Författare: ck-admin

Tja tisdagsfolket!

Har ni tänkt på att det kan vara både upp och ner med kärlekslivet, när man är cyklist eller vill få till det med en cyklist alltså? Slår vad om att ni har gjort, om än lite i smyg sådär, för det är kanske lite pinigt att ta upp ändå. Tur det finns Cykelkatten, för Katja känner sig inte heller helt bekväm med att snacka sådant i offentliga rum en grå tisdag i november. 

Men nu kör vi – fördelar vs. nackdelar med sexliv vid cykelliv. Först ut – fördelarna:

Fördelarna

– Vi cyklister är heta och lätta att tända på. Faktum är att väl in cyclists, never back. Ibland kan jag känna mig ganska missförstådd när typ ingen av mina kollegor eller icke-cyklande bekanta fattar grejen med cyklistkroppen. Nä, det ska snackas svällande armmuskler och kralliga ryggar. Men alltså, kom igen kan jag känna. Samtidigt är det ju också positivt. Fler cyklister åt oss med smak och känsla helt enkelt.

– En cyklig kropp är en seg kropp. Vi cyklister är dessutom som fint vin och blir bara bättre med åren. Men andra ord så kan vi hålla på och både cykla och orka ligga högt upp i åldrarna. Den utsikten gör mig hoppfull.

– Cykelbrännan, åh åh

– Förutom de obvious hurtbullarna som cyklar enbart för fysträningens skull så är majoriteten av cyklisterna mer eller mindre romantiskt lagda. Det ökar chansen för de romantiska möten och att samtalen handlar om pirrigare saker än aktier och brödbak, typ.

– Säg vad man vill om lycra men fan va det framhäver ens sjyssta tillgångar ☺

– Fita (fitta? Äsch, tränande) personer är överlag lite mer självsäkra än våra soffliggarpolare. Jag tänker att det hör ihop med känslan av att man har gjort någonting vettigt snarare än att man ser ut på ett visst stereotypt “träningsmässigt” sätt. Och är man rätt tillfreds med sig själv så är man oftast en bättre partner än om man mest tycker synd om sig själv, aight?

– Ökat blodcirkulation är alltid att föredra. Tack cyklingen.

– Ingen vill ligga i stressat och irriterat tillstånd. Då cykling är bästa medicinen mot just stress och irritation (och det mesta annat neggo) så är det ju liksom bara att tuta och köra. Före och efter cykelpasset, alltså.

Nu till nackdelarna:

Nackdelarna

– Het eller inte, har man tagit i under en runda så är man oftast mest hungrig och cykelhög. Väl mätt blir man slö och dåsig, en värdelös “underhållare” med andra ord. Äsch, ni vet ju själva. Om en måste välja mellan soffan och godis och sängen och älskog sådär ett par timmar efter passet så är valet uppenbart. Sorry älskling

– Samma gäller cyklister som preppar och peppar för lopp, tuffa rides och sådant. Rätt frånvarande blir vi, nerviga, och fokade inåt. Snacka om icke-utstrålning.

– Cykelbrännan, aj aj

– Tyvärr hör ju skador sporten till. Antingen så kraschar man själv eller så OTB:ar ens partner. Sedan är det bara att glömma allt som mys heter någon månad eller två. Från sexmaskin till vårdapparat. Kul. Jättekul.

– Säg vad man vill om lycra men fan va det framhäver ens mindre sjyssta tillgångar 😱

– Om vi är ändå inne på kroppsligt så är ju cykelsporten inte alltid sådär jättego mot våra yttre attiraljer så att säga. Trycksår, pung- och blygdläppsskav, sittbens-aj – och då tänker jag inte på alla smärtande ländryggar, nackar och knogar.

Fler fördelar och nackdelar? Hjälp mig? Och googla bara “cycling + sex life” så får ni feeettt med studier som rör just detta smaskiga ämne. Men det positiva – alla studier tyder på att fördelarna överväger nackdelarna. 

Så länge man inte försöker få till det bakom en brötig vedhög under en blöt och lerig grusrunda, dvs. 

Puss och never stop riding 👊

P.S. Sugen på mer smågenant cykellektyr? Vad ägs om detta inlägg?

Så här vill jag se jämt ut 2020 – leende, nycyklad, saltig i det väderbitna fejset!

Det är inte ett plötsligt infall ba för att jag har fått till ett kanonpass nyligen, utan en grymt fin allmän känsla. Det är nu det vänder.

