Blogg

Hej.

Det värker i hela kroppen av jobbstress. Känslan liknar litegrann förlamning. Månaden ut Katja, månaden ut, sen blir det lugnare. Men flytten är nästan klar. Jag har medvetet valt att inte blogga så mycket för jag vill så gärna att mina inlägg handlar om faktisk cykling. Jag är så trött på denna övergångsperiod.

Igår städade jag i alla fall ut det sista och jag och Grannen fixade färdigt rosen körklar.

Spände åt kedjan, justerade bromsarna och växlarna, gubbvände styrstammen för min onda ryggs skull (hoppas kunna vända ner den igen senare under sommaren) och så.

Nu ska jag traska till min gamla lägenhet, packa in rosen i bilen och frakta den till jobbet (där hon nästan alltid står mellan rundorna). Lämna ifrån mig bilen (äntligen!) och sen nöta på jobbet så länge jag orkar. Kan då trösta mig med en skönhet att vila ögonen på samt cykel på Eurosport Player, bra att ha två skärmar. Och förstås, trösta mig med tanken att paniken är temporär, och jag kan börja sticka ut from imorgon om tids- och vädermakterna är med mig.

Ha en underbar söndag!

Rosen var tjusig men inte riktigt körklar

Grannen njuter av frihjulsljudet tzetzetzetzetze…

Efter en veckas kortsträckebilkörning i samband med flytten finns det bara en sak jag kan recitera

Jag är evigt tacksam Sari att jag fått låna hennes bil – annars hade jag inte kunnat flytta med så låg budget som jag gör – men jag är också evigt tacksam att jag annars kan cykla, 365 dagar om året.

Hej.

I dessa stressiga flytt- och jobbleveransdagar har jag upptäckt lunchlöpning. Då jag är tvungen att optimera varenda minut av dagen är ju lunchlöpning perfekt.

Och så drar man ut på en tjugominutersrunda längs med den vackra Svartån! Det finns de som tycker att en är smått konstig som springer i denna kyla men jag tycker det är rätt så skönt. Jag menar, 3-4 km mitt på dan i solen? Jag blir svettig ändå. Viktigt är att skydda halsen; gäller att andas rätt samt vara varm just där. Jag kör helt enkelt med en liten syntetisk halsduk i mjukt filtmaterial. Stiligt och varmt!

Belöningen är att man

1. spar tid – hela kalaset med omklädning och dusch inklusive tar inte mer än 40 min
2. känner sig stark – och kan ha skoj med speglar!

Hej hej.

Vissa av er har kanske redan noterat det, andra inte.

Jag är hur som helst glad att berätta för er att jag nu börjar blogga hos den nya glada cykeltidningen Svenska Cycling Plus.

Gör inga hjärtskärande skräckslagna miner nu bara, den här Cykelkatten kommer förstås att finnas kvar och innehållet vara lika personligt och saligt blandat som alltid. Den här bloggen är min gullebäbis! <3

Tanken med Cykelkatten feat. Svenska Cycling Plus är dock att nå fler motionärer på olika nivåer och fokusera mer på tips och tricks för ren glad cykelträning. Dvs. lite mer allmängiltigt – men inte mindre personligt. Nu är ju jag varken proffs eller elitmotionär men jag  hoppas att jag kan bidra ändå, med lite tränings- och prylglädje och så. Jag hoppas att ni är med och bidrar med lite tips och kommentarer och sånt för det är ju lite läskigt att börja på ett nytt ställe.

Jag tänker så här – vi kör ett tag och så får vi se, låter det bra? Blir det sävligt och tråkigt och för anonymt så litar jag på att ni hojtar till i förväg.

HÄR hittar ni den nya cykelbloggen. Kom och säg hej!

Sommaren är kort det mesta cyklas bort

Nä nu ska jag ta mig lite te här, fortfarande smått skärrad efter den satans kalla löprundan en kollega lurat ut mig på under lunchen. Var liksom lite halvdumt att skippa handskar och långkallingar. Brrr. Men åh så gott lunchpastan satt!

Hej kära vänner.

Jag fortsätter lida av orutin.

Ute snöar det (!) igen och jag fortsätter flytta. Satan va tid sånt tar! Men tur att det snöar, gör det inte lika förbaskat outhärdligt att inte kunna vara ute och finrejsa än.

Just nu önskar jag mig mest mer tid.

Nackdelen med att vara en fattig jävel är att man får göra allting själv – jobba (väldigt mycket), flytta (väldigt länge för man har inte råd att leja bort allt och man tycker liksom lite synd och folks och ber ogärna oftare än behövligt) och flyttstäda (samma här). När jag säger att jag inte hinner träna just nu så menar jag det faktiskt. All min vakna tid går åt jobb och flytt och sen så stupar jag ner i sängen, sluter ögonen och sover mina drömlösa sju-åtta timmar för att orka. Jag har inte ens hunnit att packa upp och koppla upp datorn mot nätet. Tur att flytten i sig innebär en massa motion! Har nog aldrig sprungit så mycket i trapporna…

Jag längtar så till den dag då jag får tillbaks min glada jobb – träning – god mat – kompishäng – happy blogging-rutin.

