Blogg

Åh herre. Det slog mig plötsligt – imorgon är sista arbetsdagen innan jag går på semester. Från början hade jag tänkt att tre veckor skulle vara lagom. Och man måste väl spara dagar till man är mammaledig så man kan typ, vara mammaledig mer? Har vissa varit noga med att påpeka till mig. Vart småskrämd, tänk om jag tänker fel? Men hur mycket jag än försöker (fast jag försöker jäkligt lite i ärlighetens namn) så förstår jag mig inte riktigt på alla de där knepen som ekonomiskt sinnade om sig-omkring sig-människor ägnar sig åt. För min del känns det som ett jobb i sig, att hålla på med excelarken och huvudvärka långt före babyns ankomst. En utvilad blivande mor är väl gladare mer än en slutkörd blivande mor i alla fall eller något i den stilen.

Och gudarna ska veta att jag har varit slutkörd. Trots att jag lyckades avvärja väggen i sista sekunden så sitter spåren kvar i form av klaustrofobi- och yrselattacker som gör att jag inte kan köra vissa tunnlar, vägar och annat som har gjort mig skörare än skörast på länge. Nåväl – vi ska inte fastna i de tankarna nu.

Jag kör dock fem veckor från och med lördag. Från tänkta tre till faktiska fem, känns ändå rimligt.

Någon smått ironisk person skrev på #cykeltwitter – pass på, sista semestern på typ femton år.

OMG.

Nu är det en halvsanning – bara för att man har barn så är man inte låst för livet, liksom. Jag är självklart medveten om att ett barn är ett ansvar utan dess like men jag är rätt van vid ansvar av den typen så ser inte det som något börda utan tvärtom som en lättnad – äntligen ett eget barn att skylla på för att ställa upp till höger och till vänster för att man har så svårt att säga nej hehe. De ba kom och käka middag med fem andra par! Man ba sorry, barnet trotsigt barnet vägrar. De ba kom och shoppa kläder! Man ba sorry, barnet trött barnet vägrar. De ba kom och testa nya spåret! Man ba Jonas tar du barnet ikväll? 😽 Typ så. Smart va?

Nä men skämt åsido. Vad händer på semestern då?

Har inte gjort en endaste bestämd plan faktiskt. Carpa järnet som ungdomarna säger. Första veckan är jag ensam ledig så lär hänga än här, än där i stockholmsregionen. Vi har dessutom ett par graviditetsrelaterade besök att avlägga hos vården. Sedan vill jag verkligen dra någonstans och tanken är nordligt och fjälligt ena veckan, sydligt och havigt andra veckan, med något mellanhäng någonstans emellan. Vandring, cykling, tåg, pussas, böcker, fuck off allt ovidkommande, vi är högt över molnen.

Blir i alla fall hemma i Sverige denna gången, vill inte vistas gravid utomlands hur omodernt ängsligt det än låter. Våran vårdapparat är ändå den bästa… hoppas jag i alla fall.

Ikväll ska jag fira med en fet picknick med mina kära kollegor, imorgon hämtar jag äntligen min mtb hos meken och då kan ni ju bara gissa vad som väntar snart.

S E M E S T E R

*glad glad studs studs*

Vilka är era semesterplaner? Puss!

Hej. För ett tag sedan ringde Bicyclings Daniel upp mig och frågade om jag kunde berätta om min bästa helg. “Min bästa helg” är en serie intervjuer där cykelprofiler som Emma Johansson, Roberto Vacchi, Marika Wagner mer flera berättar om vad de vill göra under sin drömcykelhelg.

Rivieran croissant tremila alpina stigningar? frågade jag.

Nä, här hemma i Sverige, förklarade Daniel.

Okay då, då vet jag precis, sa jag. Låt det råda busväder, låt växelörona flyga! sa jag.

Oookay, sa Daniel med något tveksamt i rösten men lät mig ändå hållas.

