Sista mötet med sommaren

Rosen ville ut till Ängsö igår

Nån har sagt att en forskare som studerar atomer är egentligen ett gäng atomer som studerar sig själva.

Lite så känner jag just nu. Min kropp tillhör inte en människa som letar efter sommar i det höstliga utan den består av mestadels sommar som möter sig själv ute i de fortfarande saftigt gröna grässtråna som söker sig mellan ekrarna när jag välter kull min cykel för att pinka och fundera lite över hur det ska bli med si och så.

Jag trivs så himla bra i den här soliga svalkan! Jag kan springa och göra rätt så bra tider igen! Jag behöver inte ha benvärmare – men min jersey klibbar inte och är äcklig ens efter några mil! Och när det mjuka mörkret omsluter staden kommer stjärnorna och faller för alla som önskar nånting väldigt väldigt mycket. Ni glömmer väl inte att titta på stjärnfall som är som synligast vid den här tiden på året?

Så jag är ute och möter sommaren om och om igen för vem vet, varje möte kan vara det sista och så står vi där med den mörka, snölösa november i fickan och hittar ingen mental papperslåda att undanstuva den i.