Blogg

Om ni undrar varför jag har hjälm inomhus så
är det för att jag är rädd att glömma den hemma annars.
Därför tar jag på mig före ytterjackan…
Helmärkligt när jag tänker efter. Men men.
Mvh, fortfarande ovan vid att stadscykla med hjälm

Efter att bästa Grön Cyklist-Anna lagt upp ett gäng Dalsland Runt-peppa inlägg och efter att jag på jobbet fått syn på lika delar stressad som pepp Coach Tony som också ska dit ikväll så stacks jag av ett tydligt sting av längtan. Vilket inte är så märkligt. Dalsland Runt – ni vet det där 3 dagars-grusglädjeloppet med start och slut i Vänersborg jag har kört i två år – är speciellt.

Varför det var just DR som jag fick en sådan längtan efter? Det kan bero på att det är två av mina nära kompisar – som jag själv en gång i tiden “fått in i DR-träsket” – som jag ser avresa och då blir det påtagligt. Det kan också bero på att ett event som DR handlar lika mycket om att hänga och må bra med likasinnade, cykelkulturintresserade personer som att faktiskt trampa fram i det vackra landskapet. Events som DR är på gott och ont få och utgör en frizon för entusiasterna med cykelhjärtat på rätt ställe. Det är nog därför jag längtar dit – och jag skäms inte för denna min längtan.

Jag vet dock att det är just längtan det handlar om, inte saknad. Det glädjer mig att det är gulliga Ena och Lea som tagit över min och Jonas biljetter. Jag kommer att med glädje ta del av allas foton, rapporter och jag kommer att storögd lyssna på mina kompisars äventyrsberättelser. Jag vet att events som DR kommer att fortsätta ske. Vi själva (jag, Tony, Anna och några till) har ett liknande event på gång om ett par år. Jag får planera och dagdrömma lite.

Men jag vet också att jag inte känner något större behov av att åka och köra ett cykelevent just nu. Även om cykling är mitt största intresse (och även om ni säkert tror att jag lever cykel 24/7 eftersom min blogg handlar om just det) så känner jag idag ett starkt behov av att göra och prata annat också. Min fritid är extra värdefull just nu. Jag vill passa på att göra det jag medvetet och omedvetet försummade som tävlingsaktiv cyklist. Jag vill prata graviditet och barn och tänka på det också. Jag vill vara mycket med min man. Jag vill åka och titta på barnmöbler, bara för det är skoj (även om googla springracers är lite roligare). Jag vill läsa ikapp lite böcker. Jag vill skriva lite. Jag vill ta en cykeltur fast jag inte måste.

Jag kommer alltid att vara en cyklist och jag ser fram emot att fortsätta leva cyklistlivet like Katjas do men cykling är till skillnad från de senaste tävlingsåren idag inte min enda källa till syre. Den är en av dem och jag kan inte andas nog. Just därför känner jag i detta mitt livsskede ingen fomo när det kommer till komplexare äventyren, även sådana fantastiska som DR.

Däremot gör det mig inget om ni känner lite fomo – eller snarare peppas till att cykla mer äventyrligt, både på egen hand och ihop med andra! Det enda som krävs är en cykel – vilken som helst faktiskt, speciellt i början! – och en inställning att det går att cykla överallt, bara man har kul. Låt er teasas genom att instagramma på DalslandRunt, scandorando, läsa min gamla goa DR-story på Velonode eller sök på Dalsland Runt i bloggens sökruta. Och att fortsätta läsa den här glad äventyrsidiot-bloggen, förstås.

Nu ska jag ta på mig min stadscykelhjälm och dra och handla till kvällens middag – får ikväll gäster som är mer inne på hästocross än cyclocross. Puss.

Jag frågade Jonas igår, kan älska någon så mycket, som inte är född än, visst kan man det?

Ja det kan man, sa Jonas, och jag känner precis så också. 

Och inne i bröstet svällde tanken så överväldigade så att jag
somnade med fötterna på huvudkudden och huvudet i sängens fotända.

Nya vägar. Jag älskar att det alltid, i alla lägen, även de mest hopplösa lägen, även när man inte tror det själv, även då finns det alltid nya vägar att ta i livet. Vilken nåd egentligen, vilket påhitt, även rent fysiskt! – att även den kortaste promenaden hemifrån till mataffären går att göra om till ett äventyr. Och vill man inte slå på stort med ett äventyr så går det att välja den lugnaste vägen. På så sätt vet jag att jag aldrig kan bo på ett ställe som låser in mig i ett slags fordon – ofta motordrivet sådant – för att ta mig hem. Vad hemskt det vore. Tänk att inte få välja vägen. Tänk att binda sig själv till bara en väg, oavsett hur vacker den ter sig i början.

Farten och vägens praktiska bekvämlighet är mindre viktiga nu under graviditeten. Jag låter henne varsamt lirka mig förbi de farligaste och de tråkigaste vägarna – och låter henne visa mig nya vägar. Jag vet att jag alltid kan gå av om jag inte kan hoppa över ett hinder. Jag vet att om jag får ont i bäcken så kan jag alltid sätta mig ner och titta omkring, och tittar jag mig omkring så ser jag plötsligt fler vägar och stigar än den som ledde mig till platsen. Och då är det bara att göra om rutten inne i sitt sinnes gps.

Om jag hinner så tar jag en tur på lite nya, eller nygamla skogsvägar ikväll. Kanske kör jag med låne-mtbn istället för crossen, för att vänja kroppen vid rakstyresittställningen som kanske får ersätta bockstyreställningen på skogsvägarna i sommar.

Puss.

Hej jag är trött och gnällig och gör bäst i att hålla tyst och ta en lång promenad men eftersom ni är så gulliga så får ni tre rätt intressanta länkar här istället. Länkar om herrarnas Grand Tour Giro’d Italia som precis vunnits av en glad holländare med dålig kista och stenhårda ben. Loppet som jag vet många inte kan få nog av – som efter en härlig film.

Voilà här är de:

Kort från Rouleur

länk ett. En Rouleur-artikel om 1949-Girots härlige looser Luigi Malabrocca, snubben som hellre gömde sig i en vattentank eller bakom disken på en espressobar än ansträngde sig

Kort härifrån

länk två. En Forbes-intervju med Giros direktör Mauro Vegni (på ryska men ni får en googleöversatt länk) om hur det rosa kalaset faktiskt finansieras. Kan vara intressant – inte minst med tanke på att det skiljer sig från exempelvis Touren och ditt lokala motionslopp

Tom på Touren, kort härifrån

länk tre. Fem fakta om årets vinnare Tom Dumoulin – mer känd som Fjärilen från Maastricht (hehe)! Kanske inga revolutionerande grejer men lär känn din rosa vinnare, liksom.

Puss och vi hörs när jag är på bättre humör! (läs: sovit ut)

Helgens knän i “ärvebibsen”

Hej! Skriver i mobilen från det idag skakiga tågis till Stockholm, ni får därför ursäkta om det smyger in lite typos här och var.

Tänkte blogga min träningsstatus här. Som rubriken antyder så går min träning mer och mer åt gravidträningshållet. Övergången är förstås naturlig och inte överraskande på något sätt. Men skillnaden är påtaglig från den icke-gravida träningsrutinen.

I början av graviditeten fick jag en släng av mållöshetspanik, kommer ni ihåg? Jag satt och var livrädd att hamna i kravlöshetens fälla och till slut lägga ner träningen ty varför träna utan syfte och mål liksom?

Men graviditeten är klok den. Lika bra som hon är på att få en att se sakerna för vad de är, lika bra är hon på att vägleda ens kropp – även på träningsbanan.

Min träning just nu styrs visserligen inte av något tävlingsförberedande schema. Den styrs inte heller av lustan att komma före den och den i nästa race. Istället styrs träningen av tre klockrena målsättningar som har utkristalliserats helt på egen hand faktiskt:

ett. Målet att komma ut och njuta

två. Målet att underhålla kroppens rörlighet och styrka

tre. Målet att få cykla

Dessa tre mål är precis lagom för mig just nu. Tvåan är det fysiskt tuffaste målet eftersom jag blir tyngre, otympligare och flåsigare för var vecka. Jag får vara uppfinningsrik och anpassa rundorna, utrustningen, säkerhetstänket och nivån därefter vilket är rätt spännande i sig. Jag känner mig snyggare än någonsin. Men att behålla elegansen på cykel är en annan utmaning men det får bli ett annat inlägg 😉

Så – den senaste tiden har jag cyklat (snittar cirka 10-12 mil i veckan), simmat, gymmat lite och gått.

Jag må inte ha mycket core att ta i med, men helgens backkörning i dalaskogarna har visat att benen är starka.

Tack och lov verkar bäckensmärtorna komma och gå lite vilket gör att jag ändå kan gå ofta och en del.

I veckan ska jag ta itu med att anpassa mtb:n som jag lånat av Valle så jag kan börja cykla med den den dagen magen blir för stor för bockstyrecykeln. Men den dagen den sorgen!

Så, status gravidträning – den rullar på och det var faktiskt länge sen jag var så motiverad att röra på mig.

Det är min bäbis med förresten känner jag nu. Dags att lägga ner telefonen och lägga handen på magen istället. Blir inte klok på om det är en fossing eller en handis som jympar?

Säkert fossingen. Sådan mor sådant barn. Puss!

Min dag som började så fint – med en mysig tågresa och något av ett hyllningsinlägg till min gravida urstarka kropp – blev till skit :'(

Men inte är det edert fel mina kära läsare så vi kör en glad avslutning på dagen i alla fall. Tänker bjuda er på ett gäng tidigare inte publicerade bilder från ett gäng fina ögonblick. Voilà.

Är en osminkad superstar hemma i köket

Gosar med min Nadjas Noel som jag självklart älskar som vore han min egen unge

Stretchar ryggen inför bilfärden ner mot Jönköping och Rapha 12 Hills ihop med grymma cykelhjältarna

Upptäcker nya världar i gruv-Bergslagen ihop med lillebror och Jonas

Picknickar med en annan urstark och härlig figur min Frida! <3

Är Donald Trump 

Tröstar Hjärtis-kanin i snön

Googlar tågtider och ställen för äventyret för dagen en underbar höstmorgon

Gör mig redo för ett race

Dricker sommarbärs och konstaterar att jag är fast 4life med killen som tagit samtliga korten i detta inlägg.

Cykel, punk & kärlek och ha en underbar kväll folks!

Kort jag & Jonas

Som bekant är den bästa semestern den som inte bokas alltför långt i förväg, den som sker nånstans där det inte är platt, där det finns att se och lära sig, där det är vackert och där man inte måste fixa nånting annat än kanske skicka in lite olja mellan kedjelänkarna i cykeln samt bestämma sig för om man ska ta en frukostcroissant till eller två. Och där man är med de man tycker om förstås och det hade ju jag så klart denna helgen, hela två stycken varav en liten gullig en i magen. I veckan fick jag nog av Västerås och hemmalivet och sa till Jonas att nä nu far vi och han höll med. Här är vår minisemester torsdag till fredag i en geografisk lista. Varsågoda!

➳ I Tällberg bodde vi, nämligen på gamla posthotellet Gyllene Hornet. Enkelt, rent och svalt var det. Skönt med tanke på hettan ute.

➳ På vägen mellan Kullsbjörken och Norra Bertilsbo (nämligen Lindbergsvägen) dog jag vägkärlekdöden. Älskar vägar som först går upp, upp och sedan ner, ner. Långa stigningar. Långa utförskörningar. Och skog. Helt fantastiskt.

➳ I den med svenska mått mycket branta backen upp mot Vidablick gav min gravida cyklistkropp upp. Efter strax över 700 höjdmeter på typ fem mil kändes det inte särskilt beklagligt.

➳ På Fricks Konditori i Rättvik gick vi på bloggdejt med den grymma cyklistfamiljen Helena, Cecilia och Hasse – aka Helena Enqvist, Hasse Gustafsson och Cecilia Nordgren. Det var en cool känsla att äntligen träffa dem jag har följt så länge. Det blev många skratt och jag fick äntligen svaret på varför jag inte klarar av att bära cykelmössa under min S-Works Prevail-hjälm – Helena har nämligen samma problem, med mösskärmen som åker ner över ögonen.

➳ På Dalecarlia avnjöt vi en för liten, dock vegansk (är inte helvegan men köper alltid grönt ute för att främja valfriheten) portion mat till den bländande kvällssolen över Siljan. Okay jag fattar varför de kan ta så ohemult betalt.

➳ Uppe i Fyrklöverns Stugby hängde vi äntligen med min gamla goa vän Sari som jag inte träffat på hur länge som helst. Det är något med Saris sätt som gör att även efter en kort pratstund så känner man att allting blir bra och löser sig. Vi snackade allt från förlossningssmärta till motorcyklar. Gu vad jag uppskattar sånt nu. Graviditets- och barnrelaterade samtal med vettiga, jordnära kvinnor med humorn i behåll. Efteråt tog Sari sin fetpojke till Orsa medan vi fortsatte vidare mot Leksand.

➳ I Leksand var det så hemskt varmt att vi trodde att vi skulle gå åt men vi åt istället. Nämligen en grekisk sallad. Inomhus förstås. Pust.

➳ Vid flottbron (en av Sveriges två enda!) vid Gagnef Kyrkby avnjöt vi en paus, en varsin glass och dagens första fossingdopp nämligen i Dalälven.

➳ I Grängesberg köpte vi en varsin bulle och kaffe på Gulf och åkte sedan runt och tittade lite på det som återstår av det forna gruvsamhällets produktiva glans. Tyvärr hade gruvmuseet stängt men vi promenixade ändå runt i disponentområdet och planerade för framtida besök hit, till det lilla stora samhället i fantastiska Bergslagen. Grängesberg berörde mig djupt. Till skillnad från exempelvis Falun har inte samhället riktigt återhämtat sig från gruvnedläggningen, även om Spendrups finns kvar. Men naturen finns kvar och vem vet, någon gång blomstrar kanske orten igen.

➳ I Malingsbo var jag något utmattad av bilkörningströttman så där satt det fint med dagens andra och sista fossingdopp nämligen i den förnäma Campingtjärn (jepp, den heter så)

➳ Hemvägen toppades ändå av synen på två magnifika älgar på vägen mellan Malingsbo och Baggå (59.911514, 15.477159 för älgspotting). En mammaälg och en fjolårsbäbisälg! Vi försökte närma oss dem lite försiktigt med kameran men vågade ändå inte komma för nära.

Med denna lista kan vår lilla semester te sig som stressig för den icke-äventyrslagda. Men det var den verkligen inte. Vi hann med både sovmorgnar, långa frukostar, tidningsbläddrande och ett gäng promenader. Men viktigast av allt var ändå att vi hade tid för oss och bara oss. Ja tack mer tack.

Hoppas ni också hade en bra långhelg, både ni som var lediga och ni som knegade. Puss!

Tällberg i fredags.

Hej. Jag har fortfarande något av en minisemester, även om vi är nu hemma från den lika spontana som välbehövliga resan norrut. Min kropp må sakna sömn, men mina sinnen är drunkna av försommarens skönhet. Jag vilar lite till, så återkommer jag. Puss.

Dagens cyklistros går förstås till Hemköp <3

Min vana (ty ett gäng gånger är en vana hette det väl?) trogen tänkte jag fira min graviditetsvecka med en romantisk cykeltur med bäbisfar. Jag hade sovit uselt, ute var det fruktansvärt hett och så hade det brunnit i en industribyggnad så luften i stan var inte sådär jätteparty heller. Jonas som i egenskap av en icke-gravid person hade skickats ut på en längre tur skulle höra av sig vid en viss tid så jag kunde börja cykla mot Borgåsund där vi skulle få det romantiskt läs doppa fötterna i vattnet, socker, kolhydrater, pussar på munnen och klappar på bäbismagen.

Tji fick jag! Väl ute på prärien läs ute ur cityn insåg jag rätt snabbt att detta inte skulle bli cykelturen jag skulle komma ihåg som gemytlig, behaglig eller ens dräglig. Det rådde 27 grader Celsius, det rådde kastvindar och över det rådde ett upprättsittande vindfång till gravid cyklist med hettan som värsta väderfiende nummer ett sedan barnsbena.

Haha alltså som jag led under de ynka milen till lill-industriorten Kolbäck som jag hamnade i efter att i stundens hetta (sorry) tagit fel avfart från femtiosexan jag cyklade på en bit. Som jag förbannade mitt beslut att överhuvudtaget cykla! Tänk vilken skillnad – från de gröna svala siljanskullarna till våra platta, öppna åkrar med dammiga kråkekajor svajandes i vinden.

Väl framme i Kolbäck tog jag in på Hemköp. Det fanns en liten caféhörna, och det fanns vaniljhjärtan två för tio och det fanns mineralvatten och Resorb. Efter att ha handlat dessa skatter satte jag mig ner i caféhörnan och inväntade min man som såg lagom picklad ut efter sina åtta+ mil Galten runt.

Fysisk som en annan är blev jag skönt mellow av lite energi i kroppen. Tårarna som hade uppstått på grund av hettanpaniken hade torkat. Vaniljhjärtan var nybakta och fortfarande varma, med mycket vaniljgegga i. Kaffet var starkt. Jonas var stenhet. En vänlig expedit kom och snackade lite cykel med oss och gav oss en knippe gratis bananer ba så där för synd om två svetton.

Och när jag reste mig upp för att lämna detta vårt dråpligt romantiska ställe så fladdrade det till i magen. Det hade fladdrat till förut, småduttat, småkittlat. Nu var det inte längre kanske. Nu var det en liten hand eller kanske en utsökt liten fossing som skrapade lite inne i min livmoder.

Bäbissparkarna!

Vi som tror på ödet tror även på talet tjugoett. På något sätt hade jag vetat att det var vecka tjugoett det skulle ske. Och tänk att något som började som den jävligaste turen på länge blev till den ljuvligaste morsdagsupplevelsen!

På vägen hem kom regnet. Svala, starka, bestämda droppar som kylde ner och lindade in. I mig fortsatte bäbisen härja och dansa och klappa mig inifrån ibland, och åh som det dansade inne i min själ!

Nu kvällste och choklad. Puss (och storyn om minisemestern kommer imorgon).

Jag nu har jag ett stort, nästan fysiskt behov av att vara glad. Och då menar jag dagligen. En sak som gör mig glad är att se konkreta bevis på att människor är en god art. Bland alla högljudda titta på mig så bra jag gör!-individer så finns de som helt enkelt gör bra. En sådan person känner jag inte. Jag vet bara att hon heter Marie (plus efternamn förstås) och att hon har också varit en gravid cyklist. Efter att ha sett min ge mig klädtips-fråga i Cyklande tjejer-gruppen på Facebook erbjöd sig Marie att mot en symbolisk fraktsumma sponsra mig med ett par så gott som nya bibs i storlek L. Igår fick jag hem bibsen och de sitter helperfa. Marie – jag känner som sagt inte dig men det är folks som du som borde rule the whole damn cykelworld om det gick att rösta.

Puss!

Måndag folks! Vi kickar igång veckan med denna peppa listan. Voilà här kommer de – ett gäng-tio irriterande cyklistbesvikelser:

ett. När du har glömt att slå på cykeldatorn efter fikapausen och upptäcker det först när du är halvvägs hem

två. När du varit osolidarisk mot klungan och ryckt i ett segment för att äntligen få till det där QOM/KOMmet men upptäcker hemma att de som legat kvar i klungan ändå fått en bättre tid än du

tre. När du har gjort värsta lyckade uppdraget för ditt lag och därför DNF:at  men det enda dina icke-tävlande cykelkompisar hemma frågar är om du vann

fem. När fiket vars varma mackor är det enda som hållit dig levande de sista vidriga milen i regnet och motvinden har “stängt pga. vattenläcka”

sex. När du får växelstrul i starten eller spurten av ett lopp eller ett träningspass

sju. När du full på endorfiner berättar för din mamma att du cyklat hur långt och hur snabbt som helst och hon kramar om dig och förklarar att även du har råd med en bil någon gång så du slipper ta cykeln överallt

åtta. När kaffet är slut i depån. Alltså… bara nej.

nio. När du har peppat för cykelsemestern i bergen sen typ, förra cykelsemestern i bergen och så åskar hela veckan bort

tio. När du har beställt ett nytt läckert kit som skulle komma exakt lagom till helgens cykling men paketet har fastnat i Düsseldorf

Listan kan säkert göras mycket längre. Kommer ni på några vanliga och/eller irriterande cyklistbesvikelser? Kommentera så kan vi vara besvikna tillsammans (>‿◠)✌

Puss.