Blogg

Inte ens den snällaste mtb-sittställningen är snäll nog när man börjar bli höggravid.

Vitlöksbröd och apelsinläsk, det kan man inte få för mycket av.

Kunskap är makt – men ignorance is också a bliss. Aldrig någonsin har det varit så viktigt att vara selektiv med var man hämtar sin information som under graviditeten. Sammanhang där gravida tipsar om gulligast babybodysar med kaninöron och ger varandra fysiska och cyberklappar på axeln? Ja tack! Sammanhang där gravida triggas till att äventyra sin och sitt barns hälsa för att uppnå osunda utseende- och träningsideal? Nej tack block tack.

Vila är också träning. Ibland svettig sådan. Försök själv att hitta ett bra sittläge i soffan med den hårda kulan precis överallt!

Folk bryr sig överlag för mycket om sådant som inte angår dem.

Man själv slutar bry sig om att bry sig om de som bryr sig för lite om vad man själv bryr sig om.

Gåstavar är ändå inte så himla dumt.

Väntan är både snabb och långsam, som ett slags ändlig oändlighet ungefär.

Namn är svårt. Flicknamn är svårast!

Cykellusten försvinner inte för att man är gravid. Tvärtom – man blir världsbäst på att meka med inställningarna för att få sig de där fjuttiga kilometrarna som stillar ens törst och ger en lyckotårar.

Racelusten försvinner inte heller för att man är gravid. Den går bara i ide.

Twin Peaks är läskigt om man har sovit för lite natten innan.

Insikten om hur lite man kommer ihåg från skolan kommer slående. Ska jag hjälpa till med läxläsningen? Hjälp! Jag som har miniräknarappen som lättast tillgängliga app på mobilen…

Sköna skor är den nya religionen och jo, jag äter hellre linssoppa i en månad än går runt i ett par tunnsulade platta saker igen.

Världen är ett ruggigt farligt ställe och modersoron blir ens mellannamn för… resten av livet verkar det som.

Gravidhjärnan består av åttio procent substans, resten av bomullsvadd. Okej, en procent choklad också.

Klänning + gravidbälte alt. gravidgördel (sexiga plaggnamn va?) är the kombot.

Att människor är genuint snälla och bryr sig är plötsligt viktigare än att man delar intressen.

Barnkläder är en djungel och storlekstabellerna är krångligare än när man beställer kinafälgar till racern.

Jag är tydligen inte bara en invandrare, jag är en sjujäkla vandrare också. Undrar om intresset kvarstår när jag är kapabel till att cykla överallt (även uppe på fjället) igen?

Tror man att arbetslivet är fullt av förkortningar så är det ingenting mot vad gravid- och småbarnslivet är… Från SM via VUL till BF någon?

Är man född utan luktsinne så är man, men de flesta andra förnimmelserna blir starkare. Färgerna, smakerna, musiken.

Förlossningen kommer nog att bli mitt livs hittills tuffaste race. Kuperat blir det också, med smärttoppar och -dalar. Bäst att inte glömma att packa ner de krispigaste vita sockorna i perfekt ankellängd i BB-väskan ✮

Glad måndag. Eller jag är egentligen rätt deppig, har åter lyckats med konststycket att sova prick noll timmar/kvartar/minuter och har fyra möten och massa annat jobbjox idag som måste betas av… men det är väl en del av livet antar jag, bara att bita ihop och uthärda. Jag hade i alla fall kul inatt med att försöka gissa vilket ställe mellan brösten och “därnere” som mitt nattaktiva magdjur skulle sparka på näst. Det är på natten det händer! Synd bara att man måste prestera på dagen sedan…

Förra veckan gjorde jag i alla fall en Mäktig Träningsplan där i måndags. Ska vi kolla hur det gick med den planen?

På måndagen skulle jag ju gå. Och det gick bra! Gick lite överallt och rätt länge även om det var plågsamt varmt och skavigt ute.

På tisdagen skulle jag trallecykla och simma. Och nog trallecyklade jag – både till jobbet och sedan till lasarettet där jag hälsade på en sjuk vän. Sedan blev jag dock mött av Jonas och det blev en långpromenad igen.

I onsdags skulle jag crossa. Istället blev jag mycket ledsen och mådde jättedåligt hela dagen. Orkade dock ta mig ner till Gropen för att hjälpa en punkad vän i nödan (fast vem hjälpte vem egentligen? Bästa sättet ju att få ut någon apatisk kompis som bara ligger ner och plågas hemma – ring och be om hjälp! Då måste ju hen upp och göra något och plötsligt känns det lättare <3) och kolla på när mina cykelkompisar crossade. Sedan åt vi gott hemma. Alltid något!

