Författare: ck-admin

Bloggen är trasig just nu.

Och det är helt

ok

för jag är hel :))

Vi hörs snart!

#creatingmagic

Hej.

Jag har varit till det fagra Sätra Brunn, smidit världsherravälde (nåja, men typ) planer ihop med andra bright brains i dagarna två, druckit mer än spavatten och lämnat en dikt i kurortens gästbok.

I helgen ska jag vara med Ivar och familjen på Lidingö imorgon, sova hur mycket som helst var dag, cykla på söndag och fortsätta jobba på det som upptar min hjärna mer än bloggen för tillfället.

Nästa vecka är det inskolning och min första vecka med mammaledig fredag!

Och idag kom så äntligen det första vårljuset och det tvättäkta februarisläsket och kickade min hopplöst romantiska röv.

FETT FINT FAN FY FYI FEBRUARI

Och jag pendlar mellan Placebo och Kate Bush och huvudet yr.

Förresten vet ni vad?

Jag har fortfarande inte satt nå skärmar på min pendlarhoj. Det måste dock lösas asap inför den första förskoleturen!

Puss.

Du får mig att stanna hemma och inte känna någon geografisk rastlöshet två dagar i rad, jag som har aldrig kunnat hitta hem bland fyra väggar

du får mig att börja förstå innebörden av ordet trygghet

får mig att krampaktigt spara alla de få, små tingen kvar från den biten historia som finns kvar hos min sida av din börd

får mig att stolt ställa fram min morfars försilvrade glashållare, min farmors benvita porslin och hälla upp kolsvart indiskt te med citronskiva i.

får mig att tala sjunga vyssja åtsäga andas på rim för du lägger det stora babyhuvudet på snett och ler

du får mig att le, le så mycket, le ikapp ditt tandlösa leende, täppa till din mun med en puss

du får mig att vilja bilda mig inom världens precis alla områden, astronomi flora fauna aritmetik världens geografi och så en del alkemi förstås –

får mig att skärpa mig ännu mer, ingen bitterhet får komma i vägen för när livets hinder ska formas om till guld.

Du får mig att skita i allt som rubbar vår ro. För dig är jag helt enkelt m a m m a.

Du får mig att vara rädd. Jag som har aldrig varit rädd för världens faror är rädd nu. Min rädsla får aldrig smitta dig men den finns där;

du får mig att likna ömsom ett höns, ömsom en björn, ömsom ett stockholmslejon

får mig att slås för din rätt till att växa upp i tron på världens godhet.

Så länge det går.

Du får mig att söka spåra mina rötter, hitta rötter som jag inte trodde fanns, skriva upp och dokumentera

får mig att vilja bygga oss ett hus.

Du får mig att laga rätter efter kokböcker. Jag lagar potatiskakor och soppor och annat du oftast ratar till förmån för orange barnmat men det gör inget för det är mysigt ändå.

Du får mig att titta på saker med nya ögon, du bildar mig genom din nyfikenhet

gör mig till en expert på att leva i nuet

du får mig att vara en bro, en lian, ett snöre, en säck med potatis, en ribbstol, en klättervägg, ett kanvas, ett bo.

får mig att stråla av lycka och stolthet,

får min kropp att känna glädje så vild att jag plötsligt reser mig och dansar

nästan lika bra som du.

Du sitter bredvid mig i soffan och bygger duplo och vilar då och då med huvudet i mitt knä.

Du gör mig harmonisk. You’re the apple of my eye. Ты мое маленькое солнышко.

Jag älskar dig så.

mamma

Mors cykelkatter! (och på tal om det, har ni sett att PO.P har släppt en cykelkattröja i den cykelmesta färgen rosa? Purrfekt tycker jag ^^ Tack Martin för tipset 😘)

Häng med på igår!

Eller ja, vid sexsnåret var det dags för vår sedvanliga morgonstund. Papperstidning för mig, rita för plutten, ägg och te för båda och så en liten chokladbit till mig ofc.

Sedan blev jag trött, oerhört trött. Levnadstrött. Post-galen-vecka-trött.

