Men samtidigt – det är på nåt sätt mysigt… Jag och cykeln kommer liksom riktigt nära varandra och så får man ju fotskrubb och fotsmörj och ibland styret i magen under tiden man tvagar maskinen. Mest fördelar med andra ord, men kanske en och en annan nackdel… Så egentligen om jag får välja så vill jag aldrig mer bo utan groventré och tvättstuga. Kanske årets nyårslöfte? Jag vet att det är inne att lova sig själv att vara mer generös mot sig själv. Jag kanske ska lova mig själv att vara mer generös mot cyklarna istället? De behöver nog fler kvadrat än vad en enskild Katja behöver.
Snack
Tja.
Tänkte först skriva nåt i stil med hej och välkommen till den nya Cykelkatten! men fick sedan skumma politiska vibbar så jag låter bli. Men kattskrället har fått sig en ny skrud, kul va? Förändringen är mest estetisk men nuförtiden går det dels att trycka på headern för att komma till startsidan (tog ju ba tre år att fixa det) och så trycka på de små facebook/insta/spotify m fl-knappisarna uppe till höger för att besöka mina andra nätlyor.
Jag är inte helt hundra klar med designen än. Kolumnbredderna ska justeras. Vissa engelska ord ska översättas till svenska. Och jag ska säkerställa att bilderna fortfarande är stora och fräna oavsett vilket OS eller vilken webbläsare man använder. Sedan har jag inte riktigt landat i färgskalan än – har ju kört svart-Touren gult ett bra tag nu och det känns väl gemytligt. Men vore kanske trevligt med nåt nytt? Konservativ som jag är lär det ju dröja. Ny design – samma gamla politiska agenda hehe. Ropen ska skalla, mer cykel till alla och en racesvettig ylletröja på det!
På tal om politisk agenda – vad trött jag blir på alla dumma svartvita artiklar om cyklisternas vara eller icke-vara i stora svenska medier! Artiklarna om “de dumma cyklisterna” kommer ut varannan månad, som fanns det inget annat att störa sig på i samhället. Finns det inte någon jättemegahagelvarning, försvunnen katt (alternativt katt som tagit sig över Atlanten till fots) eller en ny Ullevi-spelning med Springsteen att skriva om så plockar man fram dessa dumma cyklister-kortet. Och så sitter alla och stör sig på cyklisterna istället för att granska och pressa dem som beslutar om hur vår gemensamma infrastruktur ska se ut.
Själv är jag inte mycket till cyklist just nu – har inte cyklat sedan i torsdags. Jag är fortfarande inte helt frisk och måste tyvärr hålla mig i tråkskinnet minst en dag till. Jag orkar dock inte störa mig på det utan har roat mig med att massanmäla mig till de resterande crosscupentävlingarna och börjat studera banorna istället. Jag har ju inte kört nån av de återstående banorna (förutom Eskilstunas) än så det blir riktigt spännande. Det är lite synd att min förkylning kommit just nu, mindre än två veckor före CX SM men jag får ge fan i att bli sjuk nå mera.
Hellre racepepp än catcolddepp eller hur?
Puss.
Rastar benen mellan Centralen och tunnelbanan Östermalmstorg arla imorse, ska till Värtan i jobbärenden. Fortfarande småsliten efter helgens tävlingar. Har på mig mina svarta raphaleggings, min fuskbarbourpaj från H&M anno 2003 och ett par skinnsneakers från nån random prisvärd kedja. Det är lite kallt om fossingarna men jag går raskt så blodet hålls pumpande. Mitt hår är fantastiskt gyllenblont och tjockt; senaste frisörbesöket kostade som ett par fjolårsmavicskor men det är så naturligt och ganska prisvärt med tanke på att det är årets första men också sista som sig bör. Hela jag är liksom höstligt naturlig, nästan så att det stinker överprisad grönlandsvax om mig.
När jag närmar mig Stureplans betongsvamp går de om mig. Tjejerna vars månatliga frisörbesök kostar mer än mina kompisars instegsracers, vars barbours hinner aldrig bli slitna, vars väskor dignar av de senaste skönhetsprodukterna och de tjocka bostadskarriärsrelaterade pärmar och vars yrkestitlar får min att framstå som en duktig grävlings i jämförelse. Tjejerna rusar om mig, knockar mig med sina trendiga dofter, balanserar på sina pradaklackar, de har bråttom till frukosten på ställen jag måste spara till för att provsmaka på.
Jag kan inte låta bli att stanna till vid laroyhörnet och titta ner på mig själv och mina looks. Mina raphaleggings är vitprickiga efter bubbelgumsskoj i baksätet på Daniels bil som transporterade oss Göteborgscrossen turochretur. Min ena sko har kedjeoljefläckar som är där för alltid. Min jacka, som är i alla fall nytvättad (sker varje vår) må framstå Barbour-ish under månförmörkelsen, men ser sjaskig och för stor ut mot de rena huslinjerna. Min slitna yuppieeran-datorväska som jag erhållit från mitt företag dignar visserligen den med. Fast av den låtsasbärbara caddatorn, alla jobbrelaterade papper samt den sjukt tunga nyckelknippan (pallar aldrig ta av låsnycklarna till de stulna stadshojarna) till min lägenhet.
Och när jag rotar efter SL-kortet och nästan skär mig på nyckelknippan kan jag inte låta bli att le och kasta lite kaxigt med mitt nynaturliga hårsvall.
För i min lägenhet, där bor lyxmaskinerna bra mycket lyxigare än de som stressar förbi mig på Stureplan. Där bor de som gör att jag kan glida runt i mina oljefläckiga sneakers, min duktigflicka-datorväska och mina en gång för alla-förstörda leggings och ändå vara kaxigast på stan.
För de där hemma, de där dyrgriparna som får mig att jobba hårt och ändå bottna ekonomiskt månad efter månad, gör mig snabbare än pilen och starkare än vinden och när jag iklär mig mina ytterst slicka plagg och kör in fossingarna i ett par skor med kolfibersula och högst hållfast klack som ger mig den perfekta kraftöverföringen, då är jag åter cyklisten.
Den fränaste titeln av dem alla. Hah!
Hej. Tänker inte gnälla på att det kissar blöta kalla flöden ute och att jag som vanligt krökat bort mina benvärmare (armvärmare och benvärmare är som hårtofsar, tändare och växelpengar. Antingen så har man massor eller så har man inga!). Jag har som bekant inga problem med regnet så länge jag är rätt klädd så får väl frysa lite om knäna under uppvärmningen inför kvällens landsvägsintervaller, inte mer med det… Nä vi sumpar vädersnacket nu och pratar nåt mycket roligare – mina laster! Jag berättar om mina tre (av alla femtio) så avslöjar ni era så blir det ett kanoners syndigt inlägg som får upp våran höstmojo. Deal? Vi kör!
Tips: kanongod holländsk
choklad – ekoreko och skoj namn och looks!
Last ett: CHOKLAD.
Alltså denna last är egentligen lika klyschig som carpe diem. Choklad är en brutal industri och vi är många som har fallit offer för dess skoningslöshet. När det gäller chokladsmaken är jag simpel. Bäst är mjölkchokladen med mycket kakao i. Då får man söka sig till ekohyllorna. Mörk choklad går väl an och är nyttigare inbillar jag mig men är egentligen rätt trist om man tänker efter, så länge man inte köper svindyra praliner à tjugofem kronor styck på ställen som Chokladfabriken eller Mälarchocolaterie eller söker sig till ekohyllorna. Eftersom jag är chokladberoende stashar jag upp med chokladkakor både på jobbet och hemma. Är chokladen slut åker jag ut och köper en kaka oavsett tiden på dygnet. Är klockan för för sent så blandar jag lite kakao och socker och äter med sked. Yes, jag är extrem. Däremot äter jag aldrig mycket på en gång och aldrig utan kaffe eller te till. På så sätt är jag ändå på rätt sida edgen, även om jag skulle lätt kunna bli mer bergsgetty och rik (har tyvärr en rätt så dyr chokladsmak) om jag var mindre frekvent i mitt chokladätande.
