vet, det är ju bäbis egen hemlighet som vännen Sari sa till mig igår. Bara bäbis vet. Som det känns nu så trivs hen hur bra som helst i magen, därinne är det tryggt och ombonat och alltid nära till både sömn och lek för leks, det gör det mest hela tiden! Har jag sagt att jag gillar vår barnmorska? Jo men det har jag. En cool person. Idag fick vi i alla fall till slut trycka fram några förlossningsönskemål och vi hade bara ett som kändes rimligt utifrån våra erfarenheter och icke-erfarenheter – vården, ta hand om oss så som ni ska och så länge som vi behöver det. Amen.

Sedan drog vi till Stadshuset och skrev på lite viktiga föräldraskapsrelaterade papper. Någon gång kommer vi att gifta oss (fast inte i detta Stadshus, förknippar det med lunchrestaurangen och den eviga detaljplaneutställningen) och då blir det säkert fler papper men än så länge räcker det med dessa få.

Sedan jobbade jag en sväng, och sedan drog jag, Tony och Gurra till Stadshuset igen för att – tadaa! – få oss en festlig avskedslunch på Stadshusrestaurangen.

För gissa vad kära vänner. Idag är min alltså, sista arbetsdag före mammaledigheten. Det är stort. Det betyder mycket. Måste landa i ledigheten. Ledigheten?

Har jag tur så kommer sömnen blir bättre när jobbstressen släpper.

let’s ride on –

in i oktober. In i bäbisdimman. Ta hand om oss.

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge