Kärleken i Kolbäck

Dagens cyklistros går förstås till Hemköp <3

Min vana (ty ett gäng gånger är en vana hette det väl?) trogen tänkte jag fira min graviditetsvecka med en romantisk cykeltur med bäbisfar. Jag hade sovit uselt, ute var det fruktansvärt hett och så hade det brunnit i en industribyggnad så luften i stan var inte sådär jätteparty heller. Jonas som i egenskap av en icke-gravid person hade skickats ut på en längre tur skulle höra av sig vid en viss tid så jag kunde börja cykla mot Borgåsund där vi skulle få det romantiskt läs doppa fötterna i vattnet, socker, kolhydrater, pussar på munnen och klappar på bäbismagen.

Tji fick jag! Väl ute på prärien läs ute ur cityn insåg jag rätt snabbt att detta inte skulle bli cykelturen jag skulle komma ihåg som gemytlig, behaglig eller ens dräglig. Det rådde 27 grader Celsius, det rådde kastvindar och över det rådde ett upprättsittande vindfång till gravid cyklist med hettan som värsta väderfiende nummer ett sedan barnsbena.

Haha alltså som jag led under de ynka milen till lill-industriorten Kolbäck som jag hamnade i efter att i stundens hetta (sorry) tagit fel avfart från femtiosexan jag cyklade på en bit. Som jag förbannade mitt beslut att överhuvudtaget cykla! Tänk vilken skillnad – från de gröna svala siljanskullarna till våra platta, öppna åkrar med dammiga kråkekajor svajandes i vinden.

Väl framme i Kolbäck tog jag in på Hemköp. Det fanns en liten caféhörna, och det fanns vaniljhjärtan två för tio och det fanns mineralvatten och Resorb. Efter att ha handlat dessa skatter satte jag mig ner i caféhörnan och inväntade min man som såg lagom picklad ut efter sina åtta+ mil Galten runt.

Fysisk som en annan är blev jag skönt mellow av lite energi i kroppen. Tårarna som hade uppstått på grund av hettanpaniken hade torkat. Vaniljhjärtan var nybakta och fortfarande varma, med mycket vaniljgegga i. Kaffet var starkt. Jonas var stenhet. En vänlig expedit kom och snackade lite cykel med oss och gav oss en knippe gratis bananer ba så där för synd om två svetton.

Och när jag reste mig upp för att lämna detta vårt dråpligt romantiska ställe så fladdrade det till i magen. Det hade fladdrat till förut, småduttat, småkittlat. Nu var det inte längre kanske. Nu var det en liten hand eller kanske en utsökt liten fossing som skrapade lite inne i min livmoder.

Bäbissparkarna!

Vi som tror på ödet tror även på talet tjugoett. På något sätt hade jag vetat att det var vecka tjugoett det skulle ske. Och tänk att något som började som den jävligaste turen på länge blev till den ljuvligaste morsdagsupplevelsen!

På vägen hem kom regnet. Svala, starka, bestämda droppar som kylde ner och lindade in. I mig fortsatte bäbisen härja och dansa och klappa mig inifrån ibland, och åh som det dansade inne i min själ!

Nu kvällste och choklad. Puss (och storyn om minisemestern kommer imorgon).