Eller vänder och vänder. Utifrån omständigheterna har jag inte direkt haft några extremt dåliga cykelår egentligen, efter på smällen-beskedet alltså. Titta bara på bloggens arkiv – och då bloggar jag inte om precis alla passen heller.

Fördelen med att otvunget älska cykel djupare än att som en träningsform är att ens intresse har något för en under nästan samtliga omständigheter man lever under för tillfället. Och där tycker jag ändå att min cykelpassion har gjort bra ifrån sig. Trots den kroniska sömnlösheten (åh! Tänk om den enkom berodde på Ivar), alla sjukdomsperioder, oron, stressen och annat livsjox så har jag kunnat stjäla åt mig en och en annan underbar ride och ett och annat mer eller mindre lyckat lopp. Jag har hejat på mina vänner irl och proffsen på TV, jag har sålt och köpt en hel del material och jag har gjort det till en egen sport att äta mig genom Västmanlands fikasortiment under turerna med Plutten-i-Thule (de bästa!).

Efter den lilla mindfuckperioden direkt efter förlossningen, den där brötiga övergången från mitt “gamla” cykeljag då jag mådde rätt märkligt över att inte få vara cyklist typ 24/7 som förr så inställde sig ett lugn över mig. Jag visste att comebacken skulle ta sin tid, jag började njuta av att ha just den tiden och jag visste att jag inte ville hetsa mig in i något när jag äntligen hade chansen att helt enkelt dra mig tillbaka en sväng, få vara ifred och ta igen mig.

Jag har älskat den här tiden och den har gjort mig gott.

Likväl har det sugit i mile junkie-nerven.

Säg vad man vill men frekvent och regelbunden cykelträning är liksom det bästa. Bristen på stadig frekvens har med tanke på ovan varit förståelig men inte sådär jättekul.

2020 kommer att bli ett bra cykelår. Nog ser jag fram emot att åter gnabbas med gubbsen och kvinnsen i landsvägsklungan, att svettas floder uppför branta stigningar i något medelhavsland (vart bär tidigvårens cykelresa?) och att inte gå back på tävlingslicensen. Men först och främst ser jag fram emot att faktiskt hålla den träningsfrekvensen som jag behöver för att må bra och utvecklas som cyklist.

Jag kan förstås inte sia om hälsan. Även om vi hittills i terminen har haft tur men bara två kortare förkylningar och noll magsjukor så är det långt kvar till magiska maj då sådant verkar släppa i förisvärlden. Men skillnaden från de föregående två åren är att jag känner mig på något sätt mer motståndskraftig och har den mentala och fysiska orken att planera för min träning.

Jag vet när jag inte ska träna (sena kvällar till exempel, på grund av WED/RLS), och jag vet att jag behöver lite mer återhämtning och en något annorlunda periodisering i och med småbarnsföräldralivet. Jag vet mina styrkor och svagheter och vad jag i min nuvarande form behöver för att bygga upp en mätbart stabil grund inför våren. Klaffar allt väl då så kommer jag att ta hjälp av fysiologiska tester, bikefit och viss oberoende coaching för att vässa till sådant som ligger bortom min (och mina nära cykelvänners) inre coach och mekanikers analysförmåga.

2020 blir också ett år då jag för första gången på länge släpper in ett samarbete i blogglivet. Ett långsiktigt, givande och som på intet sätt äventyrar Cykelkattens egen stil och integritet. Nu på torsdag är planen att jag och en viss Emma – som jag har sett fram emot att träffa dig irl – sätta oss ner i en hotellounge i Stockholm och sätta det sista. Så. Spännande!

På grund av livets nycker kommer slutet av 2019 att bli en svår prövning för mig som Katja och som mamma. Jag förtränger inte den trista känslan och oron. Men med hjälp av Ljuset Som Heter Ivar, mina fantastiska vänner och styrkan som fylls på för varje cykelrunda går jag in i 2020 med hoppets fackla i ena handen. Och cykeldatorn i den andra, förstås.

Ser ni fram nästa cykelåret 2020? Några roliga planer? Puss

Nämen..?

Som läget ser ut idag har jag inte riktigt plats med en mountainbike i mitt stall. Jag är ingen samlare. Används inte en cykel så ska den få glädja någon annan och det till ett bra pris! Win-win för ekonomin och miljön eller hur. Därför har du eller någon cykelkompis chansen att bli ägare till snyggaste och skönaste XC-hojen i mellanklassen, och då är jag rätt objektiv ändå.