Ögonen behövde ljus. Själen krävde cykling. Benen krävde tramptag.

Så jag drog ut på en härlig kortistur på stålisen (orka tvätta crossen liksom plus tung hoj med tjockare däck = bättre träning och skönare snöföre).

Jonas måste ställa upp för jobbet på eftermiddagen så det vart inte längre än en och en halvtimme (vinterturer mäts av självklara skäl i tid snarare än i distans). Helt ok för mig ändå, som varit sjuk så mycket på sistone.

Turen blev som väntat underbar – när jag väl hade klickat i (nysnö är vinterns motsvarighet till blöt lössand höstetid). Västmanland är ju sedan ett bra tag ett tvättäkta snöparadis. Oavsett var man cyklar är det snöigt, isigt, småspårigt och således mer eller mindre tekniskt. Läs skitkul!

Stålisen gjorde ett fint snöttraktorjobb. Trygg och beskedlig plöjde den fram på isbrötig cykelbana, slushy mellanparti, förrädisk snötäckt isväg, mjölkvit myslandsväg. Så vackert vi två fick det, jag och stålisen!

Tänkte som vanligt att tänk så härligt, mitt redan rika vägnät fyrdubblas (!) ju tack vare årstidernas skiftningar.

Väl hemma hade jag bråttom till teven. Cykelcross-VM i danska Bogense ju – vinterns helt klart tittarvänligaste och roligaste cykelhändelse på TV*?

Resten av dagen och kvällen spenderades i ett slags kreativ lördagskoma. Plutten byggde duplo, jag glodde på VM (shit omg vilken fight både herr-U23 och damerna 🕶💨 – grattis wow-Ida till en grym prestation också!) och proddade ett gäng bloggrubriker för de kommande inläggen. Sedan ramlade Tony in efter sin grymma distans och soffkomade lite ihop med oss.

Till slut så däckade jag ihop med min sockerrumpa i famnen. Sedan minns jag inget. Bra lördag. Puss!

* eller snarare på Youtube för oss i Sverige. Idag kör herrarna och så finns repriserna från igår kvar att njuta av. Sök på UCI bara så dyker de upp 🙂

Bildkälla

Trist cykelmyt: Man cyklar antingen för att nå resultat eller för att det är roligt.

En mycket seglivad myt lever kvar sedan… eh jag vet inte sjuttiotalet? Personligen känner jag till lika många olika cylingapproach som jag känner cyklister. Det finns de som får panik av blotta tanken på prestation, de som måste ha bestämda mål för att öht förmå sig att ha kul på cykeln och de som gärna tjuvtävlar på träningsrundor men skulle aldrig ställa upp i ett äkta race. De flesta är någonstans mittemellan och växlar mellan att cykla kravlöst och mållöst och träna för sina individuella mål och resultat och finner glädje i båda sätten. Vad som är roligt är helt enkelt högst individuellt!

Anledningen till att jag ogillar den myten är för att den bidrar till ett otrevligare klimat. Varför behöver det ens diskuteras, eller bli en motsättning?

(Ah men lite som med cykelstilen då. Varför ens påpeka att man minsann inte bryr sig om “stilreglerna” när man faktiskt… inte bryr sig? Om inte för att göra någon himla onödig och smådissig poäng? Fan på smådissiga poäng. Sluta upp med dem. Var större än så – det känns bättre då <3

 

All we have to see
Is that I don’t belong to you
And you don’t belong to me yeah yeah

etc.)

 

Bildkälla

Trist cykelmyt: Det tävlas så mycket! Måste alla tävla? 

Alltså så här ligger det till: den svenska cyklingen är 2019 inte en tävlingssport (obs ingen värdering – det är bara så). Till skillnad från exempelvis orientering eller motocross där precis alla tävlar och det så gott som under varje träning utan att knappt tänka på det så är cyklingen i Sverige först och främst en motionsform. Det visar sig dels i hur procentuellt få det är som ställer upp i race mot hur många som “bara” cyklar/ställer upp i motionslopp. Och dels i den i mainstreamcykelmedierna ofta förekommande negativa bilden av tävlandet som något slags motsats till det sunda, “roliga” och “kravlösa” utövandet. Trots att tävlandet är precis vad vi själva gör det till. Det gäller för övrigt alla amatörsysslor – tävling som träning som motion.