I torsdags skulle jag åter gå – jag vet att det är mycket gång nu men det är typ det enda som min kropp gillar och klarar rätt mycket av fortfarande – och gick gjorde jag! Ett gäng terrängkilometer med min kära Gröna Cyklisten ute på Frösåker.

Om fredagen skrev jag “ingen aning” – men det blev ett sjujäkla damtrallerace! Jag skulle möta upp Jonas för långpromenad (igen) hem från hans jobb men eftersom det åter var varmt, svettigt och kvalmigt så pallade jag inte gå dit utan damtrallade och lyckades till och med förnedra några medcyklister i de få backarna som bjöds på vägen. Flåsigt men ack så tillfredsställande! (de såg ju ändå inte hur jag stod och frustade efteråt) Det blev än varmare så vi sket i promenaden och cyklade en fin omväg hem istället. Jonas fick dessutom extra träning genom att hjälpa till och dra upp mig i de backarna jag annars hade behövt ställa mig upp och ha lite ont i bäcken.

Och i helgen blev det mer naturhäng och vandring. Och om det hunnits med Mario Kart? Jodå. Torskar dock fortfarande lite för ofta för att ha något att skryta om.

Så vad säger vi, har planen lyckats? Jag satt inte hemma och glodde precis, inte varje dag i alla fall. En riktigt energisk vecka blev det. Jag hade förstås velat (sport)cykla mer men kroppen kände tyvärr inte riktigt för det och då fick det vara. Det blev i alla fall en del damtrallelallande och det är bra det också när man är så pass långt gången som jag är. Hela poängen med planen var inte att ställa några krav på min träning utan att helt enkelt ha något att se fram emot i rörelsefrågan. Och då anser jag planen lyckad. Och vad gäller crossandet… tja, har man snyggt droppade hojar så blir de smått ocykelbara i sena gravidveckor, så är det bara.

Den här veckan blir dock precis tvärtom – planlös värre. Eftersom vi har så många andra ärenden inplanerade så hade det känts för stressigt att planera träningen också. Idag är i alla fall planen att sova ut ordentligt. Håll tummarna för mig folksis.

Har ni några skoj planer för veckan? Puss!

I vecka 33 vid Skördaren – inte någon vanlig skogsmaskin!
Inlägget kommer snart.
Ser inte mitt hår lite OINTB-Nichols ut här förresten? Hah.

Går upp före Jonas, gör i ordning en glaskanna svartast pressokaffe. Bläddrar i någon katalog, tuggar i mig en nektarin. Öppnar köksfönstret, släpper in morgonens svalka och stadsljuden, vi är idag inne i gravidvecka trettiotre. Två kilos fyrtio plus-centimeters bäbis som drömmer sina flummiga små drömmar om viktiga bäbissaker som hon inte säkert kommer att minnas sedan, hon håller på att bli klok så hon kan bli en smart och snäll individ väl ute. Jag funderar på vilken ny bok jag ska ta mig an ikväll. Mitt system är varannan lättsam varannan lite “tyngre”, bildande bok så nu är det dags för den tyngre sorten igen. Går och kissar, tur de har bytt huvudledningarna ute på gatan här utanför oss så mycket pink som en annan producerar dagligen! Överför korten från gårdagens vandring till Flickr, de ska redigeras för bloggen senare. Kommer på att jag nog behöver jobba ett par timmar idag. Kroppen orkar helt enkelt inte sitta, stå upprätt och producera tekniska tankar intensivt under så långa perioder på vardagar, då är det skönt att få undan lite på helgtid. Mumsar i mig en nektarin till, tar fram chokladkakorna, häller upp kaffet i två koppar och landar bredvid Jonas i sängen. Han är en långsmal ångande remsa gömd mellan lakanen och vill inte riktigt vakna. Vi läser om gravidveckan trettio tre i mobilen, surfar lite barnsaker och planerar lite. Närmast väntar ett gäng roliga men tuffa veckor med många måsten, en hel del pendling och mycket bestyr för oss båda. Söndagstiden kryper långsamt fram men rätt som det är så är det måndag och nästa söndag igen. Inte ha dåligt samvete för lite lathet! Jag försöker, jag försöker… För inte är det många veckor kvar tills de lugna söndagsmorgnarna är ett minne blott. Helt klart något att längta till – men också helt klart något att inte skynda på. Den bästa tiden är nu, så måste det få vara ibland. Bäst att ta en chokladbit till, för det sker ju faktiskt bara en morgon i vår denna vecka trettiotre. Vilken svindlande tanke!