Här är hon bedårande i nysnön

Här tar hon mig tryggt över hala rötter och hällar

Här får hon sig en lätt sommardusch innan övrigt cykel-spaande

Här är hon läckert snabb i minus tio, så kul med den sänkbara sadelstolpen när man kör upp och ner! (säljsnack hehe men bra ni vet om den lilla extra utrustningen) 

Här har hon stannat till och tar igen sig efter rätt tungt åsmosande

Här är hon uppe i Rörbäcksnäs och härjar!

Ja nog är de ett gäng minnen goda – men tyvärr alltför få. Men så är det när man är en småbarnsförälder. För mycket cykellust, för lite tid.

Kanske därför är den rosa stigsmällkaramellen (eller den rosa faran? Beror på vem man frågar) i så bra skick.

Sugen? Klart du är. Länken med de tekniska specifikationerna finns här på Happy. Och det går förstås fint att maila mig på cykelkatten@gmail.com.

So I did. Tröskelmos på wattcykeln till dängigaste dängedäng till träningsmusik. I’m looosin it ♪

Tränade lite väl sent på dagen så WED/RLS* satte in. Sov skitdåligt. Men ändå.

På morgonen kröp bebben Ivar upp i min famn för lite högläsning innan frulle och föris.

Nu jobbar jag hemifrån till starkt kaffe och novembersolen rakt in i ögonen.

I’m better today.

* vid WED/RLS är hård fysisk träning kvällstid typ döden för sömnen. Efter min diagnos undviker jag sen kvällstid alla pass som inte är snälla junk miles. Men måste man så måste man.

Det är tre veckor kvar.

Jag är både lätt och tung. Jag har både förträngt och insett. Jag har både andats ut och sörjt.

Det är så här verkligheten känns. Ändå känns det overkligt.

Jag har aldrig gjort det förr. Men jag känner igen det så smärtsamt väl. Hur marken under fötterna fryser till förrädisk is. Hur det knyter sig i magen. Hur området kring hjärtat värker fysiskt. Ont.

Av mina vänner får jag höra att jag är modig. Jag är rädd.

Det finns ingen jävla empowerment i hela världen som kan bota det faktum att någonting mycket, mycket stort kommer att falla sönder.

Men inget slår en mammas intuition.

Jag har sönder. Jag går sönder för att bygga upp.

Och jag gör det för dig.

Kit ~ +3-0 C: Underställ, vindsjacka, långbenta blöjbibs,
långfingrade handskar, sommarskor med neoprenöverdrag, yllemössa
Vill du veta mer hur man klär sig rätt i (k)alla väder? Guiderna finns här.

Efter att ha vinkat av lillebror bestämde jag mig för att det var dags att rulla in han den där november. Månaden jag älskar liderligt och inte lite i smyg; att tycka om något så ”mörkt och dystert” är liksom lika mycket tabu som att inte vara sketalycklig i april. Men nu råkar jag vara född med en uppochnersjäl som finner ro och skönhet i det på ytan mörka, och blir orolig av det på ytan bländande. Dessutom är november en fin månad för oss cyklister. Äntligen “får” man åter börja träna for real och det med gott samvete (om man inte satsar på crossäsongen dvs, då tävlar man ju fortfarande).

Min höstlovslediga Plutt skulle förstås med.

Dimman låg tät över åkrarna då vi rullade ut från Västerås mot Skultuna.

Lite kusligt var det, och inte såg man nå många meter framför sig heller.

Det var ju den förra veckans isiga kyla som flydde landet för att göra plats åt det mildare vädret.

Jag var cykellycklig över att äntligen få cykla och det i dagsljuset.

Jag hade tänkt att rulla på små asfaltslandsvägar men fick tänka om av säkerhetsskäl. Man såg inte bilarnas lyktor förrän de var bara några meter framför en – och då var det lika bra att hålla ekipaget borta från trafiken.

So we did.

Framme på stammisfiket Å-cafét hade Plutten däckat och jag fick en stunds “egentid” i sällis med typ halva Västerås barnfamiljsbestånd som hade kommit till cafét för lite halloweenmys med pumpabakelser och orange läsk.

Var såg väl ut som en liten vampyrmamma jag, straight outta kylan, i min mörkröda jacka, drickandes blodrött mousserande och läsandes modetidning.

Efter fikat och inköpet av födelsedagspresent till Jonas (samt kanske ett par örhängen till mig ehm) så var det bara att rulla ut i rugget igen. Men på bara någon timme hade det gått från minus till plus och sådär härligt milt! Allting immade till. Till och med kameran.