Jag tror helt ärligt inte det är storyn man förväntar sig av en mogen kvinnlig cykelbloggare som tävlingssatsar och ska dessutom snart bli förälder. Men ni som känner mig vet att jag är lika delar seriös tävlingscyklist som frihetsälskande äventyrare med ett rastlöst hjärta. Fast nu berättar jag inte mer – resultatet av intervjun finns i det senaste tidningsnumret på alla ställen som säljer cykeltidningar, samt på nätet för er med nätprenumeration förstås. Puss och trevlig läsning!

Hej från mobilen i bilen! Blir ett kort inlägg ty jobbigt att blogga när man kör samtidigt…

hah nej skojar förstås, sitter bak och gosar med coach Tonys gröna Tarmac. Vi har varit till Motala och hämtat Tonys far Sune och är nu en samlad trupp redo för race (Tony) och service och fotografi (vi andra). Förutom vännen Tony som kör för CK Valhall är det junioren Alva för hemmaklubben VCK och grymma SM-silver-Ida för Crescent Dare jag hejar på som mest. Plus ett gäng till förstås!

För så är det gott folk. Hur långt ifrån raceandet man själv än står för tillfället – graviditeten är ett himla lopp i sig! – så är det lika kul att kolla på cykel live för det. Mingla med andra glada cykelfolks och sådant som hör till ni vet. Kortbana, eller GP, är ändå min favoritgren inom landsvägscykling och där jag själv brukar ha som roligast när jag tävlar. Tyvärr kommer Kortbane-SM lite i skymundan av andra events och inte minst Den Gula Jätten i Frankrike men eftersom SM ingår i Borås SM-veckan så kommer det att sändas live på SVT från och med kl 12.00 idag.

(och jag ska försöka att inte tänka på växelhaveriet förra året, då jag frihjulade i direktsändning halva banan, jagade klungan förnedrad men elegant i typ tjugo minuter, och skulle precis joina svansen så kom Mustonen som hade ca två minuters försprång och jag blev (med all rätta) avplockad från banan :'( Fanken, tänker på det ändå men nåväl, nya minnen nästa gång jag kör)

Nåväl! Ratta in era små teveapparater – nåla fast nummerlapparna – vässa era armbågar – luta hojen snyggt och säkert och positionera er rätt. May the strongest calves and the toughest brains win!

Puss.

Hej måndag riders!

Kickar igång veckan med en lista. Ursprungsidén snodde jag från Sandra, man tackar. Vi kör – listan om (kändis)cyklister och ba att klicka på bilderna för att komma till källorna:

Favoritcyklist:

PFP, Kev Pauwels, Stenerhag, Wiggo… oj de är många ju!

Manlig cyklistcrush:

Herr Fausto Coppi så klart. Stolt medlem i fangruppen här. Med tanke på Faustos rykte skulle konkurrensen bli hård men hey, han skulle inte ha en chans att värja sig ändå.

Kvinnlig cyklistcrush:

De flesta av mina cyklar är en han – men denna retrodoftande alu-looking sak från Specialized är banne mig en hon, och hon är ruskigt het. Den nya Epic, åh.

De här 4 cyklisterna skulle du bjuda på middag:

1. Gino Bartali – för att buga djupt och fråga hur det faktiskt var, att som italiensk kändiscyklist under andra världskrigets Giro d’Italia rädda liv som få andra brydde sig om
2. Sarah Connolly – för att med någon riktigt kunnig och engagerad snacka cykel. Damcykel. Damcykelhistoria. Damcykeltrivia.
3. Hela CANYON//SRAM Racing-laget (ett sammansvetsat lag måste väl ändå räknas som en cyklist ändå?). Vélochefen skulle stå för middagskäket och vi skulle snacka sprint, stil och snabbhet.
4. Prince. Han skulle nynna på Little red corvette och vi skulle enas om att cykla är fett mycket ballare än de flesta andra transportsätt i världen, även om man var kunglig som han.

Bästa cykeltidning:

Utan någon inbördes ordning Rouleur, Ellas Cyclingtips och så våran svenska Bicycling förstås. Den sistnämnda för alla grymma real life-bloggar från de som faktiskt cyklar och jobbar med cykel i vått och torrt. Tyska Tour Magazin håller dock materialtestfanan högst.

