En runda in i uppbyggnadsdimman

Kit ~ +3-0 C: Underställ, vindsjacka, långbenta blöjbibs,
långfingrade handskar, sommarskor med neoprenöverdrag, yllemössa
Vill du veta mer hur man klär sig rätt i (k)alla väder? Guiderna finns här.

Efter att ha vinkat av lillebror bestämde jag mig för att det var dags att rulla in han den där november. Månaden jag älskar liderligt och inte lite i smyg; att tycka om något så ”mörkt och dystert” är liksom lika mycket tabu som att inte vara sketalycklig i april. Men nu råkar jag vara född med en uppochnersjäl som finner ro och skönhet i det på ytan mörka, och blir orolig av det på ytan bländande. Dessutom är november en fin månad för oss cyklister. Äntligen “får” man åter börja träna for real och det med gott samvete (om man inte satsar på crossäsongen dvs, då tävlar man ju fortfarande).

Min höstlovslediga Plutt skulle förstås med.

Dimman låg tät över åkrarna då vi rullade ut från Västerås mot Skultuna.

Lite kusligt var det, och inte såg man nå många meter framför sig heller.

Det var ju den förra veckans isiga kyla som flydde landet för att göra plats åt det mildare vädret.

Jag var cykellycklig över att äntligen få cykla och det i dagsljuset.

Jag hade tänkt att rulla på små asfaltslandsvägar men fick tänka om av säkerhetsskäl. Man såg inte bilarnas lyktor förrän de var bara några meter framför en – och då var det lika bra att hålla ekipaget borta från trafiken.

So we did.

Framme på stammisfiket Å-cafét hade Plutten däckat och jag fick en stunds “egentid” i sällis med typ halva Västerås barnfamiljsbestånd som hade kommit till cafét för lite halloweenmys med pumpabakelser och orange läsk.

Var såg väl ut som en liten vampyrmamma jag, straight outta kylan, i min mörkröda jacka, drickandes blodrött mousserande och läsandes modetidning.

Efter fikat och inköpet av födelsedagspresent till Jonas (samt kanske ett par örhängen till mig ehm) så var det bara att rulla ut i rugget igen. Men på bara någon timme hade det gått från minus till plus och sådär härligt milt! Allting immade till. Till och med kameran.

Men inte blev vi ledsna för det inte! Plutten var nyvaken och skön, snacket och hejaropen gick mellan cyklisten och kärrföraren och vips var vi hemma och kunde koka ett rejält lass vroompasta.

En underbar liten tur in i uppbyggnadsdimman.

Och på tal om träning så slogs jag av en tanke under trampandet igår. Lite som en dimslöja känns den, den mörka årstiden, när man är en småbarnsmamma och ens och ens barns hälsa är ett lotteri. Hur många planer man än bygger så har man inte en susning om hur det faktiskt kommer att bli. Blir det som förra året – fler sjukdagar än friskdagar? Eller blir det bättre? Högst oklart. Lika få meter som man ser framför sig i dimman, lika få dagar ser man framför sig i vabbtider. Vilket är otyg och närvarofrämjande i ett. Medföräldrar feel me.

Och på tal om närvaro så är inlägget slut och jag återgår till kaffet och killsisen min. Puss.