Men inte blev vi ledsna för det inte! Plutten var nyvaken och skön, snacket och hejaropen gick mellan cyklisten och kärrföraren och vips var vi hemma och kunde koka ett rejält lass vroompasta.

En underbar liten tur in i uppbyggnadsdimman.

Och på tal om träning så slogs jag av en tanke under trampandet igår. Lite som en dimslöja känns den, den mörka årstiden, när man är en småbarnsmamma och ens och ens barns hälsa är ett lotteri. Hur många planer man än bygger så har man inte en susning om hur det faktiskt kommer att bli. Blir det som förra året – fler sjukdagar än friskdagar? Eller blir det bättre? Högst oklart. Lika få meter som man ser framför sig i dimman, lika få dagar ser man framför sig i vabbtider. Vilket är otyg och närvarofrämjande i ett. Medföräldrar feel me.

Och på tal om närvaro så är inlägget slut och jag återgår till kaffet och killsisen min. Puss.

Torsdag mina hjältar!

Känner mig faktiskt också som en liten hjälte just nu. En gånghjälte. Skulle kanske ta och anmäla mig till ett gång-race? Eller heter det gång-match? Gång-linje? Gång-GP? *googlar* Hejdå höfterna liksom, here I come! Borde i alla fall gå med i gang.se. Sådär lagom street namn för Svenska Gång & Vandrarförbundet.

Vet ni hur mycket jag har cyklat under höstlovet hittills? Noll sablars km (men det ska bli ändring på med start ikväll, ifall ni var på g att stänga ner den här brokiga bloggen)

Vet ni hur mycket jag har gått under höstlovet hittills? I snitt en och en halv-två mil – barnvagns- och ryggsäcks- och ungkånkar- och backmil alltså – per dag.

Tack för presenten Nadja – klart BÅÅÅ! var med överallt.
En gullig eljest man som satt bredvid oss på fiket
i Norrköping ville till och med ta hem den och plantera blommor i den ^^

Gångstreaken började ungefär samtidigt som min nyblivna tonåring till lillebror hade anlänt med buss från Eken. Vi gick hem. Sedan sov vi. Sedan gick vi för att möta Ivar. Sedan gick vi hem. Dagen efter gick vi till tågstationen, for till Norrköping, gick i Norrköping, sedan sov över på Strand Hotell (fab vy, himmelsäng, helt ok frulle) i Norrköping. Dagen efter, igår har jag för mig det var, så gick vi mer i Norrköping. Sedan for vi hem till Västerås, sedan gick vi. Idag gick vi till Vallby Friluftsmuseum, sedan gick vi till stan. Sedan orkade vi faktiskt inte gå mer och tog bussen hem. Sedan smorde jag in knäna med Voltaren och nu sitter jag och bloggar medan Iv och John vilar upp sig med tågbygge resp. populärvetenskaplig tidning (nördfamiljen I know).

Innan ni blir av med mig för idag så måste jag bara besjunga min fina stadskompis Norrköping.

För hennes glada spårvagnar.

För hennes prydliga brandmurar.

När barnen cyklade så “växte” det blommor ur metallrören –
hur fint och talande är inte det?

För hennes roliga och bildande museer!

För hennes rika industrihistoria.

Och även levande historia.

För hennes infinity pools till driii* som finns här och var fast mest överallt i stan.

För alla här vill jag bo!-husen och de hemlighetsfulla gränderna.

För hennes fina utbud av bra och prisvärt käk – chilig koreansk kimchisoppa på Mannam satt perfa i kylan!

För att min Ivar hade lyckliga förundransögon och ett flertal roliga lekparker att leka i. Min älskade upptäcktsresande <3

Bästisarna! <3

På tal om upptäcktsresande så måste jag nog ändå allt tona ner mitt eget hjältemod till fördel för Ivars och lillebrors. Även om både barnabenen och -huvuden blir trötta av alla intryck så är båda så lugna, så vetgiriga och så fina mot varandra. Ett varmt kärleksband de har till varandra, morbrorn och systersonen.

Så även om mina dagar ledigheten till trots börjar tidigt, plågsamt jättetidigt (den dagen Ivar går upp efter halv sex och inte vaknar sina två-tre gånger om nätterna firar jag med en fet flaska bubbel!), även om det allt som oftast känns att sömnlösheten ihop med allt det praktiska manglar ner min kropp och mitt inre så har jag banne mig en fantastisk ledighet. För att hösten är så färgglad och för att jag får le så mycket – kan en begära mer än så egentligen?