Puss och hoppas ni får en underbar söndag folksis. Och glöm inte BB-marschen idag, tack <3

Igår drog jag och Anna till med en stadsnära vandring. Det var ett tag sedan vi hade hängt ordentligt så när jag valde mellan att antingen cykla ihop eller vandra ihop så kändes vandringen som ett rimligare alternativ då ena sällskapshalvan är gravid och inte sådär jättetalför när hon väl flåscyklar sina små mil. Jag ville överraska Anna men ta ändå något stadsnära så det blev Frösåker dit hon bara cyklat förut.

Frösåker som är ett friluftsområde på Mälarhavets strand, cirkus två mil från stan är känt för främst tre saker, att man kan

sak ett: Frösåkers Vikingaby där man kan dricka mjöd, hugga runor och annat man gör när man hänger med vikingalajvare anställda av den glada kockfamiljen Kockum

sak två: dricka mjöd och lära sig att laga käk från ovan hos den ovannämnda familjen som också driver en restaurang

sak tre: afterbikebada!

Men vi gjorde ingetdera för vi vandrade i naturreservatet istället. Längsta slingan – strax över sex kilometer, perfa längd för en torsdagskväll.

Det hade ryktats om bivråk och mindre hackspett, men vi såg enbart ett djur och det kantarellen nedan:

Kantarelldjuret – stort i tratten litet i världen!

Vi gick rätt fort eller så kändes det i alla fall för tiden går fort när man går och slänger käft samtidigt. Högt och lågt avverkades i ungefär samma tempo som det steniga kustlandskapet skiftade terräng. Tur man hade braiga skor!

Till slut landade vi vid en av de mången omsorgsfullt placerade viloplatserna och knäppte ett livsstilsfoto. Ett livsstilsfoto får man till med hjälp av ett smart trick kallat skärpedjup – man får välja om personen eller prylarna ska vara i förgrunden och antingen personen eller prylarna ska vara suddiga för bästa effekt. Prylarna kan vara allt från ryggsäckar, aktier, blommor, stenar, frukt, smådjur eller som i vårt fall – förstklassiga märkestermosar som tydligt visar vilken livsstil det handlar om i detta fallet.

Termoste ftw 4ever-livsstilen.

Det åts smörgåsar med hummus, morötter och persikor och sågs ut över Mälaren – en utsikt nästan lika mäktig och orörd som under försommarvandringen i Sura då man kunde se långt ut över Riksväg 66.

En hel del av snacket handlade om Anna flytt till sin andra cykelstad Eskilstuna… bitterljuvt. Men mest roligt för vi tror båda på förändringarnas helande och utvecklande kraft! Och på att pendling är pest och bör slutas upp med när det blir ohållbart för nerverna.

Jag skulle prompt plocka upp pinnar. Observera den smidiga posen. Har jag förrsten berättat att jag knappt klarar av att knyta mina egna skosnören nuförtiden? Och värre lär det bli. Kardborreband here I come!

Det slutade med att vi nästan gick vilse. Anna skjutsades till stationen och hoppade på tåget som skulle ta henne till sitt vana men ändå nya liv. Tur att Eskilstuna ligger trettio tågminuter bort. (och tänk om SJ skulle börja tillåta på sina tåg host host)

Och jag åkte hem till den hoppande personen på kortet ovan som var varm och sugen på både godis och tevespel och vem är jag att banga det så det blev en sen och härlig kväll.

Puss och tack du minnesvärda torsdag!

P.S. Man kan även cykla mtb på Frösåker. Läs mer här om hur du tar dig dit och vad som gäller i naturområdet.

Igår, när vi hade åkt ner till Groopencross-Gropen för att hjälpa en tubpunkad kompis i nöd så blev det så att vi fick köra ett antal vägar som brukade tråka ut mig innan jag blev gravid och övergick till att cykla stig och grus. Nä inte denna väg igen, man har ju cyklat den så många gånger! brukade jag tänka.

Men igår tänkte jag istället att wow, vilka fina vägar vi har här! för jag hade fått vila ifrån dem.

