Blogg

Bilden som föreställer en vardagssituation 

för cyklisterna i Stockholm är snodd härifrån

Dagens spä-på-cyklisthatet-bidrag kommer från Expressen och stavas Dyrare och snabbare cyklar fara på vägarna. Fastän Expressen själva i artikeln nämner att: “Samtidigt går det inte att styrka att bilolyckorna ökat i takt med sportbilarna” så finns ändå påståendet i titeln – det vore ju förkastligt att skippa ett så hett ämne som träningsmänniskor på racer för att det tja, strider lite mot den tråkiga statistikbristen!

Dyrare och snabbare bilar fara på vägarna

Bilisterna blir inte fler, men de har dyrare bilar. 

Och de kör fortare. 

– Kör man på ett litet barn eller en gammal människa så kan det få förödande konsekvenser om man kommer i 30 blås med en bil, säger Sandra Piedrahita, inspektör på Citypolisens trafikenhet i Stockholm. 

Ungefär var femte svensk tar bilen till jobb och skola varje dag, och ungefär var tionde använder den som huvudsakligt transportmedel i tillvaron. 

Tillväxttakten vad gäller antalet bilar i Stockholms län har å sin sida mellan åren 1970 och 2000 varit tre till fyra gånger så snabb som den för befolkningsutvecklingen. Biltätheten i Stockholms län har sålunda sedan början av 1970-talet och fram till idag ökat från 260 bilar/1000 invånare till 392 bilar/1000 invånare. En ökning med dryga 50 procent. (källa) 
Många talar om en biltrend i vårt avlånga land. Totalt körs 4 435 778 svenskregistrerade personbilar dagligen i Sverige (källa).  

Den handlar dock inte så mycket som att fler bilar som att de som gör det, gör det ordentligt. 

– Det har varit en tydlig trend de senaste två åren att man köper dyrare bilar, tillbehör och att man servar bilarna mer, berättar ordförande för branschorganisationen Svensk Bilism. 

Efterfrågat 

Det är alltså motionsbilarna, hybridbilarna och sportbilarna som ökar mest på vägarna som ett led i en allmän lyxtrend. Och inte minst i storstäderna utnyttjar många de ofrånkomliga transporterna som ett träningspass genom att ta sportbilen till jobbet, förklarar Klas Elm.
Men har man väl valt sportbilen kan det också vara lockande att sportköra. 

(Meanwhile… I Stockholm genomförde polisen en hastighetskontroll för cyklister i augusti i år på gåfartsdelen av Götgatan, efter att allmänheten efterfrågat det.)

“Bränner i väg” 

Inte alla bilister som stoppades av polisen erkände utan omsvep sitt brott och fick böta 2 400 kronor (källa). 

– En del är väldigt dåliga på att följa trafikreglerna för de tycker inte att det ska gälla bilister och andra är jätteduktiga. Sen är det väldigt höga hastigheter många gånger på bilarna när man kör om och så vidare, säger Sandra Piedrahita, inspektör på Citypolisens trafikenhet i Stockholm. 

Är bilhastigheten ett problem? 

– Ja, i alla fall när man bränner i väg på en stadsgata och kör slalom mellan gångtrafikanter med barnvagnar och barn som går. Det är ett väldigt risktagande, det är nästan vårdslöst.
Samtidigt går det inte att styrka att bilolyckorna ökat i takt med sportbilarna. 

Statistik från såväl Transportstyrelsen som Socialstyrelsen tyder på att de snarare legat på en konstant nivå de senaste 15 åren. Ungefär tjugofemtusen (25 000) personer per år hamnar på sjukhus på grund av bilolyckor. Under de senaste 12 månaderna har 271 personer omkommit och 2 816 skadats svårt i vägtrafikolyckor. Under de senaste föregående 12 månaderna omkom 280 samt skadades svårt 3 033 personer. (källa) 

– Vad som är anmärkningsvärt är att det är fler cyklister som blir inlagda på sjukhus än personbilstrafikanter, säger Jan Ifver, statistiker på transportstyrelsen. 

