Katja
Katja
Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.
Hej.
Idag har det inte blivit mycket träning alls (bortsett från den lilla löjliga cykelturen till jobbet).
Satt i möte hela arbetsdagen; strax efter det blev det dags för bio och Django Unchained. Och massa onyttiga och alldeles underbara sour cream snacks.
Som jag sedan nästan satte i halsen.
Grym jävla film. Brutalt otäckt sann och otrevlig. Hur fortsätta leva på som vanligt när det känns som om man själv varit med och vittnat och… deltagit?
Du är på gränsen till nervsammanbrott.
Du känner inte längre vad som finns mellan dina ben
som förresten är fortfarande trasiga sedan passet du körde igår.
Ledarens uppmaningar att visualisera den fina stigningen framför dig som för dig närmare toppen klingar avlägset, någonstans bak i skallen.
Mest av allt vill du skicka den redan tomma bidonen rakt in i ledarens hånfullt svettfria torso.
Du törs inte längre blunda för att du vet att det finns risk att du svimmar.
lite… lite till.
dunk dunk dunk
hjärtat pumpar blod
du ser ner på dina vader och åsynen av musklerna får dig att ta i lite extra
för att orka in i det sista
och sen
sjuttiofem minuters helvete senare
och förbi den där utrullningen
och stretchningen
förbi de där lugna akustiska tolkningarna av kända låtar som hör varje nedvärmning (heter det så?) till
in till skåpet
fram med tvålen, handduken
in i den gudomliga strålen
först jättehet sen plötsligt kall (om anläggningen är offentlig)
kanske lite mer balanserad hemma i din egen duschkabin
skitsamma,
den är i alla fall gudomlig när den väl blir riktigt het
splash ner på den nerkylda svanken
och så händerna kupade runt hjässan, lite lätt nedböjd
så att de varma strålarna strilar ner mot nacken
återupplivar den stela kroppen
inger dig hopp om framtida segrar
smeker dig sakta till insikt om att fan, va bra du har gjort ifrån dig.
Ja tvagningen efter träningen alltså. Vilken satans gudomlig upplevelse! Värt allt näsblod och de akustiska tolkningarna av de kända låtarna och de pinsamma stönanden du gett ifrån dig i slutet av passet.
fett värt.
fasiken
alla tjatar om att jag är så stark, så stark, så stark
det har jag alltid fått höra (senast idag)
Vad stark du är Katja! Tänk om jag besatt lika inre styrka som du!
och jag är så tacksam och glad och stolt över att människor tycker så (även om jag innerst inne är den fegaste lilla skiten som finns, ni anar inte)
men vet ni, ibland – bara ibland!
så är jag så trött, så trött, så innerligt trött på att framställas och uppfattas – och alltså spela rollen – som den starka. Det vore så förbaskat skönt att också få vara den svaga, den lättsamt oansvariga, den axellutande människan ibland.
Vet någon hur man gör?