Blogg

Hej.

Ynk, sjuk, halsont feber blä.

Men postar snart ett inlägg om helgen som varit 🙂

Har ni haft en bra helg? Visst var belgarna très vélo chic på VM igår? *Ryser lite*

/sjuklingen

Hej.

Ibland ogillar jag starkt att inte ha råd.

Som nu. Alla räkningar och måsten bara sköljer över mig och jag har inte ens hunnit köpa några rejäla höstskor. (och ja, jag äter lunch ute ibland och ja, jag storhandlar inte och ja, men nu ska vi inte ge mig ännu mer dåligt samvete)

Men jag vill kunna cykelträna under hösten. Damtrallan min gamla är god nog att glida ner på stan med, men inte cykelträna med. Racern är så skör, så skör, ni vet ju hur sköra de där racersena är.

Har ni kloka huvven nå tips på en rejäl, tjockdäckad cykel under 20 kg och under säg, 5000? Helst ännu billigare. Bättre begagnad billigare duger också. Har surfat runt men kan inte riktigt bestämma mig.

Vilka bikes höst/vintertränar ni med och har ni några tips på en prisvärd vinterbike?

Tack på förhand 🙂

/Katja

Hej!

Har jag sagt hur mycket jag tycker om er, mina fina peppande – och kritiserande – läsare? Förmodligen inte tillräckligt med gånger. Så nu säger jag det igen. Jag tycker om er. Jag tycker om er för att ni tar er tid att gå in och läsa vad jag skrivit, för att ni kommenterar, glatt och klokt och igenkännande och kritiskt.

Därför har jag tänkt att köra en inläggsserie där jag presenterar några av era bloggar så att fler kan ta del av allt det spännande, vardagliga, roliga och intressanta ni skriver. Fem per inlägg blir väl lagom? 🙂

Så… här kommer den första femman!

Helena heter den skönt träningstokiga tjejen som driver bloggen Mitt liv som gymråtta. I den färgglada bloggen skriver Helena om sin träning – inne och ute – och att hon hinner med allt! Löpning, MTB-cykling, fjällvandring, spinning, skidgång (nåt jag också borde börja med nu lagom till skidsäsongen…) och inte minst… brödbakning. Så in om ni vill inspireras till ett varierat träningsliv och kanske få lite hum om hur man gör sitt eget bröd och får det att smaka bra.

Helena finns också på Instagram där hon heter @helenaenqvist. Bild snodd direkt ifrån bloggen.

Lina från Varberg är en cool tjej som har fastnat för triathlon (nåt jag också är på väg att fastna för…). Lina driver bloggen Cykling min passion där hon skriver om sina träningsupplevelser på ett poetiskt sätt. Jag läser Linas blogg när jag vill se vackra bilder på vyer, glada miner från häftiga lopp samt lite vanliga hederliga träningsrapporter förstås 🙂 Förresten har Lina gått och genomfört Kalmar Ironman 2011. En riktig förebild!

En något suddig bild från simhallen… Men testa själv att fota när luftfuktigheten är typ 100? 😉 Bilden snodd från det här inlägget.

Vilma är nog känd för de flesta av er konditionstokiga bloggläsare. Att läsa den coolt cerisa bloggen (cerise är förresten en av mina absoluta favvofärger, förutom grönt då!) Snabbare starkare snyggare är som att få sig en mental spark i ars… rumpan. Vilma är stark, självrannsakande, duktig på att beskriva vad som händer i kroppen under träningspass och är en av eldsjälarna i Stockholms eminenta cykelklubb Hofvet. Dessutom tävlar hon järnet och är alltså en förebild för en som vill tävla men har inte riktigt vågat än.

Vilma ute och kör med en klubbkamrat, bild från bloggen.

Fannys blogg Inspiway kan man inte annat än att må bra av. Det finns en oerhörd lugn i bloggen och jag är hundra på att Fanny kommer att nå sina mål hon har med löpning – och med livet i övrigt. Bloggens namn kommer från Fannys fina tanke att inspirera till fin vardag och att se det vackra i livet – och hur ofta stannar vi egentligen till och tänker efter? Så alla ni som vill få er en tanke eller två om samhället, träningen och det runtomkring oss – gå in på Inspiway och läs.