Och till er #nobikesnolikes-läsare: nu blir det mer av cykelvaran. Ikväll kör jag lugn inomhusklass på Nordic Wellness med VCK. Imorgon eller på lördag blir det distans med Plutten-i-kärran. Och på söndag blir det solodistans. In i november ska vi, och in i uppbyggnadsträsket.

Må cykelplanerna hålla. Puss, nu tecknad film:

* Ivarska för vatten, dricka, allt som är blått och böljande

School’s out for… October!

Hej riders! Vad har ni för er? Jag har för mig höstlov. Ofc. Bara för att ens unge är för ung för obligatorisk skolgång betyder det inte att man inte ska få träna på att vara skoltrött aight? Så zoom zoom bye bye föris, hejdå så länge kunderna och kollegorna, vi ses nästa vecka.

När det är höstlov ska man vila, så står det i lagen. Jag tolkar det bokstavligt, lagar fett simpel mat eller käkar ute, tar sovmorgon ända till sju (tecknad film & pysselböcker ftw) och omringar mig med de jag tycker om. Och som inte hellre jobbar eller pluggar dvs hehe.

Efter vad som kändes som en evighet med regn och dassiga skyn dök så äntligen solen äntligen upp och lös upp vår stad i söndags. Det gjorde även min underbara Göteborgs-Nadja som hade dumpat av sina pojkar hemma hos mormorn i Sollentuna och kom för att spendera dygnet med Ivar och mig (i typ den ordningen). Vi gick världens finaste höstpromme, utforskade nya lekparker och såg till att jaga upp en rejäl aptit.

På kvällen fick Jonas ensamvårdnaden för Plutten. Jag och Nadja checkade in på Steam Hotel för ett läckert ångpunkigt kulinariskt och spa-äventyr. Vi körde tidig all in-middag, härjade runt i hotellets pooler tills vi förvandlades till två russin, groggade Moscow Mule i badet under bar stjärnhimmel och avslutade klassiskt med att spela urgamla låtar på youtube och snacka barn, incels och basic bitches (ev lagom frisk blandning höhö). Sedan däckade Nadja, jag plågades min sömnlöshetsvana trogen genom natten med en tankemättad kaoshjärna men så kom frukosten, kaffet och croissanterna och drev bort nattens tankeplågoandar.

När Nadja väl farit hem till sina blev det dags för en ny kär gäst, nämligen lillebrorsan som är den enda av oss som faktiskt har höstlov. Brorsan ska hänga med oss här i veckan och det innebär klassiskt en massa äventyr. Är så glad för min lilla stora trettonåring med hjärtat av sköraste bladguld. Och Ivar – Ivar är sedan länge oåterkalleligt stormkär i sin coola morbror.

Skriver förresten detta inlägget från tåget till Norrköping. Av alla ställen? Jepp. Norrköping är en av mina favvostäder i Närsverige; en vacker plats med rik historia och mycket hög industriromantikfaktor. Och tänk att jag har fortfarande inte varit där med Ivar! Men nu är det dags. Under ett dygn ska vi hitta den flottaste lekparken, besöka Stora och Lilla Arbetets Museum, käka meze (bästa mezen, minns från Kortbane-SM) och klättra uppför de där kuliga spiraltrapporna i de gamla stadsdelarna där husen står rakt i vattnet. Och bada massor förstås, har råkat boka in oss på Strand med både utsikt och egen bubbelpool på rummet.

Och resten av veckan blir det springa, cykla, leka, glo på bra och dålig film och inte ägna vardagslunket en himla tanke.

Som sig bör. Vi hörs och heja höstlov! Och snälla. Var glada för min skull. Tro mig, jag behöver all glädje jag kan få 🍂♥️

 

Tjaba fredagsfolks! Läget? Ser ni fram emot helgen?

Imorgon ska jag cykla långt och på söndag kommer min älskade göteborgska hit på plutthäng följt av nattspa & fine dining-mys på Steam Hotel. So yes I do se fram emot helgen.

Men nu till ämnet. Jag har bytt gym! Eller bytt och bytt, köpt ett kort på ett till gym. En biggie för en konservativ person som en annan. Men seriöst Friskis City. Efter alla felanmälan och förslag på vettiga inomhuscyklar så är det fortfarande inte fixat. Det finns bara två hojar, de står precis vid den (dragiga) entrén, de är anno 90-talet typ etc etc. Även om gymvyn i övrigt är fab så duger inte det gymmet till något annat än just – gym. Sedan finns det bättre anläggningar men de ligger längre bort från stan och då tiden är hårdvaluta för en småbarnsmamma kan jag inte riktigt räkna med de i dagsläget.