En stor procent av alla bilolyckor är singelolyckor, alltså att man helt enkelt kör omkull. De är den vanligaste olyckstypen utanför tättbebyggt område och även vanligast bland de olika olyckstyperna att få dödlig utgång, förmodligen på grund av att de oftast inträffar där hastigheterna är högre. (källa) Något som förebyggs med god väghållning och sunt bilförnuft, enligt Jan Ifver.

Läs också vad Cyklistbloggen skriver om artikeln. Och vad jag tror är lite av orsakerna till varför just racercyklarna väcker sådan avsmak hos den goda bilburna befolkningen.

Nä nu har jag bestämt mig – inspirerad av alla glada morgontweets från morgonpigga cyklister.
Bestämt mig för att om inte dygnets timmar tänker räcka till så ska i alla fall jag göra det.
Bestämt mig för att nästa racersäsong, då ska jag morgonträna.
Jag ska tvinga mig upp så jag är påklädd senast sju.
Köra en timme.
Så jag är på jobbet senast åtta.
Duscha max en kvart-tjugo minuter.
Så jag är arbetsför senast halv nio-nio.
Jobba den vanliga tiden.
Sedan träna vidare.

Det kommer att bli sjukt jobbigt i början.
Jag kommer att vara sjukt trött.
Irriterad, hungrig och motig.
(jag vet ju hur försöken tidigare varit. Oftast cyklar jag iväg till någon tjejkompis ett par-fem mil utanför Västerås och slaggar där med den goda intentionen att cykla till jobbet på morgonen. Sedan slutar det alltid med att både jag, tjejkompisen och racern åker bil till Västerås)

Men jag kommer att fixa det.
Inte varje dag, men i alla fall ett par dagar i veckan – kanske de dagarna jag inte kör med klubben utan tränar styrka eller core eller något annat tilläggigt måstigt.

Och om ni undrar om jag är störd som sitter och planerar mars när det inte ens är november ute så ska ni veta att jo, jag är störd och måste planera sådant fett långt i förväg för att hinna ställa in mig, kitta upp mig (så klart!).

Och som med så mycket annat så vill jag förstås engagera flera. Tids nog ska jag försöka skrapa ihop ett morgonpiggt gäng som tillsammans planerar och genomför morgonrundorna och kanske tar en frukostmacka ihop. Grupptryckets makt är enorm och sådana som jag kan behöva arselsparkas peppas till sådant som svala morgonturer när jag mest vill ligga och drömma om djurbäbisar och sydländska berg.

Periferigruppen – jag räknar med (vissa av) er! Kan också tänka mig att det finns seriösa Västerås CK-are som är sugna.

Så nu vet ni. Jag har bestämt mig.

Hej jag heter lövet Benny och jag är så förbännad på att ni jämt ska sparka på mig och min familj på vägen till jobbet bara för att glorifiera hösten!

 

Jag ser lite störd och bekymrad ut på den här bilden från Siljan Runt, vilket beror på just slangarna jag har om halsen. Jag fick ju dubbelpunka, och därmed två pajade slangar. Illa nog att sinka och bli sinkad, men vad ska hända med de trasiga slangarna? Den ena har ett katastrofstort hål som bara inte går att laga. I vilket kärl ska jag sortera dem??

Cykel är en prylsport som jag älskar men jag gör mitt bästa för att hålla igen på konsumtionen av i alla fall NYA prylar (info: på bilden har jag beg. handskar, bibs och sjal, samt faktiskt glasögon och även örhängen, tröjan är av återvunnen fiber).

Något av det som inspirerar och imponerar på mig mest, det är när gamla saker som alla tror är dömda till förbränning, får ett liv till. Eller nio, som kattens!

I Eskilstuna, där jag jobbar, har de en utbildning på folkhögskolan som heter Recycle Design. Där finns ett gäng sköna människor som ägnar 1-2 år på att lära sig att tillverka nya saker av uttjänta material.

Kaffeförpackningar blir en flätad lunchlådeväska. Kapsyler blir en lampskärm. Bilbälten blir bärremmen till en axelväska av gammal segelduk, och så vidare. Materialet får de så gott som alltid gratis.