Säg hej till Fanny och hennes fina blogg! Bild från det här inlägget.

Johan som också är med i min klubb Västerås CK driver bloggen med det något krångliga namnet Swyzak (hur uttalas det egentligen?). Johan är en relativt nyfrälst och seriös cyklist med förflutet inom skatevärlden (därav hans smidighet på biken?). Johan har dessvärre lagt till sig med en vana att köpa nya heta cyklar “då och då” vilket väcker förtjusning blandad med avund hos de övriga gubbsen. In på Johans blogg för some serious racing talk!

Johan med sin nya hoj för nån månad sedan (bild tagen av mig).

Det här var alltså de första fem stjärnkommentatorerna (utan inbördes ordning). Håll utkik för nästa femma och glöm förstås inte att lämna bloggtips i kommentarsfältet.

Hej folks!

Jag har ju helt glömt att berätta för er om min resa till Holland som var nu i helgen. En resa som bestod av allt utom träning men nog var det värt det!

Väl framme välkomnades vi av en grym smörgåsbuffé (tryckte i mig minst fyra, bye bye revben!) och otäckt mjuka sängar. Delade förresten rum (men inte säng!) med trevligaste kollegan som inte ens snarkade. Party!

Jag glodde på alla tusentals cyklar och försökte gissa märken och ägarpersonligheter. Holländarna vägrar förresten hjälm och har sina små babies på styret bara rakt av sådär. Utan hjälm. Rebeller eller dummon? Du avgör.

Ljuset slog om till rött just när jag skulle ta ett symboliskt “grönt för cyklister”-kort. Typiskt.

Men satans god mat (är ju en fisklover sen barnsbena).

Lite mer glas, betong och stål.

Då Holland ligger under havsnivån och har ont om det mesta i naturen utom vatten är det inte så konstigt att det är helt ok att bara bo på vatten sådär.

Husen står helt eller delvis i (pålar) eller på (flytande tänk husbåt) vattnet.

Sen blev det mer mat och fler festligheter men inget jag hann / orkade dokumentera 😉

Turen gick förbi de obligatoriska kubhusen, ett coolt men sådär lyckat projekt av Piet Blom. Ont om golvyta så att säga.

Ja så var den turen slut och vi skyndade oss tillbaks till hotellet för att ta transferbussen till flygplatsen. Slut på en lärorik och rolig resa. Nästa gång jag är i Holland tänker jag prompt njuta mer av gamla Amsterdam. För vackrare städer får man leta efter!

Hej.

Gårdagens halvmisslyckade tur gjorde mig både glad och ledsen.

Glad, för att jag genomförde turen och såg regnbågen och var glad trots allt.

Ledsen, för att mojon gick ner ett par hundra snäpp när de enda som dök upp på gårdagens träning var klubbens elitgrabbar (såna som kör 40 km/h när de kör sköljpass, typ). Inte en enda medelfartsgubbe. Inte en enda brud. Läget var hopplöst för en som jag som cyklat sen i april i år. Där stod de, snabbgubbsen och försäkrade mig om att de minsann skulle tarelunnt idag. Jo tjena. Jag fattade ju direkt att jag var körd. De värmer knappt upp innan det ska spurtas upp i ljushastigheter. Ja så har de ju cyklat i 10-20 år/gubbe. Skitsamma. Jag åkte ut med dem från stan men pallade inte paja mina ben på en gång så jag stannade till, vinkade bye bye zoom zoom till gubbsen och slog på GPS:en för en enmannarunda.

Svett eller regn i fejset? Det sista låter snyggare.

Nåväl, det gick ju på rätt bra även om bena små var rätt strama efter förrgårdagens löprunda (som i sin tur genomfördes direkt efter en weekend i Rotterdam fullproppad med festliga aktiviteter av alla slag – utom det motionsmässiga). Jag såg regnbåge, ljuset var gudomligt etc. Ja ni ser ju själva på bilden.