Hur gick det till?

Jo, jag lätt mig säljas på ett braigt event för några veckor sedan då grymme Johan Hammarlund hade bjudit in till nyöppnade Nordic Wellness Västerås City för cykelhäng, ett par cykelklasser (så klart) i gymmets nyinredda cykelsal och så kronan på verket – en föreläsning med en av Cykelsveriges proffsigaste cykeltränare aka mr Mattias Reck.

Mattias Reck är en tvättäkta folkkär cykelhjälte. Förutom att vara en sjujäkla lyckad coach med flera stora (och största!) pro tour åkar- och lagnamn på meritlistan så är Mattias en ödmjuk och humoristisk cykelfolkbildare som talar till cyklistförsamlingen på cyklistförsamlingens vis så att säga.

På tal om församlingen så är det alltid lika kul att se VCK samlade på ett och samma ställe och det utan cykelkläderna på. Man ba känner jag den och den? Har jag träffat den och den? Öh 😛 (Fast okej, på de här två korten känner jag igen de flesta)

Stämningen var mysigt eventig, det bjöds till och med på gymmässigt krubb från Salladsmagasinet och andra aktörer. Reck hade med sig sponsorn Maurtens dryck och det var gott det med, tycker alltid att Maurten smakar som Ivars vätskeersättning som jag otippat nog gillar bra mer än Ivar själv. Gillar skarpt Maurtens magsnälla idé, hade dock önskat att de la till lite fler sjyssta grejer som magnesium och sånt som man vill få i sig jämte carbsen när man tävlar. Men det kommer säkert.

Föreläsningen som handlade dels om Mattias år som proffstränare och dels om fördelarna med smart träning med wattmätare var grym – om än lite för kort, men så är det alltid med goda saker. Även om den inte innehöll några jättenyheter för oss som bekänner oss till skaran sifferfrälsta cykelnördar så var det likväl värdefullt att få höra Mattias tankar kring träningsupplägg och bli påmind om vikten av prioritering och periodisering. För övrigt något som tål att påminnas ofta om. I slutändan blev min övernyfikna hjärna sugen på mer och mer info och som så många gånger förr på att anlita en personlig cykeltränare, för att bli djävulskt snabb och lite till.

Men det blev förstås ett nej på den sista biten. Som heltidssmåbarnsmamma med en hektisk vardag värdesätter jag friheten att välja och vraka när och hur jag vill träna (och vet också att det ger bättre resultat när jag väl är redo att ge mig in i leken, ofc. Underskatta aldrig livets naturliga tillfällen till mental återhämtning. Att hinna med allt och det samtidigt är en mycket osmart idé för en som menar allvar både med sitt inre liv och med sitt intresse, i mitt fall tävlingscykling). Tills vidare är det alltså fortsatt Plutten och min inre PCT (och coach Tony då hehe) som sätter träningsschemat.

Och ni kan ju läsa mer om Mattias och hans verksamhet här. Bra skit!

Efter föreläsningen drog Johan igång ett sjyrre spinningpass på Nordic Wellness fräscha wattcyklar. Tyvärr kunde jag inte stanna kvar för att delta i det den här gången. Men tanken är att det förutom ordinarie pass med fysiska eller virtuella instruktörer ska köras särskilda VCK-pass. Håll tills vidare utkik i VCK:s facebookgrupp. Mycket bra idé att ge samtliga medlemmar ett forum för inomhusträning och umgänge. Det har vi inte haft förr. Applåder!

Jo men dåså. Sedan den kvällen för några veckor sedan är jag en glad sverigemedlem i Nordic Wellness*. Västerås mig veterligen första wattmässiga cykelgym i stan.

Så nu drar jag dit för lunchträning. Puss!

• Friskis behöver dock inte deppa ihop helt och hållet, jag är fortsatt medlem även där och kommer att köra lite gympass där också. Vyn från gymmet är ju ändå rätt fab…

Tisdag!

Ibland känner jag mig ensammast i världen när jag promenerar/cyklar med mitt barn/åker buss runt om i Västerås (och särskilt utanför centrum). De flesta jag möter – till fots eller på bussen är antingen

– nyanlända fattiga invandrare (been there)
– arbetslösa eller pga annat dagdrivande (been there)
– folks med intellektuella funktionshinder (not been there men kan ändå relatera pga. min mamma arbetar med människor som har liknande issues)