(och inte enbart för att min efterlängtade raphamössa kommit – en modell som alla mösstillverkare borde ha i sitt sortiment – för inte är jag väl ensam om att förfrysa om örona mest hela tiden?)
Nä!
Jag är glad för att mitt ben pallade höstens första spinningpass! Tänka sig, va! Att rehabben kanske trots allt börjar ge resultat.
Det blev ett klubbspinningpass med våran tempomästarinna Jenny som ledare. Jenny fick för sig att utsätta oss för intervaller och det var hemskt och hemskt kul i ett. Tre åttaminutersintervaller tog det, innan knäet och vaden började gnälla. Igår körde jag “fixed” dvs. hade vanliga skor (de på bilden ovan) i remmar på spinninghojen, vilket tillät mig prova mig fram lite. Flytta runt benet, vrida foten inåt och utåt, för att hitta en mindre smärtsam position. På den fjärde åttan fick jag gå ner i motstånd och upp i kadens, och smärtan gav sig nästan helt. Benet kändes ömt imorse när jag cyklade till jobbet. Men ändå!
Jag ropar dock inte hej än. Imorgon väntar återbesök hos min kära sjukgymnast, och sedan fortsatt rehabbande. Kommer ta det riktigt lugnt med spinningen. Låta benet vila ordentligt från rotationen mellan varven. Det blir fortsatt fokus på styrka, core samt konditionsunderhåll. Jag kommer att successivt öka spinningmängden.
Nu passar jag på att vara glad. Tänka sig, jag är tillbaks i sadeln – om än stationär sådan.
Puss!