Anledningen till att jag ogillar den myten är förstås för att den är kontraproduktiv. Istället för att avdramatisera bilden av tävlandet och bidra till att fler villiga (!) törs utöva cykelsporten så som den faktiskt är menad från början – alltså på ett lustfyllt sätt mäta sina krafter med sig själva och naturkrafter – så avskräcker man folksen. Vilket gör att det tävlas ändå – fast på ett skenheligt sätt under alla de motionsloppen där folks hellre sätter pumpen i varandras hjul än släpper in någon som kan dra ner klungans subtid med någon minut := Tyvärr är det extra utbrett bland tjejerna; av någon anledning anses det extra onödigt av kvinnorna att mäta sina krafter med varandra. Det kan jag bli sur på. Snacka om att fördumma kvinnor – tror tävlingsmotståndarna på allvar att vi inte kan skilja på våra idrottsliga prestationer och våra personliga relationer off-lycra? Pff.

Glöm förresten inte att lösa licensen för 2019 här! Den finns för alla nivåer och grenar (och jo, man kan även lösa engångslicens om man är spontan av sig. Kostar lite mer men fortfarande billigare än Vättern :)). Det enda kravet är att du är ansluten till en fysisk eller virtuell cykelklubb.

Trist cykelmyt: Zwift och “sånt” är inte riktig cykling. 

Nä, och devicen på vilken du skrev den här djuuupa kommentaren är inte nå riktigt brev heller. Fram med papperet och sigillet, annars räknas inte din åsikt!

 

 

 

 

Heh, inga upprörda miner nu <3 Gillar ni inlägget?

Gilla Cykelkattens facebooksida också så är ni först med updates om mina senaste inlägg. Och yes, fler myter kommer att avlivas allt eftersom.

Puss!

Hej god morgon vi går direkt på benstatus:

TRÄNINGSVÄRK från helvetet 

nä skojar, från ovan så klart!

Misstänker personerna som är duktiga på stakning upplever inte samma groteska träningsvärk i ljumskarna +annat som en annan som diagonalar sig fram i skidlivet.

För övrigt så funderar jag på att skriva till Svenska Akademien och be de att (förutom att skärpa sig allmänt) ändra ordet träningsvärk till träningsverk.

Man har ju faktiskt uträttat något, som är så duktig och har så ont. Eller hur säger fitnessmänniskorna, pain is just weakness leaving the body?

Och så lite halsstatus: blä.

Det gör liksom inte ont men det är hostigt och tråkigt och kan göra ont om inte jag *kollektiv gäspning* viiilar mig i alla fall idag också.

Och så lite guldfiskstatus: osvikligt.

Glömde ju min kamera uppe i Hedesunda. Känns skittrist, ogillar att blogga med mobilkameran annat än ibland för att visa mig lite down-to-earth liksom 😉 Men får väl va lite down-to-earth ett tag här. Heja filter!

Så what’s up i veckan?

Idag blir det som sagt vila. Tänker dock ta en lugn promenad efter jobbet ty otroligt fint och winterwonderlandigt ute idag. Och så laga något mycket vitlökigt till oss där hemma ikväll.

Imorgon tänker jag träna dock lugnt, typ en timmes snurr för benen bara.

På onsdag är jag en en pendlarprinsessa (tack Anna för ordet, man känner sig mycket flottare som en sådan än som ett ryggsäckstungt kaffesipprande konsultskrälle som trängs med andra “likasinnade” i tågtamburen)

På torsdag har jag klarat av en masse möten men också en AW och en mums hotellfrulle. Och har bara bråttom bråttom hem till min Ivar.

På fredag tar jag det lugnt, tränar cykel och slutar tidigt så jag får så mycket fredagsmys med min sötebrödis som möjligt. Min näst sista jobbfredag på länge wii.