Bästa cykelspotting:

En cykeltävling förstås – vilken beror på vilken genre man är ute efter. Om man vill spotta andra än lokalcyklisterna men ändå stanna hemma i Sverige så är det tävlingar som Vårgårda UCI WT och vissa lite mer internationella cross- och mtb-race man får hålla utkik efter. Men annars – upp med rumporna och iväg utomlands och se races med er. Stämningen på plats är o b e s k r i v l i g.

Bästa nu levande cyklistparet:

Ah men det är ju förstås vi, vilka annars? Jonas och Katja ♥

Cyklist du önskar att du kände:

Helen Wyman så klart! Hon verkar en genuint skön och godhjärtad person med en cykeltalang från ovan på det. Vi skulle bli bästisar direkt är jag övertygad om.

Cyklist du hört att du är lik:

Hör aldrig att jag är lik någon faktiskt. Om det beror på att folks kan för få kändiscyklister eller på att jag är för unik i mina looks är en annan fråga.

Cyklist du inte tror att du skulle komma överens med:

Typ någon “skön kille” som Laurent Fignon som när damerna började köra Touren en gång i tiden klämde ur sig “I like women, but I prefer to see them doing something else.” Jadu Laurent, ingen bad då om ditt utlåtande.

Kändast cyklist du har pratat med:

Öh. Gary Fisher i så fall? Vi snackade helstela hojar vid ett tillfälle han var på besök i Sverige.

 

Cyklist du var kär i som tonåring:

Tja, det har väl knappast undgått någon som läst denna bloggen tillräckligt länge vems åsyn det var som fick mig att intressera mig för sportcykel en gång i tiden. Fast jag var inte tonåring då. Inte på papperet i alla fall.

Puss.

Bästa ölkaggade gubbs med knäna utåt – I feel you, åh I feel you.
Utmanaren är här – må den största vinkeln vinna!

Nädå. Ni vinner.
Den dagen vinkeln blir för stor slutar jag hoja förstås.

Lova att hoja dubbelt så mycket och åt mig med
under tiden att jag kommer vara borta från scenen.

(kort från gårdagens runda)

Inatt var jag ledsen. Jag led onda tankar och av törst och hunger, sov otroligt lite och vaknade uttorkad, solstingad och om än ännu ledsnare trots att jag hade glada kvällsminnen från gårdagskvällens kompishäng på stan och nattpromenixen hem att tänka tillbaka på. Tyvärr var inte någon större fysisk ansträngning att tänka på så jag slog ifrån mig mtb-cykeltankarna – och i ärlighetens namn var inte cykelsuget speciellt stort ändå denna heta söndagsmorgon.

Jag behövde hitta tillbaka till tryggheten och leendet och är man för trött för att återskapa sig själv så finns det bara ett botemedel – byta miljö och aktivera hjärnan ihop med den som älskar en förstås! Så jag och Jonas gjorde just det. Packade ner oss och våra kameror i bilisen och bestämde lite luddigt en för oss ny destination. Tog oss via småvägarna först till ner Strängnäs för en jätteportion Slagstaglass var. Sedan gasade vi på till Mariefred och praktfulla Gripsholms slott, för att där låta våra kroppar omslutas av de murade väggarnas murriga svalka, låta våra näthinnor fyllas med intryck av de femtusen plus (!) porträtten innanför slottsrummens väggar.

Historien, så brutal, så sann, så mytisk. Gårdspionerna, så fluffiga och tunga i ett. Den borttappade duniga fiskmåsungen inne på slottsgårdens gräsmatta. Blomsterkolorerade sidentapeterna som skulle få självaste Josef Frank att grönska till av avund (alternativt sno idén vilken den gode designern nog gjorde allt ändå). Kungar till höger och adliga fruntimmer till vänster, och så alla diktare och andra diverse personligheter, den ena oklokare än den andra. Penseldragen i porträtten, sällan till hundra procent korrekta, naiva proportioner, men så levande, så bjärta till skillnad från det moderna, ständigt medvetna, konceptuella.