Favoriter: Helt klart, ekoutbudet samt kakor med så få (!) ingredienser som möjligt. Chokladsmaken sitter i bönan.
Intag: 3-5 rutor/dag fördelade på 3-5 kaffe- eller tekoppar.
Last två: NATURCHIPS.
Det tog mig cirka tjugosju (och jag är tjugonio nu) år att börja gilla chips. Eller, en visst sorts chips. Jag klarar inte av de klassiska pressade chipsen (ah men typ såna Pringles, OLW eller vad de heter). Det är en viss stärkelsesmak som gör mig gravt illamående. Jag har därför varit besparad från småätande på festerna. Folks åt chips, jag åt ingenting. Alla ba du är så nyttig Katja, jag ba hehe det är mest för jag inte tål eländet. Men så råkade jag smaka den nya vågens naturchips. De på raps- eller solrosolja och helmuskelpotatis istället för potatismos. De som kallas naturchips och lantchips. Satan va gott. Ruggigt saltigt, simpelt och ingen äcklig stärkelsebismak. På bara några gånger gick jag från en chipsförnekare till att bli en tvättäkta chipsoman. Precis som med choklad så trycker jag inte i mig allt på en gång men jag äter naturchips lite för ofta för att förneka mitt beroende. Alltså efter cyklingen, en iskall och ett gäng nävar naturchips till…
Favoriter: Icas egna I love eco chips (både lättsaltade och gräddfilschips), Coops Änglamarks dill- och gräslökschips, Gårdschips lime och svartpeppar
Intag: Typ 1 chipspaket/veckan
Årets cykelkokbok Vélochef –
fick ett ex skickat till mig för ett tag sen
så recension (och provlagning) kommer!
Last tre: BÖCKER.
Alltså vadå last, undrar nog en del av er. Är inte kunskapen enda bördan som är lätt att bära (något old school-citat)? Men titta här – för det första så är det dyrt med böcker. Böcker är dyrare än både alkohol och cigaretter och styrlindor och choklad. Speciellt om man som jag är en sån som läser väldigt fort. Och som inte kan hålla fingrarna i styr. Och nej, det är inte samma sak med e-böcker (även om jag äger en sån platta med för att läsa utländska böcker som finns gratis på nätet hehe). För det andra så gör böckerna mig osocial och smått otrevlig. På skoltiden hade jag inga problem att skolka om jag hade en bra bok som väntade hemma. Jag skolkar förstås inte från jobbet men gärna från andra sociala aktiviteter. Jag är en rätt så trevlig och glad och empatisk person – tills jag kommer över en spännande bok. Då försummar jag både hemmet och familjen och allt annat för det. Och så den dära toaläsningen. En gång hamnade jag på lasarettet med en hårt stukad fot. Anledningen var att jag hade suttit och läst på toan för länge så benen somnade. När jag skulle resa mig så vek sig fötterna. Stukningen och blåmärken var ett faktum. Och då pratar jag inte ens om min något vridna verklighetsuppfattning baserad på alla äventyrsromaner jag ätit under åren… Nåväl. Böcker är en fantastisk, underbar last som jag har förlikat mig med. Jag må aldrig bli rik på pengar, men min inre värld gnistrar av alla upplevelser böckerna ger mig.
Favoriter: Lättare att säga vad jag inte gillar. Och det är förstås tårdrypande based on true story-historier samt självhjälpsböcker. För tips från coachen – läs en riktigt bra skönlitterär bok istället. Den njutningen kommer förmodligen inspirera dig till att ta tag i livet bra mycket mer än alla välmenande tips i hela världen (inklusive detta förstås)!
Intag: Från 2 böcker/vecka till 1 bok/månaden. Plus allt småläsande emellan.
Så! Det var ett fint urval av lasterna det eller hur? Nu är det er tur – har ni några laster? Puss!