Visst, det finns de som säger att det inte finns några godtagbara ursäkter till att inte träna men tro mig, en som jag som normalt motionerar någonting sex av veckans sju dagar (och sen vardagsmotion och andra äventyr på det) ger blanka fan i den typen av höga hästar. Jag måste tänka positivt, att flytt är bara något tillfälligt.

Jag har till och med gått så långt att jag har avbokat ledarskapsmötet med min motionsledargrupp imorgon. Förr i tiden hade jag mått skitdåligt av att missa ett roligt möte men nu orkar jag helt enkelt inte. Om två veckor börjar de faktiska träningspassen och jag vill liksom inte väggat då det verkligen gäller. Mina motionärer ska få en glad och pigg ledare, inte nån bister sate som mest vill sova (som jag är just nu).

Men! Om exakt exakt exakt trettioett dagar är jag på Mallis och skiter i allt – utom cykel och er förstås. Jag brukar ha nolltolerans mot Internet / tidningar / omvärlden när jag är ute och reser men funderar på att göra ett undantag i år, det är ju lite för roligt att blogga för att låta bli. Dessutom är det extrakul att teasa er med soliga utomlandsbilder… Nädå, i slutet av april måste det vara fint väder även här hemma i Sverige. Punkt slut!

Ibland känns det som om eländet aldrig tar slut. Men precis som olyckan sällan kommer ensam så kommer inte lyckan ensam heller. En bra låt leder oftast till en annan bra (i alla fall på Spotify) och rätt som det är så är våren här med dagliga rundor, cykelfester, cykelresor, cyklosportifs, långlopp, sommaröl, parkhäng, skinande överrör och en och en annan härlig krasch (i stillastående förstås, på mitt vanliga krasch-knä).

Snart så!

Snart så!

Usch, misstänker att ni är lite trötta på mitt senvintergnäll. Men jag har faktiskt en liten nyhet till er som jag förbereder nu. En nyhet som kommer att handla om cykel, till 100 %. Tänker dock vänta nån dag med att släppa den till er… Och hoppas ni kommer att gilla resultatet.

Er trogna Katja,

med förhoppningar om i alla fall 80 % cykel i bloggen i fortsättningen… 

Hej.

Tre viktiga komponenter som ska med: rosen, diskokulan och ljuskronan

Speciell känsla, att vakna på ett nytt ställe som ska bli ens nya hem.

Hej.

Ibland blir saker som man har tänkt sig, ibland inte. Precis som Krunis sjunger: Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det. Det må låta som en handfallen inställning, att man bara rycker på axlarna och går vidare som om ingen sak har hänt.

Men saker händer.

Saker händer oavsett om vi har önskat dem hända eller inte.

Saker händer hela tiden som påverkar varandra. Ungefär som i sådana där filmer ni vet, där en kula börjar rulla som berör en annan kula som i sin tur ramlar på den sovande valpens huvud vilket gör att han börjar skälla vilket gör att grannen vaknar vars väckarklocka glömt att ringa och så kommer denna granne i tid till ett livsavgörande möte med sitt livs kärlek och så håller det på.

Och sedan på det, att leva med att saker händer.

Att överhuvudtaget gå upp på morgonen, att bygga planer, att trotsa mardrömmar, att planera för cykelsemester, att våga googla på Alperna, att föda upp idéer, att skratta åt galna påhitt, att öva upp ett äkta leende så att det inte ser påklistrat ut, det räknas väl inte som handfallenhet?

Att inte bara låtsas om att livet fortsätter, utan faktiskt fortsätta livet fullt ut. Öppna upp för det okända och det lite läskiga för man är ju inte rädd för någonting längre.

När jag var barn så förstod jag aldrig varför de vuxna sa: “Men det händer ju bara på film! Det är ju en fiktiv bok! Skilj på fantasi och verklighet! Inse sanningen!”. Tråkigt, slog jag fast. Så jag bestämde mig för att mitt liv minsann skulle vara minst lika spännande som en annan film eller bok eller låt. För så länge man är med i sin eget fantasi så kan ju vad som helst hända utan att man blir alltför förvånad – för till skillnad från den tråkiga “sanningen” så är man ju faktiskt med i nåt alldeles, alldeles spännande. Men som alla vet så bygger alla bra berättelser på kontraster mellan lugn och storm, mellan tristess och action, mellan kärlek och vakuum, mellan natur och betong, mellan glädje och avgrund. Filmhjältarna kommer och går, kungarna störtas och städerna begravs under vattenmassorna och man måste säga adjö till vissa man inte vill men också till vissa man vill men inte får men i slutändan så möts vi alla igen i eftertexterna.

och under tiden gäller det att vi ger varandra så mycket värme och tillit som möjligt.

För att så här är det: fast det ibland blir fel, lär vi oss att leva med det. För till slut måste det bli rätt punkt slut.

Hej.

Åh vilken rolig dag!

Tänka sig.