Vi checkade förstås även av det gulligt uppstoppade Lejonet, drog en varsin grymt god pastarätt på cafét nära slottet och styrde kosan hem.

Lärdomarna, bäbispratet, vägarna, kärleken, de målade nunorna, allt skrattet gjorde sitt.

Terapin lyckades. Jag var åter trygg.

Kameran låg kvar i väskan. Jag är nu om möjligt ännu tröttare men livslusten är tillbaka. med en melankolisk touch men så är det vissa dagar. Tänker på allt roligt som väntar mig, oss, tänker på lejonet på Gripsholm, exotiskt, leende, missförstått.

Lejonet på Gripsholm förblir därmed en gåta. Varifrån har det kommit? Varför har det hamnat i en svensk museisamling? Kanske kan forskarna någon gång hitta dokument som gör det möjligt att besvara frågorna. Annars är lejonet dömt att förbli ett mysterium – och ett vittne till hur vi människor inte kan låta bli att omgärda våra föremål med berättelser och förklaringar som i grund och botten har ytterst litet med verkligheten att göra.

(SvD)

Puss och blir mycket rolig cykelblogg i veckan ska ni se!

Gravidcyklingens ansikte är ett svettigt sådant! ett hjälmrandigt sådant! ett ojämnt solbränt sådant! ett (först plågat men sedan) lättat och cykellyckligt sådant! ett lite bredare än före-graviditeten sådant (sjukt smidigt ty favvobrillorna ramlar äntligen inte av längre)! ett flapjack-smuligt sådant! ett skelögt sådant!

Idag blev det ett gäng nämligen strax under sex mil mest grus men lite stig och asfalt ihop med Jonas, Anna och mtb-Erik. På röda Ridleyn alltså, mtb är ju i cykelmekarnas händer på grund av chainsuckproblematiken. Det var hett, torrt, dammigt, gruset var förrädiskt och jag plågades av mjälthugg. Och en insikt om att även crossens dagar som min gravidcyklingmaskin är räknade :'( Men med knäna utåt – crossens sittställning börjar bli lite väl rejsig även för min rätt nätta bäbismage – och en stor skopa tålamod gick det an och vi hade jättetrevligt. Mer om turen kommer med Jonas kort han tog under körningen.

Nu har jag äntligen tvättat cykeln glänsande ren och den doftar crankalicious värre – hur gott som helst.

Har nu förresten fått ett sms om att min stigkompis är klar hos cykelmeken. Yey, imorgon blir det mtb! Puss och stravarutten är här – så fint vid Vad-groparna med det azurblå kalkvattnet.

Jag blundar och tänker tillbaka på söndagen, då vi hade gått in i vecka tjugofem och cyklade in i skogen, så trygga

jag tänker på fukten i skogen, på den skyddande svalkan, på den törstsläckande klorofyllrikedomen

tänker på hur jobbigt det är, och hur skönt jobbigt det är, och hur frustrerande jobbigt det är, och sedan, efteråt

bara skönt

Kan det snälla bli skönt igen?

Tänker på att vilja spåret med omsorg, skogsmaskinerna har lämnat sina spår, spånigt, torvigt, tungt går det, benen är starka

måste de vika sig under mig, jag som försöker fortsätta gå

Tänker på hur stadig jag är, med mina extra kilon värdefullast vikt på jorden

viktlös just nu, när marken gungar under mina fötter

Jag försvinner upp i mina drömmar, blundar jag kan sträcka handen och känna den allra mjukaste delen, den precis under skägglinjen, dit jag kan trycka in min kind och stå och gömma mig och låta evigheterna dundra förbi

drömmer precis nu, när jag är mitt inne i vad som tycks ta en evighet

Korten är tagna av Jonas & mig

under vår cykling i Hedesunda i söndags

Nej benen de bär inte alltid, inte var dag, ibland måste jag stiga ner i det kalla, blöta, svarta, som sätter sig i hjärtat, drar det ner genom hela bröstet, in i den dova jättegrytan som slukar allt

så obarmhärtigt ljust det är ute för att vara så mörkt inne

Jag blundar igen.