Och sedan kommer cykelhelgen och kanske lite extra extra antingen lördag eller söndag.

Så hur är min cykelstatus då? Helt ärligt?

Jodå. Bra starkare, fortfarande för odistansig, men prognosen är god.

Vi säger så, här får ni dagens cykelsanning signerat kloka Anki och dagens måndagsmässiga bit

Puss och själsstatus:

omättligt kär i min snälla geniala goa pojksis, bra smärtande på grund av världens kollektiva ensamhet, ibland vill jag bara krossa världen men den är ju den enda värld vi har så bäst vi gör guld av det lilla vi kan i den.

En måste matcha vintern aight?

Hej från kökssoffan i Hedesunda! Snöflingorna dansar balett och det är stolta minus tolv i luften. Vilken underbar, vintrig vinter vi har välsignats med i år! Igår var det snälla minus åtta och strålande sol. Från början hade jag tänkt att viga helgen åt cykling men skidlängtan blev för stor. Rastade därför min inre introvert i Hedesunda IF:s kärleksfullt preppade spår. En helhärlig enochenhalvtimme klassiskt blev det. Helt solo var jag dock inte – igår var vi många, snabbisar som chillisar som passade på att Wow visst är det fint idag?-skida (och skotra) oss genom förmiddagen. På tal om chilla så borde jag kanske ha tagit lugnare än vad jag gjorde. Men det är ju så urbota tråkigt att gå på skidor, även för en annan med undermålig teknik som i sig bromsar ner farten ^^

Alltid lika gulligt när grabbarna ska stila inför en mitt i skogen :))

Skojigast var dock att ta sig hem på den ospårade banvallsdelen, istället för att nyttja bilen då. Utifrån såg jag nog rätt Bambi ut men jag kände mig som liten på landet där skidor och kälke var det mest självklara och oftast enda vintertransportmedlet mellan gårdarna och till och med mellan byarna.

Snösmaskens puss på dig, cheesecakepuss på mig

Väl hemma väntade korv med mos och tretton kilo mycket pigg och nyvaken Plutt att glädjas åt. Och ett hett bad icke att förglömma. Resten av dagen fikade vi, tränade på att klättra på möbler och bläddrade i gamla bilderböcker. Heja Bosse Bildoktorn, Hemkunskap anno 1967 och När Var Hur 1985! Kul för både pluttig som stor.

Idag måste jag tyvärr vila eftersom den kliande halsen jag haft sedan i fredags inte riktigt vill ge sig. Fram med teet och bilderböckerna!

Har ni också klämt lagg eller vintercyklat i helgen?

Puss

fröken känsligast luftrör

 

Här sitter han. Stora blå ögon, kalla tassar, sårad uppsyn. Tårarna har precis torkat. Kinderna glöder röda av den friska luften och känslan av oförrätt. Morsan suger. Farsan är en svikare. Det var ju så kul ute måste vi in? En söt grötis och några klunkar ljummet te senare känns det bättre men ändå. Ivar är postäventyrsdeppig och det kommer att ta ett tag, ett gäng många minuter innan han startar om inomhus.

Iv, I feel you. Du må har ärvt din pappas ögonform och hans kärlek till duplobyggande men äventyren, de genomlever vi lika du och jag. Väl inne i äventyret glöder vi. Väl efteråt säckar vi ihop helt en stund :’(

Puss påre, det blir nog mer pulka redan i eftermiddag.

Hej här kommer en klassiskt bloggig livsuppdatering. Januari har som sagt tidigare varit en rätt körig månad och jag har med flit struntat i att lägga tid på bloggen öht för bloggen får aldrig bli ett måste precis som cyklingen för skriva och cykla = passion och det måste en vårda som inte gör det på beställning utan av kärlek <3

Yada, nu kör vi:

Jag har…

– haft cirkus fyra bokade plus ett gäng obokade fysiska och onlinemöten varje dag. Och så allt jobb däremellan. Pust! Men nu börjar jag komma in i min nya roll och saker och ting are rolling forward som min kollega från USA brukar säga.