Mitt hjärta tog ett skutt när jag såg deras armband – av cykelslangar! En student, Josephine, hade nischat sig just mot cykelslangar, och tillverkade fullt av örhängen med detta som bas. Hon hade även börjat göra flätade korgar, och så då dessa armband.

Cykelsäsongen är snart slut, dvs. lövet Benny och alla hans våta kompisar börjar ta över gator och torg (se Katjas tidigare inlägg). Vi med tunna däck och sommarlycra får lov att ägna oss åt annan förströelse såsom knyppling eller löpning, varvat med vinterservning av tvåhjulingen.

Och medan vi gör det, varför inte förgylla handleden med en tillplattad cykelslang?

(och inte enbart för att min efterlängtade raphamössa kommit – en modell som alla mösstillverkare borde ha i sitt sortiment – för inte är jag väl ensam om att förfrysa om örona mest hela tiden?)

Nä!

Jag är glad för att mitt ben pallade höstens första spinningpass! Tänka sig, va! Att rehabben kanske trots allt börjar ge resultat.

Det blev ett klubbspinningpass med våran tempomästarinna Jenny som ledare. Jenny fick för sig att utsätta oss för intervaller och det var hemskt och hemskt kul i ett. Tre åttaminutersintervaller tog det, innan knäet och vaden började gnälla. Igår körde jag “fixed” dvs. hade vanliga skor (de på bilden ovan) i remmar på spinninghojen, vilket tillät mig prova mig fram lite. Flytta runt benet, vrida foten inåt och utåt, för att hitta en mindre smärtsam position. På den fjärde åttan fick jag gå ner i motstånd och upp i kadens, och smärtan gav sig nästan helt. Benet kändes ömt imorse när jag cyklade till jobbet. Men ändå!

Jag ropar dock inte hej än. Imorgon väntar återbesök hos min kära sjukgymnast, och sedan fortsatt rehabbande. Kommer ta det riktigt lugnt med spinningen. Låta benet vila ordentligt från rotationen mellan varven. Det blir fortsatt fokus på styrka, core samt konditionsunderhåll. Jag kommer att successivt öka spinningmängden.

Nu passar jag på att vara glad. Tänka sig, jag är tillbaks i sadeln – om än stationär sådan.

Puss!

Tillbaks från Köpenhamn. Postkonferenstjock, diskofebrig, stadsnykär. Älskar Köpenhamn varje gång jag kommer dit, grymt fint distansförhållande.

Idag ska jag testa spinning för första gången sedan förra våren. Jag har enbart en målsättning – att undersöka huruvida mitt knä (med tillhörande vad och fot) beter sig efter alla veckor av ilsket rehabbande. Pallat knäet ett helt spinningpass så kommer jag vara saligare än lådcyklisterna i Christiania. Rapport kommer.

Hej.

Min bättre cykelhalva tillika god vän Anna Lindén kommer att medverka i morgondagens utgåva av Tacklingen i P4 Morgon. Förutom att jobba med miljöfrågor och kämpa för en bättre värld cyklar Anna landsväg, lagar djävulskt god mat och gästbloggar här på Cykelkatten. Bland andra coola saker.

Anna kommer att debattera med en viss Mikael Reuter som i programmet kommer att bära agg mot cyklisterna. Så här skriver Anna om sin medverkan: Först kommer en person som tycker att cyklister i stadstrafiken är hänsynslösa, tror att de äger gatorna och är en trafikfara för gående som borde förvisas till vägbanan eller helt enkelt förbjudas. Han tycker att vi borde skippa cykelbanor i city. Efter vår debatt öppnar de för fler att ringa in. Gör er röst hörd!

Om du vill göra din röst hörd och bidra till saklig och givande debatt – ring in till programmet 07.15-07.30 eller 08.45-09.00 på 021-495 25 25 eller lämna din åsikt på P4:as Facebooksida eller e-post: p4vastmanland@sverigesradio.se.

God kväll! Framme i Köpenhamn. Mörkt och lite blåsigt. 