Men sen. Cirka några kilometer från stan. Så öppnades himmelens portar. Och inte lite heller. Bästa ordet för regnet som kom är nog “väggen”. Halt och kallt och jävligt blev det på en gång. Plask plask i cykeldojorna små. Skyndade mig så gott jag kunde till jobbet och – åh, kvällens höjdpunkt! – ställde mig under den underbart heta duschstrålen (jepp, jag vet att jag har det lyxigt på jobbet). På kvällen gjorde jag och min älskling goda tacos och ondgjorde oss över “vätternmotionärerna”. Såna är det tydligen gott om i vår klubb. Folks som dyker upp på våren med sina nyköpta racers för att träna till Vätternrundan men som slutar träna så fort loppet är avklarat.

Inne i omklädningsrummet på jobbet, bästa rummet i hela stan!

Och helt seriöst, var är ni folks? Jag vet att vi har en stark medelkärna i klubben, Anders, Grannen (+ tjej ibland), Wille, Hjerpe, McNamara m fl – och alla de hade faktiskt bra ursäkter till att inte komma igår. Ni är förlåtna 😉 Men de andra? Ingen nämnd ingen glömd, men folks verkar sluta cykla så fort det inte är 30+ ute. Skärpning! Enda nackdelen med hösten är kostnaden för långbibs och hala löv. Det är ALLT. Fördelarna är hur många som helst. Orka trycka på gymmet när naturen faktiskt lever fortfarande. Den träningen ni får i klunga får ni aldrig på egen hand. Funderar på att ställa upp som ledare för nån typ av introgrupp bara för att få folks att komma, nu när vissa av medelledarna saknas. Kom igen folks, låt inte vintern vinna än.

Är inte han för stilig, min alldeles egen cyklist i sin nya Paris-Brest-Paris jersey från Rapha? Ni skulle bara ana vad som händer i min kropp när han dyker upp så här… Men oj, detta är ju förresten en barntillåten blogg. Men kan ju skryta lite ändå!

Hej kära folks!

Vad sägs om att ta och hälsa på hemma hos mig?

Nu får ni chansen… genom att se på videon som jag gjorde för nåt år sen. Notera att tomatplantorna är dead and gone, tomaterna uppätna sedan länge och ja, de flesta av växterna i videon behöver bättre underhåll än vad de får nu (en påminnelse för mig själv!). Ett köksskåp och ett (obestämt) antal cyklar och cykeldelar har tillkommit som inredning. Och förresten så är ju jag inte blond längre. Annars ser det likadant ut hemma. I videon kan ni förresten skymta lite av mina egengjorda tavlor. Jag är ju även en sån där lat konstnär (ritar en gång om året ungefär, men då jäfvlar! ;)).

Åh så mycket roligare det är att springa i skogen! Även om det förmodligen går mycket saktare att att dunsa fram på asfalt (blä) så känns det som att jag faktiskt flyger fram när jag springer i skogen. Marken är mycket mjukare och ger alltså bättre studs och den skiftande miljön (alla grenar, rötter, stenar) erbjuder omväxling. Jag har alltid älskat skogen. Det finns ingen bättre miljö för tankerensning och självsjälavård (heter det så?). Nu har vi hittat en perfekt runda, med få asfaltpartier, som utgår hemifrån mig och ger oss flera olika typer av skogsterräng – både “vanliga” smalare grusvägar och klurigare stigar med gegga, rötter och andra små hinder som man kan hoppa över för att känna sig lite extra “offroad”. För lite extrapepp brukar jag låtsas att jag är med i en häftig actionrulle à la Indiana Jones och jagar nån odefinierad bov eller ska hinna nånstans för hela filmutgången beror ju på mig! Testa det tankesättet, rätt så kul faktiskt.

Bilderna är från gårdagens pass ut mot Hälla här i Västerås.

Hej hej.

Vill bara säga att jag är tillbaka från Rotterdam och lever trots att vi inte fått en enda sovmorgon… Tänker förstås knåpa ihop ett fint inlägg med highlights till er men stå ut lite, mycket jobb nu! Puss!

Tja. Långt inlägg, var beredda.

Nu kör vi.

Alltså helt seriöst, jag saknar inte humor.
Det kan alla som känner mig intyga om.
Även ni som har följt min blogg vet att jag sällan kan förhålla mig seriöst till nåt ämne.
Alltså kan vi nu en gång för alla avverka det där med att jag inte förstår skämt.