Och det slog mig ännu en gång hur finurligt funtat livet är –

som nyckfullt rycker upp oss från det slentriana och det vanliga och sliter vår blick från det vi är vana vid, så att vi kan komma tillbaka dagen efter, månaden efter, åren efter… och åter bli nykära. Så som skaparen som har fått vila ifrån tavlan hon håller med återupptäcker färgens styrka och justerar strecken med ny energi, så återkommer cyklisten till sina gamla vägar hon har fått vila ifrån och återupptäcker deras nyanser, och hittar nya detaljer att vila ögonen på under turen.

Rå magi. Känner ni igen den känslan?

Hej. Det är inge bra med mig just nu… psykiskt, fysiskt är allt okay tror jag. Men jag kämpar på och grubblar på hur minimera antal svarta hål som detta. För mitt framtida barns skull. Ikväll har jag lovat en kompis lite stadsnära vandring. Det ska bli mysigt. Puss och vi hörs snart.

Cykel – Biltema damtralla (nr 3 i ordningen, bor man i Västerås så)
hjälm – Brooks/Carrera, jacka – Weekday

Ibland är den förbenat trevlig, min gamla trotjänare få tjuvar med självaktning ens tittar åt – min glada växellösa biltematralla. Särskilt om det går nerför (vilket det gör när man ska ner på stan, hem är en det en hel annan femma men det struntar vi i nu) och när man är gravidglömsk och kanske glömmer att låsa fast hojen ibland (vilket en i och för sig gjorde även innan en blev gravid men säg inte till någon oki?).

Av någon himla anledning är just damtrallorna den mest bespottade cykeltypen :'( Ingen annan cykeltyp – inte ens elcyklarna, som förvisso är ett trevligt och i mången fall användbart påhitt men som helt klart borde hållbarhets- och trafiksäkerhetsgranskas mer än vad de gör av den entusiastiska branschen som gärna sätter eko- framför allt som inte är en tysk dieselbil – får lika mycket kritik som de till ytan menlösa, men utan tvekan fortfarande mest prisvärda och miljövänliga hojarna som passar såväl som festfina prinsessor som ryggstela kostymnissar. Damtrallor är cykelvärldens små åsnor. Gråa, oansenliga, inte alls lika eleganta som travhästarna racerar eller lika mastiga som kamelerna pendlarhybrider, men fortfarande världens bästa transportdjur för de med ont om tid och för de kortare avstånden.

Så det så. Idag ska trallisen ta mig till sjukhuset för att hälsa på en kär bekant som tyvärr måste bo där ett tag, och sedan rullar vi och baddar mig i simhallen.

Puss!

Okammad’n’proud.

För den här veckan ska jag träna igen har jag bestämt mig för. Träning i vecka trettiotvå med diverse krämpor här och där i kroppen och knoppen är ju förstås inte samma som träningen i icke-gravitt tillstånd men orka bry sig, det viktigaste är att man får röra på sig och ha något att logga så man får den där kicken som alla vi träningsjunkies tycker om ✌

Speciellt med tanken på att det finns dagar då benen viker sig av syran och tröttheten (läs: igår till exempel) så är varje aktiv dag en gåva!

Jag har nu börjat jobba ordentligt och älskar att vara tillbaka till den allra bästaste morgonrutinen. Den som jag ogärna avviker från även under mina mest intensiva cykelträningsperioder som icke-gravid tävlingsåkare – den gudomliga, friska morgonpromenaden.

Förutsättningarna för den måste vara följande:

ett. att morgonen är just frisk 

två. att stan håller på att vakna (promenaden måste ske i stan, naturens charm i all ära men det är trist att inte ha något mänskligt liv att glädjas åt)

tre. att jag har något roligt att se fram emot och det roliga kan egentligen vara allt från något skoj möte, något träningspass till att få köpa en krispig croissant på eftermiddagen.

Idag var morgon just precis sådan! Solig men frisk. Jag hade sovit någorlunda (två på natten till sju på morgonen, helreko), inte drömt en endaste orosdröm värd att kallsvettas över och har en lägenhetsvisning att se fram emot på kvällen. Under morgonpromenaden då stan ju faktiskt höll på att vakna och inte en endaste kaja bajsade på mig ner från träden vid Växhuset bestämde jag mig för att denna vecka skulle bli en träningsvecka. Får jag presentera min lilla plan? Som ju så klart OBS OBS kan gå åt skogen på grund av beneländet eller annat så klart men det är inte hela grejen så klart

➳ Idag måndag – gångens dag. Morgonpromenaden, promenaden till visningen, promenaden hem. Har de fränaste Le Coq Sportif-gåsneakersen på mig.