Åh, glada nyheter. Var igår hos min sjukgymnast och diskuterade fortsatt rehabilitering. Vi ska träffas en gång till nästa vecka men redan nu får jag köra spinning/cykling – så länge det känns bra och inte gör för ont. Superkul! Måste ju hinna bli återställd till slutet av månaden då jag ska leda mitt första klubbspinningpass *ultrapepp gör värsta upplägget med värsta grymma musiken ska ni veta*

Benet känns bättre, absolut. Framför allt, mjukare muskler. Bättre stabilitet. Men ont, det kommer det nog att göra ett tag till. Jag får nog allt ta och laborera fett med sittställningen. Ska också sluta larva mig utan skoinlägg, har ju skoinlägg i mina vinterstövlar mm bland annat. Visst kostar det runt en tusenlapp av få personliga skoinlägg utformade av en sjukgymnast men det är ju så värt det. Även små saker och justeringar kan göra stor skillnad. Fortsätta med Grid-rullen. Stretcha som om det inte fanns någon morgondag.

Om ni är nyfikna på hur träningsupplägget varit den tiden jag varit hjullös så kommer det här:

Måndagar – styrkepass med få konditionsinslag. (cirkelfys/stationsjympa/intervallpass) sedan stretch, foam roller
Tisdagar – core, stretch, foam roller
Onsdagar – intensivjympa alt. annat konditionspass, stretch, foam roller
Torsdagar – vila alt. core, stretch, foam roller
Fredagar – intensivjympa, stretch, foam roller
Helger – vistas ute i naturen (jepp, sådant får man avsätta tid för när man inte kan cykla!), egen stretch, vila, kanske något lugnare styrkepass (ett par km rodd eller liknande)

0 kilometer cykling (förutom vardagstrallandet). 0 kilometer utomhuslöpning. Tufft mentalt, kan jag lova er.

Upplägget varierar förstås från vecka till vecka. Har passat på att verkligen lyssna på kroppen under denna tiden – rehab är ju inte enbart tid för skonsam träning utan även för reflektion hur man ska tänka i fortsättningen för att inte upprepa misstaget.

När jag väl är tillbaks i sadeln kommer antal hjullösa kondispass (som vanlig pulsjympa o d) minimeras till förmån för spinning 3-4 dagar i veckan. Core och cirkelfys (eller liknande styrkepass) kommer dock att finnas kvar i programmet, helt i linje med min målsättning att bli så stark och “skaderesistent” som möjligt.

Det ser med andra ord ljust ut!

Var och köttade mitt stackars ben inne i “oasen” på gymmet igår. Eklektisk musik, dämpad belysning, sammanbitna stretchande motionärer, kontemplation med mera. Helmys stämning med andra ord. Låg där på min Grid-foam roller och hade ont lite mysigt sådär.

Tills det kommer in två gymnasiebrudar och börjar stretcha och babbla på högt och gällt som fan. Den ena är av någon anledning oerhört intresserad av den andras familjesituation och den andra drar på om sin farsa som inte bryr sig om hennes plugg bla bla och om nån jäkla snubbe och hit och dit. Har skitkul och garvar saftigt och högt. Så ouppfostrat är min första tanke!

Hör de inte Didgeridooljuden?

Ser de inte våra sammanbitna miner?

Känner de inte av den eklektiska stämningen?

Kan de inte bara hålla käften så en kan gå in i sig själv och koncentrera mig på saken 

Så sitter jag och stör mig och stör mig lite till och liksom brusar upp inombords och suckar inombords och till och med kokar lite inombords

och sen blir jag plötsligt nykter och skraj för mig själv!
för usch, håller jag på att bli en sån där tråkig lillgammal person som stör mig på babblande flickor skidbackar i osten tuggummituggande ungdomar trasig kaffemaskin etc?

nej usch! De är ju bara glada och vänskapliga mot varandra
precis som jag är när jag är med mina vänner (även om jag är nog så hänsynsfull, eller i alla fall försöker vara det)

Nä. Uppfostra dem, det får någon annan göra. Jag tänker inte bli en sån som irriterar mig på andra glädje bara för att det råkar störa mina tio minuter av rehab.

Jag vill inte bli en sån.

Jag ska inte bli en sån.

Hur hade du reagerat?

//Einar-katten