Jag har precis kommit hem från en weekendresa till Holland. Öppnar Facebook (som jag har längtat!) och ser – med glädje! – att flera av mina cyklistvänner har hört av sig till Svenska Cycling Plus FB-sida om att

den 50-tas-humoristiska artikeln om att cykla i par suger hårdare än hårdast. 

YES! – tänkte jag.
Äntligen! – utbrast jag
Det var mig fan på tiden! – kände jag.

För er som inte läst artikeln så lär den ut hur den manlige (snabbe, snygge, med-koll-på-allt-cyklisten) lockar sin tjej till att börja cykla. Dåligt ämnesval? Tja både och. Det är ett faktum att det är färre brudar än gubbar som sportcyklar och alltså är det inte mer än välkommet att engagera dem (oss) i cykling. Ja nog fan ingick inte skavsår från bibssvett i mina hemfridsfantasier när jag träffade min älskling (jepp, så romantiskt är det att sportcykla – även om man gör det i en rosa tröja med blomstertryck på!). I och för sig så känner jag flera killar som har börjat cykla för att deras tjejer lockat med dem ut. I och för sig så finns det faktiskt homosexuella par. I och för sig så kunde artikelförfattaren skrivit om hur man får sin partner – eller sin kompis – eller sin mamma – eller sin svägerska (good luck!) att cykla istället för att köra det tröttsamma “killar är från Mars tjejer från Pluto”-tåget. Men det är inte ämnet jag stör mig på –

– utan den unkna kvinnosynen författaren besitter helt utan skam i kroppen.

Jag stör mig på att brudar förväntas gå igång på shopping som kaniner går igång på morötter (iofs, kanske en fördom det också…). Det är en unken fördom att kvinnor handlar prylar mer än män. Fråga vilken cyklistfru som helst.

Jag stör mig på allt rosa fluff.

Jag stör mig på att brudar förväntas ligga på rulle. Ännu mer stör jag mig på bilden på nån glad cykelbrud i rosa cykelstass och underskriften “NN är van att ligga på rulle bakom sin man” (kan inte citera nu, har inte tidningen med mig här). WTF? Hur mycket cash fick de ge till NN för att hon skulle ställa upp på den bilden? NN, tränar du hårt nog så kommer din gubbe han också att känna på hur det är att ligga på rulle bakom dig. Maila så slänger jag iväg ett sjysst träningsprogram (gratis).

Jag stör mig på allt det där kontrasterande. Men vet ni vad jag stör mig mest på? Jo, att kvinnor antas vara rädda för sporten. Den inställningen verkar cementeras hos folks redan från dagisåldern. Killar tar för sig mer, vågar mer, kan mer medan tjejer ska ju sitta stilla och virka och hålla det fint under naglarna och ja, killarna lär ju sig från barnbena hur man handskas med teknik och tjejerna, ja de är ju mer rädda. Bullshit. Vi är inte rädda. Vi ramlar, vi slår oss, men vi är inte rädda. Kvinnor är förresten bevisat fysiskt uthålligare än män. Märkligt nog står inte det med som argument till att börja cykla…

Som sagt – bra artikelidé men tveksam inramning.

För att avsluta i god ton så har jag lite förslag på Svenska Cycling Plus kan göra tidningen lite trevligare – ur mitt kvinnligt ödmjuka perspektiv.

Lyft upp kvinnliga motionärer (för det är ju motionärerna som är er främsta målgrupp, aight?) lika mycket som ni lyfter upp de manliga ena. Skriv gärna mer om kvinnor – och för kvinnor. Sverige kryllar av duktiga kvinnliga cyklister (inte minst på elitmotionärsnivå) och de kommer att bli överlyckliga om ni tar kontakt med och intervjuar dem. Och varför inte låta tjejer utföra cykeltester? Testa nya vindsjackor? Berätta om cykelresor till Mallis? Etc.

Vill ni nåt ut till lika många kvinnor som män så gäller det att lyfta fram båda.

För tro mig, nybörjartjejerna är högst medvetna om sina eventuella fördomar om cykelsporten och dess utövare. Cementera inte dessa ytterligare.

Tack för en bra tidning i övrigt!

Puss.