➳ Imorgon tisdag – lugn cykling i ärenden, sedan simma. Är lite infektionsnojig men ska nog gå bra. Dags att åter börja nyttja klippkortet på simhallen nära oss.

➳ Onsdag – kanske en tur med crossen? Kortistur. Gravidtur. Max tre mil-tur. Grustur. Kanske till Gäddeholm tur och retur.

➳ Torsdag – gångens dag/vilodag. En Mario Kart-dag.

➳ Fredag – ingen aning, men kanske en crossdag igen om magen gillar den nya inställningen?

Vad tycker ni om min mäktiga plan? Jag gillar den. Jag gillar också att en (en!) natt med okay med sömn gör mig till en klassiskt glad skit igen. Kaffeskål och en chokladbit på det. Puss.

Hej från hon den där. Galningen. Nattvandraren. Gnällspiken. Dönicken. Hon som är så långt från sig att vara sig själv som det går just nu, efter många, många sömnlösa nätter med bensmärta, och är ändå precis sig själv eftersom WED/RLS är hennes… min verklighet sedan ett antal år tillbaka. Det är ju bara det att det har blivit som värst nu. Myrorna och de ofrivilliga muskelrörelserna i benen och armarna kombinerat med de för så gott som alla gravida påtagliga sömnsvårigheterna. Förut förpestade sjukdomen min vardag och träning ibland. Lät mig leva och träna på som vanligt, förutom att jag var tvungen att bryta vissa träningspass och vissa race (som till exempel förra årets Tre Berg) efter ett antal rätt kilometer för att benen var darriga, onda och tröttare än om jag hade sprungit en mara innan. Jag skrattade och skyllde på dålig träning, på att vara en humöråkare. Ogillar skylla ifrån mig på diverse åkommor när det faktiskt finns de med riktiga handikapp. Men innerst inne visste jag anledningen. Death on two legs. Som lät mina ben springa syrade maror i oändliga trappor, medan jag sov. Men då, då sov jag i alla fall. Nu är det inte ens det.

Det är inte mitt första inlägg om sömnlösheten. Tyvärr inte min sista heller. Jag är positivt inställd till det som kommer att bli min resa från gravid cyklist till föräldercyklist. Det är en utmaning och jag diggar utmaningar. Men jag har på känn att WED/RLS-eländet kommer att göra det jobbigt för mig att hitta det som just varit min akilleshäl – den jämna formen. På den positiva sidan så är jag på grund av livets övriga nycker ändå lärt mig att träna effektivt när tillfällen väl ges. Låt oss bara hoppas att även återhämtningstillfällen ges… trots hopplöshetskänslan och uppgivenhetstårarna i mina ögon är det nog ändå onödigt att måla fan på väggen för tidigt. Mina besvär var ju faktiskt mindre innan graviditeten. Skål på att de kommer att minska efteråt, annars får jag väl lära mig att leva med medicinerna.

Fan

Idag skulle bli en glad, lugn dag. Äntligen kokade inte stan av värmen, äntligen var det grått. Milt. Mysigt. Vi skulle gå en promenad. Nog skulle jag orka det, fast jag inte hade sovit utan vankat av och an inatt? Jag orkade gå några hundra meter. Benen darrade. Varje steg gjorde ont. Sedan dränktes benen i mjölksyran, vek sig och promenaden var slut. Vi åkte hem. Från den lummiga, trolska skogen med tydliga, vackra älgspår i mossen.

Usch

Idag skulle jag posta ett glatt, gulligt inlägg. Om gårdagens kamelkel (mjukast djur i världen, att jag inte fattat det innan?), om bästishänget (mina vänner är ju de mest generösa bildligt och bokstavligt), om min cykelidé. Om min vecka trettiotvå. Om mina nyinköp.

Istället snackar jag de jäkla benen mina eländiga… fast som cyklist får man liksom ändå snacka lite ben ibland eller hur. Men är inte det förbenat (hehe) ironiskt att cyklisten Katja är också den med sämst ben ibland typ?

Lugn nu, shit happens alla

Härmed förklarar jag i alla fall det som återstår av kvällen lugnt och mysigt. Jonas är här, mör och skön efter gårdagens Mälaren runt, vi ska avsluta dagen som vi började den – framför teven med varsin kopp hett och varsin chokladbit i munnen. Fast imorse var det det grymma racet i Vårgårda vi såg på. Nu blir det istället Mario Kart-race. Må den med tröttast ben vinna.

Fast först ska jag be om ursäkt till en vän. Sömnlösheten gör mig glömsk men den får fan inte göra mig senil.

Puss och ni är bäst! Bara för att.