Obs inlägget är länktätt men det för att underlätta för er förstås <3

ett. Veteran-SM – eller SM Masters om man vill kalla det så – går av stapeln i helgen, nämligen fredag 30-söndag 02 juli. Gottne IF Cykel står värdklubb. Mastersklasserna är alltså vuxenklasserna för de som inte kan eller vill tävla i elitklasserna. Det betyder dock inte att racen och utmaningarna skulle vara tråkigare och mindre tuffa för det, och speciellt inte för den som är ny på amatörtävlingsbiten. Jag glömmer aldrig hur hemskt jobbigt (tempot, varmaste dagen) och hur hemskt kul (linjet, svalare dagen) det var att köra Veteran-SM i Sunne för två år sedan. Hoppas damklungan blir stor i år. Hejar på mina blårange cykelkamrater och allas vår cykelbloggare Johan förstås!

två. Giro Rosa börjar imorgon fredag den 30 juni. Tyvärr är jag en av de få (om inte den enda känns det som ibland?) i de svenska cykelmedierna att år efter år uppmärksamma Giro Rosa. Men det är faktiskt årets största etapplopp för damernas proffsklunga. (Minst) tre åkare har Sverige till start:

1. Hanna Nilsson
2. Sara Penton (SM-mästarinnan ni vet)
3. Emilia Fahlin

Ella Cyclingtips har gjort en bra sammanfattning för den som vill lära sig om årets Girot. Och här är mitt inlägg om Världstouren som Giro Rosa ingår i. Tävlingen följer du bäst via RaiPlay (VPN baby!), på loppets och UCI:s youtubekanaler samt med twitterhashtaggen #GiroRosa.

tre. Tour de France börjar på lördag den 1 juli. Tour de France! Kräver kanske inte någon större presentation, va? Min egen kärleksförklaring till Touren kommer lite senare, men du som av någon anledning inte har kommit in i Touren-svängen än kan ju läsa TV4-expertkommentators Gabriella Ekströms intro här. För dig som önskar följa Touren i tablåteve så finns tabellen här, för dig som föredrar hänga med Vacchi och Adamsson finns som vanligt Eurosport Player. Missa förresten inte La Course i Marseille den 20 juli – speciellt med tanken på att det inte blir någon Route de France Féminine (“damernas Tour de France” efter att föregångaren La Grande Boucle Féminine gått i graven) i år på grund av bla bla… äsch, läs själva, blir bara trött :'(

fyra. Kortbane-SM – SM i Grand Prix, GP alltså – går av stapeln på tisdag den 4 juli. I år står Borås värdstad för festen. Förra året gjorde jag bort mig i direktsändning genom att frihjula en tredjedel av banan på grund av ett växelhaveri de luxe – i år gör jag bort mig genom att inte ställa upp alls. Haha nädå, i år är jag ett icke-tävlande bolldjur ju! Kommer dock ändå vara på plats, vara mek åt coach Tony som jag uppviglat till deltagande och på alla grymma damer som tävlar i den enligt mig bästa grenen. Hela SM-veckan kommer att sändas i SVT så ni som inte är på plats i värdstaden kan följa tävlingen på SVT1 från och med kl 12. Missa inte!

fem. Att det är helg och alltså minst två dagar att hoja järnet snart. Hoppas min mtb är färdiglagad och hemma imorgon kväll – stigsuget är stort.

Puss!

Originalfotot från Cyclist

Hej! Nu i cykelsäsongens mitt kryllar det av dem på stans och landets vägar och stigar – ben. Våra underbara cyklistben! Här kommer en matig guide till den estetiska benskötselns vassa konst. 

⚔ Vi börjar med den enkla frågan om benrakandets vara eller icke vara. Du hittar nog inget professionell landsvägscyklist som inte rakar spirorna, det gäller förstås även crossies men även de flesta mountainbikers. Men även de flesta amatörer – för det är värt att komma ihåg att cykling är nog världens proffsigaste amatöridrott – rakar benen. Debatten är lika gammal som själva benrakningsvanan och det är inte jag som ska påtala för er om ni ska raka benen eller inte. Särskilt med tanke på att jag inte rakade dem en endaste gång i mitt liv tills jag ansåg mig cyklist dedikerad nog att göra det. Men en sak är säker – det handlar först och främst om hängivenheten och ens eget förhållande till sin passion. Köp den eller förkasta den – voilà.