– börjat hjärntvätta min Plutt inför förisstarten. Och mig själv. Att min lilla fina pojksis ska börja i kommunal barnomsorg va? Tas hand om främmande va? Hänga med massa nya kids va? Mycket spännande och skrämmande i ett.

– …så jag har varit en störtklängig elefantmamma (Jonas kallar mig och Ivar elefantmamma och elefantbebis när vi kryper runt på alla fyra där hemma, jag iklädd min gråa morgonrock och Ivar i sina bebismässiga pastellfärger) och hemma, hemma, hemma så mycket som möjligt. Trygghetsknarkar trygghetstankar.

– lagt in ett automatiskt meddelande om att “hej jag är föräldraledig varje fredag våren ut” i Outlook <3

Hörde jag fikadistans med Plutten-i-Thule?

Att du gjorde! 😀

– dansat skiten ur mig på en _hemlig location_ technofest. Lever fortfarande lite på den natten. Samma helg vart jag vinterkräksjuk och har inte riktigt fått upp min levnadsmojo sedan dess men det kommer väl.

– värkat i mammahjärtat över Pluttens matvägran den senaste veckan. Lillen hade förstått fått en släng av min magsjuka. Inte tillräckligt för att vara sängliggande men nog så illa att ingenting har smakat gott – förutom vällingen i sömnen (!) och lite vatten dagtid fram till idag.

– slötittat på Andra Åket men bara för bög-Tommys skull

– haft en skrivprioriteringsångest (!). Det kommer att bli ett eget inlägg på det men alltså, det handlar om att jag i år verkligen vill ta och förverkliga min surdeg till skrividé och bloggen kommer emellan tidsmässigt. Jag har begränsat med skrivtid och måste välja. Eller måste jag? Ahhh!

Jag har inte…

– kunnat hitta mina (icke-vintriga) cykelskor så har tränat i jympadojs (!) inomhus. Alltså det har känts som att gå tillbaka till 2007 typ. Hur klarade man av att cykla inomhus utan cykelskor på den tiden? Hur dog man inte kraftlöshetsdöden? Har nu hittat skorna. De stod och vädrades ute på balkongen. Joråsåatt.

– gillat dina instagram- eller facebookinlägg. Sorry. Är allmänt analog av mig just nu. Är lite som en bananaphonen Nokia 8110. Men din cykelpose/katt/lägga är förstås superfin som vanligt 😚

– bestämt mig för om jag (som i vi) vill bo i stan eller mer på landet. Blotta tanken på att öka bilberoendet och det tidsmässiga avståndet till det roliga (läs: vännerna, Stockholms kulturutbud osv.) ger mig smärre panik men jag är inte tillräckligt tät för att skaffa oss ett vettigt hus mitt i stan så då måste det bli utanför. Eller?

– bestämt mig för om jag ska bli med racer eller inte. Som redan i vår alltså. En alu-stighoj kan jag väl leva med, men ska jag bli med racer så måste det vara feta race ready grejer annars får det vara.

– kunnat tänka på annan nyhet än Julen i brunnen :'( Fixar fan inte den nyheten. Fixar inte tanken på hur han måste ha mått… mår. För Julen måste leva. Han bara måste leva. Snälla.

– kört andra intervaller än ettor. Har dille på just ettor just nu. Det är egentligen o-bra för det är lååånga seeega intervaller mina ben skriker efter. Men självdisciplinen och tiden är som den är och

JUST NU VILL JAG BA VA MAMMA CYKLA TJÄNA CASH OCH MÅ BRA. det sistnämnda är min nya hobby jag inte tänker släppa.

resten kan fa och flyga.

Hörs snart puss.

Hah! Ett bröllop och ett dubbeldop hann vi med igår. En tillställning som inte hade mer än två planeringsveckor bakom sig. Så kan det gå och så gick det. Och hur också! Spontant, intimt och lyckligt på ett familjärt och värdigt vis. Tack Ingela och Andreas. Och Ingela – i vår är vi ute och cyklar fikadistans med våra kids i kärror och du är så stark att du halvhjular fast du drar hela två ungar, hörru mig? <3

Puss.