cx

Morgon cykelvänner! Hur är läget? Visst fasiken är morgnarna som vackrast nu? Visst smakar morgonkaffet som godast nu? September september, ta aldrig slut.

Förra söndagen passade jag på att cxa häcken av mig en timma innan Jonas drog på sin veckolånga jobbresa. Trots att stjärten ömmade efter fem mil på för smal sadel dagen innan så var jag ändå ivrig. No shit – jag hade ju precis fått smaken på min nya Boone och hade ingen som helst lust att ställa undan den efter bara ett pass och behöva vänta på nästa tur. Lite stressad hastade jag mig ner till vår modern classic till arena – Hökåsen-Gropen så klart. Herr Landhage hade bjudit till crossintervaller på förra årets Groopencross-bana. Som jag inte hade kört eller ens speakat på ty var blott en nyförlöst besökarmorsa i parkas och med emmaljungan i högsta terränggreppet istället.

Nåväl, här gjorde jag alltså crosscomeback efter typ, två års bancrossuppehåll? Vill ni veta hur jag presterade? Vi kör en lista och börjar med…

saker jag sög på (i mina egna ögon obs obs):

→ kondition. Jäklars okonditionerad jag ändå är! Inte så konstigt i och för sig i och med att det har skitit sig så hårt med hälsan och därmed träningen i somras. Men ändå.

→ hoppa på-momentet. Min ständiga akilleshäl, fast akilleshöft då. Fast det måste bli bättre, och jag tänker använda min gravelpendlarhoj till att träna på- och avhoppen varje (!) dag. Tips till er andra med. Måste stretcha mer också. Så tråkigt. Så nödvändigt.

Update: Har faktiskt stretchat hela några gånger sedan den söndagen. Ba så att ni vet.

→ styrka. Tja vad säger man? Jag är stark men inte tillräckligt stark. Speciellt inte uppför. Och speciellt inte nu när jag haft mountainbikens fusklätta växlar som tar mig uppför så gott som överallt (så länge det är inte för brötigt förstås, där är jag inte än). Där är botemedlet enkelt – öka träningsmängden. Det kommer *uttalar med Jonas lugnaste brytning* Och kommer det inte så sätter vi på en snällare kassett, höhö.

saker jag var okay på (notera ödmjukheten):

→ kurvor! Wii! Jag visste att det skulle kännas bättre med ett bockstyre! Självklart är jag inte The Kurvmaster än men det var så härligt att det kändes tryggt, säkert och kul i kurvorna. Drog några extra svängar kring diverse objekt på vägen hem, mest för att det är så skoj med kurvor. Jäklars vad styv boonen är alltså. Kör precis dit jag pekar.

→ utför i sanden. Jag vet inte hur det är för er, men för mig var det lite småläbbigt att köra nedför de där ökända sandbackarna på Groopencross-arenan. De är höga och branta och sanden är lös speciellt nu när det är fortfarande torrt. Men jag blundade och körde. Nu när jag inte hade snälla fälgbromsar att småbromsa med utan “bara” skivisar så var det lika bra att vänta med att bromsa tills man var nästan nere. Brr, så otäckt de första gångerna. Helt okay sedan. Fegade/failade förstås ändå lite i chikanbacken (nytillskottet till banan sedan förra året) men vaffan. Ett steg i taget.

→ fram på skrå genom sanden. Jo, mycket sandsnack jag vet men sådan är ju våran arena. Det kändes kul att mosa på utan att tveka! Även om jag höll på att glida ner i vattnet under ett varv. Men äsch, jag klarade ju mig?

Så, summa summarum då? Jag är förstås mycket medveten om hur långt jag har till den riktigt vassa formen, både fysiskt och tekniskt. Men jag är positivt “överraskad” över att jag ändå inte är helt på botten trots att träningen varit så sporadisk och kämpig under så lång tid.

Nu har jag börjat jobba igen och träningen kommer att läggas om något. Det blir åter mindre spontant utan mer effektivt och uppstyrt. Gymkortet är också inhandlat. Känns skönt. Bara hälsan håller. Men mer om den planeringen i ett eget inlägg.

Boone – I love you!

Cykelkroppen – I’m okay with you!

Typ så.

Puss!

P.S. Glöm för guds skull inte att anmäla dig till årets Groopencross. Det gör du som vanligt via swecyclingonline. Det kommer att bli skitskoj, vi lovar det!