Först så går jag och vinner Marias bloggtävling! Åh så glad. Cykellysen är alltid en bristvara i mitt röriga hushåll. Fina var de också och ser världans lätta ut. Tack.

Sen så går jag och erhåller ett gäng nycklar till min nya lägenhet… och får veta att Internetz som de har där är kvar en månad till (mitt abonnemang gör ju annars att jag får vänta nån vecka). Det låter lite halvtöntigt men jag är minst lika glad för Internetz som för det faktum att jag har en helt ny egen lya att besudla med kedjefett och racergrus <3 <3 <3

Sen så får jag ett gäng flytthjälpsförslag från diverse vänner och så tacksam som jag är så tänker jag förstås nyttja dem fett men en i taget. Ikväll kickar vi dock off med bästa Linda och Sari som kommer hem till mig på lite mat, vit och kanske lite dans.

Men det finaste av allt är att jag nu har ett alldeles kungligt besök att se fram emot i påsk. Tänker dock inte avslöja vem det blir än men jag mår fasiken bra av bara tanken.

Det ni!

Med förhoppning om varmare temperaturer och grusfria vägar (min ROSE förgås fan hemma av dessa -20 och isgator ute)

och en bra helg 🙂

Puss!

Hej.

Tack för alla ömsom tuffa, ömsom roliga, ömsom dråpliga – och alltid igenkännbara! – berättelser om era vårupplevelser som ni skickade in i samband med Rapha-tävlingen! Tycker vi går igenom dem alla.

Mitt “finaste” minne från förra våren är från dag 1 av mitt träningsläger på hemmaplan. Inte någon stor glädje kanske den dagen, men istället härdande. Läs om upplevelsen här och här. (Vag Cyklist)

Ett minne som jag kommer ihåg skarpt är min första tur på racer. Vägarna hade just blivit bara. Jag hade fjärilar i magen. Blev totalt KÄR redan från första rundtrampet. Jag cyklade och log hela tiden. Kände kärlek i hela kroppen. Solen sken. Fötterna började domna bort av lite kalla vindar, men vad gjorde det, jag var mitt uppe i ett lyckorus 🙂 (Triathlet-Lina som förresten ska gå och utbilda sig till PT, in och gratta henne om ni inte gjort det redan!)

Förra vårens första 10-milare. Jag var ensam tjej med 6 killar eller om det var 8. På en hemsk motvindsraka bortanför Bollebygd hamnade jag sist och framför mig i par körde de största grabbarna typ 195 cm. Jag körde in min hoj mellan deras nästan fram till deras vevparti (väldigt mycket no-no på det) och fick mig en angenäm tur. Behövde inte trampa nånting, det var bara att rulla med. (Sofi)


Mitt starkaste cykelvårminne, är när jag som otränad och överviktig cyklist blev inbjuden att följa med på vårpremiär i skogen. Mina två kompisar var aningen bättre tränade och drog upp ett djävulskt tempo, Jag låg säkert fyra minuter bakom efter två kilometer. Kompisarna väntade tålmodigt på att jag skulle hinna ifatt, Och när jag väl gjorde det så sa de bara “den som ligger sist får inte vila” På detta vis fortsatte det i cirka nittio minuter, Det var den i särklass den vidrigaste cykeltur jag varit med om. När jag kom hem så såg jag att min puls hade legat på max under större delen av turen… Och inte konstigt, jag hade trettioåtta graders feber. Blev sjukskriven en vecka från jobbet och grät mig till söms den kvällen. (Hopyard)

Bästa vårcykelminnet är också min första långtur. Ett gott gäng, 3 svenskar och 2 norrmän först, sen 3 norrmän cyklade vid Hardangerfjorden, över berg, genom dalar, längs fjord och på små småkrokiga vägar i strålande sol. Några missöden och ordentligt slitna på slutet men känslan att cykla med vänner på fina vägar, höga berg med snö och fjord gör det värt att slita lite extra 🙂 Här finns lite text och bilder en kompis tog (ww-Jonas med den snyggaste MTB:n jag sett på länge)

Och gissa om det var svårt att kora en vinnare! Med tanke på att jag kunde känna igen mig i alla era berättelser. Det fanns dock en som stämde överens så med hur jag brukar känna när jag äntligen får komma ut i naturen – precis som Ronja! Den kommer här:

Mitt starkaste vårcykelminne är nog det när jag var “andra års” cyklist. Helt tagen och fast i cykelträsket och hade längtat cykel en hel vinter. När snön äntligen försvann från vägen så pass att det gick att köra racer stack jag ut med min dåvarande sambo. Snö i på ängarna, svinkallt om fötterna, tjocka otympliga kläder och en rätt novis cyklist som mitt i allt bara vrålade rakt ut likt Ronja Rövardotter! Min sambo blev lite förskräckt och tyckte nog att det slagit om rejält i huvudet på mig. Men det var ren skär glädje då. Dagen efter kom aprilvädret med massvis med snö. Men den korta vårturen levde jag länge på!

Grattis Helena och hoppas armvärmarna passar och stort tack alla andra <3 <3 <3