Livsstil

Mina landskapsfunderingar!

Hej. Ligger utslagen i päronens soffa på Lidingön. Funderar på landskap och motivation, mätt och loj som jag är nu.

Alltså nu är jag en sån som alltid längtar till bergen. Ärligt talat är jag inte helt hundra på att bergen längtar till mig, så trögt som det alltid går för mig att ta mig uppför i början av varje backläger… Men i alla fall. Berg är min melodi, det bor en liten Sisyfos (googla Sisyfos arbete, mobilbloggar nu) i alla cyklister tror jag. Kan jag nånsin tröttna på bergen? Kommer jag nånsin få veta det? Nej, inte så länge jag inte bor vid bergen en längre tid (snyft).

Vattendrag är också min melodi, eller kanske mer komp? Inget får ur lika många wow, äntligen, åh och skönt som svalkan när jag passerar ett vattendrag, må det vara en bajsbrun åkerå eller vildfors uppe i nån fransk aplravin. Vattendrag är rätt så svårt att tröttna på, i alla fall rörligt vatten. Eller..?

Fast egentligen, visst är det grymt att landskapen ser så olika ut? Det tråkigaste jag vet är när folks drämmer till med: “det är minsann lika fint att semestra på hemmaplan” eller “allt går att träna upp på hemmaplan, bara man tränar rätt”. Stackars dig, tänker jag då. För det första så är det skittråkigt att semestra på hemmaplan only. Och pratar man aktiv semester – sånt vi som tränar seriöst gärna ägnar oss åt – så är det typ det mest motivationsdödande som finns, att trampa i gamla hjulspår som vore inte jorden till för att vi dess varelser skulle njuta av så många av dess bitar vi bara kan (ansvarsfullt förstås).

Jag tänker t ex på hemma i Västmanland. Förutom att det är relativt platt så är landskapet behagligt varierande. Det finns allt – breda autostrador för den som gillar räkna nummerplåtar, slingriga vägar, gruspartier, sjönära vägar, gamla vägar, nya vägar, vägar som går ömsom genom barr- och ömsom via tallskog och förstås vägar en inte visste fanns, nyupptäckter. Men jag tröttnar ju! Jag cyklar i snitt VARJE dag. Även om det finns ribikskubmängd med ruttkombinationer så känns till slut även den mysigaste rundan som vägen till jobbet, typ. Kan folks ledsna på att bo vid Eiffeltornet så kan jag få ledsna på Hallstavägen aight? Jag återupptäcker ju den efter jag vilat upp mina brains nånannanstans.

Eller ta Östergötland med sin böljande “falska” (ty den är rätt så kuperad, i jämförelse med Västmanland i alla fall) slätt. Den östgötska slätten tar musten ur en sakta men säkert – inte minst genom att (nästan) alla vägar ser likadana ut – vetefält som följs av en kulle med kyrka på, och så ett rågfält på det. Ibland ser man fågel. Vill man öva på att bli grym på kantvindskörning så får man köra träningsläger i Östergötland. Bonkar man så finns det alltid kyrkkaffe att tillgå… Tror jag. Nog vore det förödande för de östgötska cyklisterna att inte unna sig lite utomsocknes vägval ibland!

Eller när vi cyklade i göteborgstrakten i helgen. Fint och backigt och drag från vattendrag och egna fiskmåsar och västkustenbrats att vinka till från sadeln när de gör ännu en farlig omkörning mitt framför näsan på hurtiga en (rätt åt mig, cyklar jämt leende så himla irriterande överlägset). Och nog ledsnar man på det landskapet med, eller vad säger ni göteborgare?

Fast jag tror ändå att vissa landskap är mer hållbara än andra. Jag tröttnar nog fortare på råg och platt än berg och hav. Eller säger jag det bara för jag är van vid tåg och platt?

Vad tror ni? Ledsnar ni fort eller är ni hemlandskapskära som bara tusan?

Och framför allt, HUR blir man bättre på att tackla enfaldiga vägar som bara VÄGRAR byta form?

Jag tappar mojo så lätt när vägen är rak. Katja mot linjalstakning, jo tack.

Gnatt puss!

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

6 Comments

  • Elin

    Roligt inlägg!
    Jag är en sådan där som avskyr backar – såvida de går uppför men ändå är en helg runt Västerås tillräckligt. Sen är det för hemskt tråkigt. Då är den slingriga berg-och-dalbanevägen här hemma det bästa som finns. Men omväxling behövs. :)

  • Helena Enqvist

    Jag älskar backar! har alltid haft en längtan i kroppen efter riktiga berg, berg utomlands, berg som har lite historia i sig, mytomspunna berg. Nu senast hittade vi en stigning i Spanien som varit i med Veultan, jag hade gåshud hela vägen upp bara för att proffsen cyklat där.

    Men samtidigt är jag också lite hemkär, på vissa ställen runt hembygden. För jag tröttnar också på samma landsvägar, rutter som jag kan i sömnen. Försökte ett tag att åka rundorna åt andra hållet för att pigga upp lite men det hjälpte inte så länge.

    Däremot tröttnar jag aldrig på skogscyklingen hemmavid. Det finns alltid något nytt att upptäcka, någon liten ny stigsnutt, en ny grusväg osv. Det händer så mycket mer. Att jag dessutom har tillgång till ett helt nytt område att upptäcka runt stugan och löjligt nära till episk fjällcykling runt Storulvån och Sylarna bidrar till att jag inte kommer att tröttna på många år.

    • Katja

      Där sa du nånting – det är nog skillnad på skogscykling och lvg-nötning – man har inga riktigt bestämda spår i skogen…

  • Erik

    Vad fint du beskriver det fina i att variera sig. Nu blev jag sugen att hänga cykel på bilen ocb prova ett helt nytt ställe, men det är mörkt ute nu. Kram!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.