Många herrnybörjare drar sig från att raka benen ty “fruntimrigt” (av samma anledning som många herrnybörjare drar sig från att bära tight lycra). För er med det bekymret kan det vara trösterikt att veta – och åberopa för era icke-cyklister till kompisar! – att konditionsidrottare började raka benen långt innan det blev en allmän kvinnogrej. Faktiskt så var det simmarna som började med grejen och redan i början på 1900-talet så gjorde man tester som påvisade att rakade ben gav en klar fördel på exempelvis 400-metersdistanser. Det ni.

⚔ Snåla inte när du köper hyvel och byt den eller bladet ofta! Det ska aldrig ta emot och låta “skrapigt” när man rakar. Särskilt flerbladiga hyvlar samlar dessutom på en mängd mindre festliga bakterier som du inte vill få in i kroppen.

⚔ Tänk på att ta i liiite mindre när du precis bytt rakhyvel eller satt in ett nytt blad – tar du i lika hårt som med den gamla hyveln/det gamla bladet är risken större att du skär dig.

Är olyckan ändå framme och du har skurit dig? Se till att ha antingen alunstickor (finns för runt 20-30 spänn i var och varannan rakningstillbehörbutik till exempel här) eller alunstift nära till hands – aluniten steriliserar såret och stoppar blödningen. Perfekt att ha med sig på resan också.

⚔ Förvara rakhyveln i en torr miljö i en uppåtstående position, låt den inte bli fuktig, skitas ner och rosta till.

⚔ Även om det låter omständigt – hoppa helst inte över det förberedande skrubbmomentet. Skrubba med en valfri skrubbkräm, det mesta duger även om det bör vara en lite grövre variant än den som man har i ansiktet. Skrubbandet får bort de döda hudcellerna och gör rakningen mer precis. På köpet får du en lite bättre cirkulation i benen, något ingen cyklist bör tacka nej till.

⚔ Använd ett bra rakskum eller en bra rakkräm när du rakar – det förbättrar resultatet och gör hela upplevelsen trevligare.

Är du typen som inte litar på fabrikstillverkad kroppsvård? Här är ett enkelt recept på en DIY-rakkräm:

• 2/3 dl sheasmör
• 2/3 dl kokosolja
• 2/4 dl olivolja
• (valfritt – ett par droppar eterisk olja för doftens skull)

Blanda ihop – låt smälta i vattenbad – kyl ner i kylskåpet i ca 10 min – vispa upp till en fluffig smet i en burk. Förvara kallt, peta inte i krämen med händerna utan enbart med spatel eller sked.

⚔ Även om det är bättre att raka benen strax före turen/loppet än inte alls – raka dem helst kvällen innan du vill ha dem som lenast. Det beror på att det är på natten när benen svullnar något som hårsäckarna drar sig tillbaka och morgonbenen är lenare. Dessutom är man oftast mindre stressad på kvällen och då är risken för blodiga misstag något mindre.

⚔ Knäna är en svår del. Speciellt när man gjort sina vurpor ett gäng gånger… Knöliga och sticker ut och svåra att raka smidigt. Då kan det vara bra att raka knäna sist av allt. Då har du redan fått in snitsen och blivit varm på handen så att säga.

⚔ Avsluta med att smörja in benen med något fuktgivande. På sommaren gillar jag att smeta på lite svalkande och mentoligt som innehåller aloe vera men det mesta duger så länge det fuktar huden och inte innehåller olja för oljan täpper till porerna.