P.S. Death on two legs är förresten en så grymt mångsidig låt. Vad hade jag gjort utan Queen? Usch, hemska tanke. 

Hej. Jag mår dåligt idag. Det är för varmt för min kropp och mitt psyke helt enkelt. Ska försöka hanka mig fram genom arbetsdagen med hjälp av enorma mängder kallt vatten, sedan vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Åker kanske och testar frysar på Mediamarkt, eller låtsas vara ett stycke argentinsk oxfilé och tupplurar inne på Coops frysavdelning. Det är dock inte ert fel att jag inte är skapt till att klara värmen så ni får en glad fredagsmix med cykliga saker på gång här i närtid. Voilà, skriv upp i era almanackor:

Foto Total Women’s Cycling

★ I helgen den 11-13 är det dags för årets mesta internationella landsvägstävling på svensk mark nämligen Crescent Vårgårda – UCI Women’s World Tour! (läs gärna min guide till UCI World Tour här om du vill bli lite mer insatt). Idag den 11 körs tempot och på söndag är det dags för linjet. I år är det Ida Erngren, Alexandra Nessmar, Sara Olsson, Emmy Thelberg och Julia Karlsson som representerar det svenska landslaget. Förutom dessa är det förra årets vinnare Emilia Fahlin (WIGGLE HIGH5), Hanna Nilsson (BTC CITY LJUBLJANA) och Sara Penton (TEAM VELOCONCEPT WOMEN) de blågula man kan heja på. I övrigt så är det fullspäckat med världens bästa cyklister *rysningar*. Linjeloppet kommer att sändas i SVT och SVT Play på söndag mellan 9.30 och 13.30 men har ni chansen att åka och se – gör det. Det är en fantastisk upplevelse att se proffsen tävla, vare sig man är tävlingscyklist eller bara gillar cykel. Här finns programmet för hela cykelfesten i Vårgårda. P.S. Glöm inte amatörloppet Vårgårda Velofondo på lördag den 12 förresten. Ett av Sveriges roligaste lopp för motionär som tävlingsåkare! 

Foto Jonas Wiking (hela albumet här)

★ Nu är kalendern för årets svenska CX-Pokalen här och yes, ni läste rätt – vi blårange crossgalningar bjuder in till Groopencross även i år nämligen på lördag den 11 november. Kul va? “Tyvärr” kommer jag nog inte tävla, stå speaker eller vara burgarflippare (bästa funkisgörat när det är kallt ute, lovar er) i år men tänker förstås medverka bakom kulisserna för att göra tävlingen så bra, publikvänlig och crossfrämjande som möjligt. Och självklart har jag tjuvstartat spellistan! Som vanligt gäller att ni som bor och verkar i Västerås med omnejd, grannständerna eller egentligen var som och vill på något sätt bidra till festen och genom den cykelsporten på något sätt – materiellt som ideellt – hör av er till antingen mig eller Johan Lindkvist. Och glöm inte att tagga #cxpokalen, #västeråsck och #groopencross förstås.

Foto Jeppman (Svenska Cycling Plus)

★ För er som vill rasta era stighojar i fädernes spår redan i helgen är förstås Cykelvasan ett givet alternativ nu på lördag den 12 augusti! Hade jag inte varit på smällis så hade jag ställt upp i år. För er som inte kör eller är på plats och hejar så sänds samtliga loppen live i Vasaloppets facebookkanal. Internet <3 Äntligen har tävlingsdamerna en egen start förresten. Jag hejar lite extra på Åsa! P.S. För er som är sugna på en prisvärd begagnad mtb så är tiden strax efter Cykelvasan ett utmärkt tillfälle eftersom en del säljer sina cyklar just då. Host host lite cyniskt tips kanske, men ändå. Fast låt oss hoppas att de som säljer sina cyklar ångrar sig och fixar nya strax därpå – det är nu mtb- och crosstiden börjar bli som finast.

Sist men inte minst så är den vanliga, härliga helgen i förestående. Helgen som kan fyllas med precis vad som helst, speciellt om man har förmånen att vara ledig – men helst av allt cykling, eller hur? För hur häftiga events det än sker så är det ändå till sist och syvende ens egen cykelupplevelse som väger tyngst. Oavsett om det sker med en lapp på ryggfickorna eller ute på en standardrunda genom väna landskap. Jag hoppas att er helg blir cyklig och grym och vi hörs snart för nu är jag plötsligt på bättre humör. Typiskt bloggen att peppa upp mig. Puss!