⚔ Till slut till den stora frågan – hur långt upp bör du raka? Är du en person med lite eller mycket ljus benbehåring så gör det inget om du inte går hela vägen upp så att säga. Har du däremot mycket och/eller synligt hår så är det bäst att raka så högt upp på benen som du kan. Förkasta idén om att anpassa rakningen till byxlängden. Även om du är en riktig perfektionist och håller hårt på byxkantlinjen så åker byxorna ändå upp och ner när du exempelvis trampar eller sätter dig ner. Dessutom är det föga elegant med fluffshortsen, oavsett hur elegant din personlighet är i övrigt.

Så, det var den lilla guiden det. God rakning på er mina herrar och damer. Puss!

Fråga inte varför färgerna är så psykedeliska men här är ett kort
från när vi i lördags gick från havet till bilen och det började regna varmt
mysigt sommarregn och väl i bilen fick jag termoste och wienerbulle!
Bäst va.

Hej. Fick igår ett återfall. Post-Göteborg-förkylningen hade inte alls släppt utan antog liksom en annan form igår så efter världens snigelpromenad hem då benen knappt bar mig var det bara att acceptera fallet, duscha sig ren fån dagens måsten och däcka i väntan på mat och kärlek från Jonas. Blev först lite deppig – herregud antingen en normal vecka utan en endaste inplanerad jobbresa eller dylikt stressigt, redo att lägga på friluft, träning och något annat vettigt kvällstid och så är jag sjuk igen :'( – men sögs rätt fort in i boken jag läser nu. Boken, som är så djävulskt bra skriven att det inte går att vara deppig utan man vill nästan vara sjuk så länge man läser den i alla fall!

Med andra ord blir det väldigt lugnt idag med. Trots att vädret tigger och ber om att man ska göra utesaker så blir det en diss. Jag ska stoiskt hålla mig inomhus i liggande ställning, äta kanelgifflar och #lidamedstil. Planen är förstås att krya tillräckligt för att få ut något friluftigt av resten av veckan i alla fall.

I helgen är det Västerås Cityfestival så fly stan och köra mtb någonstans långt, långt ifrån civilisationen är en plan. Egentligen är jag fortfarande sugen på att dra till Högbo och köra alla de stigarna jag skulle ha kört om jag varit frisk i helgen men vi får se, kanske tar något närmare hemma denna gången. Även min än så länge petita (förutom när jag putar med den skoliosunge-style) bäbismage växer sig allt större för varje dag. Det gör mig rätt så medveten om att det inte är alltför många någorlunda tekniska cykelturer kvar innan jag får finna mig i att “bara” rulla. Vilket är absolut ingenting jag är ledsen över, äntligen softa junk miles med gott samvete liksom, men det gäller liksom ändå att passa på och cykla stig så länge kroppen tillåter det.

Det som måste ske nu är dock att laga cykeln. Antingen så är kedjan för uttöjd eller så är drevet shletet (eller något annat, finns alltid en möjlighet till när det kommer till cykelstrul!) men det som sker är att kedjan inte lossnar från drevet när man växlar ner till lilla klingan. Det händer inte varje gång men tillräckligt ofta. Resultatet är att det blir totalstopp och rätt obehagligt millisekunderna innan man lyckas klicka ur. Eftersom jag självklart inte vill utsätta mig för några risker så låter jag bli helt i att gå ner på lillklingan vilket gör backarbetet i bästa fall kämpigt och i värsta fall omöjligt. Så här har vi en sak som måste fixas om det ska bli något stigcyklande i helgen.

För övrigt har jag och Jonas redan nu börjat diskutera (läs: gnabbas) om vilket slags cykel som är bäst lämpad för distans (ah men femton mil plus ni vet) med bäbis. Vi borde kanske välja vilket slags barnvagn vi ska ha också? Barnvagnar verkar så himla omständigt och framför allt dyrt. Nästan som snygga hojar med bäbisanpassning. Eller ännu dyrare? Fy fanken vilken djungel fast lite spännande ändå. Kanske lika bra att vänta in i det sista med att köpa något sådant ifall man ångrar sig och återköpstiden är slut, typ.

Nä slutbabblat nu – nu har ni kanonkoll på statusen min liksom. Snart kommer det ett inlägg om helgens mtb-körning i Hedesunda, ska bara få lite ordning på bilderna. Puss!